Jag var på kurs igårkväll. Lärde mig något nytt. Har de senaste veckorna berättat för folk att jag ska gå kurs. Fått lite förvånade kommentarer; vad ska du nu lära dig? Man är aldrig fullärd, kan alltid putta in mer vetande!
Var ner i garnaffären för någon vecka sen, för att inhandla mer garn till mitt eviga pysslande. Det stod en dam och lutade sig över en som höll på att lägga upp maskor till ett sticke. Mina öron fladdrar alltid i sådana sammanhang. Vad var det för spännande på gång? Hörde hur de samtalade om gamla tiders mönster och användningsområden av ullgarn. Och så nämnde dom tvåändsstickning. Whow…. Ja….. Hade i mina gömmor en gammal beskrivning på ett par vantar, vita, tillhörande folkdräkter från Mellansverige, och tekniken de var stickade i var just tvåändsstickning. Visste ingen som kunde tekniken så det blev som sagt en lådvärmare. Men nu stod jag framför en som kunde tekniken och vid förfrågan även hade en kurs på gång. Jag fick vara med. Hurra!
Under kvällens gång blev det småprat mellan kursdeltagarna som slet hårt med sina alster. Hjälp sådana kråkbon jag lyckades få med mitt garn. En annan deltagare var inte nöjd med sitt färgval, men kunde inte efter en och en halvtimmes slit ändra sig. Små beskrivningar på misslyckor man kreerat under årens lopp kom i dagern från några damer. Sen satt jag och sneglade i mönstret på sista raderna, hur man avslutar arbetet. Man avslutar med att göra en fyrfläta, en snodd, av garnerna som man stickar med plus snärjgarnet man använde vid upplägget. Då! I detta nu förflyttades jag i minnet plötsligt tillbaka till mina första trevande steg på handarbetets bana. Till mina avslutande snoddar.
Gick och lärde mig läsa, räkna och skriva hos fröken Månsson, som min småskollärarinna hette. Ettan, tvåan. Sedan hägrade folkskolan alltså tredje klass och uppåt. Här var det fler ämnen att lära sig bland annat slöjd.
När jag gick småskolan hade jag fått en Pia-mössa som var mycket viktigt i en ung dams liv, att få äga en Pia-mössa. Detta var en liten kepsliknande mössa. Modellen liknade den man ser på pojkar på bilder från femtiotalet från England. Vissa av dessa har en liten propeller uppe på skulden, vilket inte Pia-mössan hade. Och många flickor hade en sådan mössa. Det var högsta mode. Men i slutet av småskolan lade man märke till att de stora barnen, de som gick i tredje klass, inte hade Pia-mössor längre. De bar en liten virkad pirka, nästan som en kippa men lite större. bottenfärgen i grått och invirkat några varv med omväxlande rött, grönt och blått garn. Men sedan…..det viktigaste. Från toppen på mössan och ner på ryggen dansade två snoddar som avslutades med var sin bolltofs där färgerna från mössan kom igen som ett inslag i den övrigt grå bolltofsen.
Fick så äntligen flytta upp i tredje klass. På denna tiden talade man allmänt om eventuella kvarsittare och jag måste erkänna att det var ofta man tvivlade på om de nyförvärvade kunskaperna skulle räcka eller om man skulle få träla ett år till på samma stadium. Men upp i tredje kom jag. Fick även börja slöjden! Framemot jul den terminen kunde även jag sätta på mig min egenhändigt tillverkade mössa i ylle med bolltofsarna. Detta var på den tiden och i de årskullarna lika stort som studentmössan skulle visa sig vara senare i livet.
Berättade för de övriga damerna på kursen och då jag kom till slutet med de dansande bolltofsarna på ryggen, gjorde jag helt omedvetet en knyck med nacken så jag riktigt kunde känna hur jag gav tofsarna en skjuts så de kunde dansa vidare en stund. Allmänt jubel uppstod då de såg denna knyck.
Ja, jag har talat om doftminnen,men detta får nog sorteras in under känselminnen. Jag riktigt kände tofsarna dansa på ryggen.
Eskil
🙂
Margareta
Någon pia-mössa känner jag inte igen. Men jag gick inte på samma skola, även om min skola låg i samma stad. Däremot kommer jag ihåg denna rundvirkade mössa med långa band med tofsar i ändarna. Mina färger minns jag inte heller, men att mössan satt bra på mitt huvud, kommer jag ihåg! Tack för det minnet!