Jag har hört talesättet att om man gör en resa har man någonting att berätta. Vad man menar med en resa vet jag inte riktigt, menas det att man far bort till något obestämt mål eller? För min del bestod min resa i, upp till stugan i Lappland. Stötte på bekanta i samband med att vi anlände, vänner som vi mötte för några somrar sedan, men sedan tappa ut i periferin. Nu skulle vi träffas innan andra hinder lades i vägen. Typ gammalmanskrämpor osv. Sagt och gjort. Ett bak kardemummabullar fick bli huvudrätten till kaffet. Som av en händelse hade jag en stor spettkaka med upp till stugan i år. Dög den? Jajamensan.
Satt vid kaffet och berättade historier från vår uppväxt och ungdom. Det var ett sammelsurium av spridda minnen från flydde da’r. Alla fyra kom med små inlägg om tider som var, resor man gjort osv. Plötsligt började Karin tala om sin vackra vårkappa hon tiggt sig till i sina ungdomsdagar. På denna tiden 50-60-talet var det ett måste att vi unga damer hade en kappa. Och den skulle gärna vara en ny för varje vår. Jag sa gärna, inte att den var ny för varje vår.
Karin beskrev denna vårkappa, en ljus beige i mjukt tunt ylletyg. Dubbelknäppt figursydd. Hon förlorade sig i minnet av den vackra vårkappan då hon ingående visade oss sömnaden över axlar och ok. I mitt huvud dök uttryck upp som var vanliga runt sömnad på den tiden. Chemisette, bystveck, stråveck och många andra ord som användes av hemsömmerskor, kom jag att tänka på. Samtidigt insåg jag också hur åtrådd denna kappa var för denna unga dam. Eftersom Karin inte hade mamma kvar i livet då detta scenario utspelade sig, var det pappa hon fick vända sig till. Jag kände med henne då hon beskrev hur hon tiggt och bönat om att få denna vackraste, vackra vårkappan. Fadern verkade obeveklig, kanske priset på 365:- kronor gjorde sitt till, det var en halv månadslön på denna tiden, så det var inte tänkbart att Karin skulle få en så dyr kappa. Vad göra? Ni vet det där om kvinnans list och mannens förstånd, eller? Karin tog till den smågnälliga tonen med lätt tårfyllda ögon och övertygade fadern att hon skulle ”hamna på glasberget” om hon inte fick kappan. Samtidigt som hon beskrev denna del av förhandlingen sneglade jag bort mot hennes make, och där såg jag tydligt ett leende smyga runt i munvinklarna hos honom. Skrattade gott åt historien men undrade samtidigt om det bara var kappan som avgjorde?
Men det väckte också mina minnen. Jag vet en tröja som jag så gärna ville ha. Försökte övertyga mina föräldrar att man måste ha en sådan om man gick på den skolan. Gick icke. Provade det där med att alla andra har en sådan. Gick icke det heller. Försökte infoga behovet av att ha en sådan tröja varje gång vi satt till bords. Men nej. Tydligen tröttnade min mor till slut, en dag gick vi till stan och inhandlade denna tröja som var så åtråvärd. På hemvägen fick mor lite ruelse och ånger. Jag blev ombedd att stoppa in tröjan djupt in i garderoben och vänta någon vecka med att ta fram den. Saknade inte far mitt tjat om tröjan?? Undrade han inte över den extra spartanska kost som serverades dagarna fram till nästa avlöning??? Anade han ingenting då han fick se mig i denna tröja och han kommenterade med, jaså- nya kläder? Nä, nä den har jag haft länge fick han till svar. (Jag avslöjade inte hur länge och var den varit under tiden)
Margareta
Ibland kommer det en känsla när jag ser en tunn kappa. Jag kan inte fånga den, men jag kommer ihåg att jag fick en poplinkappa något år. Så poplinkappa hör våren till. När jeansen kom, ville jag ju ha sådana. Men de var dyra, så mamma hittade några byxor som var blå med gröna sömmar. Det tyckte hon dugde lika bra som jeansen. Men vad jag tyckte de var hemska. En grön duffel ville jag också ha, men jag fick en brun i tunnare ylle. Inte bra, det heller. Men poplinkappan tyckte jag var fin!