Money, money, money…..

Har ofta tänkt om jag skulle skriva om pengars värde som ändrats under åren jag levt. Vad jag vill minnas har jag nog avhandlat det i någon av mina historier tidigare men då i ett annat perspektiv. Det som dyker upp i mitt huvud är från tiden innan jag fick något som kan  liknas vid veckopeng.

Far kom hem från jobbet klockan halvfem vinter som sommar. Oavsett hur långt bort i staden han jobbade. Jag är övertygad att resvägen inte ingick i hans arbetstid, vilket han tyckte. Bör väl var preskriberat numera. Var det riktigt, riktigt busväder förekom det att jobbarna kvartade. Kvartningen innebar att de gick hem oavsett om de hade flera timmar kvar att arbeta. Det berodde på att det var helt omöjligt att vara utomhus och deras arbete inte gick att utföra på grund av mycket dåligt väder. Han kom då hem tidigare. Mycket ovanligt men det upplevdes lite festligt av oss ungar.

Maten stod inte på bordet dessa dagar så det blev lite annorlunda ordning i huset. Vi hade då en far som var tillgänglig att tala lite allvar med. Bland annat kunde vi tigga till oss en peng. ”Far får jag en peng” kunde det låta lite lätt pipigt från mig. Det fick inte låta för uppfordrande. Då kammade man noll. Nä, det skulle låta sådär ömkligt fattigt. Det lönade sig ofta. Far tog upp börsen, en sådan modell min bridgespelande småländske partner har idag, plockade fram en peng. När jag kom på metoden att tigga var det oftast en fem-öring, men det dröjde inte så länge förrän det var en hel tio-öring. Men det var långt mellan gångerna far kom hem tidigare. Jag fick nu utarbeta en ny metod när det var gynnsamt att ”klämma” far på en peng.

Vanliga vardagar åt vi huvudmålet halvfem, sedan tog far Nyheterna, som på denna tiden var en eftermiddagstidning. Han gick in och lade sig på soffan i stora rummet, slog opp tidningen och började läsa. Det dröjde inte så många minuter förrän man kunde se att armarna började bli kortare och kortare. Om man passade på precis innan tidningen landade på näsan på honom, och då, i detta ögonblick bad att få en peng. Nu var det som bäst. Han ville vara ifred från tjatiga ungar, så det halades fram börsen och en peng. Ibland bad han till och med att man skulle ta själv. Han lättade på rumpan och man fick gräva fram börsen ur bakfickan och ta en peng. Men Gud nådde mig om jag tog mer än han avtalat. Denna metod vet jag inte om jag var ensam om, och det fick bli med tidsmellanrum. Han lät sig inte duperas för ofta. Antagligen hade han lika kontroll på hur ofta han tillät, som jag hade på vad som var möjligt.

Senare tror jag att jag förhandlade mig till någon form av veckopeng, men vill minnas att första utbetalningarna hängde ihop med fars lön. Han hade fjortondagsintervall mellan löneutbetalningarna så de ansåg väl att jag i pedagogiskt syfte fick samma intervall. Det var vid denna tid jag insåg vad mina föräldrar menade med långfredagen. För vanliga människor var det en gång om året, men för far och mor var detta fenomen två gånger varje månad, den fredag då det inte var lönefredag. Har i någon tidigare berättelse  beskrivit hur vi fick köpebröd till kaffet denna fredagskväll. Antingen gick man till Helges konditori eller så gick man till Börjes konditori och köpte fredagsfikabröd. Så jag vet vad som menas med fredagsmys, visste jag långt innan ordet var uppfunnet. Jag tror också det var vid denna tid jag fick löneförhöjning till en hel tolvskilling som min far benämnde en tjugofemöring som.

Hur jag senare fick mer pengar i veckopeng minns jag inte, men jag minns att bian kostade sjuttiofem öre matinéföreställningen på söndagen. Så jag bör ha fått påökt till dess jag brukade gå på bio.