Mina barndomskvarter nuförtiden

Kommunikationerna förr

Med buss nr. 12 åkte vi från Norra Stenbocksgatan ner genom stan upp Gasverksgatan till  M. Stenbocksgatan och vidare upp mot Fältabacken. Denna busslinje åkte vi ganska ofta då jag växte upp. Om vi skulle till farfar, faster Asta eller Greta och Valter åkte vi denna buss som hade slutstation Sockengatan. Ibland hände det att vi åkte buss till kolonin med buss nr. 13. Då fick vi gå bort till Hälsovägen och åka hela rundan ner genom stan, upp samma väg som tolvan, men vid korsningen Jönköpingsgatan-Örebrogatan vände trettonbussen norrut Jönköpingsgatan till Filbornavägen. Färden avslutades vid kolonierna, Brytstugevägen där bussens ändhållplats var. Detta var i princip de två busslinjer jag nyttjade i min barndom. Då var ju spårvagnen den som användes mest när man skulle någonstans. Ut till söder till Folkets Hus där både mina musiklektioner tilldrog sig och även mina danslektioner i Ebba Krooks dansskola. Man fick byta vagn vid Knutpunkten uppe i Trädgårdsgatan, som då var den punkt där spårvägarna möttes. Alla dessa tre-fyra linjer täckte våra behov i min tidiga barndom. Några andra kände jag inte till då.

Hur är det idag?

Har idag varit på utflykt, en nostalgitripp uppe på Stattena. Åkt ny spännande busslinje upp till mina barndomskvarter. Det är alltid roligt att titta på nygamla kvarter. Fick åka buss ner genom Rosenbergsgatan in på Hofverbergsgatan där jag klev av. Maken följde tappert med. Jag hade packat liten fika i ryggsäcken så jag planerade att strosa runt lite. Började att ta några steg ut på Tågagatan där jag fotograferade porten där mormor bodde. Hon flyttade dit när de husen byggdes, så en ny fin lägenhet fick hon njuta av de sista åren hon levde.

Vidare gick jag tillbaka in i Hofverbergsgatan och konstaterade att Fru Björks Damfrisering inte finns längre. Det var den Fru Björk som ensam satt på hemligheten om min mors naturliga hårfärg, brukade min far säga. Jans snabbköp som var en oerhörd nymodernitet då den etablerades finns inte den heller. När den öppnade fick vi stränga besked att här handlade vi ICKE. Vi höll oss till Stattena Inköpsförening där vi var trogna kunder. Här fick vi fick pengar tillbaka efter nyår då vi samlat kvitton för ett år och lämnade in efter årsskiftet. Detta system fanns inte med denna nya affär – Jans Snabbköp. Fast någon gång gick jag dit i alla fall då man bara skulle ha något komplement. Vi tyckte det var oerhört spännande, man fick själv plocka varor ur hyllorna ner i en liten stålkorg, sen betala i kassan. Hade man råd kunde det alltid slinka med något extra som inte stod på inköpslistan. Det stod ju och lyste i ögonen på en! Nu har man byggt till en våning på den längan och inrättat till bostäder. Gamla tobaksaffären som låg vägg i vägg med snabbköpet är idag en pizzeria.

Vi gick vidare in på grönområdet som enbart kallades Backen då jag var barn. Backen var en oexploaterad grusplan med lite överskottsmaterial från Gatukontoret. Här låg bland annat massor av avtippade smågatsten som vi travade upp, byggde stolar, bord, soffor osv. av. Det var inte trevligt när vi byggde för höga väggar runt våra sittgrupper och de rasade. Man fick dem på fötterna och smalbenen  ibland. Många var de skrapsår vi hade av dessa stenar. Minns än idag då jag råkade klämma tummen på Gullan mellan två stenar. Som hon tjöt. Så ledsen och förtvivlad jag kände mig. I slutet av 50-talet lät kommunen upplåta en bygglekplats på detta område. Det blev fint med anlagda gräsmattor och så denna väl inhägnade bygglekplats. Var det vi småungar som inspirerat kommungubbarna till denna anläggning tro?

När jag kom dit idag dukade jag upp fika utanför bygglekplatsen. Husen står kvar men staketet runtom är borttaget. Antar att det är någon dagverksamhet för pensionärer idag. Verkade så av namnet att döma. Och de snygga omgivningarna. Ingen graffiti eller andra spår av ungdomars framfart. Kaffe och ostmacka smakade bra.

Sedan vi druckit kaffe färdigt gick jag ner över Backen in genom grinden in på gården. Då jag var barn var det gräsmatta på båda sidor om gången ner mot ”gården”. Idag var det stora uppväxta träd som gjorde ”gården” mörk och murrig. Stackars dem som bor i Brommessons och Bomans lägenheter. De kan inte ha så mycket dagsljus in i sina ”lillarum”. In i trappuppgången kom jag aldrig. Här var en porttelefon och de namn som jag läste var inte bekanta så jag fick nöja mig med att kika in. Men det såg ut som det alltid sett ut.

Fönstret ner till vår matkällare var putsat och fint. Undrar om man fortfarande har stora förråd på vinden och en väl tilltagen matkällare till varje lägenhet?

Inne på gården finns fortfarande en väl tilltagen källare för förvaring av cyklar. Väl utmärkt med skylt cykelrum. Undrar om den används?

Tydligen är det ingen numera som piskar mattor. Piskställningarna var borta och istället är det inrättat små bersåer där dessa ställningar var belägna. En Weber-grill stod i en av bersåerna så det verkar till att användas. Detta var en omöjlighet då jag växte upp, att man skulle gå ut och sätta sig att umgås ute på gemensamhetsytorna.  Man umgicks inte familjer emellan. Det kändes som ”var och en sköter sitt”.

Tog några bilder på vyer som gav lite nostalgikänsla och strosade sedan söderut mot inköpsföreningen. Här står flera av husen kvar som de stod.

Tog ett foto på de fantastiska cykelställ som finns på gaveln till inköpsföreningen. Då jag var liten stod här alltid någon/några cyklar här. De var kundparkeringen. De som arbetade i affären ställde sina cyklar inne på gården. Tryckte näsan mot skyltfönsterna och konstaterade att här nu finns en antikvitetsaffär inrymd i gamla ”föreningens” lokaler. Tog en bild av den pampiga smidesgrinden vid ingången. Gör man sådana idag?

Färden gick ner förbi ”Krischans” gamla hus i Grubbagatan. Här stod många fönster ”på vid gavel” som mina föräldrar skulle uttryckt det. Man vädrade i hela huset trots den svala utomhustemperatur. Tog ett foto som jag mailade över till storebror. I detta hus bodde hans barndomskamrat. ”Krischan” hans farfar som ägde huset var målare. Jag skämtade med brorsan med frågeställningen -Tror du det luktar färg fortfarande i huset? Detta p.g.a. de öppna fönsterna.

När vi kom ner på Norra Stenbocksgatan var det inte lika mycket ”himmavid” även om jag gått här många gånger. Jag gick inte den väg jag nyttjade då jag gick till skolan. Kanske jag borde tagit den vägen. Men när vi kom fram till Stampgatan gick vi den upp och tittade på nybyggnationerna som de håller på med inne på skolgården. Borta var den byggnad där jag började mina första år hos fröken Månsson. Uppe vid Hjalmar Forsbergsgatan gick vi in vid de engelska radhusen och in mellan dem. Där är radhus både vid Stampgatan och Pålsjögatan. Mellan dessa finns en smal gångstig. Detta förvånade maken som fick följa med på dessa irrfärder.

Sen fortsatte vi nerför ”Hälsan” inne bakom rhododendron-buskagen. Här gick man inte då det mörknat. Men dagtid kunde man gå här inne i ”skogen av rhododendron”. Det var den väg man gick då man skulle till ”bibblan”. Men mörka kvällar gick vi ute i lampskenet. Bibblan var inrymd i de runda flyglar på konserthusets nedervåning.