Mors klockrengöring

Det är några veckor sedan jag skrev något nu. Men igår var jag och drack kaffe hos lillasyster. Då hörde jag klockan som plingade så sprött inne i hennes lillarum. Plinget som jag växt upp med. Bittan tog hand om klockan, renoverade upp den och lät den få bli något som mina syskonbarn växte upp med också.

När mor och far gjorde investeringen i denna klenod i mitten av 50-talet gjordes det säkert en noggrann planering före införskaffandet av den. Alla vi kände hade antingen en bordspendyl uppe på någon tung mahognybyffé eller så hade man en guldpendyl hängande på väggen. Som jag förstått senare i livet var det inte mina föräldrars stil någon av dessa alternativ, men en klocka ville de ha. Det slutade med att man inköpte en väggpendyl med samma emaljurtavla som i de flesta väggpendyler, men själva fodralet var i mörkbetsat trä. Den inhandlades hos deras ”hovleverantör” Elgstrands Ur & Optik på S.Storgatan. Snyggt och framförallt modernt. Den hängdes på hedersplatsen ovanför byffén i storarummet. Jag minns också att mot senare delen av 50-talet smög mor bort farfar och farmors porträtt från byffén. Eftersom vi inte hade några porträtt på mormor och morfar ansåg jag detta var helt i sin ordning.

Lite fnissigt blir det alltid då vi talar om denna klocka. De första åren lämnades denna klocka in för rengöring och smörjning regelbundet hos urmakaren de köpt den hos. Detta var en utgift jag många gånger hörde dem klaga på. Men då som nu skaffade man sig vanor och behov. Visserligen blev det mindre regelbundet med åren och kanske också mindre viktigt att följa upp servicen på klockan. Sedan TV och radio användes flitigare blev mer vanligt att ha tidsangivelser via dessa media. Far hade bytt ut fickklockan mot armbandsur och i köket hade vi en elektrisk klocka.

Men en gång i mitten av 60-talet tyckte mor att väggpendylen var alldeles omöjlig att få igång. Hon beslöt att en rengöring var det enda alternativet för att få igång den. Nu var hon en handlingens kvinna. Här skulle sparas pengar! Elgstrand skulle inte än en gång göra storkovan på Jönsson klocka. Mor förberedde ett bad till klockan med varnolen, dåtidens allrengöringsmedel av det lite tuffare slaget. Tog den ur sitt fodral lade ner klockan försiktigt och gick sedan för att utföra andra sysslor. Efter en stund bedömde hon att den rätta rengöringstiden var uppnådd. Då hon tittade till klockan såg hon till sin fasa att urtavlans siffror också lösts upp av varnolenet. Hjälp!!! Vad göra? Hon ringde i sin förtvivlan till mig, äldsta dottern och klagade sin nöd.

Klockan togs om hand av maken och mig. Urverket var så väl rengjort att all smörja hade sköljs bort. Det krävdes en hel del smörjande och mixtrande innan urverket gick igång igen. Sedan inhandlade jag en liten burk svart lackfärg för hobbyarbeten och en liten fin pensel för att måla dit siffror igen på urtavlan. Urtavlans emaljskikt hade ändrats lite i färgen på grund av ålder och förmodligen ljusets inverkan, för om man tittade riktigt noga kunde man skönja att det var en ljusare ton där siffrorna suttit.  Även alla små prickarna för minutrarna målades dit. Det var viktigt att det inte tog för lång tid, för far fick inte veta varför klockan var försvunnen. Han fick bara veta den var på rengöring. Först flera år efter händelsen vågade mor berätta för far om klockan som förlorade sitt ansikte.