Strumpan på spisen

Då jag var barn var inte godis något vanligt förekommande. Det fick vi i samband med påsk och jul, eller om det var kalas hos någon. Och kalas hade man bara om man fyllde 10, 20 eller något jämnt tiotal år. Men påsk var en efterlängtad helg. Då fick vi alltid godis. Men vi fick den på ett besynnerligt vis.

Skärtorsdagskväll var det en massa häxor-påskkärringar ute och flög. På väg hem från Blåkulla var de givmilda, allt enligt min mors förklaring. Då kunde man få strumpan full av godis om vi varit förutseende och hängt en strumpa på handtaget till ugnsluckan. Lyckligtvis var där ett brett handtag på ugnsluckan så alla fyra strumporna från oss fyra syskon fick plats. Men kommer ihåg då man blev lite mer beräknande och bad far att få låna största raggsockan han hade i stövlarna då han var på jobb. De rymde mycket mer än mina små strumpor, och mina bröder hade alltid större strumpor än jag. Nu upplevde jag att fördelningen var bättre. Sen tror jag att det var lite för att tiden skulle bli kortare, denna årets tråkigaste dag. Fast mina föräldrar inte var troende var de ändå drabbade av den sorgemusik som gavs i radion långfredagen. Biografer var stängda, hela samhället stod stilla. Vi fick inte gå ut och leka, skulle vara inomhus tysta och stilla. Men strumpan på spisen räddade dagen, vi gick och la oss skärtorsdagskväll med samma förväntan som på lillejulafton.

Har väl i vuxen ålder funderat var mor fått denna idé ifrån, tror att det är en sammanblandning av amerikanarnas Santa Claus som kommer genom skorstenen och Tysklands påskharar. Men att det funnits i hennes hem då hon växt upp var klart. Traditioner är alltid roligt och jag lät mina barn få en påskgåva i strumpan långfredagsmorgon de också då de växte upp.