Jönssonminnen.se

Jag tänkte att mina sidor här skulle bli en trevlig läsning har istället utvecklats till att bli gnällanteckningar. Jag ska inte säga att det var bättre förr, men man tager vad man haver. Även att berätta om

Jag som alltid sagt att min vårdcentral var en exemplarisk vårdcentral. Inga sopande under mattan. 

Idag trettonde (13) dagen med en envis förkylning. Förra veckan besökte jag vårdcentralen då jag femte dagen hade en stigande temp. Inte tillräckligt mycket för att åtgärda med annat en goda råd. Det tackade jag för. Men sedan hostan och snuvan bara blev värre gick jag in och läste min journal, för att kolla vad vi överenskommit. Mycket riktigt stod det att jag skulle höra av mig igen om det blev sämre eller om det inte gav med sig. Men det stod också antecknat att jag självmedicinerat med Alvedon och ett NSAID-preparat. Detta hade nog hamnat i fel journal eftersom jag är mycket känslig mot NSAID, och därför undviker dessa mediciner. Jag hade inte sagt ett knyst om alvedon heller, eftersom mina piller heter Panodil, strunt samma det är likadana preparat, men att det angavs två medikamenter som jag inte tagit och det jag hade tagit inte nämnts, gjorde mig lite vaksam. 

Jag tog ny kontakt med vårdcentralen dag 10 genom att skriva på deras meddelandesida då mina besvär inte avtog, snarare tvärtom. Dag 12 fick jag ett meddelande att jag kunde ta kontakt(!) via telefon, knappval 1. Dag 13 ringde jag upp, fick besked att de skulle ringa 8.47. Satt snällt och väntade. Ängsligt kollade jag att jag hade ljudet påslaget och bad maken ringa mig för en extra koll av ljud, vilket han gjorde 8.40.

Sedan satt jag där. Klockan slog nio, halvtio och inget hände. Hade mobilen i knäet. Inga appar öppna bara raka spåret öppet till mig. Kl. 9.55 blinkade telefonen till men jag hann inte ta samtalet, jag satt ju ändå förberedd. Tittade vem det var som hade ringt ”av misstag”? Vårdcentralen. Jag klickade på numret och blev än en gång uppkopplad på den vanliga svararen med alla dessa knappval. Bl.a. provade jag att bli kopplad till 1177 chatten. 

Jag låg nu inte på telefonlinje utan på en nätanslutning. Jag svarade snällt på alla frågor om varför jag önskade komma i kontakt med VC, fick redogöra för min längd och vikt, historik med alla möjliga krämpor mina tillkortakommanden med min immunbrist osv.

 Men hostan låg ändå som en tongivande huvudsak. Var den besvärlig då jag satt, låg eller när? Det var en massa frågor som även var så irrelevanta till mina besvär att jag klickade förbi dem. Då jag kom till frågan om jag hade några diagnoser måste jag erkänna att mitt tålamod tröt. Diagnoser? (med ett ilsket frågetecken) skrev jag, och skickade iväg det svaret. Kanske datorn blev sur på mig då den märkte att jag tröttnat. Jag klickade vidare och vidare utan att fylla i de uppgifter man bad om, de flesta som inte påverkade mitt aktuella problem. Slutligen tackade datorn mig och bad mig vänta kvar, sidan skulle laddas upp. Fem minuter …..tio… Jag klädde mig och beslöt att ta mig till vårdcentralen för att se om jag kunde nå någon person, inte bara dator. Det visade sig senare att efter cirka en timme jag blivit utloggad från den sidan där jag fastnade förut, den där de bad mig vänta kvar.

Då jag satt på bussen blev jag uppringd klockan 10.55 av en sköterska som ljuvt undrade vad hon kunde hjälpa mig med. I ett svagt ögonblick erbjöd hon mig en tid sent i eftermiddag, men då jag svarade att jag satt på bussen på grund av våra misslyckade tidigare kontakter, på väg ut till dem sa hon att hon skulle undersöka möjligheterna till en tidigare tid. Han bad mig vänta. ………… återkom sedan och sa att tyvärr var alla tider slut, det fanns ingen tid hos någon läkare denna dag, fredag! Jag sa att jag satt i alla fall på bussen så jag kom ut till dem så fick de upprepa det igen, att de inte hade några tider. Så idiotiskt av mig att försöka påverka deras rutiner med att berätta att jag kunde vara hos dem inom en halvtimme. Den som svarade före mig klockan 9.55 hade troligen fått en läkartid, hoppas att hen behövdes ännu bättre än jag.

Ska bli spännande att läsa vad de skyller på i journalen efter denna veckas kommunikation. Jag orkade inte tjafsa med dem längre, hoppade av bussen och vände hemåt igen. Kom inte och beklaga er att vi äldre inte klarar av datorerna, det är nog så att personalen på min vårdcentral blivit inmålad i ett hörn med all denna datorisering så att de inte klarar av kommunikationen med sina patienter längre. De skickar ut oss i cirkelreferenser, där man till sist hamnar på samma sida som man började, utan att ha fått lämna ett meddelande. 

Och den röst som berättar att de ska ringa upp klockan ÅTTA OCH FYRTIOSJU är inte uppdaterad till deras dagsschema. Annars ska det inte behöva bli en timme och åtta minuter försenat. Eller som i mitt fall två timmar drygt, då den andra signalen kom och jag lyckades hinna svara.

Jag har absolut inte varit otrevlig eller ”bitchig” förut, men då jag blev nekad en tid idag då vaknade bitchen i mig. Rejält! Är nu hemma i soffan igen och får ta till med ytterligare självmedicinering. Måste försöka återkomma till både matlust och en liten daglig promenad. 

Vad jag inte tänkt på är, kan det vara så att jag blivit nedflyttad till en lägre division att åtnjuta läkarvård, då jag passerade en nolla till min ålder i somras? Nej, fy mej. Inte ha sådana tankar. Men man undrar….

Detta brev skickade jag till vårt fastighetsbolag häromdagen. Inte till någon direkt ansvarig för det hittade jag ingen adress till. Kan bero på att jag inte letat tillräckligt eller kanske har man inget namn på vem man ska vända sig till i sådana här ärenden. Men blev uppringd dagen efter av en ung man (firmans strykpojke?) som presenterade sig med ett förnamn. Han berättade hur planerna för reparationerna låg framöver. Ursäkta mig, men jag tvivlar. Det är BARA ett års försening på dessa garantireparationer som utförs. Så om det blir gjort till vecka 44-45 i höst, ska man tro det??

Brev till Brinova 21 sept-26

Vecka 39. Höstdagjämning nu på onsdag. Här sitter vi med vårt eftermiddagskaffe, inomhus. Det har blivit många dagar bakom lås och bom. Vi har en trevlig altan till vår lägenhet, men sedan ett år tillbaka har den enbart varit till för att försöka härbärgera våra altanmöbler så tätt ihoppackade att de inte är till hinders då hantverkarna behöver tillgång till utrymmena. Fast ska jag vara rättvis fick vi fri tillgång till vår altan december-april. Vi fick även den fönstertvätt som skulle kompensera oss lite över besväret, trots att inte allt jobb var färdiggjort. Det blev inte många fikastunder utomhus då dec-april. Lite kallt i snö och slask.

Men vårdagjämningen i år skyndade vi oss att städa upp efter vintervädret, dukade upp en fika och njöt av våra nyplanterade penséer i balkonglådorna. Vi tyckte att våra vårblommor lyste upp hela gården den soliga dagen.

Sen kom det nya direktiv att komprimera möbler och annat som vi inrett vår utomhusmiljö med. Det hände trots allt att vi smög oss till en en fikastund i solen då hantverkarna lyste med sin frånvaro. Vårsolen lockade oss att använda vår altan även om det var på nåder vi satt där. Barnen började vara utomhus och leka, det var VÅR!

Men det dök upp kranar igen i april och arbetena var väl tänkta att återupptas. Tyngden på kranarna gjorde att gårdsplanen blev helt sönderkörd. Men man har organiserat stora träskivor som tänk ska vara underlag till kranarna , de ligger nu utplacerade runt på gården. Otrevliga stora träskivor som täcker delar av de ytor barnen haft som lekytor. Det dröjde inte länge förrän barnens lek och stoj försvann. Jag förstår om de inte trivdes bland all bråte. Så nu är det tyst som i graven på vår gård. Vi som uppskattade en levande bostadsmiljö. Var tog den vägen?

Hantverkarna har förmodligen en bra timlön, för de lyser mest med sin frånvaro. En halv dag hade vi en målare som jobbade på vår altan, sen försvann han.

I slutet av juli tröttnade jag och gjorde en avtvättning av våra fönster, trots att vi hade mer hantverkare att vänta. Men fönsterputs hör till underhållet av vår bostad, så det måste göras ibland. Men resultatet var nedslående, nu såg vi röran tydligare runt om på vår gård.

18 augusti  fick vi ytterligare krympt aktionsradie, för nu satte man upp byggställningar både på vår altan och utanför köksfönsterna. Nu kan jag inte putsa fönster för jag kan inte snurra runt  dem och putsa utsidan. Tur jag tog det värsta i juli.

Här lever vi som internerade fångar med skitiga fönster, barnen borta, gården sönderkörd.

Sedan ser jag era braskande annonser om lägenheter runt om i vår stad där ni berättar hur trevliga de är. Har ni bättre underhåll och snabbare hantverkare där? Ska vi se oss om efter efter något där? För på den här (permanenta) byggarbetsplatsen trivs vi definitivt inte längre.

OMG, betydde i mina yngre dagar omgående. Men det händer att jag också använder mig av det uttrycket då jag vill beskriva hur förvånad jag kan bli, då jag säger oh my God! Har jag lärt av barn och ungdomar som säger det som om det vare ett av våra vanligaste ord. 

Senaste dagarna har jag varit sjukskriven. Jag hade en “Tura” som jag fick avstå ifrån då mitt snörvlande och min hesa stämma avslöjade att jag drogs med en förkylning. Ska jag vara ärlig funderade jag i början av veckan att om jag bara fick stopp på näsdroppet och hostan inte var för intensiv, skulle jag slinka med på träffen på båten. Kunde alltid säga som det brukar låta; jag är bara lite allergisk….men vem köper den lättisen? 

Nej jag fick avstå. Maken for och deltog på seglatsen och åt sig mätt på buffén. Det gladde mig att han inte fegade ur. Det var ingen aktivitet som vi deltagit i tidigare med denna grupp pensionärer, så ingen vi kände i förväg, men han traskade iväg!

Audionomen väntade mig fredagsmorgon och den tiden backade jag inte på. Gick dit och fick mina nya efterlängtade hörapparater. Som jag har längtat. De gamla hade visat tecken på utslitna och utmattade, de tappade kontakten, hackade och skrapade. Det skulle bli dyrt att reparera. Och man reparerar inte sådana produkter.

Jag blev instruerad och undervisad på en massa saker som jag ändå aldrig kommer ihåg. Det räcker att man får veta hur man slår av och på dem, sen får man själv utforska, anser jag. Visserligen ville hon veta vilka program jag skulle ha, allround, slinga my music? Jag bad om de två vanligaste sen får jag fundera vidare.  

Iväg hem med de nya maskinerna i öronen. Jag upplevde redan då vi kom ner på gatan att det var ett brus från trafiken som jag inte varit medveten om med mina gamla höror. På bussen funderade jag på det där med musik. Jag öppnade mobilen letade upp Spotify-appen och letade bland mina listor. Pavarotti skulle få visa mig vad tekniken åstadkom i dagens samhälle. Men OMG, jisses förlåt lille Luciano, vad hände? En liten kastratsångare som klämde fram Nessum Dorma, i en tonart som mina öron aldrig kommer att godkänna! Jag bad Luciano om ursäkt, skyllde på fel medium. Letade istället upp vår käre Björn Skifs med sin Ooga-Chaka Ooga-Ooga… Det lät förfärligt, men jag beslöt att de skulle få ooga chaka färdigt, sen kom Björn in med:

I can’t stop this feeling

Deep inside of me

Girl, you just don’t realize

What you do to me… 

Kända gamla tongångar, men tyvärr. Jag hörde en man sjunga med ”Kalle Anka-röst”. Så jag lade dessa prov åt sidan. Jag hade ju inte valt ”My music-inställningen” hos audionomen. Får väl ta mig en ny funderare. Eller är musikvärlden slut för mig? Men jag har mina gamla hörapparater kvar i lådan, kan alltid ta fram och lyssna via dem. 

Nu var jag hemma igen med min snoriga näsa och hosta, så jag fick väl ta tid på mig att utforska mina nya apparater. Jag hade ingen stickning på gång, fattades en härva av det vita garnet, så jag satt verkligen och rullade tummarna. Talade med maken och han lät lite konstig. Men man vänjer sig. Vi är lite konstiga så man får ta det onda med det goda….

Efter någon timme frågade jag honom om han kunde sticka bort till garnaffären för att inhandla några nystan? Det gjorde han snabbt, fastän det är uppseendeväckande med en man i en sådan affär. De som har garnaffären känner honom sedan tidigare, så för dem är det inget konstigt. De vet att han är min hjälp då mina ögon inte är att lita på. Helgen räddad! Jag har nytt garn. 

Under tiden hade jag koncentrerat mig på att lyssna på min ljudbok. Jag hade varit in i appen som jag lagt in i mobilen och ändrat på bas och diskant. Det hjälpte inte på varken Pavarotti eller Skifs, de lät fortfarande horribla. Och både Gunilla Leining, Angela Kovacs och Katarina Ewerlöf, de tre vanligast förekommande uppläsarna i mina böcker lät som om de satt instängda i en konservburk. Lätt åtklämda runt sina halsar. Jag läser för all del en hel del mysdeckare, men de behöver ju inte ta död på den som läser för mig. 

Dessa hörapparater som jag väntat på ett halvår! De var outhärdliga! Jag plockade ut dem ur öronen och satte dem sin eminenta laddare, som även var en powerbank. Jisses så fint. Men jag ville ha tillbaka min ljudvärld, min ljudbild!

Slog på ljudboken igen utan några hörapparater insatta i öronen, vilket gjorde att jag fick öka ljudet för att kunna höra hyfsat. Maken tittade ogillande på mig. Nu överröstade jag hans ljudbok han lyssnade på. Alltså, stäng av och fundera…

Förslaget att vi skulle plocka fram de gamla apparaterna igen avvisade jag direkt. Det är bara att anpassa sig, menade jag. Samtidigt som jag satt och skämdes över de gånger jag propsat på att mina patienter ska plocka fram sina hörapparater ur byrålådan så jag slipper skrika halsen av mig!! Nu helt plötsligt var jag medveten om vad det var jag begärt av dem! Att plocka fram ett hjälpmedel som de fått via hörselvården. Som fungerade som ett hån! Ett hån att deras funktioner var så i avtagande att de inte längre kunde ha ett socialt liv. När inte ens P1 kunde avlyssnas på ett godtagbart naturligt sätt, och deras värld krympte. Nu skulle de bli påminda igen om att de inte hade kvar vissa funktioner längre. Jag stod och krävde att de skulle ta fram dessa hemskheter som gav dem en kväkande onaturlig ljudbild som de inte kunde acceptera. Tänk om jag hade haft kunskap om hur eländig tekniken som erbjöds kunde vara. Jag kan tänka mig att de som var nästan utan hörsel klarade av att använda sina hjälpmedel. Men inte alla de som hade halvtaskig hörsel. 

Men vad skulle jag göra nu? Tyckte jag saknade det där med att lyssna till en bok medan jag stickade. Mina gamla poddar? Sådana som alla människor har i öronen numera. På bussen har minst 50% sådana poddar fastväxta i öronen. Var fanns de? Maken vet vad han har sina gömmor med överblivna teknikdetaljer. Så det dröjde inte länge förrän jag hade ett, nej två par sådana framför mig. Men fungerade de? De hade inte använts på fyra och ett halvt år. Det är lång tid i teknikens utveckling. Men jodå. De fick en liten snabbladdning sedan in i öronen. Plötsligt var jag hypermodern! Och jag kunde lyssna och läsa vidare på min bok. Njöt av att jag inte var utestängd från den värld där Björn och Luciano återger musiken på rätt sätt. Där de som läser ljudböcker låter avslappnade och bekväma. Inte sitter in/nedklämda i en tom konservburk, och inte stryps i sin gärning. 

Lördagen startade jag med mina nya apparater, måste lära mig vad det nya livet innebär. Herregud vad jag skramlade i köket då jag tillagade frukosten! Smällde med skåp och lådor! Man talar om adaptiva farthållare. Tyvärr, ingen sådan inbyggd. Och den adaption vi har i vår egen hjärna har inte börjat fungera ännu. Men skam den som ger sig. Nu gäller det att få hjärnan att uppfatta ljudet som är i dessa nya apparater att låta som vanligt. Telefonsamtalet med svägerskan gick hyfsat, men kvaliteten på samtal i telefon kan variera ganska mycket beroende på om man talar över högtalare eller via hörapparater. Det kan också bero på andra orsaker som inte mina hörapparater kan skyllas för. Så det blev godkänt samtalsklimat, med kringvandrande av båda parter. Sedan återgick jag till min bok. 5 minuter sedan stod de fint i sin laddare igen och jag blev tvungen att ånyo göra en parkoppling med mina gamla poddar. Lite trixigt men till slut så fick jag till det. Min mobil ville ju helst jobba med de nya fina apparaterna. Så det gällde att få den till att acceptera alternativet. Jag fortsatte med stickningen och boken. 

Plötsligt stod maken framför mig och frågade om jag kastat den fina lilla broschyren som följde med hörapparaterna? Nej den ligger i det lilla lönnfacket som är i locket på kartongen där alla attiraljerna låg i, sa jag. Han hade letat i hopp om att kunna hjälpa mig med min frustrerande tillvaro, men missat det lilla facket. Glatt återvände han efter någon minut och sa att han var så glad att han för en gångs skull haft lite nytta av mig! Man tackar. 

Jag fortsatte min bok och stickning. Då sa den ena av mina poddar blopp-blopp och tystnade. Jaha, de behöver mer energi, så fram med laddningsdosan och petade ner den där. Maken frågade om det var brukligt att dessa ladd-dosor låg sådär slarvigt slängda på bordet då de användes, då för en lång tid sedan? Nej jag hade en liten platta som dosan stod på, en platta där ja även laddade min mobil då det behövdes. Jag såg tydligt hur han letade i sitt minne efter dessa tekniska finesser som passerat genom åren. Och hans blick ljusnade, han gick och hämtade ur ett av hans otaliga bra-och-ha-gömmor. Jag kommenterade att nu hade han faktiskt haft nytta av mig igen! För andra gången samma dag! Nu står pod-dosan snyggt uppställd och väntar på att jag ska lyssna på bok igen.

Jag fortsätter med mina försök att lyssna via de nya apparaterna. De gamla jag haft i fyra år har inte förvrängt min ljudbild. Dessa nya, vi har inte stämt av efter provperiod ännu, men det är långt till att jag ska kunna använda dem. En rejäl huvudvärk orsakad av dem är det enda jag hitintills kan notera. Jag betalade många pengar för de förra, men enligt audionomen ska dessa regionens erbjudna vara (minst) lika bra. Den som lever får se. Det vore väl skamligt om vår vårdpersonal går ut och luras och jämställer det ena med det andra bara för att de hört det sägas i någon JÄVLA reklam. 

I söndags satt vi nöjda med vårt dagsverke att ha varit och avlagt en ångerröst. Det gav en liten känsla av att här var allvaret som jag saknat lite då man förtidsröstat. Man har klumpat ihop alla tre valsedlarna i ett kuvert och då det stoppades ner i ”vallådan” saknade jag att man kuvert för kuvert kollade röstmottagarna emellan att det var separata olika färger. Bara ner i ett kuvert som stoppades i ett annat kuvert som märktes med mina siffror i röstlängden. 

Innan vi kom in i vallokalen stod jag och iakttog en ung familj. Lillgrabben tyckte det var en jättetråkig händelse, medan hans större syster tydligt märkte föräldrarnas allvarstyngda anleten, och agerade efter detta genom att lugnt och stilla stå bredvid mamman fastän kön ringlade oerhört långsamt. 

Plötsligt mindes jag de gånger jag fick följa med mina föräldrar till valurnorna, hur man kände den stämning det innebar att få lägga sin röst. Det verkade som om det var sorgligt, men ändå livsnödvändigt. Inget man fick hoppa över att göra. Hur jag stod och bönade och bad att få veta vad de skulle välja. Men nej, här fick jag tidigt lära mig att rösta är en hemlighet som mina föräldrar inte avslöjade, i alla fall inte där i anslutning till vallokalen. Jag fick följa med in i till skärmarna, men där var det stopp. Inte kika! 

Som vuxen har jag ibland funderat på varför de drog med oss till vallokalerna, tänkte aldrig på att fråga detta medan de levde. Men jag är övertygad om att de ville uppfostra oss snorungar i en av de viktigaste saker vi hade att göra som vuxna, att aldrig strunta i denna plikt. 

Därför kände jag det som jag uppfyllde deras ansträngningar att bilda oss till medborgare som gör sin plikt då jag gjorde detta ångerval. Jag var ju tvungen att nämna det som ett sådant då jag stod framför valförrättarna som kuvert för kuvert, en i taget nämnde röstsedlarna med färg, samtidigt som  den andra kryssade i rutan för vardera färg och det släpptes ner i vallådan. Nu kan ni makulera min förtidsröst sa jag. Och valförrättaren vände sig om och bad att få makulerat kuvert nummer 59. De tittade på mig och frågade om jag ville ha kuvertet, och jatack sa jag. Jag hade inte med en suck avslöjat att denna manöver denna dag var ett rent för säkerhets skull-val. Det hade talats om i dagspressen att man gjort misstag med förtidsröster, så jag ville bara säkerställa att min röst inte skulle försvinna i den allmänna förskingringen. 

Efter väl förrättat värv, satt vi hemma nöjda med oss själv. Men vädret lockade oss ut och vi slängde ner en påse med några vetebullar i ryggsäcken. Det räcker med vatten att dricka var vi överens om, men en liten bulle som energiförstärkare kunde vi nog behöva. Det blev en verklig långpromenad, vädret var så mysigt. Den där vetebullen smakade perfekt så vi satte oss på bänken i backen ned längs ”kinesiska muren” som maken kallar den. Den mur som sträcker sig från Pålsjö backar ned mot Strandbaden. Utsikten över sundet tröttnar man inte på. Men det roligaste är att titta på de joggare som kutar upp och ner för backen. De lägger en sten på ett speciella sätt varje gång de är upp och vänder. Sedan nerförsbacke och vända igen. Det behövs tydligen inte markeras med någon sten då de vänder därnere. Det är toppen som räknas.

Eftermiddagsfikat var torftigt men smakade bra, och vi gick vidare längs stranden, in mot stan. Det är trevligt med denna promenad för här möter man ganska många som är ute i samma ärende, att röra på sig så man inte blir alldeles försoffad. Det gäller att passa på medan man kan gå lättklädd, snart har vi den årstid som kräver jacka och mössa. 

Någon valvaka blev det inte för vår del. Promenaden vi gått var åtta kilometer lång och vi var trötta. Det blev inte något sent parti bridge för min del, vi kröp till kojs med den fasta förvissningen att valresultatet hängde inte på om vi var vakna eller sov.

Sist jag ritade några rader här, sa jag att valet är gjort. Men sedan har jag funderat hit och dit. Det senaste mötet med valfunktionärerna lämnade lite av funderingar från min sida. Det var inte lika strängt övervakat av de som satt och tog emot mina valkuvert. Det lästes från en rad på datorn av en funktionär och skrevs in på kuvertet, men ingen repetition av siffrorna utan bara direkt ner i lådan. Det är kanske bara jag som är så knäpp om det där att läsa från en rad och vara säker på att det blir rätt rad avläst. Jag har ofta bekymmer med detta. Men mina ögon är ju inte att lita på. 

Jag har tänkt, vad händer om inte lådan blir riktigt tömd? Vad händer om en siffra läses fel? Och hamnar i fel valdistrikt? Idag fanns där en artikel i tidningen att cirka 4000 röstsedlar var på rymmen, på vift. Det hade upptäckts felaktigheter i hanteringen. Nu blev alltså mina dubier bekräftade, att allt kan hända. Jag sa att jag skulle förhandsrösta för att om jag inte lever valdagen så förhoppningsvis slinker min förtidsröst med i alla fall. Men efter artikeln idag så får jag försöka att hålla mig i liv, för jag har nu bestämt att jag ska gå till min vallokal valdagen och avlägga min röst. Svägerskan brukar säga att man inte ska räkna ut något i förväg, och det verkar som om hon ska få rätt än en gång. 

Jag har varit på besök hos audionomen jag beställde tid hos, då jag blivit övergiven av den tidigare överenskomna. Så nu har jag ett par nya på gång. Hoppas att de blir med längre batteritid än mina gamla har. Givetvis har dessa apparater slitits på fyra år. Men man får klara besked hur man använder dem. Jag nickar och låtsas som om jag håller med. Man får inte vara uppe och ”nattaramla” då man har hörapparater. De ska stå på laddning mellan klockan 22.00 och 8.00. Att ha dem på dygnet runt som jag har, en i taget på laddning, törs jag inte viska om. Och att ha dem parkopplade till flera enheter verkar vara något som inte ses med nåder. Hur ska jag kunna höra vad Siri läser för bokstäver då jag präntar dessa rader, om man inte får parkoppla till fler enheter. Jag som var så angelägen om att min klocka skulle ha bättre batteri, jag for till Malmö och fick det fixat innan sommarbiljetten tog slut. Jag kan alltså inte koppla den heller? Men vi får se vad jag kan klura ut, då de bor hos mig, apparaterna.

En vecka kvar. Det ska bli skönt att slippa all denna valpropaganda. Det är inte något uppbyggande, bara en massa smutskastning av varandra. Kan man inte ha ett enda positivt tänkande i sina uttalanden? Det är så man skäms över vad man har skakat fram för människor som ska företräda oss. Jag har tänkt många gånger vad det är för konstiga typer i USA som röstat fram ett sådant ”klantarsel” att representera dem, men jag börjar nästan tvivla på oss svenskar också. Att vi inte kan göra gemensam sak och få en vettig samling människor att reda ut hur vi ska hantera vårt land. Med oss invånare som första prioritet på hur framtiden ska se ut för oss, inte hur NATO eller EU ska följas och tillfredsställas i första hand. Låt de stor pågarna i de stater som verkar har outtömliga brunnar att ösa ur till krigsmaterial, låt dem tillverka och förbruka sitt material. Så våra politiker kan koncentrera sig på hur vi ska kunna försörja oss. De behöver inte verka i spetsen för all denna krigsindustri. 

För övrigt måste jag berätta att jag har varit till viss samhällsnytta senaste månaden. Jag har köpt mycket kaffe, så jag har så det räcker minst ett halvår! Detta gjorde jag bara i rent och skärt vinningsyfte. För cirka tio dagar sedan. Nu har kaffepriset sjunkit 7%, det såg jag senast jag gjorde veckoinköpen. Varsågoda alla ni som hade is i magen och väntade. Och vet ni vad? Chokladpriset är också på väg ner. Jag har ingen siffra på hur mycket, men allt räknas så länge det är neråt! Mums…. 

Jag berättade att jag bakade en tigerkaka i förra veckan. Den är slut nu. Men jag är inte riktigt nöjd med smaken. Senast vi handlade cacao var snålkäringen med och bestämde. Valet stod mellan Ögonkakao och ICAs egna märke. Jag kommer absolut inte ihåg hur mycket jag sparade på att ta den billigare varianten, men jag är mycket medveten om att jag har lurat mig själv. Schackrutorna i julas var lite ”light-smak” på. Tigerkakan var absolut ingen vild tiger, den var som om den varit hos domptören alldeles för länge. Så nu funderar jag, var hittar man riktig cacao? Gärna Valrhona cacao. Är det någon som vet var man kan köpa den i en fysisk butik. Annars får vi i alla fall köpa den gamla vanliga Ögoncacaon, kanske öka på mängden lite mer än receptet påtalar. För Ergo cacao som är en Marabou-produkt köper jag ju inte. Sist vi kokte lite choklad för att ha till klämda mackor (ost och skinka mellan två skivor bröd, klämda i våffeljärnet) smakade chokladen bara kokt mjölk. Den var brun och såg läcker ut, men lura oss inte. Vi vill ha mer än syn-sinnet tillfredsställt. 

Fönsterputs är inte min starka sida. I höstas blev vi lovade från vår hyresvärd att det skulle putsas fönster efter att arbetet med husfasaderna var avslutat. Vi hoppades då att det skulle sammanfalla med den putsning vi tvingar oss till varje år då adventsstjärnorna och stakarna ska fram. Nu blev inte arbetet färdigt under hösten. Det fick avbrytas då vintern var ganska tidig. Men fönsterna blev avslabbade och vi nöjde oss med det. Nu i vår visste vi att det skulle dras igång igen med reparationer av fasaderna. Så vi jäktade absolut inte med fönsterputsning till påsk. Men då vi kom hem från stugan klarade jag inte av dessa grådaskiga fönster längre. Målare och hantverkare till trots, en avslabbning var jag tvungen till att göra.

Det målas lite här och där, men det verkar som om jobbarna mest är sjukskrivna. Sedan några veckor har vi byggnadsställningar igen, de plockades ner i höstas då vintern kom, nu har vi igen utanför köksfönstret och halva vår altan är embarkerad av dessa ställningar. Vi var aviserade att det skulle fortsättas med det arbete som avstannade i oktober i fjol skulle fortsätta i april i år. Så någon egentlig altantillvaro har det inte blivit denna sommar. Och nu i veckan har de slabbat ner fönsterna i ett av våra rum så det inte går att titta ut. Jag vet inte om det är spilld målarfärg eller putsdamm från borrningarna de håller på med. Det är något vitt spillt på cementplattorna på vår altan också. De är stora vita sjok. Det försvann inte med regnet.  Men jag kan inte göra något åt det hela, där är ställningar framför fönstret. Den målare som gjorde vid den del av fasaden som vi har runt första våningen, vår våning, var så noga med att maskera runt dörrar och fönster när han målade här. Men nu håller de på med andra och tredje våningen. Och då händer detta. Lite tradigt med dessa hantverkare som verkar så mystiska. Varför händer inget? Varför gör de inte färdigt? 

Att klaga är väl ingen idé, för jag misstänker det är så här det är i landet med dels med arbetstillfällen och dels med arbetsmoral.