Jönssonminnen.se

Idag läste jag en artikel om mannen som slank in på en kopp kaffe. Tema i artikeln var samma som jag talat om tidigare, om hur spontanträffar tydligen blivit något man berättar om som en högst onaturlig företeelse. De har ersatts av tidsbestämda träffar ute på caféer och krogar. Som AW-träffar eller bara ett glas öl eller vin innan var och en går hem till sitt. Kanske som ett sätt att varva ner efter en hektisk arbetsdag, ställa om hjärnan från jobbmiljön till hemmets atmosfär. 

Men mannen i artikeln som slank in på en kopp kaffe hos sin granne var en gammal man, pensionär. Som inte hade en jobbmiljö som omväxling i sin vardag. Han hade samma rutiner helg som söcken, och därför sökte lite avbrott i sin slentrianmässiga tillvaro. Jag kan trots allt inte låta bli att tänka på dessa ”gå bort”-stunder som förekom under min uppväxt och unga vuxenår. Man besökte släkt och vänner utan tidsbeställning. Bara träffades. Om det pinglade på dörren och det stod någon utanför, bjöd man gladeligen in på kaffe. Inga funderingar på något annat. Kanske man slet åt sig de kläder som låg lite slarvigt slängda över en stolsrygg, då man passerade och man erbjöd en sittplats åt gästen (gästerna). 

Allt detta som nu har blivit en sed, att aldrig fundera på att slinka inom hos en vän eller släkting, vill jag tillskriva södra delarna av vårt land, för i Norrland lever ännu denna kultur kvar, man umgås mycket mer spontant, och det behövs ingen tidsbeställning. En kopp kaffe kan man alltid erbjuda. Det enda som jag uppfattat som en form av förtidsbeställning, var när min yngsta svåger förra året allvarligt tittade på oss och sa: att nästa gång jag dyker upp förväntar jag mig få kaffe MED våfflor som vanligt! Han hade under de tre veckor vi varit i stugan den sommarn, gästat kaffe flera gånger, men utan våffelgräddning som vi annars brukar ha som skaffning då till honom och hans hustru. I år stod våffelmix, vispgrädde och hallonsylt överst på shoppinglistan då vi klev in i butiken för inköp inför stugvistelsen. Deras spontanbesök hör till årets måsten. 

Ett annat bekymmer med att inte kunna göra ett spontanbesök här i Skåne innebär att man inte kan med kort varsel åka hem till den av vännerna som har en utläst dagstidning, för att tigga en dylik då upptäcker att man behöver ha en sådan som underlag till arbete med att klistra eller måla på köksbordet, eller annat kladdigt arbete. Det krävdes i år att maken fick gräva i gömmorna efter papper som sparats till något (som glömts bort). Men man måste ha ett papper som suger upp fukt då man rensar lingon. Vi har varje vecka tagit ett reklamblad eller två på affären då vi veckohandlat. Inte för att läsa reklamen men för att ha papper att lägga i botten på påsen för organiskt avfall. Hur hanterar vi nu detta då vår affär har övergått till att all reklam erbjuds digitalt? Inget att rensa lingon på! Man kan inte spontancykla hem till sonen för att be om en tidning för att rensa lingon på. Då oroar man dem. Något som maken hade som alternativ strax innan han fann den rulle papper vi hade i förrådet. Nu finns lingonen välrensade infrusna. 

Vardagen känns som om den är tillbaka. Jag var hos min fotvårdare för ett välbehövligt pysslande med mina fossingar. Sedan långeliga tider har jag nageltrång som gett sig tillkänna. Under sommaren då sandaler är det enda skodon jag accepterar, märker jag inte symtomen lika snart som då jag måste stänga in mina fossar i strumpor och skor. Men nu fick jag behandlat detta nageltrång på båda fötter, även om jag frågande pep om hon hade linjen till 112 öppen då hon opererade bort det onda. Hon har läget under kontroll, menade hon. Och jag slapp ifrån med livet i behåll. 

Åkte ner till stan efter fotvården där jag hade en date med maken. Han bjöd på lunchfika på Backhaus. Länge sedan vi kostade på oss en fika där. Vi har gärna med egen fika i ryggsäcken då vi är ut och snurrar, med en vetebulle eller muffins. Nu festade vi med köpefika. Satt och tittade på medan bagarn bakade och rullade ut russinbullar. Minst hundra stycken. Vilken underhållning, att se ett proffs som trillar runda bullar med båda händerna på en gång. Jag har försökt konsten själv hemma, men det brukar bli konstiga bullar och jag drabbas av yrsel som gör att jag håller på att dratta omkull. Så jag gör dem en i taget, med högran. 

Dagen fortsatte med ett besök på Centralstationen och förtidsröstning. Där var det kö! Men vi har ingen brådska. Stod och iakttog människorna i kön. Det var en skara människor som tog sitt uppdrag på allra största allvar. Visst är det en viktig uppgift för oss alla? Att vara med och lägga sin röst, att delta i denna demokratiska process. En del fick tre kuvert av valförrättarna, en del fick bara två. Här var de som röstade för första gången, och de liksom vi, som röstade av gammal hävd. Då jag kollat att de skrivit mina siffror rätt på valkuvertet och stoppat ner det i lådan (som inte alls är en urna utan en trälåda) vände mig och gick ut från det  avgränsade området, stötte en man på mig. Han frågade på engelska vad som hände Där folk köade så allvarliga. Any kind of vaccination, frågade han? Han hade ju sett att folk traskade in bakom skynken kom ut allvarliga och med kuvert i händerna. Det måste vara någon slags registrering, menade han. Och ja, han hade ju rätt på sätt och vis. Vi lämnar ju vårt bomärke till historien genom vårt valdeltagande. Samtidigt som jag löser biljett till att i framtiden kunna gnälla på våra politiker och våra politiska församlingar. Röstar man inte kan man aldrig klaga på dem. En nedlagd röst är det samma som ett accepterande av vad än sker. 

Lite högtidliga kände vi oss, då vi gjort vår plikt mot både oss själv och hela svenska befolkningen.  

Vi tog bussen ut på Väla för att handla lite smör till våra mackor. Coop har den sort vi gillar. Några stora planer för shopping hade vi inte, bara använda resten av dagen till ett ärende vi hade behov av. Inom grinden hade de paprika i storpack. Oj då. Vi hade slut på gulasch som vi brukar laga många middagar av. Då måste vi passa på nu då paprikan är både fin och prisvärd. En bit högrev slank med till grytbas. Jag får svimningskänsla, hjärtklappning och mår konstigt där jag står och väljer bland köttbitarna. Tills jag minns att det fikat jag intog för någon timme sedan kostade lika mycket, minst! Så bara att bita ihop och inse att jag inte följer med min tid. 

Då vi gick bort mot brödhyllorna passerade vi skeppet med kaffe. Jag stelnade till vid deras skylt, 685:- för ett brätte! Det blir BARA 57:- per paket. Detta jäkla kaffe som blivit mitt sätt att mäta välstånd i vuxenlivet. Det har blivit det klister som värdemätare mellan brorsan och mig. Brorsan finns inte i livet längre, men jag kände och hörde tydligt hans flämtande andetag, då skylten skrek ut hur billigt det var. 

Maken undrade om vi kommer att leva så länge att det lönar sig för oss. Där stod vi, inte mellan två hötappar, men väl tvehågsna. Jag behövde moraliskt stöd…. Ringde sonen, han som INTE använder samma sorts kaffe som vi, och frågade om han kunde tänka sig att använda upp det eventuellt överblivna kaffe i händelse av vår död? Han undrade om hur tidsplanen såg ut…! Men i nästa ögonblick sa han att om detta skulle inträffa, vår bortgång, så skulle de ha tillgång till en excellent kaffebryggare, och då var det inga bekymmer med den kaffesorten som vi stod och tvekade om. Detta gjorde att vi fick ett godkännande av en investering som kanske inte alls blir annat än en präktigt god affär! 

Matfettet fick knappt plats i våra dignande kassar med gulasch-ingredienser och ett flak kaffe. Men så nöjda vi kände oss då vi tog bussen hem. Jag minns min mor brukade säga att det vanliga i hennes värld var, att då hon gick i stan för att handla något annorlunda eller bara för att promenera, kom hon likväl hem med en stor kasse mat! Samma varje gång. 

För övrigt är jag glad att vi inte har Trump med i vår valdebatt, här är alldeles tillräckligt med beskyllningar partierna emellan, som gör nyhetsutsändelserna tveksamma. Här har den där otrevliga typen Trump gjort sig odödlig med sina uttryck om ”fake news”. Fuck you Trump!!!

En gång vart fyrtionde år ungefär bakar jag tigerkaka. Det räknade jag just ut då jag skjutsade in en form i ugnen med smet till en tigerkaka. Konstaterade i samma ögonblick att det är inte särskilt ofta jag bakar en sådan tingest. Men efter sommarens stugvistelse har jag då och då bakat en mjuk kaka. Anledningen till denna bakiver uppstod då vi inte hittade våra favorit-skorpor på affären i Hemavan. Då fick vi anledning att använda de ägg som vi hade i kylen i stugan att baka en mjuk kaka, och vi hade bara några dagar kvar innan hemresa. 

Kardemummakakan är fortfarande favoriten precis som katten Cléo de Merode tycker, siameskatten i böckerna om antikhandlaren Johan Kristian Homan. Den kissen älskar kardemummakaka. Och varje gång vi avnjuter en skiva sådan kaka förstår jag kattens förtjusning för detta bakverk. Men nyfikenheten för att variera smakerna har gjort att jag svängt ihop andra smaker också efter hemkomsten. Idag blir det alltså tigerkaka. 

Har hemma-vecka. Sommarbiljetten är slut, så det gäller att hålla sig hemmavid. 

Jag sitter och är besviken. Besviken på vad undrar du? Det blev inga nya hörapparater. Inte just nu i varje fall. I onsdags hade jag en tid hos den audionom jag träffade i vintras. Jag tror det var februari någon gång. Jag hade besvär med de snart fyra år gamla som jag har. De strulade, behöll inte laddningen och de var irriterande med sina konstigheter. Inte alltid att jag kunde lyssna på min ljudbok utan att starta om mina deviser. Men då det inte gått fyra år sedan jag fått dem var jag inte berättigad till de bidrag man får via regionen. Vi beslöt då att jag skulle kämpa på med dem tills det datum jag får dem med bidrag. Jag, i förhoppningen att tjäna in några kronor, hon kanske hade annan tanke…..vem vet. Men vi var rörande överens om att så skulle vi göra. 

Nu i onsdags satt jag alltså i väntrummet ett halvår senare med nytvättade öron, både mobilen och iPaden laddade. Förväntansfull. Det kom en personal och frågade vad jag gjorde där! Tittade på mig som om jag vore något som katten släpat in. Jag visste att jag inte kom på fel dag, jag hade kollat upp senast samma dag på förmiddagen. Jag fick veta att hon var ensam där och hade ingen som motsvarade mig på sin lista. Blev ombedd att lämna mitt födelsedatum och hon gjorde en check up i sin dator. Ojdå, sa hon. Det var Linnea som skulle ha dig, och hon har slutat! Jaså, sa jag. Hur skulle jag få veta detta? Ingen har informerat mig. Med en krystad ursäkt sa kvinnan att de skulle höra av sig. Försökte att bara få iväg mig. Jag frågade när jag skulle kunna förvänta mig en kontakt från dem, där jag stod kvar för att få ett mer koncist svar. Efter en stunds eftertanke sa hon, vi ringer imorgon. 

Väl hemma och den värsta besvikelsen över hur nonchalant jag blivit behandlad lagt sig, googlade jag på andra audionomer. Ringde och bad få en tid hos dem. Har en tid om två veckor. 

Jag blev uppringd som lovat dagen efter från den första audionomen som berättade att de hittat mina uppgifter i datorn och beställt ett par sådana rosa hörapparater som dem vi överenskommit om i vintras, och erbjöd en tid för träff och leverans senare än den jag fått på ”nya” stället. Jag svarade att förtroendet för den mottagningen var lika med noll, så de kunde annullera den beställningen. Vilket antiklimax. Här sitter jag med mina hackande hostande hörapparater några veckor till. Vad som är mest irriterande tycker jag är bemötandet av mig. Precis som om jag vore en hund som ska sättas på plats. Kom inte här och ställ några krav. Det är vi som bestämmer. Är det denna hörselvård vi har idag? Det är konsekvensen av att det från att vara en fraktion inom vården blivit en affärsdrivande verksamhet. Där det ändå hos vissa audionomer kan fås bidrag från regionen. Dessa bidrag är inte fattigvårdsbidrag utan en del av vår välfärd som man genom årens lopp byggt upp. Och då jag insåg att mina hörapparater som kostade 23.000:- då jag köpte dem för fyra år sedan är inte ett dugg bättre än de som mina vänner fått senaste året via regionen. Jag inser att tekniken har givetvis utvecklats dessa år. Med mina behov är jag förmodligen mer än nöjd med den teknik som regionen erbjuder, hoppas jag. Så jag kör en runda till med en ny audionom. 

Men denna vecka blev en besvikelse. Jag hade åkt till Malmö för att få fixat min Apple Watch  medan vi hade kvar sommarbiljetten. Klockan hade också den en batteriprestanda som inte jag var nöjd med. Att ladda mer än en gång per dygn är jag inte nöjd med. Det innebär att jag tappar rutinerna och plötsligt står jag med en svart urtavla som lagt av. Jag styr mycket streaming via min klocka, därför ansåg jag att jag ville ha klockan i bra skick inför de nya hörapparaterna. Och detta medan vi kunde åka Skåne runt på biljetten vi hade. Nu är den tiden gången då 2026 års sommarbiljett gäller. 

Vi har följt detta med biljettpriser som blivit en valfläskfråga. Så upplever jag den i alla fall. Och jag är inte sen att utnyttja sådant fläsk om det gagnar mig. Vi har suttit och tittat på hur mycket en 30-dagars biljett kostar nu under hösten fram till nyår. Skånetrafiken har lovat att man åker för halva priset. Då vi kollat vad seniorpriset är plus att vi köper för båda på en mobil, alltså s.k. duo betalar vi 770.62:-.  Efter mycket funderande swishade maken 800:- till mig med uppmaningen att inhandla en sådan biljett. Vilket jag inte var sen att göra. Jag åker fler gånger själv så min mobil är bästa alternativet. Nu har vi kommit till en ny fas i vårt tuffa pensionärsliv. När ska den aktiveras. Det är ju en 30-dagars. Så det är att räkna så att man får ut mesta möjliga tid att kompensera det kommunen inte tillhandahåller oss pensionärer. Helger åker vi ju 24 timmar per dygn inom kommunen, medan vardagar är vi hänvisade att åka 9.00-15.00 och 18.00-05.00. Så aktivera INTE en fredag och på det viset få fem helger täckta. Vänta till måndag-onsdag och få därmed bara fyra helger täckta. 

För övrigt anser jag att valpropagandan har blivit smått intressant. SD vill göra Sverige svenskt igen, vilket låter precis som en annan herre skriker om med sitt MAGA (Make America Great Again). Så det argumentet faller direkt. Kan man inte hitta på något eget utan snor Trumps agitativa beteende, så har de mist mitt förtroende. Idag var det en annons i min dagstidning där de kräver att ”skånsk vård ska ha Sveriges högsta språkkrav”, vilket får mig att fundera över vad det är underförstått med den propagandan. Jag blir förbannad då man inte skriver hur man tänkt genomföra sina intentioner, utan bara ett mumlande om ett ideal. Kanske man ska se till att inte punktera en bra kunskapsnivå för att genomföra detta med språkkrav. Man kan kanske införliva några bra tolkar i arbete där behov uppstår. Det ger några arbetstillfällen. 

Men jag är inte den rätta att lösa landets problem. Så slut på den debatten.

Det ska vara som det alltid varit med vissa saker. Jag vill absolut ha kokt ris i mina kåldolmar.  

Vi satt vid middagsbordet idag lätt förundrade över vår egen hitte-på-rätt, köttbulls-carbonara. Sist då vi lagade kåldolmar blev det ojämnt med färs och kålblad. Det går nog aldrig jämnt upp men denna gång blev det en rejäl omgång färs över då dolmarna var rullade. Men färsen innehöll ju kokt ris. Vad göra? Fram med lökpulvret som står i kryddhyllan som reserv, skaka fram några teskedar av pulvret. Ner med äggvitan som var över efter klistringen av kålbladen. Rulla rulla små söta köttbullar, storlek julköttbullar. Stekte dem och satte dem åt sidan. En liten slank in i munnen. Men oj vad de blev lökiga…. Hur mycket lökpulver ska man ta för att ersätta några matskedar riven rå lök? Svårt att bedöma. 

De hamnade i frysen för nu skulle vi ju ha kåldolmar den dagen. Köttbullarna blev till två middagar till oss. Idag plockades den andra av dem fram och vi kopierade hur vi gjorde med den första pjotten. 1 dl grädde blandas med 1 dl vin. Två finhackade vitlöksklyftor ner i detta och låt det småsjuda en stund. Förbered pastan. Halvera köttbullarna och lägg ner dem i vitlökssåsen. Då pastan är färdig och vattnet avhällt, häll över såsen och vänd ner en äggula. Persilja över det hela. Om man läser carbonara-recept avrundar de alltid med riven parmesan över. Vi har tappat smaken så vi känner inte något speciellt med den rivna osten. Den har vi slopat. 

Så där satt vi alltså och njöt av ”man-tager-vad-man-haver”-middag. Jag berättade för maken att det var extrapris på umamifärs i vår butik denna vecka. Jag fick en blick från honom, hur är det kära hustru, yrar du? Vad f-n är umamifärs? Vilket djur kommer det ifrån? Jag vet inte vad det är sa jag generat. Som om jag vet allt. Men jag hade reagerat på annonsen. 

Gjorde ett krystat försök och förklara det här med umami. Alltså ett sjätte sinne, undrade maken. Nja, glöm det. Maken som sedan vi drabbades av covid inte haft lukt och smak som tidigare i livet. 

Jag är helt övertygad om att detta är ett ytterligare sätt att få oss att anamma att även dessa charkuterivaror blir mer och mer uppblandade med ingredienser som är billigare. Inget fel i det om det bara har något lite av nytta, inte bara bukfyllnad och lurendrejeri. Vi behöver verkligen få folk att inse att maten ska räcka till alla i hela världen. Då kanske man måste lära om. Därför forskade jag vidare på vad affären saluförde som umamifärs. Samtidigt som jag drog mig till minnes att för några år sedan lanserades hushållsfärs. Och då visste jag bestämt att ”hushålls” inte är något djur, så det måste vara något man manipulerat med färsen. Så man kunde döpa om ett av våra vanligast köpta köttprodukter. Denna gång var det så att man blandat i 30% gula ärter för att dryga ut proteininnehållet med en vegetarisk produkt. Ja jag kunde inte motsätta mig det då. Vad jag reagerade mot var att man fortfarande behöll namnet färs, istället för att kalla det ärt-köttfärs. Det hade varit ärligare. 

Nu står jag där igen med en ännu mer maskerad produkt, umamifärs. Jag blir tvungen att kolla upp mer vetenskapligt (alltså fråga AI) vad är umami. Jo, maken var faktiskt jättenära då han frågade om det sjätte sinnet. AI svarar att det är vårt FEMTE sinne! Efter salt-surt-sött och beskt kommer umami in som en smakupplevelse. Alltså en känsla. Hur kan man mala ner detta som en färs och blanda med vanlig köttfärs?  

Då jag letat upp reklamplatsen där jag hittat den mystiska färsen fann jag också med pyttebokstäver en förklaring. Färsen bestod delvis av champinjoner! Förmodligen nedmalda och maskerade. Ingen vill ju känna sig lurad. Nu ska jag kolla vad färs kontra champinjoner kostar. Jag vill veta hur och vad jag betalar för. Kanske kan vi ha en liten reserv med köttbullar att laga sådana där fusk-carbonara av. Det osar mindre i köket än då vi vill ha carbonatra som vi normalt använder stekt bacon i. Kanske rent av köttbullar och gräddsås med lingon. Vem vet…

För övrigt kommer jag aldrig att bjuda Trump på middag, inte ens på surströmming!

Sista veckan som vi har en sommarbiljett att åka Skåne runt med. Det kan man ju inte bara låta vara. En sista runda och bara titta på vårt vackra landskap. Titta på jordbruket. Titta på boskapen. Titta på folket som liksom vi snurrar runt i det väder som den senaste veckan varit ett underbart sommarväder. Om man bara inte noterar hur det rasslar i lövträden och avslöjar att de är väldigt torra och att vi fått alldeles för lite nederbörd. Då vi passerade stadsparken häromdagen vadade maken i torra löv i sådana mängder som man brukar se i september oktober. Det rasslade också om fötterna på honom där han gick. Jag vet inte hur mycket vi ligger ”back” med regn och sjunkande grundvattennivåer, men att vi har uppnått en väldig brist är tydligt.

I Helsingborg har vi inte sett ett enda vattenfall eller någon fontän vara igång. Inget springvatten heller. Hela stadens utsmyckningar med sprutande eller rinnande vatten har varit avstängda sedan mitten av juni. Det är lite ledsamt men ett tydligt nödvändigt beslut. Så svår vattenbrist gör mig lite ängslig. Var har jordens vatten tagit vägen? Sjöar och floder har blivit torrlagda. Det är inte bara lokalnyheterna som rapporterar om låga vattennivåer, runt hela Europa har man låga vattenstånd. 

Dock vattnas det på några ställen i jordbruket runt vårt landskap. Det är grönsaks- och potatisodlingar som jag sett vattnas lite. Om det är till matpotatis, stärkelse eller spritframställning vet jag inte. Och äta bör man annars dör man….

Vi har de senaste åren avslutat sommar-åkandet med en bussresa längs landskapets ytterkanter.  Så Höganäs – Ängelholm – Hässleholm -Kristianstad – Simrishamn startade vi med nu i veckan. Sedan fuskade vi genom att korta av den sydligaste delen längs sydkusten. Den har vi åkt några gånger i sommar. Istället tog vi genvägen bort till Lund och därifrån hem mot Helsingborg igen. Att det inte brinner överallt på åkrarna är ett mysterium. Så torrt överallt! Och dessa skördetröskor, att de inte slår gnistor om dem. Jag tänker lite metall av misstag mot en sten och hela åkern hade varit övertänd på ett ögonblick.  Man kan bara vara tacksam att det inte händer. Betande boskap finns det inte mycket synligt, och inget att förundras över. Det finns inget bete som ser vettigt ut. Jag har sett boskap traska omkring på betesmarker som ser ut som torrlagda leråkrar. 

En sak som jag förundrats över är att det finns minst lika många hästar som kor runt vårt Skåne. Varför finns det så många hästar? Vad har de att tillföra? Är det travhästar som är på sommarsemester, eller håller den säsongen på året runt? Med trav och galopp? 

Att skogarna längs Österlen består av höga spinkiga spikraka tallar har jag noterat. Frågat maken, bondsonen varför det inte gallrats oftare så träden för lite mer tjocklek på stammarna. Bondsonen har inget svar. Men jag menar att det enda de träden duger till är att tillverka tandpetare av dem. Men vad ska man med 30 meter långa tandpetare till? Så långa armar har ingen. Jag sitter på bussen och ser landskapet flyta förbi och jag kan inte låta bli att fundera över vad som pågår på åkrar och i skogar. 

Då vi skulle åka sträckan Ängelholm – Örkelljunga, fick vi vänta på bussen som hade fått problem. Då vi kom iväg var vi 10 minuter efter tidtabellen. Chauffören bad om ursäkt i högtalaren och berättade att han fått invänta en ny buss. Sedan körde han ”som en blåsvidd dåre” och då vi kom fram hade han tagit igen tiden. Mycket beroende på att det inte var många varken avstigande eller påstigande längs sträckan. Varje gång han slipper stanna och släppa av eller på folk minskar han tiden på sin försening. Men jag har inte sett landskapet svepa förbi så snabbt någon gång tidigare, det bara svischade förbi. Detta gjorde att vi kunde hålla vårt tidsschema trots allt. Det är kul att sitta hemma och göra en tidplan, så vi vet var vi ska byta och hur lång tid vi har på oss. Skulle vi missa en anslutning så spelar det ingen roll. Vi har inga definitiva mål uppsatta. Bara se om vi klarar att följa schemat, leta runt efter anslutningsbussar, hitta rätt perrong då vi ska med tåg. Det ger en känsla av att klarar oss ganska hyggligt ute i stora vida världen.

På stationen i Simrishamn missade vi inte kramrutan. De har en liten ruta uppmålad på perrongen där man kan kramas. Plötsligt dök svägerskan upp med sällskap då jag stod med famnen öppen och väntade på maken. Fick en snabb redogörelse var de varit. De hade varit och lunchat i Ystad. Men i samma ögonblick sa maken: 1 minut till vår buss går. Så det blev en verklig snabbträff. Väl hemma i Helsingborg åkte vi ut till Fria bad för att se solförmörkelsen. Tänk, solen hade lyst hela dagen från en klar himmel, men precis tio minuter före drog en sky in över solen. Man kunde skymta att något hände och det blev mörkare några minuter, då solen var som mest dold bakom månen. Men det blev ett antiklimax för många människor. Det var stora samlingar längs stranden, som hade denna förmörkelse som anledning att vara vid stranden så sent på kvällen. 

Då vi anlände hemmet hade vi varit på benen eller rumpan rättare sagt, då vi åkt buss och tåg hela dagen, drygt 13 timmar. Så lite öm i gumpen är man efter en sådan dag. Men nu blir det inte sådant bussåkande på ett år nästan. 

Idag firar vi sex år som stadsbor. Vi flyttade in till stora staden mitt under pågående pandemi. Det har varit en trevlig tid i dessa trakter inte långt från mitt barndomshem. Mycket har förändrats. Spårvägsspåren borta. Men korvgubben vid brorsans gamla skola är kvar. Där man kunde köpa en portion mos för femton öre, om man sparade spårvägspengarna man fått för att åka ut på söder. Man åkte bara den ena vägen, traskade sedan hem och köpte mos för den pengen. Jag undrar om korvgubbens prissättning låg lika för alla eller om han kände igen ungarna som såg det som lyx att ha råd att ”äta ute” på detta viset? Det var inte så att vi saknade mat hemma, men köpemos var ju lite extravagant. 

Idag har vi varit upp på Viskängen, deras minigolfbana ligger perfekt till för oss. Sist vi var där spelade vi nästan oavgjort. Men nu idag slog vi båda banrekord. Maken spelade 18 banor på 49 slag, och jag behövde 78 slag för att ta mej runt. Jag ska väl erkänna att då bollen gick i på en spik sista banan och bollen försvann ner i golfklubbens förvar, tyckte jag det var en lisa. Jag hade redan vid halva rundan insett att mina chanser till ett bra resultat var lika med noll. Men makens resultat var strålande. Något ingen av oss förmodligen kommer att uppnå igen. Lite segerrusig var han, gubben min, då vi gick hemåt. Det har varit lätt att få honom att dra på smilbanden hela kvällen. 

Vi harnyligen läst en serie böcker om Miriam och Hervor, två medelålders kvinnor som kamperat ihop något år. Hervor tar alla tillfällen i akt att fira, och då åker det fram en flaska champagne ur hennes gömmor. Jag sa på bussen hem att vi skulle korka upp en flaska något brusande för att fira idag. Även jag gladdes åt hans kanonresultat. Om man skulle följa reklamen, ”plötsligt händer det”, borde vi köpt en trisslott. Nu är vi inga lottköpare, så bruset lockade mer. 

Till middagsmat avnjöt vi vårt egenkomponerade recept på ”norrlandspölsa”. 

Vi finhackar en gul lök, fräser den i en stekpanna. 

Ett äpple i småtärningar får följa med löken någon minut. 

Sedan klär vi av två Lammhults kalas-isterband deras skinn, mosar ner det i löken till en smulig konsistens. 

Finhackar inlagd rödbeta och rör ner i anrättningen. 

Detta serveras med kokt potatis.

Småskrattande diskuterade vi Torgny Lindgrens bok ”Pölsan” och menade att dessa misch-maschröror bestod bl.a. av den delikata köttbit som serveras på restauranger under namnet Oxkind. Dessa oxkinder gick förr i tiden ner i allt det skrap av rester efter slakt. Så vi satt NÄSTAN och firade med en sådan delikatess, och i glaset hade vi mjölk. Bruset blev inte av, inte idag. Men nära var det att vi dinerat på Oxkind med ett mousserande vin till! 

Det är bara fantasin som sätter gränser vad det gäller att hitta på smarrigheter. 

Det har varit bättre väder fredag-lördag. Inte så hett. Man kan vara utomhus. Vi funderar på någon resa inom Skåne innan sommarbiljetten tar slut. Men har inget mål klart för oss. Efter norrlandsresan har det varit skönt att vara hemomkring.