Jönssonminnen.se

nedtecknade minnen och berättelser

Complaints aren’t silent /Klagomål är inte tysta

People talk about the new age, as it is a new age like the Art Deco period or impressionism or expressionism, as we know as time periods clearly delimited in art and design. But this design we speak about for the moment is about weather and “after the pandemic period”.

We have had some years with very hot summers.  Not that nice wonderful weather with sun and little wind which makes it nice to sit in a shadow corner and enjoy our coffee or lemonade. But hot, without any wind at all, a hot spot in sky burning at our skin if we step outdoors for a while. I know I am whining as a baby but I have never been any sun worshipers. Have always searched for a shady place when sun shone from a sky without any clouds. And this year started as last year with such a heat. When we drove up north to our cottage, we got some reports they had a cooler climate than we in southern Sweden had. I have to confess, I did appreciate it. The forecast about cooler weather. First four days it was as I remember the weather from the old days, those with a cup of coffee in garden and a lemonade. Then it all turned and we are in a kind of “punishment” because we cursed the summer weather during June. 

This is the worst weather we can remember. Now we aren’t any trustworthy as those who remember, but most people seems to be surprised, as well as we are. Leaving Helsingborg after five six weeks with an exotic hot weather, heading our cottage in northern part of Sweden, we had almost forgotten how big differences it could be as for the weather. When we second day at our journey met a front with rain, we were released. Finally the hot merciless weather had reached its end for this time. And yes you are right, I take the blame. I don’t know how many times I complained and whined about the heat. It is because of my big mouth we now suffer from this cold windy and rainy weather. 7-8 degrees and very windy, makes it easy to find all indoors occupations inviting. 

When I had cleaned a window Monday morning, I felt as itched all over my body. Many spiders, some of them just baby spiders had lost there lifes when I opened and cleaned between the window-pane. Finished my work by taking a shower. Our outdoor shower is very enjoyable when sun shines at the hoses and makes the water warm. But the sun has hidden since I cursed it. I had to cheat by taking a pot of boiling water in a bucket, mix it to a nice temperature and pour it over me after the shampooing. It wasn’t any “teenager’s time” in the shower for me. But the itching stopped. Ha ha, I can imagine how some of you are nodding your head and say to yourself, she suffers from an arachnophobia. Yes I will not reject that thought. Women are expected to be scared of mice, but if I have to choose between a mouse or a spider as company I will prefer the mouse. 

Later that day I told my bridge partner about my chilly shower and I got a comment about small good water heater, even for a small cottage as ours. Ok, he has no idea what this simple life we live up here makes us satisfied. And neither any idea how simple our sanitära facilities is as it is. And what it means to make any installation with water which probably will freeze apart next winter. 

 If we live all days in a flat with all facilities we don’t find anything to complain about. And if we don’t have anything to complain about, we will be all silent. Our simple life makes the differensen we need to appreciate both old times facilities and new modern sanitary installations.

Today Wednesday we are going for an evening with a performance with music and storytellers. The storytellers are one author with his ancestors from this surroundings, well known about people and their  living conditions up here in this areas, where not anything is possible to grow but some potatoes. The other storyteller is an retired priest with many stories from this barren landscape and its harsh population. I have listened to them before, and I am looking forward to hear once again. Some people are masters telling simple everyday-life and find some funny things to tell. If we really  think, we act and make funny things all of us daily, but not make us laugh before someone tells about it. Then we see the comical in the situation. 

We have to change our dinner time today, or I will miss the dinner. I will not die because of malnutrition, but my mood use to be affected when I don’t eat properly. My husband asked what we should have for dinner then, and some kind of sausages is my first suggestion. Sausages you can make many varieties from, can’t you?

här är svenskan

Människor pratar om den nya tidsåldern, som om det är en ny tidsålder som art deco-perioden eller impressionismen eller expressionismen, som vi vet är tidsperioder som tydligt avgränsas i konst och design.  Men den här designen vi för närvarande talar om handlar om väder och ”efter pandemiperioden”.

 Vi har haft några år med mycket heta somrar.  Inte sådant trevligt underbart väder med sol och lite bris vilket gör det trevligt att sitta i ett skuggigt hörn och njuta av vårt kaffe eller saft.  Men varmt, utan vind alls, en het fläck på himlen som bränner mot vår hud om vi går utomhus ett tag.  Jag vet att jag gnäller som ett spädbarn men jag har aldrig varit någon som tillber solen.  Har alltid letat efter en skuggig plats när solen sken från en himmel utan moln.  Och detta år började som förra året med en likadan värme.  

När vi for norrut mot stugan fick vi några rapporter om att de hade ett svalare klimat än vi i södra Sverige hade.  Jag måste erkänna, jag uppskattade det.  Prognosen om svalare väder.  Första fyra dagarna var det som jag minns vädret från gamla dagar, de med en kopp kaffe i trädgården och saft.  Sedan vände det hela och vi befinner oss i ett slags ”straff” eftersom vi svor över sommarvädret under juni.

 Detta är det värsta vädret vi kan komma ihåg.  Nu är vi inte de mest pålitliga som de som kommer ihåg, men de flesta verkar bli lika förvånade som vi.  Då vi lämnade Helsingborg efter fem sex veckor med ett exotiskt varmt väder, på väg mot vår stuga i norra Sverige, hade vi nästan glömt bort hur stora skillnader det kunde vara vad gäller vädret.  När vi andra dagen på vår resa mötte en front med regn gladde vi oss.  Äntligen hade det heta skoningslösa vädret nått sitt slut för denna gång.  Och ja du har rätt, jag tar på mig skulden.  Jag vet inte hur många gånger jag klagade och gnällde över värmen.  Det är på grund av min stora käft som vi nu lider av detta kalla, blåsiga och regniga väder.  7-8 grader och mycket blåsigt, vilket gör det enkelt att finna alla inomhusaktiviteter inbjudande.

 När jag hade putsat ett fönster i måndagsförmiddag kändes det som klåda över hela kroppen.  Många spindlar, några av dem bara babyspindlar hade mist sina liv när jag öppnade och städade mellan fönsterbågarna.  Avslutade mitt arbete med att duscha.  Vår utomhusdusch är mycket trevlig när solen skiner på slangarna och värmer vattnet.  Men solen har gömt sig sedan jag förbannade den.  Jag var tvungen att fuska genom att ta en gryta med kokande vatten i en spann, blanda den till lagom temperatur och hälla den över mig efter schamponeringen.  Det var ingen ”tonåringstid” i duschen för mig.  Men klådan slutade.  Ha ha, jag kan föreställa mig hur några av er nickar och säger till er själv, hon lider av arachnophobia.  Ja, jag kommer inte att avvisa den tanken.  Kvinnor förväntas vara rädda för möss, men om jag måste välja mellan en mus eller en spindel som kompis föredrar jag musen.

 Senare samma dag berättade jag för min bridgepartner om min kyliga dusch och jag fick en kommentar om liten bra varmvattenberedare, även för en liten stuga som vår. Ok, han har ingen aning om vad det här enkla livet vi lever här gör oss nöjda.  Och ingen aning om hur enkla våra sanitära anläggningar är.  Och vad det innebär att göra en installation för vatten som troligen kommer att frysa sönder nästa vinter.

Om vi ??bor alla dagar i en lägenhet med alla faciliteter hittar vi inget att klaga på.  Och om vi inte har något att klaga på, kommer vi att vara tysta. Vårt enkla liv gör skillnader vi behöver för att uppskatta både gamla tider och nya moderna sanitära installationer.

 Idag onsdag kväll åker vi på en föreställning med musik och berättare.  Berättarna är en författare som har sina förfäder från den här omgivningen, väl insatt i om människor och deras levnadsförhållanden här uppe i dessa trakter, där det inte går att odla något annat än potatis.  Den andra berättaren är en pensionerad präst med många berättelser från detta karga landskap och dess kärva befolkning.  Jag har lyssnat på dem tidigare och jag ser fram emot att höra dem igen.  Vissa människor är mästare som berättar om en enkel vardag och hittar roliga saker att berätta.  Om vi ??tänker efter, agerar vi och gör roliga saker allesammans dagligen, men skrattar inte åt det förrän någon berättar om det.  Då ser vi det komiska i situationen.

 Jag måste ändra middagstid idag, annars missar jag middagen.  Jag kommer inte att dö på grund av undernäring, men mitt humör brukar påverkas när jag inte äter ordentligt.  Min man frågade vad vi skall äta till middag då, och någon form av korv är mitt första förslag.  Korv du kan göra många sorters middag av, eller hur?

Life is a laugh together /Skratta tillsammans är liv

In the middle of nowhere we have a little cottage. Our beloved cabin which has been without any inherent last two years because of the corona virus. Have to confess we have been a tiny anxious about its condition. But nothing we were able to do anything about 1500 kilometres away. 

When we seemed to be able making a trip up to cottage this summer, when we were allowed to make longer car driving but two hours from home as the restrictions were last summer, we were happy. Now we started to plan for our travel up here. 

We had got pictures from this surroundings continuously, when the snow melted away, when the lake opened up after had had a thick ice coating during winter. We got pictures when this and that flower were blooming. Our relatives know by now what our most requests are about. And some SMS about how high or low we wanted the lawn cut. We felt as kings and queens with this support. And all this before we arrived. In tried to persuade myself those people longed for life getting back to normal, but the thought they even longed a little to meet us popped up in my brain now and then. I have decided it was both reasons. Might not elevate myself. Whatever the reason is, we really felt welcome when we arrived Sunday evening. 

I searched for the key to cottage in the glove compartment, when I saw the door wide open. Did we have any intruders? Or why was the door open? When I stepped out of the car my sister in law greeted us welcome home, and at the same moment my iPhone buzzed. It was my friend at home who had followed us via an app, along our long journey through our country, and she said the same, ….welcome. 

There were people in my kitchen occupied preparing dinner. And behind the cabin a fire were started, meant to be barbecue embers. A bottle of sparkling wine sounded when she open the bottle and we cheered one another. At our age we never know when it is the last summer. This feeling gives every moment a gold edge when we stand there and smile. Some moments in life you can’t buy in a shop, they are free to enjoy, if you can grasp them.

The evening became a very nice reunion between relatives and siblings. Many old jokes were told and we felt familiar  to some of them. But it doesn’t matter, we had arrived to “normal life”. We really needed this after the year we left behind us. 

Monday, a bit tired and stiff in body after the journey. Even if cars nowadays are very comfortable, our bodies are an old year model. But unpack the car and drive to grocery store. We need some food so a ride into village were inevitable. 

Tuesday nice weather, cooler than Helsingborg. We are going to set up the tent so we can spend our time outdoors without any disturbance by mosquitoes. I got a phone call from an old workmate who wanted to know were I was tomorrow, my birthday. She were going to buy me a walker to me at my bd she said, and I laughed at her, told her I already was an owner of such a vehicle. 

We haven’t spoke for a long time, but she told me she often still refers to me when she speaks to her workmates nowadays. She says I am the nurse who taught her how to “take the lives of people”. She was partner of mine when I introduced her to the district and the patiences  where we worked. She were just finished with her  Swedish identification, as nurse. Her medical knowledge I think was high above mine but the language was still problematic to her. One of the first weeks at her own, she got a phone call, an old lady complained she was abandoned. No one from the ordinary domestic help came to help her, she were desperate. 

Nurse please, can you come home and help me “take the life of me”. My friend asked if she could come back by phone in some minutes. She has confessed she hesitated a while but decided, I call Inga-Lill and ask what to do. When l answered she started to ask for apology she called me in my spare time. No problem I answered, do you need any help? There is an old lady who asks me to come and help her to take her life of, she complained. I heard her despair but I persuade her to go to the lady. She probably should be instructed by the old woman how to do. 

In those times old ladies wore lace lives and it was always named as just “life”. Not any comfortable clothes. So when the ladies wanted to relax and feel comfortable in front of the TV they wanted to get rid of their lives, and the domestic help didn’t always made an extra visit for this service. My friend reminded me about this episode and again we laughed at the language confusion. As long as we still remember and can laugh, life is a pleasure. And when people around us smiles and tell us we have been waited for, it is even more pleasurable. 

Svenskan här

Mitt i ingenstans har vi en liten stuga.  Vår älskade stuga som har varit utan några inneboende de senaste två åren på grund av koronaviruset.  Måste erkänna att vi har varit lite oroliga över dess tillstånd.  Men vi kunde inte göra någonting åt detta ungefär 1500 kilometer bort.

 När vi verkade kunna göra en resa upp till stugan denna sommar, då man fick köra längre bilkörning än de två timmar hemifrån som begränsningarna var förra sommaren, var vi glada.  Nu började vi planera för vår resa upp hit.

 Vi hade fått bilder från den här omgivningen kontinuerligt, när snön smälte bort, när sjön öppnade sig efter att ha haft en tjock isbeläggning under vintern.  Vi fick bilder när den här och den där blomman blommade.  Våra släktingar vet numera  vad våra önskemål handlar om.  Och lite SMS om hur högt eller lågt vi ville ha gräsmattan klippt.  Vi kände oss som kung och drottning med dessa tjänster.  Och allt detta gjordes innan vi anlände.  Jag försökte övertyga mig själv om att dessa människor längtade efter att livet skulle återgå till det normala, men tanken att de till och med längtade lite efter att möta oss dyker upp i min hjärna då och då.  Jag har bestämt att det var båda skälen.  Kan inte förhäva mig själv.  Oavsett orsaken var vi verkligen välkomna när vi anlände på söndag kväll.

 Vid framkomsten letade jag efter nyckeln till stugan i handskfacket när jag såg dörren vidöppen.  Hade vi några inkräktare?  Eller varför var dörren öppen?  När jag gick ut ur bilen hälsade min svägerska oss välkomna hem, och i samma stund surrade min iPhone.  Det var min vän hemma som följt oss via en app, längs vår långa resa genom vårt land, och hon sa detsamma, ….

 Det fanns människor i mitt kök som förberedde middag.  Och bakom stugan hade någon gjort upp en eld, menad att bli grillglöd.  En flaska mousserande vin lät när svägerskan öppnade flaskan och vi skålade med varandra.  I vår ålder vet vi aldrig när det är den sista sommaren.  Denna känsla ger varje ögonblick en guldkant när vi står där och ler.  Vissa ögonblick i livet kan du inte köpa i en butik, de är gratis att njuta av, om du kan uppfatta dem.

 Kvällen blev en mycket trevlig återförening mellan släktingar och syskon.  Många gamla skämt berättades och vi kände igen några av dem.  Men det spelar ingen roll, vi hade kommit till det ”normala livet”.  Vi behövde verkligen detta efter året vi lämnade bakom oss.

 Måndag, lite trött och stel i kroppen efter resan.  Även om bilar idag är mycket bekväma är våra kroppar en gammal modell.  Men packa ur bilen och köra till mataffären.  Vi behöver lite mat så en tur in i byn var oundviklig.

 Tisdag fint väder, svalare än Helsingborg.  Vi ska sätta upp tältet så att vi kan tillbringa vår tid utomhus utan myggor.  Jag fick ett telefonsamtal från en gammal arbetskamrat som ville veta var jag var i morgon, min födelsedag.  Hon skulle köpa en rullator till mig på min födelsedag sa hon, och jag skrattade åt henne, sa till henne att jag redan var ägare till ett sådant fordon.

 Vi har inte pratat på länge, men hon sa till mig att hon ofta hänvisar till mig när hon pratar med sina arbetskamrater.  Hon säger att jag är sjuksköterskan som lärde henne hur man ”tar livet av folk”.  Hon var min partner när jag introducerade henne för vårt distrikt och patienterna där vi arbetade.  Hon var precis färdig med sin svenska legitimation som sjuksköterska.  Hennes medicinska kunskap tror jag låg högt över min men språket var fortfarande problematiskt för henne.  En av de första veckorna på egen hand fick hon ett telefonsamtal, en gammal dam klagade på att hon var övergiven.  Ingen från den vanliga hemhjälpen kom för att hjälpa henne, hon var desperat.

 Syster snälla, kan du komma hem och hjälpa mig ”ta livet av mig”.  Min vän frågade om hon kunde komma tillbaka via telefon om några minuter.  Hon har erkänt att hon tvekade ett tag men bestämde sig, jag ringer till Inga-Lill och frågar vad jag ska göra.  När jag svarade började hon be om ursäkt, hon ringde mig på fritiden.  Inga problem svarade jag, behöver du hjälp?  Det finns en gammal dam som ber mig att komma och hjälpa henne att ta livet av sig, sa hon lite trevande.  Jag hörde hennes förtvivlan men jag övertalade henne att åka hem till damen.  Hon skulle antagligen instrueras av den gamla kvinnan hur man gör.

 På den tiden bar gamla damer snörliv och det kallades alltid bara ”liv”.  Inte några bekväma kläder.  Så när damerna ville slappna av och känna sig bekväma framför TV: n ville de bli av med sina liv, och hemhjälpen gjorde inte alltid ett extra besök för denna tjänst.  Min vän påminde mig om denna episod och igen skrattade vi åt språkförvirringen.  Så länge vi fortfarande minns och kan skratta är livet ett nöje.  Och när människor runt omkring oss ler och säger att vi har väntat på er är det ännu trevligare.

What to do in a car for 9-10 hours? / Vad gör man i en bil 9-10 timmar?

What do you do in a car for 9-10 hours? We started our journey to cottage yesterday. Some days earlier we had discussed what time in the morning we wished to start, to get a calm travelling, without any distress. At 9 o’clock we decided was a good time for a day trip at 500 kilometres. And just about 9 o’clock am we left our new apartment for a trip which lasted for more than one day.  A pretty new situation to left a little apartment compared to leave a big house. Just turn off the light and lock door. And away… first half an hour we use to repeat what necessaries we had packed, and if there was something to either turn around or buy some new for. Both of us try to remember the most important thingst. The first one to confess “l forgot this or that” is in a very difficult situation, has to be ashamed and get the prize of the years award of oblivion. No one of us want to get that prize. At our age we are nominated for many other prizes like the most sloppy and arrogant and many many more. After one and a half hour my husband whined, “l have forgotten to pack any stockings” OH my God, he got the prize this year. 

I had to stop my work trying to open a candy box for about half an hour, and pick up my needles and yarn. Now l was forced to try and finish that pair of stockings which were on go, but my weak eyes had put an obstacle to. Anyhow it is an easy pattern so no problems, they will be finished till we arrive cottage. But l had to leave my work with the candy box aside. Didn’t matter, l had broken some nails and cursed a load about how it was able to sell boxes which were anti-theft but despite it was impossible to open it, it gave a tiny slit which send out the flavour of the candy inside. It smelled strawberries and l felt how peckish l was getting the candy in my mouth. 

When we had made the second stop for a break, l persuade my husband l wanted to try and drive. 

Before my surgery for my eye in November l hadn’t driven for long time, and l tried to drive once last week in November. But most of all l got a sever headache after that driving. After that l got new problem with my eye. Not same causes as the surgery were made for. With a load of hesitating my husband allowed me to make a try to drive. After a while l felt comfortable in my work as a car driver. And l saw his shoulders got lowered after a while. I will not say he got some confidence in me, but he wasn’t as much terrified any longer. And suddenly he started to help me open that candy box l had to give up hope about earlier. And a fragrance of strawberries filled the car, and my joy was in measurable. Driving the car again and my candy were accessible. A grace to quietly pray for.

The travelling today has been nice so far. Some rain, some sun and the music quiz in radio l use to listen to in radio every Saturday is done. Solved and sent. Spoken in phone to both of ours siblings and a letter sent to my froggyfriend, who has made an pilgrimage a fortnight ago. 250 kilometres. I am still so astonished he made it. In that heat they had in Southern Europe during those days. He isn’t a young boy, but he made it. Now we may stay for a rest and l will try and drive fora some kilometres. 

 

Här kommer svenskan

Vad gör du i en bil 9-10 timmar?  Vi började vår resa till stugan igår.  Några dagar tidigare hade vi diskuterat vilken tid på morgonen vi ville starta, för att få en lugn resa, utan någon stress.  Klockan 9 bestämde vi oss för att det var en bra tid för en dagsutflykt på 500 kilometer.  Och ungefär klockan 9 lämnade vi vår nya lägenhet för en resa som varar i mer än en dag.  En ganska ny situation att lämna en liten lägenhet jämfört med att lämna ett stort hus.  Släck bara ljuset och lås dörren.  Och iväg … första halvtimmen använder vi för att upprepa vilka nödvändigheter vi hade packat, och om det fanns något att antingen vända för eller köpa lite nytt av.  Vi båda försöker komma ihåg det viktigaste.  Den första som erkänner ”jag har glömt det här eller det där” är i en mycket svår situation, måste skämmas och få priset för årets glömska.  Ingen av oss vill få det priset.  I vår ålder är vi nominerade till många andra priser som de mest slarviga och arroganta och många många fler.  Efter en och en halv timme gnällde min man, ”Jag har glömt att packa några strumpor.” Herregud, han fick priset i år.

 Jag var tvungen att sluta arbetet med att öppna en godislåda som jag arbetat med i ungefär en halvtimme och plocka upp mina stickor och garn.  Nu tvingades jag försöka avsluta det par strumpor som var på gång, men mina svaga ögon hade hindrat det.  Hur som helst är det ett enkelt mönster så inga problem, de kommer att vara färdiga tills vi anländer till stugan.  Men jag var tvungen att släppa mitt arbete med godislådan.  Det spelade ingen roll, jag hade brutit några naglar och förbannat en hel del över, hur det kunde sälja lådor som var stöldskyddsmärka men trots att det var omöjligt att öppna det gav det en springa som skickade ut godisets smak.  Det luktade jordgubbar och jag kände hur sugen jag blev av tanken att få godiset i min mun.

 När vi gjorde det andra stoppet för en paus, övertygade jag min man jag ville försöka köra.

 Innan min operation i ögat i november hade jag inte kört på länge och jag försökte köra en gång sista veckan i november.  Men mest av allt fick jag svår huvudvärk efter den körningen. Efter det fick jag ett nytt problem med mitt öga.  Inte samma orsaker som operationen gjordes för.  

Efter en massa tvekande tillät min man mig att försöka köra.  Efter ett tag kände jag mig bekväm i mitt arbete som bilförare.  Och jag såg att hans axlar blev lägre efter ett tag.  Jag vill inte att säga att han fick förtroende för mig, men han var inte lika livrädd längre.  Och plötsligt började han hjälpa mig att öppna den godislådan jag varit tvungen att ge upp hoppet om tidigare.  Och en doft av jordgubbar fyllde bilen, och min glädje var oerhörd.  Att köra bilen igen och mitt godis var tillgängligt.  En nåd att stilla bedja om.

 Resan i dag har varit trevlig hittills.  Lite regn, lite sol och Melodikrysset i radio Jag brukar lyssna på det i radio varje lördag är klar.  Löst och inskickat.  Talat i telefon med bådas våra syskon och ett brev skickat till min froggyfriend, som gjorde pilgrimsfärd för två veckor sedan.  250 kilometer.  Jag är fortfarande så förvånad att han klarade det.  I den värmen de hade i södra Europa under dessa dagar.  Han är inte en ung pojke, men han lyckades.  Nu kan vi stanna och vila och jag kommer att försöka köra några kilometer.

Hug fest eller huggsexa?

It seems as it starts to be easier about the corona restrictions. Yesterday when I was at my grocery store I met only one person who wore mask.  But still people looks around and keep distance. Probably we will keep that habit for a long time. Funny when we Swedish people after many years of looking at TV and movies how people around the world use the french way to greet friends when they met. With kisses at cheeks and hugs. Took me some years to feel comfortable with that kind of greetings, but now when we had to let it go, I have to admit, sometimes I miss it. 

I have found it is a very good way to greet friends and in my way to hug, tell them how dear friend they are to me. Some short soft hugs told; hello friend, I see you. A closer hug with a slight squeeze said; oh my dear how nice to see and hold you in my arms. And between those two, there is a lot of different kinds to express how precious the friend are to me. Or how shy I am in that very hug.

I remember in old times, we spoke about the way people shook hands with one another. That cranky hand without any “friendly” feeling, telling me, I have to greet you but I am happy when we are finished. This kind of handshake you met when you search a person in their jobs. I use to shake hands with my doctor. But not with my dentist. His hands is too dangerous … when I asked to meet a person for advices in a bank, I shook hands and the hand I met told me if the person was reliable or not. I know I am a very weird person making me a perception of people, before I have said a word to them yet. But body language can be more eloquent than many words can be. 

After all we all now know what this “keeping distance” have done to us. We miss that small touch which underlined what we just said. As the touch was a wake-up gesture. Another dimension to let people observe the seriousity in our words. And when we sit towards one another at a table, having coffee and we take our friend’s hand in ours for some second and feel the connection even stronger, than just talking to each other. That touch we maybe are allowed to do soon again. A small caress of a cheek can be appreciated and soon even a reality. Soon the expression “keep in touch” will mean more than it have ever meant before. 

In Sweden we have a word “hugg-sexa”. Ha ha, I think of that word, “sexa” means a kind of fiest, and “hugg” means everyone grabs something as soon as they are able to reach it. Can apply to anything, a sale or something which is given gratis or very cheap. Will we witness a hug fiest when we are more safe from the virus? What do you think?

här kommer svenskan

Det verkar som det börjar bli lättare med koronarestriktionerna.  Igår när jag var i min livsmedelsbutik träffade jag bara en person som bar mask.  Men fortfarande ser människor sig omkring och håller avstånd.  Förmodligen kommer vi att behålla den vanan länge. Lustigt när vi svenskar efter många års tittande på TV och filmer sett hur människor runt om i världen använder det franska sättet att hälsa på vänner när de träffas.  Med kyssar på kinderna och kramar.  Det tog mig några år att känna mig bekväm med den typen av hälsningar, men nu när vi var tvungna att släppa den, måste jag erkänna att jag ibland saknar den.

 Jag har funnit att det är ett mycket bra sätt att hälsa på vänner, och mitt sätt att krama, berätta för dem hur kära vänner de är för mig.  Några korta mjuka kramar berättade;  hej vän, jag ser dig.  En varmare kram med en lätt klämning sa;  åh min kära vän, så trevligt att se och hålla dig i mina armar.  Och mellan dessa två varianter finns det många olika slag för att uttrycka hur värdefull min vän är för mig. Eller hur blyg jag är i just den kramen.

 Jag minns förr i tiden, när vi pratade om hur människor skakade hand med varandra.  Den lösa handen utan någon ”vänlig” fast känsla, sa mig, jag måste hälsa på dig men jag är glad när vi är klara.  Denna typ av handskakning används of toast när du söker efter en person i deras jobb.  Jag brukar skaka hand med min läkare.  Men inte hos min tandläkare.  Hans händer är för farliga … när jag bad att få träffa en person för rådgivning i en bank, skakade jag hand och handen jag träffade sa till mig om personen var pålitlig eller inte.  Jag vet att jag är en väldigt konstig person som gör mig en uppfattning om människor är innan jag har sagt ett ord till dem ännu.  Men kroppsspråk kan vara mer talande än många ord kan vara.

 När allt kommer omkring vet vi alla nu vad det ”att hålla avstånd” har gjort mot oss.  Vi saknar den lilla handen som har understrukit vad vi just sa.  Eftersom beröringen var en “jag talar till dig gest”.  En annan dimension som låter människor observera allvaret i våra ord.  Och när vi sitter mot varandra vid ett bord och dricker kaffe och vi tar vår väns hand i vår en stund och vi känner närheten ännu starkare än att bara prata med varandra.  Den beröringen får vi kanske göra snart igen.  En liten smekning på kinden kan uppskattas och snart till och med bli verklighet.  Snart betyder uttrycket ”hålla kontakten” mer än vad det någonsin har Betty tidigare.

 I Sverige har vi ett ord ”hugg-sexa”.  Ha ha, jag tänker på det ordet, sexa betyder ett slags fest, och ”hugg” betyder att alla snappar åt sig något så snart de hinner.  Kan gälla vad som helst, en försäljning eller något som ges gratis.  Kommer vi att bevittna en kram fest när vi är säkrare från viruset?  Vad tror du?

Midsummer solstice /midsommar sommarsolståndet

I have no idea how many hot days we have had by now. But it is many according to me. I am not very fond of this heat, l get whiny and tired. 

There is one thing l have learnt by this restrictions because of the corona virus. To have boring times, nothing but dull days. So this heatwave last week l must confess, l have been proud of myself, doing nothing. Not even followed the weather forecast, just wait an see what happens. Haven’t been able to take any walks during daylight, the sun feels like it burns at my skin. But late evenings are wonderful to stroll around. Old ladies should be in bed that late hours, but l have become a night owl. Today, or should l say tonight we walked slow along the path around the quarter, where l use to take my daily walk. I said to my husband, this night is the shortest night at the year, tomorrow is summer solstice. After that we approach darker times again. Who want to listen to that rubbish. Haven’t we have dark times enough?? 

I think most people are looking forward to some month with sun and bath. Berry picking, first strawberries, after that blueberries and raspberries. If we are lucky maybe we might be able take a walk in forest and pick some cloudberries. I have seen along my walking path blackberries are blooming already. It is early, but all over our country it is earlier than it use to be. l get a lot of pictures from our flower girl up north. She had made a walk with camera, a real flower safari. And the pictures arrived to me, because she knows l am as fond of the flowers as well. She has get a nickname by me: “Blomfia”. And she lives up to that epithet. If she is in her summerhouse next to ours, there is a vase with flowers on our table when we arrive. She is very keen to learn what name on the flowers. Every year we enlarge our knowledge of the name of the flowers and mushrooms we find in nature. We learn their medical use and which mushrooms are toxic or if we can eat them. It happens l get some tiny bottles from Blomfia with elixir to use for different deceases. Even a basket full of mushrooms later in summer, that delicious kind l like so much. In exchange they like when the BBQ is at our grill. It is a fair trade l think when different generations contribute after their capacity. 

Tonight’s walk around the block felt almost magic. To walk in the twilight and listen to the birds who still sings even in middle of night. I haven’t heard the cuckoo yet this year and people say, after midsummer you will not hear him. But up north he sounds another month, so maybe we will hear him this year too. Some sounds and some views like seeing a flower I almost forget, makes me happy every year l get my eyes on them. 

This very evening we are supposed to pick seven kind of flowers and put under our pillow at bedtime. Then we will see our intended fiancé in our dreams this night. Must admit l forgot to pick any flowers when l walked tonight. I got a straw my husband picked to me, but no strawberries on it. Amazing how much thoughts a human brain can contain, when we miss the strawberry when we get a nice straw to look at, how it shone in the twilight. He light ax on the straw looked as glowing in the midsummernight light. I saw the lack of the berries. Shame of me, spoiled girl. 

Now l ought to go to bed before the dawn, it is as l say, the shortest night of the year. Good night, folks. 

Här svenskan

Jag har ingen aning om hur många heta dagar vi har haft nu.  Men det är många enligt mig.  Jag är inte särskilt förtjust i den här värmen, jag blir gnällig och trött.

 Det finns en sak som jag har lärt mig av dessa begränsningar på grund av koronaviruset.  Att ha tråkiga tider, ingenting annat än tråkiga dagar.  Så den här värmeböljan förra veckan måste jag erkänna, jag har varit stolt över mig själv och gjort ingenting.  Inte ens följt väderprognosen, bara vänta och se vad som händer.  Har inte kunnat gå några promenader i dagsljus, solen känns som att den bränner min hud.  Men sena kvällar är underbara att promenera på.  Gamla damer borde ligga i sängen så sent, men jag har blivit en nattuggla.  Idag eller ska jag säga ikväll gick vi långsamt längs stigen runt kvarteret, där jag brukar ta min dagliga promenad.  Jag sa till min man, den här natten är den kortaste natten på året, imorgon är sommarsolstånd.  Därefter närmar vi oss mörkare tider igen.  Vem vill lyssna på det skräpet.  Har vi inte haft mörka tider nog ??

 Jag tror att de flesta ser fram emot någon månad med sol och bad.  Bärplockning, först jordgubbar, därefter blåbär och hallon.  Om vi ??har tur kanske vi kan ta en promenad i skogen och plocka några hjortron.  Jag har sett längs min promenadväg björnbären blommar redan.  Det är tidigt, men över hela vårt land är det tidigare än det brukade vara.  Jag får många bilder från vår blomflicka norrut.  Hon hade gått en promenad med kameran, en riktig blomsafari.  Och bilderna kom till mig, för hon vet att jag är lika glad i blommorna.  Hon har fått ett smeknamn av mig: ”Blomfia”.  Och hon lever upp till denna epitet.  Om hon är i sitt sommarhus bredvid vårt, finns det en vas med blommor på vårt bord när vi anländer.  Hon är väldigt angelägen om att lära sig namnen på blommorna.  Varje år utökar vi vår kunskap med namnet på blommorna och svamparna vi hittar i naturen.  Vi lär oss deras medicinska användning och vilka svampar som är giftiga eller om vi kan äta dem.  Det händer att jag får några små flaskor från Blomfia med elixir att använda mot olika sjukdomar.  Till och med en korg full av svamp senare på sommaren, den delikata typen jag gillar så mycket.  I utbyte kommer de när BBQ är på vår grill.  Det är en rättvis handel tänker jag, när olika generationer bidrar efter deras förmåga.

 Kvällens promenad runt kvarteret kändes nästan magiskt.  Att gå i skymningen och lyssna på fåglarna som fortfarande sjunger även mitt på natten.  Jag har inte hört gök ännu i år och det sägs att efter midsommar kommer du inte att höra honom.  Men norrut låter han ytterligare en månad, så kanske vi kommer att höra honom i år också.  Vissa ljud och det att se en blomma som du nästan glömt, gör mig glad varje år jag får se dem.

 Just denna kväll förväntas vi plocka sju sorters blommor och lägga under kudden vid sänggåendet.  Då kommer vi att se vår tillkommande i våra drömmar i natt.  Måste erkänna att jag glömde att plocka blommor när jag promenerade ikväll.  Jag fick ett grässtrå som min man plockade till mig, men inga jordgubbar på det.  Fantastiskt hur mycket tankar en mänsklig hjärna kan innehålla, när vi saknar jordgubben när vi får ett trevligt strå att titta på, hur det lyste i skymningen.  Jag såg bristen på bär.  Skäms på för mig, bortskämd tjej.

 Nu borde jag gå och lägga mig innan gryningen, det är som jag säger, den kortaste natten på året.  God natt, folk.

Sida 1 av 84

Drivs med WordPress & Tema av Anders Norén