Jönssonminnen.se

nedtecknade minnen och berättelser

What was the name of it? /Ja vad var det nu det hette?

Despite second vaccination, do you think l have any risk getting Ebola? This request I get from my husband when we passed by a meadow yellow by buttercup. I said l wanted some, a small bouquet and my husband reminded me, they don’t endure many hours indoors. I know that but five flowers from this meadow with thousands of them, couldn’t harm anyone, could it? I picked five and went on our walk. Suddenly he asked if there were any risk to get Ebola, he said and, and I heard his anxiously talk about danger we have to look up for. Smiling, I told him, ebola were not very big danger for us to get….. but ..and then I was silent. What was the name of it, that disease you risk to get because of the ticks which are in grass and among plants. For a while I thought tick-borne encephalitis, but it wasn’t that sickness he meant. I knew, but was the name of the other one. It was the most silent walk we have done for long. Kilometres back home was all quiet. We stopped and took some pictures, and some comments about the flavour from those blooming trees we passed by. But it sounded as we both tried to hide our attempt to find the name of the disease.

It is so irritating to realise the emptiness inside ones head, it is like an echo of silence. You may laugh at it but I think I suffer when I feel this blocking feeling. 

First thing I did, when we arrived home was, to write this confession over our aging. Second I did was to look up what that disease is named, borrelia and I have to admit some of the letters is same as in Ebola. But fortunately we may avoid that disease here in Sweden. 

After this walk we made today, I feel I am allowed to look at my last chapter of a forty hour long series. There is a lot of movies which has temptied me already, so I am not without entertainment. 

 

Svenskan här

Trots andra vaccination, tror du att jag har någon risk att få ebola?  Denna förfrågan fick jag från min man när vi passerade en äng gul av smörblommor.  Jag sa att jag ville ha några, en liten bukett och min man påminde mig om att de inte tål många timmar inomhus.  Jag vet att men fem blommor från denna äng med tusentals av dem, kunde inte skada någon, eller hur?  Jag valde fem och fortsatte vår promenad.  Plötsligt frågade han om det fanns någon risk för att få ebola, och jag hörde honom oroligt tala om faror vi måste se upp för.  Leende sa jag till honom att ebola inte var särskilt stor fara för oss att få ….. men … och så tystade jag.  Vad hette den, den sjukdomen du riskerar att få på grund av fästingarna som finns i gräset och bland växterna.  Ett tag tänkte jag fästburen encefalit, men det var inte den sjukdomen han menade.  Jag visste, men vad var namnet på den andra.  Det var den tystaste promenad vi har gjort länge.  Kilometrarna hemåt var tysta.  Vi stannade och tog några bilder och några kommentarer om doften från de blommande träd vi passerade förbi.  Men det lät tydligt att vi båda försökte dölja vårt försök att hitta namnet på sjukdomen.

 Det är så irriterande att inse tomheten i huvudet, det är som ett eko av tystnad.  Du kanske skrattar åt det men jag lider när jag känner den här blockerande känslan.

 Det första jag gjorde när vi kom hem var att skriva denna bekännelse över vårt åldrande.  Det andra gjorde var att slå upp vad den sjukdomen heter, borrelia och jag måste erkänna att några av bokstäverna är desamma som i ebola. Lyckligtvis kan vi undvika den sjukdomen här i Sverige.

 Efter denna vandring vi gjorde idag känner jag att jag får titta på mitt sista kapitel i en fyrtio timmars lång serie.  Det finns många filmer som redan har frestat mig, så jag är inte utan underhållning.

Do not focus what you don’t see, focus what you SEE! /   Fokusera inte på vad du inte ser, fokusera på vad du SER!!

Since Christmas till Monday last week my world had been a bit curious. Weird. But I have stopped become surprised when I have had to cope with the view without any details, the loss which made me confused. Have tried to understand the sight I have despite deformed pictures. The lines have been more wavy than an ocean in stormy weather. The grey spots when I tried to focus. When l spoke to someone and tried to look into their eyes, they just looked as a grey sponge, without any details as eyes nose or mouth. I know for sure, when I speak to another person, if they NOT look at me and my eyes, I get pensive. Why not look at me when we speak to one another? Therefore I have been very careful and tried to focus at that “sponge” somewhere where I estimate their eyes are located. Of course I have known, my eye problems hasn’t been seen by others as any visible defect. But some has noticed my clumsiness.I have developed a rather good behaviour to look normal. Most of my friends know I am not and will never become normal. But other people, you can always try to fool. 

Last Monday I fetched my new spectacles by Gustav and a new-old world appeared to me. To be honest I had given up the faith I would get back so much better sight. Even though Gustav sounded very confidence-inspiring when I spoke to him in phone before the visit, I must confess I had dropped the hope to see as well as I do now with my new glasses. 

Last week I have walked and looked at the trees, flowers and some birds. Took pictures from buds on the bird-cherry tree and sent to my sister in law. We use to talk about the cobbler, the shoemaker who gets his annual holiday between bird-cherry tree and lilac. During the time between those two kind of trees are  blooming the children are barefoot and that cobbler gets some days rest. Usually the holiday use to last less than a week. But Birgitta and I annually speaks about this kind of spring signs every year. I saw a yellow pad in middle of the pond. Stood and looked at it, hesitated, shall I say what I thought? Yes of course, husband still helps me to confirm or deny what I see. So I asked him to take a picture at that pad, those kabbleka. And he did, without telling me it was just dandelions as use to be the alternative when I see some yellow flowers and talk about them as rare plants. 

For the moment my world is still confused, the correction of glasses has made me see much much better. But I have to accept I cant see as the eagle Gustav promised me before the surgery of the cataract. When we still had no idea something else should hit my eye, this macula of retina. As husbands kid sister use to say, you may not tell about the future, you haven’t seen it yet. 

After all, I still will reject if King and Silvia invites me to be the Swedish people’s representative at the dinner for the Nobel Prize winners from now on. My wavy world makes me have some problems with distance assessment. Among others to handle the cutlery when I eat. In home sweet home it doesn’t matter, but at any restaurant or other dining place, I feel a bit insecure. Yesterday when we were out dining at our neighbourhood pub, we got the food served at a piece of wood instead, not an ordinary plate. Suddenly a piece of meat escaped from the “wooden plate” and I in next moment stopped the meat piece with my right tit. Prevented my blue trousers from getting a big juicy stain. But of course my jumper was affected by the sauce the meat was served together with, which tasted wonderful but not on my clothes. The stain became much smaller at my jumper than it should have been in my lap. And today it is laundry day. So tomorrow the sorrow is gone. Do not focus what you don’t see, focus what you SEE!

Svenskan

Sedan i julas till måndag förra veckan har min värld varit lite underlig.  Konstig.  Men jag har slutat bli förvånad när jag har tvingats hantera vad jag ser, utan några detaljer, förlusten som gjorde mig förvirrad.  Har försökt förstå den syn jag har trots deformerade bilder.  Linjerna har varit mer vågiga än ett hav i stormigt väder.  De grå fläckarna när jag försökte fokusera.  När jag pratat med någon och försökt se in i deras ögon såg de bara ut som en grå svamp utan några detaljer med ögon, näsa eller mun.  Jag vet säkert, när jag pratar med en annan person, om de INTE ser på mig och mina ögon, blir jag fundersam.  Varför inte titta på mig när vi pratar med varandra?  Därför har jag varit mycket försiktig och försökt fokusera på den ”svampen” någonstans där jag uppskattar att deras ögon är placerade.  Naturligtvis har jag vetat att mina ögonproblem inte har synts av andra som någon synlig defekt.  Men vissa har märkt min klumpighet. Jag har utvecklat ett ganska bra beteende för att allt ska se normalt ut.  De flesta av min vänner vet att jag inte är och kommer aldrig att bli normal.  Men andra människor, man kan alltid försöka lura.

 Förra måndagen hämtade jag mina nya glasögon hos Gustav och en nygammal värld dök upp för mig.  För att vara ärlig hade jag gett upp tron ??att jag skulle få tillbaka så mycket bättre syn.  Även om Gustav lät väldigt förtroendeingivande när jag pratade med honom i telefon före besöket, måste jag erkänna att jag tappat hoppet att se lika bra som jag gör nu med mina nya glasögon.

 Förra veckan har jag gått och tittat på trädens blommor och några fåglar.  Tog bilder från knoppar på häggen och skickade till min svägerska.  Vi brukar prata om skomakaren, skomakaren som får sin årliga semester mellan hägg och syren. Mellan dessa två slags träd blomning brukar barnen gå barfota och skomakaren får några dagars vila.  Vanligtvis är semestern mindre än en vecka.  Men Birgitta och jag pratar om denna typ av vårtecken varje år.  Jag såg en gul kudde mitt i dammen.  Stod och tittade på det, tvekade, ska jag säga vad jag trodde?  Ja naturligtvis, maken hjälper mig fortfarande att bekräfta eller förneka det jag ser.  Så jag bad honom att ta en bild vid den där dynan, med kabbleka.  Och det gjorde han utan att berätta för mig att det bara var maskrosor som brukade vara alternativet när jag ser några gula blommor och pratar om dem som sällsynta växter.

 För tillfället är min värld fortfarande förvirrad, korrigeringen av glasögon har fått mig att se mycket mycket bättre.  Men jag måste acceptera att jag inte kan se som örnen Gustav lovade mig innan operationen av grå starr.  När vi fortfarande inte hade någon aning om att något annat skulle drabba mitt öga, den här gula fläcken.  Som makens lillasyster brukar säga, du du inte räkna ut något i förväg.

 När allt kommer omkring kommer jag fortfarande att avvisa om kungen och Silvia bjuder in mig till att vara det svenska folkets representant vid middagen för Nobelprisvinnarna från och med nu.  Min vågiga värld gör att jag har problem med avståndsbedömning.  Bland annat att hantera bestick när jag äter.  Hemma spelar det ingen roll, men på någon restaurang eller annan matställe känner jag mig lite osäker.  Igår när vi var ute och åt på vår kvarterskrog, fick vi maten serverad på en träplatta, inte på en vanlig tallrik.  Plötsligt rymde en bit kött från ”träplattan” och i nästa ögonblick stoppade jag köttbiten med mitt högra bröst.  Förhindrade att mina blå jeans fick en stor saftig fläck.  Men självklart påverkades min tröja av såsen köttet serverades tillsammans med, som smakade underbart men inte på mina kläder.  Fläcken blev mycket mindre på min tröja än den förmodligen skulle ha blivit i mitt knä.  Och idag är det tvättdag.  Så i morgon är sorgen borta.  Fokusera inte på vad du inte ser, fokusera på vad du SER!!

Awakening / Uppvaknandet

Sunday morning, still half sleeping. A sound beside my bed wakes me up, tut-a-tut -a-a-tut. Postman in my mobile phone plays his signal, I have got a mail. I am not very alert, when I open my eyes my first thought is: what day is it? Oh, ok Sunday, and it is allowed to sleep late, isn’t it? Stretch my body and turn over to look if my husband is awake, and he is. At least he isn’t in his bed anymore. And it is this late he maybe having a little nap at the couch in living room. Before l stood up I made a quick summary what l made last night. After our dinner yesterday evening I logged in at my bridge site, was invited for a small tournament, 9 boards play. This week is a Spring Festival Week at my bridge site so I looked for one of this festival tourney, was invited by a player and we played 18 boards. Eighteen boards is what a beginner player find almost lethal, after such a tourney they feel brain dead for some days. But I am not a beginner anymore, even if some rude players thinks I am when I have made a bad play in some hand. After this 18+9 I was invited for a 16 boards tourney. Yes, a well known partner so no hesitation, give it a go…. not a chatty one, this partner. So only play and enjoy.we didn’t win the tourney, but I felt how my thoughts were counting, evaluating and guessing. Really a challenge for my brain. 

My partner sometimes by accident gets disconnected and I stopped breath when he was late in bidding or play. Please don’t forsake me I said once and that time he bid immediately. Fortunately he wasn’t disconnected at all yesterday. Probably better weather in his part of the world yesterday. When last card were played I get another invitation, to play one of this Festival tourney. The festival ends up today, Sunday. Another 18 boards. Ok, can’t resist to challenge my brain for this last one. Now I was going to play 18+9+16+18=61 boards. I know the dealer in this Festival tourneys is a hard one. No mercy from his side, just very difficult deals. I just admit I felt my brain has become slow last hours. Sixty one deals with fifty two cards per deal makes 3172 cards to watch and remember and figure out who has them on hand. 

I can not remember if I dreamt something last night, but most of our dreams become hidden in our minds. 

But the sound which woke me up, what was that about? I rubbed the sleep from my eyes and checked the display on my iPhone. There was a message: how did you like the awakening? Who sent this stupid request? My awakening may have been soft and slow if not this postman and his demanding signal was like a hammer in my head. Of course it was horrible, what do you think after 3172 memorised cards and memory from some misplay from me? This awakening is not for a human, especially not a Sunday morning. Damn you fool who made me this entering to the day. But it was not far from high noon so, raise and back to normal life. At the breakfast table I looked once more at the message about the awakening on the display. I realised it was a request from my new contractor, Netflix. 

Since Easter, when we had my son and his family as guests, I have been a subscriber at Netflix. That evening we told about the english court and their loss of the eldest in royal family. My son said, maybe I may repeat that series about the Crown. I was of course curious and asked about that series. Tempt an old lady like that! And now I also have access to a lot of series and movies. What I didn’t thought of was, I invited another “kind of authority” to check my life and what i do. Some days ago I looked at the movie “Awakening” with Robert de Niro and Robin William, a movie I saw many years ago, but enjoyed to look at once more. During times between the times I saw them my sense to experience things has changed and I discover more and even different things comparing to the first time I saw it. 

So my experience from the awakening, the movie is good. But the other one awakening, you are watched whatever you do or think from another “authority” was not any surprise but I don’t like to get reminded about it. And the third, dear Netflix, don’t awake me early (ok, late) Sunday mornings like that. If I not am noticed as a late viewer at movies at your media, doesn’t mean I sleep as an innocent baby. I maybe am out playing around at other sites!! Let me sleep as long as I want please. 

Här kommer svenskan

Söndag morgon, fortfarande halv sovande.  Ett ljud bredvid min säng väcker mig, tut-a-tut -a-a-tut.  Brevbäraren i min mobiltelefon spelar sin signal, jag har ett mail.  Jag är inte särskilt vaken, när jag öppnar ögonen är min första tanke: vilken dag är det?  Åh, ok söndag, och det är tillåtet att sova sent, eller hur?  Sträcker på kroppen och vänder på mig för att se om min man är vaken, och det är han.  Han är åtminstone inte i sin säng längre.  Och det är så sent som han kanske tar en liten tupplur i soffan i vardagsrummet.  Innan jag steg upp gjorde jag en kort sammanfattning av vad jag gjorde igår kväll.  Efter middagen igår kväll loggade jag in på min bridge-sida, blev inbjuden till en liten turnering, 9 händer.  Den här veckan är en vårfestvecka på min bridgespelare så jag letade efter en av dessa festivalturneringar, blev inbjuden av en spelare och vi spelade 18 händer.  Arton givar är vad en nybörjare anser är nästan  förenat med död, efter en sådan turnering känner de sig hjärndöda i några dagar.  Men jag är inte nybörjare längre, även om vissa oförskämda spelare anser att jag är det när jag har gjort ett dåligt spel på någon hand.  Efter 18 + 9 givar blev jag inbjuden till en turnering med 16 givar. Ja, en välkänd partner så tveka inte, ge det en chans …. inte en pratsam, den här partnern.  Så bara spela och njut. Vi vann inte turneringen, men jag kände hur mina tankar räknade, utvärderade och gissade. Verkligen en utmaning for hjärnan.

Min partner blir ibland av misstag frånkopplad och jag slutade andas när han var sen med att bjuda eller spela.  Snälla, snälla överge mig inte, sa jag en gång och den gången bjöd han direkt efter.  Lyckligtvis kopplades han inte alls igår.  Förmodligen bättre väder i hans del av världen igår.  När det sista kortet spelades får jag en ny inbjudan att spela en av denna festivalturneringar.  Festivalen slutar idag, söndag.  Ytterligare 18 givar.  Ok, kan inte motstå att utmana min hjärna för denna sista.  Nu skulle jag spela 18 + 9 + 16 + 18 = 61 givar.  Jag vet att givarna i de här turneringarna är svåra.  Ingen nåd från ”the dealer’s” sida, bara mycket svåra givar.  Jag erkänner att jag kände att min hjärna har blivit långsam de senare timmarna.  Sextioen givar med femtiotvå kort per giv ger 3172 kort att titta på och komma ihåg och ta reda på vem som har dem på handen.

 Jag kan inte komma ihåg om jag drömde om något i går natt, men de flesta av våra drömmar gömmer sig i våra sinnen.

 Men ljudet som väckte mig, vad handlade det om?  Jag gnuggade sömnen från mina ögon och kollade skärmen på min iPhone.  Det kom ett meddelande: hur tyckte du om att vakna?  Vem skickade den här dumma förfrågan?  Min uppvaknande kan ha varit mjukt och långsamt om inte denna brevbärare och hans krävande signal var som en hammare i mitt huvud.  Naturligtvis var det hemskt, vad tycker du efter 3172 memorerade kort och minne från något felspel från mig sida?  Denna uppvaknande är inte för en människa, särskilt inte en söndag morgon.  Jäkla du, som fick mig att vakna så här i dag.  Men det var inte långt ifrån middagstid så, stig upp och tillbaka till det normala livet.  Vid frukostbordet tittade jag än en gång på meddelandet om uppvaknandet på displayen.  Jag insåg att det var en begäran från min nya medialeverantör, Netflix.

 Sedan påsk, när vi hade sonen och hans familj som gäster, har jag varit abonnent på Netflix.  Den kvällen samtalade vi om det engelska hovet och deras förlust av den äldsta i kungafamiljen.  Min son sa, kanske ska jag se serien om ”The Crown” igen.  Jag blev naturligtvis nyfiken och frågade om den serien.  Fresta en sådan gammal dam!  Och nu har jag givetvis också tillgång till många serier och filmer.  Vad jag inte tänkte på var att jag bjöd in en annan ”typ av auktoritet” för att kontrollera mitt liv och vad jag gör.  För några dagar sedan tittade jag på filmen ”Awakening” med Robert de Niro och Robin William, en film som jag såg för många år sedan, men tyckte om att titta på en gång till.  Under tiden mellan de gånger jag såg filmen, har min känsla för hur att se och uppleva saker förändrats och jag upptäcker fler och till och med olika saker jämfört med första gången jag såg filmen.

 Så min erfarenhet från ”Uppvaknandet”, filmen är bra.  Men det andra uppvaknandet, ”DE” tittar på vad du än gör eller tänker från en annan ”myndighet” var ingen överraskning men jag gillar inte att bli påmind om det.  Och den tredje, kära Netflix, väck mig inte tidigt (ok, sent) söndagsmorgon på det viset.  Om jag inte märks som en sen tittare på filmer i ert media, betyder det inte att jag sover som en oskyldig bebis.  Jag kanske är ute och ”playing around” på andra platser !!  Låt mig sova så länge jag vill snälla.

How did you do? / Hur gjorde du?

I heard about a man who pushed ahead for the queue. My acquainted had just get her purse up from her pocket, and nearly get her tag to open the front door, when a young man pushed past her and put his hand to the display where you put your tag to get the door open. Very surprised my young acquainted stared and asked; what did you do?  

When l get this story told for me l smiled and thought, yes my dear young lady, even you can feel a bit “not upgraded” to all this digital tech. About half a year ago she tried to persuade me to complain to our new landlord, we had a terrible bad connection when we tried to make a phone call. She was very determined with our rather new phones, there shouldn’t be any problems at all when we had moved into our new flat. l told her if we old people get ill we had to not lay in our beds but have our daily rest in living room where it is connection to the telephone network. Dear granny, she said, the year is 2020, not 1920. And you not only have to accept the times, you also might claim connection to phone network. Your bedroom may not be an isolated place on earth.

Last six month we have had workers building a net, wires and cables has enclosed us when we left our apartment. Just a month after we moved into our new built house they had to try and solve the problem with the connection. Will it be the finishing weeks next fortnight? We looking forward to it. 

Have thought of her words so many times during last half a year. It wasn’t my complains who made our landlord to try and solve the disconnections. Corona times  makes a lot of people work from their homes and probably this people and their problems were more serious because their jobs weren’t done. 

When l heard about her fascination about the man who opened the front door just by putting his hand towards the display, l smiled and felt some pity about this young lady. Even she may feel old some day when the digital revolution runs too fast. 

Undeniably l do remember when l as a young mother to a three year boy, BTW her dad, stood and tried to get the boy stop nagging about getting a toy when we were in shop to buy some food. I told him we didn’t have money enough to buy that toy. The boy were quiet, all silent, stared at me for a while and then said; mom, we go to that wall and pick some more money!! He was thinking of the brand new cashing dispenser at the wall just outside the bank office. It was also a big step in development, this machine.

This story is from the times when we still had money for means of payment. When we had coins and bills in our purses. When we had an idea how the pile of money shrunk and the big fear, the pile ended before next payday. Nowadays it is not that obvious to me anymore. 

My beautiful purse l bought when I was in Paris last time, doesn’t get used that much anymore. The last coins l picked up and collected together with the coins and bills we could find in our household. And in the little purse in our car, saved for parking meters, when we visit city. We don’t need that one either, my husband pays his parking ticket by the mobile phone as well. The exchange ended up in a purse to my daughter in law, she had been driving and passed a farm where they had eggs for purchase, from hen who lived a happy life as free animals picking seeds and worms outdoors. Now she can have a spare pile of coins in her car for occasions like this.

When l payed for my visit by optician last autumn l used my phone and “click” the payment was made. My optician, the youngster, said, not even me use that digital service…..and l filled in with the word….. “yet”. He smiled and meant, you’re right, not yet. My hairdresser used exact same words when we used the technic by her cash register. 

I often read in newspapers it is we, the oldies who not follow the development. Therefore it really amused me when l heard one of my young relatives felt she didn’t catch up with this progress. When I heard the story I must admit I am very tempted to get an chip in my hand as well. RFID it is named and means Radio-frequency identification (RFID). Wonder how much it costs and if it hurts to get it under my skin. What about my wrinkly, rumpled skin? Does it work or is it impossible for older people? I am sure l get some advice after this tall tale. 

Jag hörde talas om en man som trängdes i kön.  Min bekant hade precis tagit upp sin portmonnä från fickan och nästan fått upp taggen för att öppna ytterdörren, när en ung man pressade sig förbi henne och lade handen på displayen där du placerar din tagg för att få dörren öppen.  Mycket förvånad stirrade min unga bekant och frågade;  Vad gjorde du?

 När jag fick den här berättelsen omtalad för mig log jag och tänkte, ja min kära unga dam, även du kan känna dig lite ”inte uppgraderad” för all denna digitala teknik.  För ungefär ett halvt år sedan försökte hon övertala mig att klaga till vår nya hyresvärd, vi hade en fruktansvärd dålig anslutning när vi försökte ringa ett telefonsamtal.  Hon var mycket beslutsam, våra ganska nya telefoner, det borde inte vara några problem alls när vi flyttade in i vår nya lägenhet.  Jag sa till henne att om vi gamla människor blir sjuka, var vi tvungna att inte lägga oss i våra sängar utan ha vår dagliga vila i vardagsrummet där det är anslutning till telefonnätet.  Kära farmor, sa hon, året är 2020, inte 1920. Och du måste inte bara acceptera tiderna, du kan också hävda anslutning till telefonnätet.  Ditt sovrum bör inte vara en isolerad plats på jorden.

 Sistlidna halvåret har vi haft arbetare att bygga ett nät, sladdar och kablar har omslutit oss när vi lämnat vår lägenhet.  Bara en månad efter att vi flyttade in i vårt nybyggda hus var de tvungna att försöka lösa problemet med anslutningen.  Kommer det att vara de sista veckorna nästa fjorton dagar?  Vi ser fram emot det.

 Har tänkt på hennes ord så många gånger under det senaste halvåret.  Det var inte mina klagomål som fick vår hyresvärd att försöka lösa den dåliga mottagningen.  Corona-tider har fått många människor att arbeta hemifrån och förmodligen var detta folk och deras problem allvarligare eftersom deras jobb inte blev gjorda.

 När jag hörde om hennes fascination för mannen som öppnade ytterdörren bara genom att lägga handen mot skärmen log jag och tyckte lite synd om den här unga damen.  Även hon kan känna sig gammal någon dag när den digitala revolutionen gått för fort.

 Jag minns onekligen när jag som ung mamma till en treårig pojke, BTW hennes pappa, stod och försökte få pojken att sluta tjata om att få en leksak när vi var i butiken för att köpa mat.  Jag sa till honom att vi inte hade tillräckligt med pengar för att köpa den leksaken.  Pojken var tyst, helt tyst, stirrade på mig ett tag och sa sedan;  mamma, vi går till den väggen och hämtar lite mer pengar !!  Han tänkte på den helt nya bankomaten vid väggen strax utanför bankkontoret.  Det var också ett stort steg i utvecklingen, denna maskin.

 Denna historia är från de tider då vi fortfarande hade pengar som betalningsmedel.  När vi hade mynt och sedlar i plånboken.  När vi hade en uppfattning om hur högen av pengar krympte och den stora rädslan att högen tog slut innan nästa lönedag.  Numera är det inte så uppenbart för mig längre.

 Min vackra portmonnä jag köpte när jag var i Paris sist, brukar inte användas så mycket längre.  De sista mynten plockade jag upp och samlade in tillsammans med de mynt och sedlar vi kunde hitta i vårt hushåll.  Och i den lilla börsen i vår bil, sparad för parkeringsmätare, när vi besöker staden.  Vi behöver inte heller den, min man betalar också sin parkeringsbiljett via mobiltelefonen.  Utbytet hamnade i en plånbok till min svärdotter, hon hade kört och passerat en gård där de hade ägg att köpa, från hönor som levde ett lyckligt liv som fria djur som plockade frön och maskar utomhus.  Nu kan hon ha en extra hög med mynt i bilen för sådana tillfällen.

 När jag betalade för mitt besök hos optikern förra hösten använde jag min telefon och ”klickade” betalningen.  Min optiker, ynglingen sa, inte ens jag använder den digitala tjänsten … och jag fyllde i med ordet … ”ännu”.  Han log och menade, du har rätt, ännu inte.  Min frisör använde exakt samma ord när vi använde tekniken i hennes kassaapparat.

 Jag läser ofta i tidningar det är vi, gamlingar som inte följer utvecklingen.  Därför roade det mig verkligen när jag hörde en av mina unga släktingar kände att hon inte följde med på detta framsteg, ett chip under huden. När jag hörde historien måste jag erkänna att jag är mycket frestad att få ett chip i handen också.  RFID heter det och betyder radiofrekvensidentifiering (RFID).  Undrar hur mycket det kostar och om det gör ont att få det under min hud.  Vad sägs om min skrynkliga, gamla hud?  Fungerar det eller är det omöjligt för äldre människor?  Jag är säker på att jag får några råd efter den här berättelsen.

Red, blue, yellow and white flowers! / Röda, blå, gula och vita blommor!

Want to write, don’t know what to speak about. Everyone have same restricted life as we have. Not much news to speak about. Despite the odd phenomena I last weeks has noticed more and more clear. Some years ago when my brother, his wife and I had our weekly phone call after we had solved the music quiz in a radio program Saturday mornings, it took a week between this occasions. Nowadays it seems to have become almost daily, those phone calls. The time between Saturday and Saturday feels very close to each other nowadays. When we were to our hairdresser last Friday we thought of the short time since last we get our haircut. But no, it is as it always has been. Why do we witness this “time change”? Why have they stolen time for us without telling us, and why don’t we realise the gap that’s formed? It had been more explicable, if we had sitting here complaining over the  boringness. But not even that. We are busy all the time, to keep us updated what day it is, what to order from stores and to sneak away now and then to do some own purchase our weekly buyer not are trusted to do. I remember an old expression about a utopia, l often heard my parents said l would get what l wanted when there were two Thursdays in same week. It was their way to tell me: no I shouldn’t get what I wished for. Maybe it will come true some day. The possibility for it will happen, seems not far away anymore….

We are spoiled with service by my son who has taken care of our shopping last year, and sometimes he wonder if we only eat sausages and bread? And drink milk? We don’t dare to tell him we once in a while sneak into the store to buy some meat and this kind of products you want to chose by looking at it and even make an evaluation how much you want to buy. It is easy to say a half kilo of this or that, but some articles we want to esteem.  

When I sit and type, a message appears on my iPhone. My optician says my new spectacles is ready to fetch up. Oh, how exciting. Will it work? Will I be able to see again? Have to check it up immediately. Away to the optician and got my new glasses. Haven’t been so fast for long time. My world has last five month been a dizzy world, a world which made me precarious and anxious. A world where home was the only safe place on earth. 

I haven’t suffered being home and not visit any shops. It has been a relief for me to realise our needs for purchase has been a minimum last year. Almost all has become handled by son and his wife. Last month some wishes for buying some plants for our patio has popped up in my mind. But buy flowers when you cant see the colours have been a bit boring. A fortnight ago we bought some small plants, but we wished some more. Those we bought have caused us a lot of worries, the nights are still cold and the flowers haven’t been allowed to stay out in the dark and cold. They have been carried indoors every night since. But now we trust the spring has arrived and we dare to buy some more plants. 

My new glasses made me see the flowers and their colours. Maybe I may blame my optician, but when I visited the flower shop I didn’t have any limits. Now I have bought so many we have to sleep at the patio instead of carry them indoors if we want to protect them against any danger. 

Now I will tell you all I can see again so be careful out there! Not any secret things behind my back anymore!! The first friend to tell was my froggyfriend, and now he calls me for a bridge game at net to check my new sight….have to go….

Här kommer svenskan

Vill skriva, vet inte vad jag ska prata om.  Alla har samma begränsade liv som vi har.  Inte mycket nyheter att prata om.  Trots de udda fenomen som jag sistlidna veckor har märkt mer och mer tydligt.  För några år sedan när min bror, hans fru och jag hade vårt veckosamtal efter att vi hade löst Melodikrysset, ett radioprogram lördag morgon, tog det en vecka mellan dessa tillfällen.  Numera verkar det ha blivit nästan dagligen, dessa telefonsamtal.  Tiden mellan lördag och lördag känns väldigt nära varandra nuförtiden.  När vi var hos vår frisör i fredags tänkte vi på den korta tiden sedan vi sen klippte oss sist.  Men nej, det är som det alltid har varit.  Varför bevittnar vi denna ”tidsförändring”?  Varför har de stulit tid för oss utan att berätta, och varför ser vi inte det tidsgap som har bildats?  Det hade varit mer förklarligt om vi satt här och klagade över tråkigheten.  Men inte ens det.  Vi är upptagna hela tiden, för att hålla oss uppdaterade vilken dag det är, vad vi ska beställa från butiker och att smyga iväg då och då för att göra ett eget köp som vår inköpare inte litas på att köpa.  Jag minns ett gammalt uttryck om en utopi, jag hörde ofta att mina föräldrar sa att jag skulle få vad jag ville ha, när det var två torsdagar i samma vecka.  Det var deras sätt att berätta för mej: nej, jag skulle inte få det jag önskade mig.  Kanske kommer det att gå i uppfyllelse någon dag.  Möjligheten för det kommer att hända, verkar inte långt borta längre ….

 Vi är bortskämda med service av vår son som har tagit hand om vår shopping sista året, och ibland undrar han om vi bara äter korv och bröd?  Och dricker mjölk?  Vi vågar inte berätta för honom att vi då och då smyger oss in i butiken för att köpa kött och den här typen av produkter man vill välja genom att titta på det och till och med göra en utvärdering av hur mycket man vill köpa.  Det är lätt att säga ett halvt kilo av detta eller det, men vissa artiklar vill vi uppskatta själv.

 När jag sitter och skriver visas ett meddelande på min iPhone.  Min optiker säger att mina nya glasögon är redo att hämta.  Åh, så spännande.  Kommer det att fungera?  Kommer jag att kunna se igen?  Måste kontrollera det omedelbart.  Iväg till optikern och fick mina nya glasögon.  Har inte varit så snabb på länge.  Min värld har under de senaste fem månaderna varit en dimmig värld, en värld som gjort mig osäker och orolig.  En värld där hemmet var den enda säkra platsen på jorden.

 Jag har inte lidit av att vara hemma och inte besökt några butiker.  Det har varit en lättnad för mig att inse att våra köpbehov har varit ett minimum sista året.  Nästan allt har blivit hanterat av son och hans fru.  Senaste månaden har några önskningar om att köpa några växter till vår uteplats dykt upp i mitt sinne.  Men köpa blommor när du inte kan se att färgerna har varit lite ointressant.  För två veckor sedan köpte vi trots allt några små växter, men vi önskade fler.  De vi köpte har orsakat oss en hel del bekymmer, nätterna är fortfarande kalla och blommorna har inte fått stanna ute i mörker och kyla.  De har hållits inomhus varje natt.  Men nu litar vi på att våren har kommit och vi vågar köpa några fler växter.

 Mina nya glasögon fick mig att se blommorna och deras färger.  Kanske kan jag skylla på min optiker, men när jag besökte blomsterbutiken hade jag inga gränser.  Nu har jag köpt så många att vi måste sova på uteplatsen istället för att bära dem inomhus om vi vill skydda dem mot någon fara.

 Nu ska jag berätta allt jag kan se igen så var försiktig där ute!  Inte några hemliga saker bakom ryggen längre !!  Den första kompisen som berättade för var min froggyfriend, och nu kallar han mig för ett parti bridge på nätet för att kontrollera min nya syn …. måste gå ….

Sida 1 av 81

Drivs med WordPress & Tema av Anders Norén