Jönssonminnen.se

Det ska vara som det alltid varit med vissa saker. Jag vill absolut ha kokt ris i mina kåldolmar.  

Vi satt vid middagsbordet idag lätt förundrade över vår egen hitte-på-rätt, köttbulls-carbonara. Sist då vi lagade kåldolmar blev det ojämnt med färs och kålblad. Det går nog aldrig jämnt upp men denna gång blev det en rejäl omgång färs över då dolmarna var rullade. Men färsen innehöll ju kokt ris. Vad göra? Fram med lökpulvret som står i kryddhyllan som reserv, skaka fram några teskedar av pulvret. Ner med äggvitan som var över efter klistringen av kålbladen. Rulla rulla små söta köttbullar, storlek julköttbullar. Stekte dem och satte dem åt sidan. En liten slank in i munnen. Men oj vad de blev lökiga…. Hur mycket lökpulver ska man ta för att ersätta några matskedar riven rå lök? Svårt att bedöma. 

De hamnade i frysen för nu skulle vi ju ha kåldolmar den dagen. Köttbullarna blev till två middagar till oss. Idag plockades den andra av dem fram och vi kopierade hur vi gjorde med den första pjotten. 1 dl grädde blandas med 1 dl vin. Två finhackade vitlöksklyftor ner i detta och låt det småsjuda en stund. Förbered pastan. Halvera köttbullarna och lägg ner dem i vitlökssåsen. Då pastan är färdig och vattnet avhällt, häll över såsen och vänd ner en äggula. Persilja över det hela. Om man läser carbonara-recept avrundar de alltid med riven parmesan över. Vi har tappat smaken så vi känner inte något speciellt med den rivna osten. Den har vi slopat. 

Så där satt vi alltså och njöt av ”man-tager-vad-man-haver”-middag. Jag berättade för maken att det var extrapris på umamifärs i vår butik denna vecka. Jag fick en blick från honom, hur är det kära hustru, yrar du? Vad f-n är umamifärs? Vilket djur kommer det ifrån? Jag vet inte vad det är sa jag generat. Som om jag vet allt. Men jag hade reagerat på annonsen. 

Gjorde ett krystat försök och förklara det här med umami. Alltså ett sjätte sinne, undrade maken. Nja, glöm det. Maken som sedan vi drabbades av covid inte haft lukt och smak som tidigare i livet. 

Jag är helt övertygad om att detta är ett ytterligare sätt att få oss att anamma att även dessa charkuterivaror blir mer och mer uppblandade med ingredienser som är billigare. Inget fel i det om det bara har något lite av nytta, inte bara bukfyllnad och lurendrejeri. Vi behöver verkligen få folk att inse att maten ska räcka till alla i hela världen. Då kanske man måste lära om. Därför forskade jag vidare på vad affären saluförde som umamifärs. Samtidigt som jag drog mig till minnes att för några år sedan lanserades hushållsfärs. Och då visste jag bestämt att ”hushålls” inte är något djur, så det måste vara något man manipulerat med färsen. Så man kunde döpa om ett av våra vanligast köpta köttprodukter. Denna gång var det så att man blandat i 30% gula ärter för att dryga ut proteininnehållet med en vegetarisk produkt. Ja jag kunde inte motsätta mig det då. Vad jag reagerade mot var att man fortfarande behöll namnet färs, istället för att kalla det ärt-köttfärs. Det hade varit ärligare. 

Nu står jag där igen med en ännu mer maskerad produkt, umamifärs. Jag blir tvungen att kolla upp mer vetenskapligt (alltså fråga AI) vad är umami. Jo, maken var faktiskt jättenära då han frågade om det sjätte sinnet. AI svarar att det är vårt FEMTE sinne! Efter salt-surt-sött och beskt kommer umami in som en smakupplevelse. Alltså en känsla. Hur kan man mala ner detta som en färs och blanda med vanlig köttfärs?  

Då jag letat upp reklamplatsen där jag hittat den mystiska färsen fann jag också med pyttebokstäver en förklaring. Färsen bestod delvis av champinjoner! Förmodligen nedmalda och maskerade. Ingen vill ju känna sig lurad. Nu ska jag kolla vad färs kontra champinjoner kostar. Jag vill veta hur och vad jag betalar för. Kanske kan vi ha en liten reserv med köttbullar att laga sådana där fusk-carbonara av. Det osar mindre i köket än då vi vill ha carbonatra som vi normalt använder stekt bacon i. Kanske rent av köttbullar och gräddsås med lingon. Vem vet…

För övrigt kommer jag aldrig att bjuda Trump på middag, inte ens på surströmming!

Sista veckan som vi har en sommarbiljett att åka Skåne runt med. Det kan man ju inte bara låta vara. En sista runda och bara titta på vårt vackra landskap. Titta på jordbruket. Titta på boskapen. Titta på folket som liksom vi snurrar runt i det väder som den senaste veckan varit ett underbart sommarväder. Om man bara inte noterar hur det rasslar i lövträden och avslöjar att de är väldigt torra och att vi fått alldeles för lite nederbörd. Då vi passerade stadsparken häromdagen vadade maken i torra löv i sådana mängder som man brukar se i september oktober. Det rasslade också om fötterna på honom där han gick. Jag vet inte hur mycket vi ligger ”back” med regn och sjunkande grundvattennivåer, men att vi har uppnått en väldig brist är tydligt.

I Helsingborg har vi inte sett ett enda vattenfall eller någon fontän vara igång. Inget springvatten heller. Hela stadens utsmyckningar med sprutande eller rinnande vatten har varit avstängda sedan mitten av juni. Det är lite ledsamt men ett tydligt nödvändigt beslut. Så svår vattenbrist gör mig lite ängslig. Var har jordens vatten tagit vägen? Sjöar och floder har blivit torrlagda. Det är inte bara lokalnyheterna som rapporterar om låga vattennivåer, runt hela Europa har man låga vattenstånd. 

Dock vattnas det på några ställen i jordbruket runt vårt landskap. Det är grönsaks- och potatisodlingar som jag sett vattnas lite. Om det är till matpotatis, stärkelse eller spritframställning vet jag inte. Och äta bör man annars dör man….

Vi har de senaste åren avslutat sommar-åkandet med en bussresa längs landskapets ytterkanter.  Så Höganäs – Ängelholm – Hässleholm -Kristianstad – Simrishamn startade vi med nu i veckan. Sedan fuskade vi genom att korta av den sydligaste delen längs sydkusten. Den har vi åkt några gånger i sommar. Istället tog vi genvägen bort till Lund och därifrån hem mot Helsingborg igen. Att det inte brinner överallt på åkrarna är ett mysterium. Så torrt överallt! Och dessa skördetröskor, att de inte slår gnistor om dem. Jag tänker lite metall av misstag mot en sten och hela åkern hade varit övertänd på ett ögonblick.  Man kan bara vara tacksam att det inte händer. Betande boskap finns det inte mycket synligt, och inget att förundras över. Det finns inget bete som ser vettigt ut. Jag har sett boskap traska omkring på betesmarker som ser ut som torrlagda leråkrar. 

En sak som jag förundrats över är att det finns minst lika många hästar som kor runt vårt Skåne. Varför finns det så många hästar? Vad har de att tillföra? Är det travhästar som är på sommarsemester, eller håller den säsongen på året runt? Med trav och galopp? 

Att skogarna längs Österlen består av höga spinkiga spikraka tallar har jag noterat. Frågat maken, bondsonen varför det inte gallrats oftare så träden för lite mer tjocklek på stammarna. Bondsonen har inget svar. Men jag menar att det enda de träden duger till är att tillverka tandpetare av dem. Men vad ska man med 30 meter långa tandpetare till? Så långa armar har ingen. Jag sitter på bussen och ser landskapet flyta förbi och jag kan inte låta bli att fundera över vad som pågår på åkrar och i skogar. 

Då vi skulle åka sträckan Ängelholm – Örkelljunga, fick vi vänta på bussen som hade fått problem. Då vi kom iväg var vi 10 minuter efter tidtabellen. Chauffören bad om ursäkt i högtalaren och berättade att han fått invänta en ny buss. Sedan körde han ”som en blåsvidd dåre” och då vi kom fram hade han tagit igen tiden. Mycket beroende på att det inte var många varken avstigande eller påstigande längs sträckan. Varje gång han slipper stanna och släppa av eller på folk minskar han tiden på sin försening. Men jag har inte sett landskapet svepa förbi så snabbt någon gång tidigare, det bara svischade förbi. Detta gjorde att vi kunde hålla vårt tidsschema trots allt. Det är kul att sitta hemma och göra en tidplan, så vi vet var vi ska byta och hur lång tid vi har på oss. Skulle vi missa en anslutning så spelar det ingen roll. Vi har inga definitiva mål uppsatta. Bara se om vi klarar att följa schemat, leta runt efter anslutningsbussar, hitta rätt perrong då vi ska med tåg. Det ger en känsla av att klarar oss ganska hyggligt ute i stora vida världen.

På stationen i Simrishamn missade vi inte kramrutan. De har en liten ruta uppmålad på perrongen där man kan kramas. Plötsligt dök svägerskan upp med sällskap då jag stod med famnen öppen och väntade på maken. Fick en snabb redogörelse var de varit. De hade varit och lunchat i Ystad. Men i samma ögonblick sa maken: 1 minut till vår buss går. Så det blev en verklig snabbträff. Väl hemma i Helsingborg åkte vi ut till Fria bad för att se solförmörkelsen. Tänk, solen hade lyst hela dagen från en klar himmel, men precis tio minuter före drog en sky in över solen. Man kunde skymta att något hände och det blev mörkare några minuter, då solen var som mest dold bakom månen. Men det blev ett antiklimax för många människor. Det var stora samlingar längs stranden, som hade denna förmörkelse som anledning att vara vid stranden så sent på kvällen. 

Då vi anlände hemmet hade vi varit på benen eller rumpan rättare sagt, då vi åkt buss och tåg hela dagen, drygt 13 timmar. Så lite öm i gumpen är man efter en sådan dag. Men nu blir det inte sådant bussåkande på ett år nästan. 

Idag firar vi sex år som stadsbor. Vi flyttade in till stora staden mitt under pågående pandemi. Det har varit en trevlig tid i dessa trakter inte långt från mitt barndomshem. Mycket har förändrats. Spårvägsspåren borta. Men korvgubben vid brorsans gamla skola är kvar. Där man kunde köpa en portion mos för femton öre, om man sparade spårvägspengarna man fått för att åka ut på söder. Man åkte bara den ena vägen, traskade sedan hem och köpte mos för den pengen. Jag undrar om korvgubbens prissättning låg lika för alla eller om han kände igen ungarna som såg det som lyx att ha råd att ”äta ute” på detta viset? Det var inte så att vi saknade mat hemma, men köpemos var ju lite extravagant. 

Idag har vi varit upp på Viskängen, deras minigolfbana ligger perfekt till för oss. Sist vi var där spelade vi nästan oavgjort. Men nu idag slog vi båda banrekord. Maken spelade 18 banor på 49 slag, och jag behövde 78 slag för att ta mej runt. Jag ska väl erkänna att då bollen gick i på en spik sista banan och bollen försvann ner i golfklubbens förvar, tyckte jag det var en lisa. Jag hade redan vid halva rundan insett att mina chanser till ett bra resultat var lika med noll. Men makens resultat var strålande. Något ingen av oss förmodligen kommer att uppnå igen. Lite segerrusig var han, gubben min, då vi gick hemåt. Det har varit lätt att få honom att dra på smilbanden hela kvällen. 

Vi harnyligen läst en serie böcker om Miriam och Hervor, två medelålders kvinnor som kamperat ihop något år. Hervor tar alla tillfällen i akt att fira, och då åker det fram en flaska champagne ur hennes gömmor. Jag sa på bussen hem att vi skulle korka upp en flaska något brusande för att fira idag. Även jag gladdes åt hans kanonresultat. Om man skulle följa reklamen, ”plötsligt händer det”, borde vi köpt en trisslott. Nu är vi inga lottköpare, så bruset lockade mer. 

Till middagsmat avnjöt vi vårt egenkomponerade recept på ”norrlandspölsa”. 

Vi finhackar en gul lök, fräser den i en stekpanna. 

Ett äpple i småtärningar får följa med löken någon minut. 

Sedan klär vi av två Lammhults kalas-isterband deras skinn, mosar ner det i löken till en smulig konsistens. 

Finhackar inlagd rödbeta och rör ner i anrättningen. 

Detta serveras med kokt potatis.

Småskrattande diskuterade vi Torgny Lindgrens bok ”Pölsan” och menade att dessa misch-maschröror bestod bl.a. av den delikata köttbit som serveras på restauranger under namnet Oxkind. Dessa oxkinder gick förr i tiden ner i allt det skrap av rester efter slakt. Så vi satt NÄSTAN och firade med en sådan delikatess, och i glaset hade vi mjölk. Bruset blev inte av, inte idag. Men nära var det att vi dinerat på Oxkind med ett mousserande vin till! 

Det är bara fantasin som sätter gränser vad det gäller att hitta på smarrigheter. 

Det har varit bättre väder fredag-lördag. Inte så hett. Man kan vara utomhus. Vi funderar på någon resa inom Skåne innan sommarbiljetten tar slut. Men har inget mål klart för oss. Efter norrlandsresan har det varit skönt att vara hemomkring. 

Maken frågade då vi satt och intog lite lunch, om man fick ha shorts då vi går i stan? Förvånat tittade jag på honom, undrade om vi skulle gå och shoppa. För så långt jag vet äger han inga shorts, mer än ett par badshorts. Och de tänker han väl inte traska runt i staden med? Jag fick veta att han stött på frågeställningen på en nyhetssida där två etikettsexperter (båda etikettboksförfattare) pratade om vett och etikett. Att gå i shorts i stora staden möter inga problem enligt dessa experter. Vad man utgår ifrån då man besvarar sådana frågor, blir jag mycket nyfiken på. 

Men jag beslöt mej för att lyssna på frågorna som ställdes. Ren och skär nyfikenhet från min sida om vad som är olämpligt och inte. Det var vardagssaker som man frågade om, men tydligen är det ett problem för folk, hur man ska svara eller agera. Det var sex olika ämnen man tog upp. Och jag kände att jag ansåg dem bra att få ”ventilera”.

Dessa två ombads att svara på frågorna, personer som anses ha lite kunskap i detta ämne, vett och etikett.

Första frågan: var om detta med att bära shorts i stan. Båda svarade utan tvekan att det är helt okej att ha shorts i stan! 

Andra frågan: är det okej att ringa upp någon UTAN att SMS:a först och fråga om det är ok att man ringer? Båda menade att det var man skulle inte tveka, bara ringa! 

Tredje frågan: är det okej att ghosta någon man dejtat förut? Jag lyssnade på deras svar, kvinnan menade att man inte borde göra så om dejtingen hade varat en tid, medan mannen svarade med ett kort och koncist ja.

Här måste jag erkänna att jag fick googla på ordet ghosta, då jag inte har hört det förut. 

Fjärde frågan: Får man säga nej till en som vill ta med en +1? Alltså är det snyggt att ändra sin invitation om personen frågar om hen får ta med en person till? Båda personerna svarade att det var helt ok att dra tillbaka en inbjudan om personen ville ha med sig en extra till träffen som planerades. 

Femte frågan: Får man säga till andras barn? Båda personerna svarade ja, den ena med liten tankepaus. Men sedan var svaret inte svävande utan bestämt. 

Sjätte frågan: Om någon frågar hur man mår, ska man alltid vara ärlig? Här tänktes det mycket av den kvinnliga experten. Hade hon stött på många sjukdomsberättare? Mannen svarade ett kort ja. 

Jag måste hålla med om att dessa ämnen är lite kontroversiella vad man bör svara, ska man alltid vara ärlig? Vad jag reagerade speciellt på var frågan om man bör skicka ett SMS och fråga om man får ringa? Det hänvisades i artikeln till en Vett&Etikett-dam i England. Jag kikade på vad hon hade att säga och jag blev perplex. Denna engelska menade att man alltid borde skicka ett SMS och bestämma tid för när jag ville ringa upp, t.ex. en timme senare.

Skrattande lyssnade jag på henne och insåg att allt vad umgänge anbelangar numera är försvunnet för min del. Efter en timme har jag ingen aning om vad jag tänkt tala om. Men det gör inte så mycket för jag har inte sagt till Siri om påminnelse att jag ska ringa. Och om jag har startat en timer, minns jag inte vad den ringer för. Kollar i ugnen om jag har något på gång. 

Men jag har lärt mig vad tidens etikett och vett är. Vilka koder som gäller.

Ja vad ska man hitta på då vädret är för varmt för att vara utomhus. Man kan alltid flänga runt och städa, men hur kul är det? Idag har jag haft en fläkt snurrande hela dagen för att lura kroppen att det är svalt och skönt. Samtidigt som jag fortbildat mig i detta med etikett.

Två resdagar ägnade vi åt att ta oss tillbaks till Skåne. Ibland hör man att herrens vägar är förunderliga, outgrundliga. Dessa ord som man förknippar med kyrkan och dess tjänare. Men efter våra resor upp och ner genom Sverige brukar tanken slå mig, detta med de märkliga varianterna vi valt under åren som gått. Kanske inte enbart resvägen, utan alternativen till hur vi farit fram under vår livstid. Eller i alla fall min vuxna tid.

Första gången vi for upp till Lappland för att besöka makens föräldrar, liftade vi med makens storebror. Han bodde och arbetade i Hofors. Detta samhälle ligger ungefär halvvägs mellan Helsingborg och Rönäs, där maken är uppväxt.

Vi åkte tåg till Storvik där svågern mötte upp, sedan åkte vi med honom i hans PV 444 till Lappland. Semestrarna var samordnade och vi stannade några veckor, innan det var tid att styra kosan söderut igen. Att vi delade på kostnaden med svågern gjorde det möjligt att fara så långt. Det var min första upplevelse av de ljusa nätterna. Så fascinerad jag var av det. Jag minns då vi for hemåt igen slumrade jag till i baksätet, vaknade till då vi for in i Östersund. Det var vid midnatt och jag var mycket förvånad att se svarta natten igen. Med stadens alla lyktor tyckte jag det var vackert. Jag kommenterade att även stadens ljus kan ha sin tjusning.

Åren som följde åkte vi järnväg till och från Lappland. Vi åkte sovvagn från olika orter genom åren. Från Hallsberg, Stockholm och från Göteborg. Med Östersund som bytesort där vi vaknade efter en god natts sömn. 

Där bytte man till rälsbuss eller motorvagn som det hette. Ett mycket mysigt sätt att åka. Det kändes som om man var tryggare med dessa tåg. De gick inte så fort. Många stopp längs resan och efter bara någon resa hade vi snappat upp var man senast skulle beställa kaffe om man ville få en korg med fika i Ulriksfors, en kafékorg med kaffe i kanna och sådana där smarriga wienerbröd som man bara hittade i Norrland. 

Vi övergick till att köra egen bil då vi åkte sommartid, men vid några enstaka resor vintertid tog vi fortfarande tåg. Det blev inte varje sommar vi åkte upp, dels lyckades vi inte få gemensam semester, dels har vi deltagit i 5-dagars orienteringar. Svärfar dog och svärmor hade många ”sommarbarn”, så det blev att vi reste mindre ofta. https://www.xn--jnssonminnen-4ib.se/2012/11/de-ska-va-husvagn/

Efter svärfars död blev vi tillfrågade om vi ville ha en tomt för att bygga en sportstuga på, då det blev tal om arv efter fadern. Vi svarade att det var uteslutet att ha en tomt och bygga en stuga 150 mil från orten där vi bodde. DOCK, om den där lilla stugan nere vid sjön skulle någon gång bli till salu, kunde vi ta en andra fundering…. Den stugan ägdes av en stockholmare som arrenderade marken av makens föräldrar. Men 1992 hittade min svåger en annons i tidningen Jaktmarker & Fiskevatten att de ville sälja stugan. Vi kontaktade mannen som satt ut annonsen och fick veta att den fortfarande då vi tog kontakt, var osåld. Det blev den inte länge till. Jag har alltid varit förtjust i den lilla timmerstugan, och jag hade en gång även lånat den för en övernattning. Nu blev den vår! 

Detta innebar att vårt liv delades i fortsättningen mellan dessa två världar, huset i Gantofta och stugan i Rönäs. 

Vid vår hemresa i denna veckan, startade vi klockan 7.45 i Rönäs. Vi låste och tog nyckeln ur dörren. Ett fikastopp i Storuman och sedan vidare ner mot bilfirman i Umeå. Drygt 40 mil. Vi är inte längre några rutinerade bilförare så resan gick inte så jättesnabbt. Men tankade bilen och lämnade in den vid 15.00-tiden. Vi skulle med ett tidigt plan nästa dag så där var inte möjlighet att behålla bilen till nästa dag. Alltså dag ett 40 mil= ett dagsverke.

Nästa morgon tog vi en taxi till flyget klockan 7.30. Mellanlandning på Arlanda med två timmars väntan. Vidare ner mot Sturup vid 12-tiden och landade på Malmö AirPort strax innan 13.30. Flygbussen stod startklar, och tog oss till Malmö C. Pågatågen går i ett i ett!! Så vi var hemma på min gata i stan….vid pass halvfyratiden.

Jag sammanfattade att resan från Rönäs-Umeå 40 mil, och resan Umeå-Helsingborg 120 mil (via Sturup och MalmöC) tog ungefär lika lång tid.