Jönssonminnen.se

Vad sysslar vi med hela dagarna? Ja man kan ju fundera. Ibland vet vi inte själv. Men det känns som det är tur att vi är pensionärer med all tid att förfoga över själv. Det är inte ultrarapid-takt det vi gör. Men nästan. Vi har nu varit i stugan hela fyra dagar. Varav en då vi var på en uppvaktning som innebar drygt 20 mils körande. 

Maken har lyckats leta fram en fungerande gräsklippare och klippt och räfsat ihop så vi har en riktigt välansad tomt runt stugan. Sedan har vi varit på affären för att inhandla lite småsaker. Lördagförmiddag letade vi fram vår torkvinda och efter att ha gått ner i sjön med en spann hett vatten fixat till en byk med svettiga skjortor och lite underkläder. Upp på tork och in i stugan för att sopa bort lite av allt gräs som följer med skorna in efter den ”stora” slåttern som maken anordnat. Ut med mattan och sopa sopa. Då dök det upp gäster, de som jag lovade ifjol att de aldrig skulle bli besvikna på att vi inte skulle ha kaffe med våfflor till dem fler gånger. De ingår i traditionen, minstbrorsan med hustru vill ha kaffe med våfflor. Nu har vi uppfyllt det för i år. Känns lite som om man bockar av på sin bucket-list. Vi vill inte uppleva att det blir för sent för att hinna med saker och ting bara för att vi blir lite tidvirriga som man lätt blir här där det aldrig blir mörkt. 

 Så vi tackar ödmjukast i tysthet att de som ingår i våra ”absoluta måsten” dyker upp i god tid och inte sista dagen vi är här. Jag minns vid ett flertal tillfällen folk dukit upp spontant för en trevlig pratstund, och vi har stått mitt upp i slutpackandet för en tidig start söderut nästkommande morgon. Ingenting att bjuda på. Det är för all del inte det viktigaste, men likväl smärtar det en gammal husmor att inte ha något att erbjuda gästerna. 

Jag har en ny stickning med mig. En utmaning vad gäller mina kunskaper. Med flätor hit och dit. Men jag tror mig ha knäckt den koden också, hur man vrider och vänder maskorna så det uppstår mönster som om man flätat hela maskrader. Vad du är flitig, sa maken där jag satt och höll på att vricka tungan ur led. Fast han vet att jag är en envis skit som sällan ger mig vad gäller stickning. Men han låter mig vara ifred och stör mig ogärna då han ser att jag håller på att klura ut nya saker för mitt kunnande. 

Nu har det kommit folk i stugorna runt oss. Det smattrar gräsklippare och hängs tvätt som om bygden aldrig varit utan invånare. Båtarna har blivit fler nere på båtlänningen, de har bara poppat upp. Jag ser dem tydligt från fåtöljen där jag sitter och stickar, men när kom de? Och varför hörde jag dem inte? Jag gissar att det är för att jag varken hör eller ser någonting annat än de nya förklaringarna till hur jag stickar de där maskorna, för att få till mönstret. 

Jag har spelat lite bridge med fransmannen i veckan som gick, men han åker till sitt sommar-paradis måndag så då tar vi semester från vår spel. 

Vädret häruppe är bra tycker jag, även om föregående år var varmt och skönt. Men det lämnade efter sig många frågetecken. Varför hade vi inga svalor i luften som vi alltid haft en bit in i juli? Det fanns inte ett mygg, inte ett flygfä så svalorna hittade mat. De fåglar som söker sin mat på marken klarade sig lite bättre. Men det är väldigt tydligt häruppe med klimatförändringarna. Det är inget som man kan kalla änglamark längre, eller är det bara jag som är pessimistisk? Här är i alla fall inga badtemperaturer i år, och det känns lite tryggt. Kanske svalan får ut en kull. Jag får hålla tummarna. 

Resdag ett. Ja man måste resa flera dagar för att komma från södra Sverige till norra Sverige. Vi hade lagt in en del tid så att det skulle vara möjligt att bli lite sen. Vi är ju inte så snabba numera. Ibland beror det på att vi missbedömer situationen eller tiden det tar att göra saker och ting. Och då man har ett flyg att passa vill man hellre vara i mycket god tid istället för att jäkta i sista minuten. 

Så vi beslöt oss för att åka söderöver vid middagstid, mot flygplatsen som denna sommar var Sturup. Det var lite oroligt det där med flygbussen, om det skulle fungera. Men den skulle inte gå förrän klockan 16.00 från Malmö så vi hade lite tid på oss att leta och klura ut hur vi skulle hantera betalningen. Vi tog ett tidigt pågatåg och stannade till i Lund, där vi har koll på ett ställe med hamburgare. Sedan kunde vi gå inom Malmborgs och handla var sin banan och en risifrutti för att ha till kvällen. Det slank ner en veckotidning också tillsammans med vårt kvällsmål. 

Hittade hållplatsen i god tid. Såpass att jag kunde smita in på köpcentret och leta upp en Clas Ohlson-butik, och köpa ett par nya doppskor till mina gåstavar. De har blivit så slitna att jag halkat ett flertal gånger med dem då det varit regnigt på stensatta trottoarer. Inte riktigt vetat var jag skulle hitta ett par nya sulor till mina stavar. Men då jag satt på tåget googlade jag och fick veta att de fanns på Clas Ohlson. Nu har ”mina pinnar” nya ”sulor” och ett bättre grepp. Bussen som vi väntat på kom i tid och vi anlände flyget som tänkt. 

Jag är och förblir flygrädd, men utsätter mig ändå för denna plåga då det är ett bekvämt sätt att resa. Incheckning gör vi fortfarande på det gamla sättet, så vi får ett boardingkort på papper. Inte i mobilen. Sedan vet jag inte heller hur man får ut remsor att fästa på bagage som ska checkas in. Inte ännu vet vi det…. Men vi börjar hantera säkerhetskontrollen hyfsat. Det är bara maken som alltid ska vara så genomärlig. Jag får inte ha med mina stickor i handbagaget enligt honom. Han anser att de är att betrakta som stickvapen! Vad han nu menar med det? Han är en ängslig general. Då de frågade honom om han hade något flytande i sitt hand-bagage, funderade han en stund och frågade om min Risifruttu kunde anses flytande? Jäkla gubbe! Där förflyttades min go’a kvällsmat, den jag skulle haft då vi anlände ganska sent till hotellet, till de konfiskerade godsaker hos säkerhetsvakterna. 

Innanför säkerhetskontrollen kunde jag köpa nya Risifrutti till trefalt vad de kostade då jag köpte dem på väg till flyget.   

Sedan satt vi och betraktade en dam som satt i Gaten och stickade strumpor! Fråga henne hur hon lyckades få dem förbi säkerhetspolisen sa maken. Och jag gjorde så. Det var ett verkligt intressant ämne. Men damen sa att hon bara svarat dem med att hon inhandlat material till lite sysselsättning på väg till resandet, och de hade bara nickat och släppt igenom henne. Ja ja, det ska man höra. Efter att snällt ha låst in sitt älskade handarbete i incheckat bagage

Väl på planet och jag fick fönsterplats, eller tog… start och landning är hemsk. Annars medan man befinner sig i luften är det okej. När vi skulle landa gjorde jag som jag brukar, hålla för öronen och blunda. Sjunga en liten stump inombords, det har blivit att jag räknat hur många ”Blinka lilla stjärna” jag hinner sjunga innan vi är nere. Efter pandemin har man ju lärt sig att räkna tid på det viset. Jag slöt ögonen i samband med att landningsställen fälldes ner och sen satt jag lätt framåtböjd och nynnade tyst mitt mantra. Det blev många Blinka lilla…. Vad händer? Jag öppnade ögonen och sneglade ut genom fönstret för att få se om vi inte var nere. Men nej! Vi svävade högt upp i luften och motorljudet avslöjade att vi inte låg i landnings-beredskap. Vi fick snart veta att piloten blivit tvungen att avbryta landningen. Så nu flög vi som fåglarna igen. Men det innebar en ny pärs med Blinka lilla stjärna. Suck. Vi fick veta att planet som gick ner strax före oss i landningskön hade kolliderat med en fågel och att de uppmanat vårt plan att ta en extra sväng medan de städade landningsbanan. Vi kom ner dock lite försenade Med klappande hjärta steg vi ur och skyndade bort till gaten där Umeå-planet skulle starta från. De var informerade om incidenten med vår landning och vi blev lovade att få hinna med. 

Inget plan i sikte här. Så vi hade ingen anledning att oroa oss. Istället satt vi nu och konstaterade att bussbiljetten maken köpt i syfte att uppgradera sina kunskaper på hur man köper biljett i Västerbotten, den biljetten brann inne för planet var så försenat till Umeå att endast tomten och några taxichaufförer var vakna då vi anlände björkarnas stad.. Men jag hade förvarnat hotellet om en sen ankomst och fått löfte att vara ute och ränna sent, men ändå vara välkommen då vi anlände. 

Resdag två. Sköna sängar och en god frukost  gjorde att vi var fräscha igen trots gårdagens vedermödor. Nu hämtade vi en hyrbil och tog oss upp till fjällen och stugan. Inte mycket trafik så vi kände att det var lugnt och fint på vägarna. Nu har vi installerat oss i stugan. Temperaturen är 9° så vi har fått slå på värmen. Men stugan står kvar, och vi får göra en bättre inspektion i morgon. Slå lite gräs så vi får en stig fram till dass och lada. 

Sommarhettan har tagit semester här i Skåne, lite behagligare klimat de senaste dagarna. Vi håller på att kolla upp det sista inför resan upp till stugan. Ska jag satsa på att sandalerna räcker? Eller ska jag ha med lågskor? Stövlar bör finnas med. Jag har bara ett par vinterstövlar i stugan och de är jättetunga. Når upp till knäet och jag känner att jag knappt klarar att hoppa i dem med de höga ”insteg” de har. Precis som på en del cyklar där ”insteget” kräver att man är en riktig balanskonstnär för att kliva med ena benet över på andra sidan. Samma med höga stövlar. Och de i stugan är absolut inga behagliga promenadstövlar. Så mina låga stövletter får följa med i packningen. Om man vill ta en snabb titt bort på Gemack-myren för att kolla efter några hjortron…. Det får inte vara avhängigt av att man inte har rätt kläder eller skodon med. Det får istället skrivas på lathets-kontot, att man inte kom dit i år. 

Igår lyssnade jag på Maria sommarvärd i P1:s sommarprogram. Hon berättade att hon hjälpte sin mamma att städa ur hemmet efter sin mormor och morfar. Då hennes mamma hittade en nästan hel förpackning ganska rejäla inkontinensskydd som Marias morfar haft sin sista tid i livet. Tag du dem Maria menade mamman, och Maria fattade ingenting. Vad skulle hon med en halv förpackning vuxenblöjor? Men hallå, menade mamman. Hur gör du då du frostar av frysen? 

Jag älskar mina sommarvärdar, som dels ger mej berättelser om sina liv och även tipsar om saker och ting. Föregående år tog jag den sista vätskeuppsamlaren för att frosta av frysen i stugan. Det kostade 45:- för en två-pack. Så nu har jag kollat skåpen här hemma efter arv av sådana hjälpmedel som dukit upp efter släkt och vänner. Vi tillhör ju ett släkte som samlar på bra att ha-grejor. I år köper jag INTE en sådan special-förpackning på ICA-affären igen! Har själv fixat. 

Normalt frostar man ju inte av frysen mitt i sommaren, men man måste ju göra det då man vinter-ställer stugan. Så därför är planeringen av packningen onekligen lite udda. Ofta har vi genom åren sagt då vi packat för stugvistelse eller andra resor, att det finns alltid att köpa om vi glömmer något. Men oj oj, så lätt att säga men en helt annan sak att göra. Då det uppenbarat sig någon glömd pinal, slår vi knut på oss själv för att klara oss utan denna grej. Så det där med att köpa är bara något vi tar till med, för att vi inte ska stressa upp oss i ängslan över att glömma något. 

Maken talade om att packa ner våra stora rejäla regnkappor. Men jag sa att om det blir hällregn så går vi inga långa promenader. Ska vi bara kuta bort till grannen eller något kort ärende runt tomten, tar vi paraplyet som hänger vid ytterdörren i farstun. Så vi hoppas på uppehåll. Det har faktiskt blivit mer som blivit bortvalt än det som är nedpackat. 

Då vi sökte resealternativ, kollade vi om möjligheten att åka nattåg från Mellansverige och komma upp till Umeå efter att ha sovit på tåget. På så sätt tyckte vi att vi sparat en hotell-övernattning. Men kostnaden för att få sova i samma kupé skulle bli så dyrt att jag tror att vi köpte en hel järnvägsvagn. Så nu backar vi till flygalternativet. Med skamkänslan som följer med. Och hotell i Umeå både upp- och ned-väg. Det är skönt att få en bekväm övernattning med frukost, så det är ett bra alternativ. Då man skamset berättar för folk att man flyger, får man ofta höra att det är ju speciella anledningar och att vi inte ska skämmas…. Så tror jag att alla människor säger om sina skamresor. 

Däremot har vi i år gett upp Ängelholm som avreseort. Det är ogooglebart med bra anslutningar, och vi hittar inga flygbussar. Vi åker över Sturup. Sommarbiljetten gör det möjligt för oss att välja var ifrån vi vill åka. Och Sturup har flygbussar. 

Vi tog en runda ner till Ystad och drack en kopp medhavt kaffe på torget nu under lördagseftermiddagen. Kanske lite för att titta på folk. Annars hade vi ingen bra anledning. Men vi kom på några saker som vi ännu inte förberett i packningen där vi satt och smyglyssnade på folket på tåget. Luckorna börjar vara vidare och vidare i minnet. Då är det en bra idé att sitta ner några timmar, utan att man kan resa sig och avbryta funderingarna. Bara åka med och notera efterhand som man kommer på. Nu är myggmedlet med i necessären. En sak som blivit besvärlig med stigande ålder är att man måste komma ihåg att ha med laddare till sina hörapparater också. Inte bara mobiler, smarta klockor och iPads. Så den där ramsan då man står i hallen, klar för avfärd….Huvud, axlar knä och tå, som i vår version låter öron, glasögon, klocka, ett slag mot fickan mobilen och (ett sista slag mot handleden) klocka gäller verkligen, det är inte alldeles ovanligt att man får vända och hämta t.ex. en hörapparat eller laddare till dessa ting. 

Det var fest i stan då vi kom tillbaka till Helsingborg efter vår lilla Ystadstripp. Men ärligt talat har jag ingen aning om vad det är för sorts fest som min stad ställer upp med. Förra veckan var det hamnfest, men det var för varmt att gå på den, tyckte vi. Idag var det ett oerhört oväsen då vi passerade hamntorget. Vi klarar oss utan festerna tror jag.  Oh vad det är skönt att få komma hem till en tyst och lugn miljö. 

En maskin tvätt med favoritskjorten och några andra plagg som vi inte vill åka från snurrar nu på badrummet. Så morgondagen får bli pyssla hemma lite och sedan iväg måndagförmiddag. 

Midsommarafton firade vi hos son och svärdotter. Vi fick inga jordgubbar med gräddblandad mjölk! Med vad är traditioner? Innan de brutits är det bara det gamla vanliga. Med då de bryts reses protesterna och man undrar vad som är orsaken? Det visade sig att svärdottern, den outsinliga tårtbakerskan, hade hittat ett recept i vår lokaltidning på en läcker tårta. Jag hade själv suttit och läst receptet men lagt ner tanken på att baka den då den innehöll en botten med maräng. Jag har aldrig lyckats med maränger, inte den enda gång jag försökt. Och jag är ingen tapper ”prova igen”-människa. Men svärdottern säger att det är jättelätt. Så hon hade anammat receptet, beslutat sig för att prova på oss. Därmed bröt hon jordgubbs-traditionen. Men är hon medveten om att hon skapat en ny tradition? Vi njöt av den ljuvligt goda sommartårtan, lite lätt besvikna på att inte orka mer. Men som jag brukar säga ”det är botten i en fattig också”. Så även om det är både gratis och gott så…..

De hade en koltrast som satt och sjöng i björken bredvid. Och de första tio minuterna var det vackert. Men sedan frågade jag om de inte kunde byta repertoar. Jag vill påstå att det inte var jag som började, det var Kalle Koltrast. Pratet om pjoddar. Men jag lyckades få igång en vidare konversation om läten de hade i trädgården. Visserligen inte för tillfället, det var ju Kalle som soloartist. Vad var det mer för fåglar, undrade jag? Ingen uppseendeväckande, och ingen de kunnat artbestämma. Dock hade en ett väldigt lustigt läte. Enligt sonens beskrivning lät den lite speciell med lätet som tonade ut i en ”rullning”… Inget kra kra alltså undrade jag, samtidigt som jag plockade upp min mobil. Fram med appen ”Kviddevitt” och letade fram grönsångare. Stolt spelade jag upp den fågelns läte, och sonen nickade. Just precis så låter den menade han. Jag som aldrig lyckats lära mig så många sorters fågelläte hade trots allt memorerat just denna grönsångare som är i mina öron väldigt karaktäristisk. Sonen lät sig imponeras och jag avslöjade inte att det ingick bland mina fem kunskaper om fågelsång. Avslutar man i rätt tid blir man ansedd som kunnig. Alltså inga följdfrågor tack….

Jag avrundade detta ämne med att berätta om bekantingen som gifte sig och hustrun som var arbetslös var kvar hemma då bekantingen for till jobb. Där vistades han med mycket övertid. Långeliga tider. Hustrun hade svärmor som sällskap i huset bredvid. Efter en tid ville hon inte längre vara hans hustru. Hon menade att det enda som hände i hennes liv efter vigseln var att tillbringa dagarna med sin svärmor och tala om fåglar och vädret, fåglar och vädret. 

Engelsmännen är kända för att tala om vädret oavsett hur vädret än är. Det är sådant jag tänker ”plattityder” då jag hör folk som talar om sådant. Och fåglar och vädret! Man har inget gemensamt intresse verkar det som, eller så är intresset med olika uppfattningar. 

Jag ska ärligt erkänna att jag inte gärna ger mig in i några politiska diskussioner. Ofta tänder man en fackla. Så det aktar jag mig för. Samtidigt som man anses tråkig men det kanske döljs bakom en förmodad demens. Jag har snart övergått till den del av befolkningen som bara ger negativ energi till dem jag umgås med. Jag har några vänner som vi delar positiv energi med. Men skaran krymper år för år. 

Att kunna ge positiv energi kräver att man förstår vad det är man gör, och hur lite som behövs för att vända positiv till negativ. Att aldrig vara rädd för att komma med ”tokiga” förslag, som kan modifieras till genomförbara, anser jag är en positiv energi. Man måste vara beredd att anta det andra alternativet utan krångel, annars gör man sig själv till katoden. 

Nu satt vi alltså och talade lite av vad som hänt senaste tiden. Då blir vi avbrutna av Kalle koltrast igen. Och sonen berättade att de hade en Pelle Koltrast i trädgården också. En rumplös stackare, som troligtvis hade haft ett allvarligt samtal med katten. Och så fick jag höra fler historier om fåglar. Vårt intresse för fåglar har inte avtagit, snarare tvärtom. Hade vi haft tillgång till de fina appar vi har idag hade vi kanske kunnat utveckla vårt intresse. All form av att vilja lära mer är ett sunt leverne. Det spelar ingen roll vad intresset består av, bara man utvecklas. Nog snackat om pjoddar, nu övergår jag till vädret!

Tänk att jag skulle få vara med om ett väderrekord i min stad. Inget efterlängtat rekord. Bara värme, hetta till den grad att man sedan länge slopat uttrycket ”milda grad”. Jag har vistats bakom neddragna jalusier. Så lättklädd man törs. Och följt termometerns digitala siffror. Då de passerat +30° börjar man tappa insikten i hur mycket det är. Jag hade samtidigt dragit på mig en liten förkylning som gav mig en lätt temperaturförhöjning. Den vände vid 38,4° alltså  lite högre än utomhustemperaturen. Men sedan släppte febern, sjönk medan utomhus-temperaturen fortsatte uppåt. Jag låg och slöade i soffan framför vår fläkt som har assisterat mig de senaste tre dagarna. Enligt SMHIs prognos skulle det vara som hetast vid tre-tiden på eftermiddagen. Klockan 14.59 passerade min termometer 35-graders strecket. Man behöver inte så mycket underhållning då man är sjukskriven… Framförallt är det omöjligt att tänka varken ihållande jobb eller hushållsarbete, absolut inget som kräver ugnsvärme. Så något ytterligare försök att baka maränger blir det inte idag heller.

Så det där med fåglar och vädret kan vara positiv energi och inte bara plattityder, då de ger någon i sällskapet ett kunskapstillägg som hen upplever som progressivt. 

Hurra för fåglar och vädret, inte ens tosingen Trump kan påverka det. 

Sommarväder och dag före midsommarafton. I mailen dyker en God Jul-hälsning upp från den researrangör vi brukar åka med. Ja, tid att planera för julmarknader eller nyårsfirande… Men nej, jag dröjer mig gärna kvar vid dagens datum och sitter med min stickning, filosoferar över gårdagen. En dag att minnas. Verkligen. Varför ha så bråttom framåt? Kriget runtom i vår värld lär dra ut på tiden ändå. Och valet i höst blir vi påminda om antingen vi vill eller ej. Givetvis är valet en viktig angelägenhet. Det ifrågasätter jag inte, det är ett måste för att upprätthålla vårt svenska samhälle och dess grunder. Jag läste att Ungern i all hast ville gå in och ändra i sina grundlagar, för att förhindra att Victor Orban skulle lyckas återfå sin post i politiska sammanhang. Så smarta var inte jänkarna angående Trump, den token som förmodligen kommer att insistera på Nobels fredspris. Ja den som lever får se. Heja Ungern i alla fall.

Men vad hände igår, som jag grunnar på, undrar du säkert. Jo, vi träffades, kusin Kaj som jag talar med i telefon då och då. Oftast är det han som ringer, för då jag ringer får jag många gånger inget svar. Kusin har passerat 90 år för något år sedan och jag funderar inte länge på hans uteblivna svar. Istället har jag lagt honom till ”handlingarna”.

Men så pinglar han igen och jag svarar med: var ringer du ifrån? Vid ett av våra samtal i våras berättade han om sin trädgård och sina pioner. Jag lyssnade och insåg att jag hade inte en aning om att han är en så engagerad pion-odlare. Men samtalet avslutades den gången med ett löfte att jag skulle få komma och titta och lukta på hans pioner då de stod i full blom. Månaderna har rullat på, men så ringde han för fjorton dagar sedan och berättade att det var perfekt tid att komma och beundra hand blommor nu. Tidpunkt bestämdes och jag sa att jag kunde fixa med en påse färdigbredda baguetter som liten lunch. Jag tänkte att en äldre man kanske uppskattade att slippa tänka på fikabröd. Sedan fick jag veta att han avtalat med sin lillasyster att hon också skulle komma till träffen. Oh så spännande! Henne hade jag inte träffat på minst 70 år. 

Plötsligt insåg jag att jag kanske borde fråga om någon av dem var allergiker eller glutenintoleranta eller något sådant? Men fick veta att allt var lugnt så tillvida. Men kusin berättade att han tänkte bjuda på en liten grej till kaffet, en hemlis. Ok, i mitt huvud försvann det eventuella kaffe jag tänkte få till baguetterna. Jag fick glädje av den beresta flaskan alkoholfritt rosévin som vi köpt förra sommaren. Den slank med och den slank ner till mackan. 

En vandring i trädgården var helt fantastisk med alla dofter och synintryck. Jag trodde pioner var pioner. Men oj oj, att det finns i så många skepnader. Kusin berättade att att han börjat dessa odlingar då han uppnådde pensions-åldern. Men att det utvecklats till en hel trädgård full av alla dessa skönheter. Då han varit pensionär ganska länge har intresset haft tid på sig att fördjupas och han har fått se resultat av sin möda. Dessa blommor är inget som odlas fram snabbt. Enligt Kaj så var det ett tidsplan på 5-6 år mellan sådd och blomning. 

Då vi haft våra telefonsamtal har det mest varit frågor runt släkt och släktforskning som vi talat om. Kaj vet att jag inte släktforskar men under årens lopp hjälpt både min bror och dotter att leta uppgifter då de forskat. Så jag vet hur ”biten” man kan bli av vissa hobbies. Nyfikenheten gör att man kan vara hur envis som helst att leta fakta, om man kommit något på spåren. Detta blev ett fortsatt samtalsämne då vi bjöds in på kaffe efter trädgårdsrundan. 

Nu visade det sig att kusinen min hade bakat och bjöd på kaka till kaffet. Jag lovar det var inget nybörjarprov. I stället förvånade han mig med kakor som jag satt och önskade få receptet på, medan jag åt och njöt!

Jag erkänner att jag blev inte bara överraskad utan även imponerad över denne man. Kan det vara så att man håller igång minnesfunktioner genom att ha sådana intressen, de som gör att ens envishet driver en vidare. Eller är det ödeslotter? 

Att sedan lillasyster (även hon kusin) som jag fick träffa också hade en hel del att berätta om sitt liv gjorde dagen så fantastisk. Kaj har nämnt henne då och då, men nu blev jag berikad med en ny bekantskap. En bekantskap som jag konstigt nog känner det finns ett visst släktband med. Hoppas vi får träffas fler gånger. 

I eftermiddags tog jag en tur på cykeln. Det är lika vingligt som det var ifjol. Men knäna är hela, inga vurpor än så länge. Min fina hoj har fått luft i däcken och ut och luftat sig. Nu fortsätter jag stickningen.