Jönssonminnen.se

London väckte verkligen lusten till utevistelse med sin sommarfägring. Nöjda och förväntansfulla återvände vi till old Sweden förra tisdagen, lagom för att komma hem och fira konungens födelsedag. Vardagen som normalt kan vara slentrianmässig, känns ändå som den där favoritkoftan då man kommer hem efter att ha varit ut på lite äventyr. 

Valborgsmässoafton i antågande. Lite planering för vad vi skulle pyssla med. Givetvis fick jag uppdatera min stickning som legat i näverkorgen bredvid soffan i hela fem dagar utan någon aktivitet. Men var skulle vi gå och mingla med folk och fira våren? Det kändes som  ännu mer viktigt att vi skulle göra så, vi hade ju senaste dagarna ställt in oss på sommarens intåg, och när man då får repetera saker och ting så livsbejakande som ljusare tider gör vi gärna så. Vi beslöt oss för manskören på terasstrapporna vid artontiden. Manskör är ju tradition, ofta med ett vårtal som ger en stunds eftertänksamhet. 

Men allt eftersom dagen fortskred började min gamla käringkropp gnälla. Ont i magen. Var det lathet? Nej, det var faktiskt lite nya krämpor som irriterade. Hade börjat lite lätt dagen förut och tilltog i intensitet. Jaha. Då får jag väl hålla mig stilla och inte tro att jag kan gå på alla danser. Efter lunch var det inte skönt alls att ha med min mage att göra. Kollade tempen, och ja, där fanns kanske en anledning till magkrampen som började vara näst intill förlamande. Ringde 1177. Efter att ha hört vilken plats jag hade i kön många, många gånger innan någon skulle koppla upp mig, fick jag slutligen ett svar att jag skulle ta kontakt med jourläkare. Där var telefonkön om möjligt ännu längre. Men fick en tid klockan halvsex på kvällen. Nu fick jag definitivt släppa tanken på någon manskör. 

En sak har erfarenheten lärt mig, då man söker läkare ska du berätta om orsaken till besöket som lite diffust, inte komma med en ”färdig” diagnos! De vill göra själv! Så jag beskrev mina onda kramper för doktorn. Jag önskade att han skulle tröstande förklara att man KAN få så ont av en blåskatarr, med lätt feber som förvärrade det onda. Sådan tur hade jag inte. Jag skickades vidare in på ”stora” sjukhuset. Nya kontroller av mitt ID. Följa gula linjen tills den tar stopp. En mugg sträcktes fram att jag skulle avleverera ett nytt urinprov. Jag hade ju lämnat ett på andra stället. Dumt att jag inte bad att få ta det överblivna med mej, det är inte lätt att prestera på studs. Men lite fixades i alla fall, och jag anvisades en plats i en nisch där det stod en brits. Maken lommade snällt med. Fler blodprover togs och jag blev lovad en träff med en ny doktor, med tillägget att det kunde ta drygt en timme. 

Erfarenhet från tidigare och med kunskap om att på akuten kan man aldrig lova mer än det Orsa kompani lovade, låg jag snällt och väntade. Fem timmar. Isländske doktorn som dök upp han hittade min ömma punkt, satan vad han klämde! Det får vi röntga, menade han. Helt plötsligt insåg jag att även en äldre dam som jag, kan drabbas av blindtarmen eller annan åkomma i buken. 

Det talas om olika journalsystem i pressen och jag noterade att läkaren som skrev remiss till röntgen hade självt grävt fram en gammal anteckning om att jag är superallergisk mot röntgenkontrast. Något jag med min ömmande mage inte tänkt på. Men plötsligt dök en sköterska upp och sprutade antihistamin i mitt blod och jag fick några kortisontabletter att svälja, förebyggande. Tack för det snälla doktorn, så slapp jag återuppleva den tråkiga reaktionen på kontrast. 

Jag tycker det är pinsamt att bli körd runt på en bår, känner mig pjåskig. Men transportörerna gör ett bra jobb. Och vips, hade de ordnat mig både fram och tillbaka till en CT-scannning av buken. Nu väntade vi igen på dels ett röntgensvar och på doktorn. Midnatt hade passerats och vi hade kommit in i Maj månad. Jag bad maken ta sig hem för jag började förstå att jag var så gott som inlagd. Flera gånger hade jag frågat honom där jag låg på min brits under väntetiden, om vad det räknades som, var jag inlagd eller låg jag bara där? De frågar alltid då jag besöker ögonkliniken, vilket jag gör kontinuerligt, om jag varit inlagd på sjukhus sedan sist jag var hos dem. Jag har undrat varför de frågar och vad det kan inverka på min behandling av min ögonåkomma. Nu blev jag tvehågsen där jag låg på akuten. Trots allt kom vi överens om att jag LÅG på akuten och inte som maken råkade ut för för tre år sedan då han SATT en hel natt på en obekväm bänk på akuten. Men maken menade att jag borde ställa en motfråga varför de vill ha reda på detta. Jag får ha det i åtanke. 

Men sedan vid tretiden på morgonkvisten då en sköterska kom och sprutade in medicin i blodet, beslöt jag att jag nog var inlagd. Läkaren hade just förklarat att de hittat ett misstänkt läckage på min tjocktarm. Det vet väl en rörläggardotter att JU fortare man åtgärdar ett sådant tillstånd desto mindre förluster i läckaget. 

Läkaren hade gett besked på vad röntgen visade och stod där och försökte förklara för mig vad som visats på röntgen och hur det bör behandlas. Om han var trött eller om det var min dåliga hörsel, (bägge hörapparaterna hade blivit utan batteri) men han lät som om han hade svårt att nå fram med sin förklaring. Men jag är inte döv utan mina höror, så jag hjälpte honom med en motfråga för att kolla om jag fattat rätt. Jag sa det med dess latinska namn, ord som är ganska naturliga för mig att beskriva en sådan krämpa, då jag haft tjänstgöring på en magtarm-avdelning. Och visst ändrades hans krampaktiga försök att förklara. Latin är och förblir ett främmande språk för mig, men att låna delar av ett språk där man får en klarare bild av vad man talar om, gör vi ju dagligen. 

Jag bad läkaren då han förklarade för mig vad som skulle hända härnäst, att han skulle ordinera en smörgås som tillägg till det som skulle medicineras. Leende gav han besked till personal om en macka. Jag fick två. Jag var alltså inte fastande i väntan på ett eventuellt ingrepp. Alltid en lugnande tanke. Jag hade nu fått en säng att vila på istället för britsen, så jag kröp ihop och somnade så gott efter mackorna. En timme senare väcktes jag försiktigt av en läkare som kom för att hälsa och klämma lite på min mage. Hen sa att hen ville informera om att jag kanske kunde råka ut för att behöva en akut operation som ändade i en påse på magen. Sedan försvann hen. Trötta trötta tankar hos mig förbannade den där hen att väcka mig för denna info. Om det nu blev akut så skär upp och gör vad som ska göras, men väck mig inte och tala om vad som KAN hända så att jag ska ligga och ängslas för någonting som kanske aldrig behövdes! Det kan ju bli nytt världskrig också! Risken är kanske t.o.m. större med det.

Vid femtiden väcktes jag igen, en transportör kom och körde upp mig på en avdelning. Det var fortfarande tyst och mörkt omkring oss. Då vi anlände avdelningen möttes vi av personal som ville ha mer blodprov. Jag var stucken i båda armarna och många fingertoppar, men det är bara att hålla ut. Jag upplyste att mina höror var utan batteri så. Jag uppfattade ingenting om de viskade eller talade otydligt.  

Den sköterska som tog emot menade att det var nog inga problem att ta lite mer blod, och jag önskades välkommen till avdelningen. Det var absolut inget besvär för den sköterskan, hon har nog magisk blick för var hon hittar blod. En kvinnlig varulv. Lätt som en plätt tog hon vad hon behövde, och detta i ett halvdunkel sådär nattetid. Jag namngav henne som nattens drottning.

Samtidigt som det gjordes ett inkomstsamtal och provtagning, blev jag tillfrågad vad jag ville ha till frukost. Jisses, klockan var bara fem på morgonen. De var en morgonpigg skara personal. Frukost klockan fem! Men efter tagna prover kördes min säng in på ett rum, jag bad dem smyga försiktigt. Men de sade att den patient som låg på salen sedan några timmar redan störts då de körde ut den andra sängen för att göra plats för mig. Magsmärtorna hade dämpats så sakteliga under kvällen och natten så det var skönt att få krypa ihop och somna om. 

Vid sjutiden (yippie, två timmar) kom de och stack i fingret igen, för att kolla mitt fasteblodsocker. Högt över gränsen, men de där mackorna jag fått islänningen att ordinera till mig hade gjort sitt! Jag fick in frukost vid åtta-tiden. Kaffe juice och några mackor, mums. Pillerna alla sorter, som någon sköterska hade lyckats plocka ihop trots min sena ankomst räknades och det stämde. Slurp, in med dem och frukosten hägrade. Kaffe utan socker! Nu blev jag sur. Bara för att mitt fastevärde var högt eller var det snålhet? Det var ju inget fastevärde!! Bakom skärmen hörde jag en röst från rumskompisen att hon hade en sockerbit att avvara. Gomorron rumskamrat! Jatack. Frukosten räddad, och humöret mitt.   

Dagen fortgick i väntan, vad skulle man utsättas för? Vädret fint och det var Första Maj. Men tröttheten tog ut sin rätt. Det blev många små energitupplurar under dagen. En försiktig konversation inleddes med rumskamraten om vad som skulle hända, inte bara mig utan oss båda.  Ingen av oss var säker, även om vi båda insåg att nya undersökningar förmodligen skulle följa. Plötsligt hade det bildats en liten pakt, en väntepakt. Vi fanns i varandras närhet hela tiden, ville inte genera varandra men delade rum och allt var det innebär. Öppet fönstret eller stängt? Rummet upplyst eller dämpat? Skramla med sina tillhörigheter eller inte våga röra sig? Det var en kvinna i pensionsåldern så det var ingen riktig generationsmotsättning. Men det var helgdag med påföljande veckohelgsdagar som gjorde att vi bara fanns på plats. Timme efter timme i väntan på, ja vadå?

Jag fick så småningom batteriladdare till mina höror. Det innebar att jag slapp detta oändliga: förlåt va sa du/ni? Ängslan att klanta till det minskas lite. Maken försåg mig med mitt sticke och lite korsord. Tiden kryper ibland och ibland kan man ta två almanacksblad på en gång nästan. Rumskamraten verkade förstå då jag berättade vad jag drabbats av, även om jag använde det där latinet. Hon nickade och sa hon hängde med. Sedan fick jag höra om hennes problem som jag förstod krävde en liten utredning de såväl som mina. Jag stickade och lyssnade på ljudbok, hon läste och läste, SMSade med sina anhöriga. Så stundtals var det tyst på salen långa stunder. Vi talade om alla måltider som serverades så ofta att  vi absolut inte hann bygga upp någon aptit. Fikapauser mellan garanterade att vi inte skulle svälta ihjäl. Jag kände mig som en gödgris. Men maten var smaklig så jag pickade i mig lite varje gång. Blodprover togs kontinuerligt. Där var det ingen helgvila. Ronden som vi väntade på dök aldrig upp varken dag 1 eller 2. Men vi var ju akutpatienter så skulle vi bli akutare hade det säkert dykt upp läkare. Sköterskornas ideliga frågor om hur vi mådde och om vi önskade nånting gjorde att vi kände oss inte bortglömda. Bara lite utelämnade. 

Men vi kollade att vi fick rätt behandling så långt möjligt. På kvällen fick jag inte min vanliga medicin så jag ringde på personal och efterlyste min kvällspiller. Men den har ju doktorn satt ut, du fick ju ingen i morse heller, det där lilla rosa pillret, fick jag till svar. Jag blindstyre som har så svårt att se färger mm, jag skulle svalt en handfull blå Viagra-piller utan att reagera, är det bara rätt antal överensstämmande med det antal jag brukar få. Och varför sätter doktorn ut en medicin utan att förvissa sig att patienten har hört?

Dag två kom jag på hur man tände ljuset på toaletten. Bra kunskap, även om det sköttes per automatik. Rumskamraten visade mig hur hon lyckats hitta hur man tände sin lampa vid sängplatsen. Vi var fascinerade över att ha dimmers på olika ställen i rummet, så att jag kunde få mycket ljus till mina korsord och kamraten lite dämpat efter hennes behov. Knappar knappar på väggarna. Överallt. Men aj aj, inte röra larmknappen av misstag. Vi var rörande överens om att det tuffaste problem vi utsattes för var, hur vi skulle öppna det lilla smörpaketet, det där det stod LÄTTA på. Lyckades vi med det så hanterade vi vår ovana situation tillfredsställande. Inga djupare kunskaper än så krävdes.

Vi upptäckte en tag-själv-bar med fika, frukt och lite av varje ute i matsalen. Kanske vi informerades om detta i samband med vår ankomst. Men det är sagt att man bara memorerar 30% av vad man hör, så kanske vi fick detta i de 70% som man tappar. 

Personalen dök upp med sina kontroller och/eller matleveranser. Det vi saknade var information. Hur var det med våra prover? Skulle det ändras utifrån senaste koll eller skulle vi fortsätta tills kontraorder från läkare som inte dök upp? De som skötte omvårdnaden om oss var generade att inte ha något svar. Jag fick veta att min rumskamrat var inom vården innan pension, och att hennes make var läkare. En förklaring till att mitt yrkesskadade språk förstods av henne. 

Våra samtal som i början var väldigt försiktiga, för att senare övergå i ett brett spektrum. Husdjur och hur veterinärer har ett oerhört avancerat yrke, som aldrig kan få ett muntligt svar av sin patient. Men att en skicklig veterinär ser på de data som framkommer vid undersökningar och får då en mycket klar bild av sina patienters välmående. Fnissande hoppades vi på att våra frånvarande läkare kunde snabbkolla våra provsvar och få en uppfattning om hur vi mådde. De ställer onekligen lite högre krav på deras perception. Hur många gånger vi fick höra att det var bara att säga till om vi hade några undringar eller behov. Våra behov bestod till största delen att få veta framtiden. Men ingen läkare är någon bra sierska med glaskula. Och det som väntas oss vet vi båda med den yrkeserfarenhet vi har att ingen kan sia om. Vi misstänkte att personalen var trygg med att ha oss på samma rum, vi kunde i princip konsultera varandra. Plötsligt reagerade min kamrat att jag blev blodröd i ansiktet, och sa att nu stiger nog din temp. Jag kände på pannan, nej sa jag. Allt lugnt. Men hon tyckte det var så kraftig rodnad att hon nämnde det för sköterskan som just råkade gå förbi. Och vi tippade på hur mycket temp. Jag på 36,8° och hon på 38,3. En termometer hämtades och jag var närmst, feberfri. Efter en stund återfick jag min normala hudfärg och jag gissade att det var kanske den där antihistaminsprutan jag fick dagen innan som lämnade min kropp. Det kan ge en flush-effekt. Så det var inte bara att visa respekt på rummet, tala med varandra hjälpa varandra med de saker vi gick bet på. Det blev att vi hade ett lite övervakande öga på varandra också. Men det ska inte regionen ta extra betalt för! Det tillförde vi gratis!

Söndagkväll pajade min infart till blodbanan,och svårstucken som jag är orsakade jag mycket besvär för sköterskorna. Då tre sköterskor sökt igenom mina armar och ingen av dem accepterade att jag erbjöd fötterna, bad man om hjälp från anestesin. Min säng rullades mot hissen, telefonen ringde och vi fick backa. De hade fått ett akutfall. Vi fick en ny chans om en timme. Jag klädde mig i ytterkläder och traskade runt som man ser elithöjdhoppare gör mellan sina hopp för att hålla sig varm. Men timmen var sen och plötsligt började nattpersonalen dyka upp. Nattens Drottning hade sin sista natt den helgen framför sig och hon erbjöd sina magiska fingrar och lyckades. Jag vet precis känslan hur man lyckas lösa en problematisk situation oftast genom tur, men med en yrkeserfarenhet i botten. 

Äntligen måndag, och vi började plocka ihop våra pinaler inför en hemgång. Men nu dök läkarna upp, det var ju vardag igen och undersökningar kunde göras. Så det blev fler tester och undersökningar. Och en natt till på sjukhus.

Snart var sista natten med gänget här, och i morse fick vi höra att våra provsvar var så tillfredsställande att vi fick gå hem. Jag hade fått mina mediciner i pillerformat istället för direkt in i blodbanan. Dessa dagar har varit intensiva, trots att inget särskilt hänt. Men vi har haft trevligt sällskap av varandra. Skratta åt många historier som vi berättat från våra år inom vården. Hur attityder har ändrats, hur man fortfarande ibland missar att patienten kan vara en tillgång i planeringen av vården. Hur man informerar om saker i onödan, tex den läkare som väckte mej för att tala om vad som kunde hända. Det är en annan sak att varna då inte patienter törs samarbeta, då bör man tala om ev. konsekvenser 

Dagarna har varit tuffa för oss två gamla pensionärer. Visserligen räknar vi oss ganska trygga med att hitta dit vi tänkt oss, inte fara vilse allt för ofta. Men det är under förutsättning att vi kan planera redan vid köksbordet hur vi ska komma från punkt A till B. Det hanterar vi hyfsat bara det inte blir som lördagen. Då vi klev på Öresundståget som skulle ta oss till Kastrup hittade vi inte sittplatser bredvid varandra. Smockfullt på tåget! En tidig lördagmorgon. Vad beror det på? Flera passagerare fick inte sittplats. Då vi passerat Landskrona hördes i högtalarna att något var på gång över bron. Men vad? Inget säkert svar. Men plötsligt sa tågvärden över högtalarna att om vi ville vara säkra att komma med ett tåg över bron rekommenderade han oss att byta NU! Meddetsamma i Lund. Det blev till att grabba tag i väskorna och snabbt hoppa av tåget. Det kom ett tåg strax efter som inte visade några inställda stationer framöver så det hoppade vi på. Och kom fram till Kastrup i god tid. Vart vårt första tåg tagit vägen vet vi inte…

På Kastrup är det långt från ingenting till ingenting. Ännu längre är det om man har ett mål. Terminal 2 tycks vara obegränsad, allt bortom terminal 3 verkar vara 2. 1:an vet jag inte att jag sett. Men vi blev incheckade efter att ha mött vår reseguide som hade det ”magic finger” som krävdes för att få maskinen till att läsa våra pass för registrering. Säkerhetskontrollen är som vanligt den där punkten som är förenat med ängslan att man inte ska få åka med. Men denna gång slank jag igenom. Då jag samlade ihop de saker jag fått släppa ifrån mig för att de skulle genom ”röntgenkollen” hittade jag inte mitt boardingcard!! Var fanns det? Borta med vinden! Hjälp vad göra? En tjänsteman i säkerhetskontrollen sökte runt efter det men …Borta! Fick ta på mig ynklighetsminen vid gaten och be om ett nytt kort, som de fixade med ett leende. 

Väl på planet kändes det som vi gjort ett dagsverke. Mobilens kilometerläsare visade på över sju kilometer gångna, och detta innan vi lämnat Skandinavien. 

Vi anlände Gatwick flygplats och möttes av en dam som bott trettio år i London. Vi har åkt från den flygplatsen förr och vet att resan är nästan lika lång från flygplatsen och in till London city som från Köpenhamn till London tidsmässigt. Men resa är maken och jag lite roade av. Så bara vi inte svälter eller missar lämpliga toaletter kan vi hantera detta. Vi fick en fin guidad tur genom London då vårt hotell ligger väster om city. Mat på hotellet på kvällen avslutade dagen fint. En delikat middag med först en grekisk sallad som starter och en sirloinsteak (premiärsmak för mig). Kanske man kan ta en liten runda i  närliggande kvarter. Smaka lite på London.

Halv tio och mörkret har lagt sig. Det vore väl önskvärt att jag också hade gjort så. Men man kan inte avvara en promenad en lördagkväll i London. En promenad bort på mörka gatan, den med de gammeldags lyktorna för att bevara lite av old London, den där de rika bor. De som har vakter, beväpnade, att vakta sina hem Ska man kolla efter Jack The Ripper, fast han hade inte sitt område här i dessa trakter. Ingen Jack the Ripper sågs nu heller…

Söndagmorgon och en promenad i Kensington Garden. Statyn med Prinsessan Diana omgiven av barn bör man titta på tycker jag. Jag har sett parisarnas hyllning till henne men UK var lite långsammare med sin hyllning. Vi fortsatte vår vandring genom Kensington Garden bort mot Hyde Park. Målet med promenaden var att jag önskade gå bort till Speakers Corner och få säga ett par väl valda ord om vad jag tycker om Trump. Men orken tog slut, som sagt London är stort. Så hem till hotellet för en stunds vila före dagens huvudattraktion.

Resans höjdpunkt söndagkväll ABBA-voyage var helt utöver våra förväntningar. Fastän våra hörapparater nästan smälte och våra funktionsklockor pep och skrek skräckslagna över ljudnivån, satt vi helt trollbundna av tekniken. Tyvärr kan jag inte recensera vad vi såg, det finns ett slags hederskod att inte avslöja för mycket. Det är ju faktiskt också ett sätt att göra reklam, genom att få oss att säga att vi lovat att vara njugga med information. Att låta lagom hemlighetsfulla.

Men då vi sakta gick ut i dagsljuset igen, fortfarande påverkade av upplevelsen av detta tekniska mästerverk sa jag till maken att nu har vi förmodligen nått så långt möjligt som vi för vår del kan tänkas nå. Vi som är uppväxta med farbror Sven som veckans höjdpunkt i program ett i radion. Program två dök upp i våra tidiga ungdomsår. Vi hade precis beskådat en föreställning som inte ens H.C.Andersen skulle kunnat komma på. Vi var vid teknikens bortersta gräns vad vårt förstånd hänger med. 

Nu for vi runt i London med att blippa våra armbandsklockor mot bussens lilla läsplatta då vi steg på. Jag var in på toa i Hyde Park och blippade för ett besök. Vi tog in ett glas vin på pubar och barer med ett blipp med klockan. Vi hade blivit varnade för cykelburna ficktjuvar som då de passerade samtidigt ryckte åt sig mobiler om man stod någonstans och tittade i sin mobil. Så våra bar vi kroppsnära, djupt nere i fickan. Då vi kom hem till hotellet kunde vi kolla på banken vad vi betalat för och konstaterade att Hyde Park är är hitintills den billigaste toaletten som jag hittat i Europa. Tvåochfemtio! Personal fanns om man behövde, jag klarade mig själv.

Bussturen fram och åter till ABBA-arenan tydliggjorde Londons storlek. Även här var bussturen genom hela staden lika lång tidsmässigt som flygresan dagen före. En väg! Så skön sängen var då vi slutligen kom tillbaka till hotellet.

Måndag var inget gemensamt engagemang förrän middagen på kvällen. Vi beslöt oss för att åka ner på stan under dagen. Våra tidigare resor till London har varit vintertid. Nu fick vi se staden i sommarskrud. Kastanjerna i full blom, alla träd utslagna. London är en grön stad med parker insprängda lite överallt. Utöver de stora områden som bl.a. Hyde park. Så vi har vandrat omkring och kollat om vi minns alla trädens namn. Appen som vi använder för att arta växter har tinat fram ur sin vinterdvala. Här i staden finns även mer exotiska träd än vad vi är vana vid. 

Vi tog en buss ner till Trafalgar Square, för att börja nånstans. Strosa längs turiststråken. Jag vet inte hur många av stadens monument och statyer vi tittat på, läst deras inskriptioner om vilka fältherrar de var vi tittade på eller vid vilket slag de förband deltagit i som vi stod och läste om. Engelsmännen verkar vara oerhört stolta över sin historia, deras historia verkar vara ett stridande folk. Vid många av monumenten och statyerna låg kransar med vallmoblommor. Jag blev lite förvånad att det fanns så mycket vallmokransar överallt, trots att jag vet att Poppy-day är på hösten. En minnesdag över stupade soldater från första världskriget, då man bär en Poppy (konstgjord vallmoblomma) på kläderna, ungefär som vi bär majblommor. Men det var som rödmålat runt baserna på många monument av dessa kransar. Kanske ligger de där alltid.

Vi beslöt oss för att titta på det nya minnesmärke som uppförts i London, The National Covid Memorial Wall. En kajkant vid Themsen, mittemot parlamentet. Vid Westminster bridge. Någon startade att rita ett hjärta som tecken på någon som dött i covid, och folk fortsatte att rita ett nytt hjärta för varje dödsoffer i pandemin. Muren med påmålade hjärtan är över 500 meter lång och man uppskattar att det finns markerat för över 250 000 offer för pandemin. Engelsmännen vill tydligen minnas sina offer, för krig eller sjukdom. Men denna mur hamnade på min ”bucket-list” precis som talet jag funderade på att språka om på Speakers Corner. Även denna gång var det orken som tröt. Man är ingen ungdom längre. Vi hade passerat halva Westminster bridge då vi stannade till och funderade om vi skulle vara riktiga turister, ta en riksha tillbaka till Trafalgar Square. Vad kostar det undrade vi? 20 pund svarade mannen. Vi tittade på varandra med en fundersam min. Snåljåparna kikade fram igen, trots att vi lovat varandra att inte låta snålheten regera. Jag tittade på rikshaföraren och frågade 20 per each? Yes of course, sa han. Jag vände mig till maken och sa: en av oss får gååååå! Samtidigt insåg föraren att vi tvekande vände oss om. Han sa då att eftersom han just nu var utan kunder kunde han ta med båda för 20 pund! Ha ha ha, snacka om fri prissättning. 

Vi äntrade ekipaget och mannen frågade mig vilket språk jag talade? Hm, sa jag. Jag försöker tala engelska…. Skrattande menade han att det hörde han nog, men…. På vägen upp mot Trafalgar Square cyklade han och gjorde små stopp här och där och berättade om sevärdheter. Dels en del av de monument vi tittat på förut men även en del som vi missat. En extra tur upp genom Scotland Yard Street tog han oss så vi fick höra att det var här poliserna startade sin gärning i London. Tyvärr klarar inte våra hjärnor att memorera allt. Och maken som beklagar sig att han måste radera på sin ”hårddisk” för att få in mer data! Stackaren, jag tycker det låter som han raderar och gör plats för mer än han tillför. Jag skyller mina luckor på kraschar, för det talade man om förr i tiden. Att datorerna kraschade. 

Morgondagen åker vi tillbaka till old Sweden. Mitt sticke ligger och vänta därhemma.

Alldeles lagom nyhetsflöde såhär på morgonkvisten. Som lite motvikt till det aldrig sinande flödet av vad som händer ute i stora vida världen. Med bild efter bild på en smått flinande Trump och en nästan doldis från Ryssland. Idag fick vi istället läsa om den övergivna golfbilen som parkerats vid en busshållplats i Höganäs. Bredvid artikeln om mannen som fått utstrött spikar eller skruvar på sin garageuppfart, vilket hade orsakat punktering på hans bil. 

Dessa händelser är mer i paritet med vad som händer i min värld, och som jag förstår busstrecken bakom. Absolut inte snällt gjort av förövarna, men ändå lite mer vardagsnära. Till och med nästan lustigt det där med golfbilen, som orsakat en del undersökningar från polisens sida. Inte som när en bedragare lurat till sig en specialtillverkad smörgåstårta från Ebbas Fik här i staden, med en springfaktura som betalning! Polisen avfärdade anmälan som åtföljdes av bevis och foto på bedragaren, han var en återfallsförbrytare som man inte iddes hantera fler ärenden runt!

Dagens artikel handlade för all del om en kanske helt ”oskyldig” händelse, någon som har problem med att ta sig från hemmet till bussen. Vi fick bara veta att man kollat med närmast liggande golfklubb om det var deras. Men golfbilen var tydligen en privatägd. Den kan visserligen ha fått hjälp på vägen från ägaren till busshållplatsen av någon tjuv, det spekulerades om detta i artikeln. Men det är faktiskt mycket trevligare tankar att spinna vidare på, vem som snott en golfbil och vem som strött småspik på en garageuppfart, än de evigt malande tankarna om vad som blir nästa utspel av herrar världsomstörtare. 

Runt ”vår” busshållplats finns det dagligen kvarlämnade kundvagnar, något som jag knappast längre reagerar över. De trängs dock icke med hyr-elsparkcyklar. Det är bara kundvagnar från ICA, systembolaget och Lidl som omger den hållplatsens väntkur. Som mest har jag sett tre vid ett och samma tillfälle, så förmodligen finns det personal i nämnda butiker som har som uppgift att rensa upp latmaskarnas efterlämnade vagnar.  Men golfbilen väckte tydligen uppmärksamhet! Den kom till och med i tidningen. Med bild och allt! Punkteringen på bilen ansågs dock icke som tillräckligt fult tjuvstreck så att det orsakade en bild, kanske tidningens fotograf var upptagen på annat håll.

Lugnet som infann sig hos mig efter morgonens lokala nyhetsläsning, kändes som en bra start på dagen. Slängde ett snabbt öga på världshändelserna men möttes av en ny bild av en flinande Trump. Måtte något hemskt drabba den karlen snart. Ja jag önskar ve, fasa och elände på den mannen som agerar som han gör. 

Hade bestämt mig för att baka en sats vetebullar på förmiddagen. Det tär hårt på vårt kaffebröd under denna tid på året. Vi kollar vädret, konstaterar att det är tillräckligt hyfsat för en promenad. Snabbt på med en skvätt kaffe och en påse bullar ner i ryggsäcken. Iväg och kollar av stadens parker och planteringar. Njuter av att kunna röra oss fritt och med våra busskort ta oss runt till olika platser. Jag har lite svårt att finna glädje i att gå samma runda dagligen, som om jag hade en hund som ska rastas. Vill gärna ha nya vyer och mål. Bara det finns en bänk nånstans så vi kan duka upp vår fika. 

Sitter nu och väntar på att de ska jäsa färdigt så jag kan pensla och skjuta dem in i ugnen. Det är gjort i en handvändning, att baka en sats vetebullar. Jag lever ihop med en som gillar att serva mig med dels att plocka fram alla ingredienser, sedan diska och snygga till efter mig. Han brukar tala om att ”nu kommer kirurgen in till operationsbordet” och ”nu lämnar kirurgen operationssalen”. Men det är så att jag inte är riktigt betrodd längre med en del av hushållssysslorna. Om jag själv diskar upp ett kärl el.dyl. så nagelfars och granskas det väldigt noga, och jag förstår för min syn är inte att lita på. Det känns som om jag utnyttjar och har en sjukdomsvinst, och okej, kanske jag har. Men samtidigt vet jag att om jag gör det, så blir det ofta gjort två gånger. Och jag brukar tänka att det är en bra minnesträning att plocka fram alla ingredienser, så jag låter honom serva mig.

Idag ser vädret ut att bli underbart, men jag ska på stickkafé i eftermiddag så det blir ingen promenad idag. Det är näst sista träffen innan sommarlovet, så jag kan inte skolka. Går man inte på träffarna får man inget sommarlov. 

Bullarna bakade och frysen snart påfylld i skrivandes stund. Nu får jag packa ner min stickning

Det brukar ofta vara blåsigt till pingst, men jag kan inte minnas att vi haft en sådan blåsig påsk som vi fick i år. Det gick ut varningar från väderlekstjänsten om att hålla sig hemma om man inte hade något som måste göras. Vi pysslade inomhus, dekorerade med björkris och kycklingar. Vårsolen lyste så lockande men det var ingen värme. Jag reagerade för datumet och att vi i fjol hittade skogen full av sippor så tidigt i april. Letade i bloggen och jodå, den 5 april, just ett år tidigare hade jag skrivit och berättat. Jag försökte prata med maken men han satt med en ljudbok och jag fick ingen kontakt. Kopierade länken och skickade ett mail till honom. Då han uppmärksammade mailet blev han angelägen om att ta en promenad bort till skogen för att titta efter sipporna. 

Vi beslöt att ta bussen ner ett par hållplatser. Vinden var så stark att det var smått jobbigt att gå mot vinden. Men väl inne i skogen var det lugnare. Och se där, det fanns ganska mycket utslagna sippor i slänter som vette mot söder. Härvar det också ganska behagligt i solen, inte den vassa kylan som vi haft de senaste dagarna. Vi njöt av vad vi såg, samtidigt som vi lyssnade efter fåglar. Men det var som om de inte orkade överrösta vindens larmande, det var inget kvitter som vi hörde. 

Vi traskade vidare ner mot busshållplatsen vid Halalid där vi hoppade på för att åka och köpa en limpa bröd. Då vi klev av bussen fick vi motvind bort mot affären. Men bara att kämpa på. Bättre att vara brödlös än rådlös kanske, men vi fann på råd…. Gångbanan bort till affären delar vi med cyklisterna, så man får se upp. Plötsligt kom tre cyklister mot oss, en pappa med sina två pojkar. Barna vinglade lite hit och dit, så jag koncentrerade mig att hålla till vänster. Precis då vi möttes tog vinden tag i min keps. Där stack den ropade jag, samtidigt som en första reaktion kändes i kroppen. Skulle jag kuta efter den? Det är många år sedan jag kunde kuta! Men de där cyklisterna for efter min keps som var på väg ut i gatan. De hann få tag på den samtidigt som ett flertal bilar hade tvärnitat för dem. Min keps blev inget trafikoffer, inte ett dugg överkörd. Jag fick tillbaka den i nästan skick som ny. 

Vi småskrattade lite åt episoden senare då vi hämtat andan och den värsta förskräckelsen lagt sig. Rune min gamle bridgepartner, salig i åminnelse, berättade en gång hur han konstaterat att man inte kunde vara rollatorförare och vara klädd i keps i Helsingborg. Denna blåsiga stad. Han hade förlorat en keps i blåsvädret en dag då han kom till bridgen. Även han hade blivit vis att vid 80+ kutade man inte så lätt efter förrymda kepsar. Och menade han, det var extra farligt då man var i behov av denna rollator. För i samma ögonblick som kepsen stack, slog man händerna på hjässan i ett tappert försök att bromsa den, den där som redan var minst 10 meter bort! Och i detta nu förlorade man också balansen då man inte höll i sig längre. Han hade fått hjälp av några förbipasserande att komma upp igen, och verkade oskadd.

Detta berättade Rune då vi satt blindbord mellan två ronder. Jag kom plötsligt att tänka på historien om mannen som precis hade betalat sin porting, en tjock grillad med mos och hackad gurka i korvståndet på Sundstorget. Hur han rundade kioskhörnet och vinden snodde hans keps. Reaktionen var samma som Runes, händerna upp och försöka fånga den. Där stod han med en ny frisyr, behövdes ingen Brylcreme den kvällen för hans del. Gissa om Rune skrattade. 

Ja ja, minnen kan vara underhållande länge, speciellt då de drabbar andra.  

Påskafton. En av de tidigast möjliga påskaftnar. Jag blev uppmärksam på detta då en dam på bussen sa att hon hade blivit väckt av fullmånen natten före vårt möte. Är det fullmåne nu, lät jag undslippa. Jag brukar ha koll på fullmånen. För det mesta för att passa på att gnälla lite, speciellt över min halvtaskiga sömn. Men har de senaste veckorna haft en hyfsad sömn. 

Det där med när det är påsk har jag rabblat otaliga gånger i mitt liv. Första söndagen efter fullmåne efter vårdagjämningen. Då är det påsk. Så om man får veta att det varit fullmåne natten mot dymmelsonsdag, bör man alltså inte vara förvånad. 

Jag har varit och fått ögonbehandling i veckan som gick. Synen som var i miserabelt skick i samband med den behandling jag fick en av de första dagarna i år, och som jag skrev till 1177  och beklagade mig över. De hade sett på kontrollen att det försämrats så de kallade till en tätare och mer intensiv behandling en tid framöver. Nu ser jag hyfsat igen. Och kan skriva och titta på TV-program. Jag har kvar inställningen på ipad, rösten som berättar vad jag skriver, vi har så smått blivit bekväma med varandra. Rösten som läser upp bokstav för bokstav och sedan då jag slår mellanslag får jag höra hela ordet. Ibland hör man att folk tycker om att höra sin egen röst, detta är faktiskt det som det handlar om. Men ”min” röst talar inte skånska. Istället en uppsvensk dialekt som vi kallade ”stockholmska” då vi växte upp. Då vi lekte mamma, pappa barn, talade den som agerade mamman en konstlad sådan ”stockholmska”. Något som i våra öron var finare än den breda skånskan vi talade. 

Vi har tillbringat ganska många påskar uppe i stugan, såpass att våra tankar är mer däruppe med de traditioner vi anlagt där. Med vårvintern och de strålande dagar med snö, kaffekokning ute över öppen eld. Några grillkorvar och hembakt tunnbröd att rulla in dem i. Snögropen vi satt i som gav en näst intill drivhuseffekt, då valna fingrar tinade så sakteliga runt kaffekoppen. De hembakta vetebullarna med kardemummasmak. Man kan leva på minnen. Vad som är mysigt är att vi fortfarande plockar fram dem, och njuter av minnet. Denna påsk har blivit lite av att sitta inomhus. Det är inget lockande väder här i Skåne för några utomhusvistelser. Så istället har vi inhandlat en burk inlagda persikohalvor med tanken att göra ”påskbakelser”. Erkännes att vi fuskar med färdigköpt hallonrulltårta. En sådan som har hållbarhetstid så att den, om det glöms kan övertas av dödsboet. Om vi äter den kanske vi förlänger vår egen livstid, då vi förmodligen får i oss en massa konserveringsmedel. Vilket ska vi chansa på? Är något av alternativen attraktiva? Struntar i vilket, gör en festlig eftermiddagsfika. 

Det där religiösa som gör att vi har röda dagar i almanackan stör mig inte så mycket. Minns mina påskar, framför allt den där förfärliga långfredagen då jag växte upp. Det var en sorgens dag med musik i radion som förmedlade sorg och elände. Mina föräldrar var förnekare av allt vad bibeln hette. Det är sagor, menade de. Men ändå skulle vi dämpa oss långfredagen. Inget stoj och stim, bara tassa på i strumplästen. Utegångsförbud rådde, då de absolut ville ha koll på att vi höll oss i skinnet. Inget trams och flams. Men varför? Jag har ett halvt sekel efter deras bortgång fortfarande inte förstått deras stränga regler på långfredagen. Hade det inte varit bättre att släppa oss lösa och låta oss göra lite revolt mot den tystnad som rådde? 

Jag åkte en tur med bussen långfredag, för att komplettera lite livsmedel som vi missat att handla. Det var stök och stim på bussen. Flera olika grupper på väg till fotbollsmatch och ishockeymatch. En premiär och en näst intill slutspel. Där satt jag och reagerade på deras glada skratt och spända förväntningar på matchresultat. Jag kände hur min mun snörpte och hur jag tänkte att deras skratt hördes konstiga en långfredag. Gamla gnällkäringen, som suttit på skotern och åkt upp på fjället otaliga gånger för att tjuvfiska på lappmarkens vatten. Hon sitter och åbäkar sig för några ungdomars skratt och glam. 

Jag måste erkänna att det är en villervalla med regler och vanligt folkvett inombords. Onekligen har vi många många fler alternativ numera. Det enda som gäller är att man följer minsta motståndets lag. Det som är roligast gör man. Om man har råd. Annars gör man det mest roliga som man har pluring till. Det kan ju bli en eftermiddag-kväll i soffan med en god kopp kaffe. Allt enligt Cajsa Varg. 

Vi spanar på SMHIs prognoser och hoppas på lite lugnare väder de närmsta dagarna. I fjol detta datum hade vi hittat vitsippor, alldeles fullt av dem i Pålsjö skog. Och jag hade plockat fram och börjat använda mina sandaler. Det tvivlar jag på att det blir aktuellt närmsta veckan. Men jag går och väntar på det, inget kan hejda mej den dag det blir möjligt.