nedtecknade minnen och berättelser

Etikett: Stig Sida 1 av 2

De’ ska va’ husvagn

Resorna genom Sverige upp till vårt älskade Lappland har genom åren ändrats lite om man jämför komforten. Tänkte på detta när vi var bort i Blekinge senaste Mårtensaftonen och låg i vår mysiga husvagn. Kände då att vi haft framåtskridande inte bara inom teknikens värld utan även inom vår materiella värld.

Första bilsemestern blev i samband med att vi skaffat en gammal Saab 95 herrgårdsvagn. Detta var den sommaren då första barnet var  2 1/2 år. Han hade lärt att traska runt i skog och mark, och vi såg att en campingresa var möjlig. Vi skulle i lugn och ro bila upp genom vårt vackra land, och hälsa på hos farmor och farfar i Norrland.

Mina bröder Stig och Rune var erfarna resenärer och ägde även en del utrustning, som vi bad att få låna. Ett oerhört fint tält med två avgränsade sovutrymmen och utrymme mellan dessa att ha packning och köksutrustning i. Sovsäckar, varma goa vaddstoppade. Dessa lånade vi också. Har försökt att dra mig till minnes vem som var ägare till luftmadrsserna men jag tror vi hade investerat i dem själv.

Vi startade vår långa resa i Hälsingborg och första dagsetappen slutade i Gränna. Nere i Gränna fanns en campingplats vid Vätterns strand. Här slog vi upp tältet och det var den kyligaste plats både maken och jag någonsin kan minnas att vi övernattat på i tält. Här fick vi träna på att sätta upp ett tält utan bruksanvisning och blåsa upp luftmadrsserna utan pump. Nyttiga erfarenheter för vårt fortsatta liv inom campingkonsten.

Men allting förlöpte helt planenligt. Nästa dag kunde vi styra kosan norrut med en önskan om att nå Mora i rimlig tid innan kväll.  Vi kokte vårt kaffe på ett litet enlågigt gasolkök, (världens minsta) och tillredde även våra middagsmål på detta. Maten bestod av konserver inköpta i Danmark. Så vi svalt inte. Barnet levde mycket på Stjärnfil som var en delikat variant av filmjölk, vill minnas att fetthalten var rätt hög och han älskade den. Visst fick han middagsmat han också, men stjärnfilen kunde han äta morgon, middag och kväll om han fick.

Vi anlände till Mora i god tid innan sängdags så vi kunde sätta upp tältet och laga till vårt kvällsmål. Blåste upp luftmadrasserna utan pump denna dag också, med en huvudvärk som följd. Nu var vi så långt norrut att sommarnatten var ljus och det var lite svårt att inse att det var tid att gå till sängs. Maken var inte svår att natta,  han var ensam denna sommar om att ha körkort, så han stod för hela körningen själv. Däremot fanns det lite överskottsenergi kvar hos barnet som varit tvungen att sitta i den fantastiska barnstol som bestod en skranglig stålställning som hängts upp över ryggstödet i baksätet.  På denna stol var det en ratt som gick att snurra på, men den roade inte många minuter. Så det var många ord som sades i lugnande syfte under dagens lopp. Det lugnade inte, utan barnet försökte hela tiden göra oss uppmärksamma på sin fängslade situation, han ville komma loss och få röra sig lite fritt. En två-åring är inte lätt att kommunicera med och motivera att ”sitta fint”.

Till slut sov hela familjen gott. Allt det ovana med resa, packande upp och ner hela tiden vid alla fika- och matraster tog ut sin rätt. Vi var trötta och sov gott hela natten trots den ovana och ganska obekväma sängplatsen.

Fram på morgontimmarna vaknade vi med en underlig känsla. Snurrade över på rygg och kände ett lätt duggregn i ansiktet. Vad var detta? Upptäckte också att det var ett tjaskande läte då vi snurrade runt på luftmadrasserna.  Insåg i detta nu att det fantastiska tält vi lånat av ”brorsorna” var ett ypperligt tält om man campade i Sahara, men något skydd mot regn erbjöd det inte. Under natten hade det duggat på så mycket att varje grop i luft-madrasserna var fyllda med regnvatten. De eminenta vaddsovsäckarna hade också sugit åt sig vatten hela natten.

Det var oerhört skönt att få kliva upp och klä sig i torra kläder, få i sig en kopp varmt kaffe och packa ihop tält och övrig utrustning. Det var inte skönt att ligga och dra sig denna morgon. Vi var så morgontidiga att vi fick stå och vänta ca en timme på att in-och utkörseln från campingen skulle öppna så att vi kunde komma iväg. Färden gick vidare norrut. Vi diskuterade i bilen att vi i detta läge var tvungna att köra hela återstoden av vägen i en etapp. Under planeringen av resan hade en övernattning i Östersundstrakten varit medtagen. Såg det som en omöjlighet, med den genomsura utrustningen. Därför låg en lång dagsetapp framför oss.  Beräknade att en ca. 90 mils resa med en halvskranglig bil, en res-trött tvååring och en dyngsur campingutrustning skulle bli tufft.

Dagen lovade inget bättre väder än det som dragit in över landet på natten. Ett tungt ihållande regn som gjorde att vi körde på utan några spontana raster. Stannade vi till var det enbart för en alldeles nödvändig pinkepaus. På denna tiden var bensintanken inte så stor på en bil så något stopp för att tanka var vi också tvungna att planera in. Då vi lämnade Mora-Orsa hade vi de oändliga finnskogarna att genomkorsa. Här står det inte en bensinmack varje mil. så efter koll i kartboken bestämde vi oss för Noppikoski, där har de en mack där kan vi tanka. Detta samhälle ligger på gränsen mellan Dalarna och Härjedalen. Det är långt mellan samhällena och vi gled in på macken med en mycket törstig bil. En bedrövad mackägare kom ut och meddelade oss, att  tyvärr hade de strömavbrott p.g.a. en stor skogsbrand uppe i berget ovanför dem. Trots ösregnet höll denna skogsbrand på för andra dygnet. När han insåg vårt dilemma med en så gott som tom tank och många mil till nästa tankställe insåg han att vi var fast hos honom tills problemet lösts. Efter vissa funderingar hit och dit monterade han av framsidan på en av pumparna, drog igång en motorsåg som han kopplade in på ett manuellt drivhjul och lyckades att tanka bilen. Under ett öronbedövande väsen, två-åringen var skräckslagen, fick vi full tank. En ungefärlig summa på vad det kostade räknades fram, på denna tid fanns inte sådana finesser att man kunde läsa beloppet på pumpen, och all annan utrustning var kopplad till strömmen som inte fanns. Alltså in i bilen igen, som nu var alldeles igen-immad av all den våta utrustningen. Vidare norröver. på med fläkten och lite kupevärme för att få kupén lite torrare.

Det var ju ändå  mest komfortabelt inne i bilen i och med detta hällande ösregn. Kaffe hade vi arrangerat på termos och lite smörgåsmat kunde vi fixa i bilen. Det var ju en herrgårdsvagn så vi nådde det vi hade bak i bilen utan att behöva gå ut i regnet.

Vi körde på och vädret inbjöd inte till några raster längs vägen, så vi kom längre och längre norrut. Motorljudet och ett ihållande surr från ”vefforna” som barnet kallade vindrutetorkarna var sövande och tvååringen somnade i sin stol som hängde där på ryggstödet. Jag försökte lirka ner honom på sätet för den förvridna ställningen såg inte bekväm ut. Jaha, det var dumt, nu vaknade han igen! Tillbaka upp i den ”säkra” barnstolen. Det var synd, han hade haft god nytta av någon timmes sömn.

Plötsligt började ett läte höras ett gnisslande, skrikande läte från bilens främre delar. Sen blev det tystare. Kvar var var bara motorljudet och bruset från vägbanan. Motorn till vindrutetorkarna hade stannat. Sikten blev obefintlig i det ihållande regnet. Maken fick ta sig till en plats lämplig att göra ett nödstopp snarast. Ut i regnet, kolla säkringar på bilen och se om han kunde analysera problemet. Ganska snart insåg han det faktum att vindrutetorkar-motorn hade lagt av. Brunnit. I detta hällande regn hade den gjort sitt. Nu var goda råd värda en förmögenhet. Vad göra? Vi stod i de djupaste finnskogarna med mil till närmsta samhälle. Vi hade passerat Sveg och båda ”Hogdalarna”. Nu var det bara mörkgrön skog tills vi nådde Östersund i Jämtland. Men det gick inte att köra utan vindrutetorkare. Kaffetermosen kom fram medan planer smiddes. Sedan framkastades en idé att torkarna kunde styras inifrån bilen. Om man stack upp armen under instrument-brädan kunde maken fixa så att man kom åt en skena som vindrutetorkarna var sammanfästa med. Denna skena kunde man sträcka sig uppåt och föra i sidled, fram och tillbaka. På detta sätt blev det ett ”slag” med torkarna. Genialiskt! Men det var med möda man nådde denna skena om man låg in över bilgolvet och armen inkrånglad under instrumentbrädan. I detta ögonblick insåg jag att hela vår återstående resa berodde på mig!

Blev kommenderad av maken att lägga mig in på bilgolvet med huvudet in under instrumentbrädet så långt jag kunde komma. Fötterna kunde jag ha uppe på sätet. Minns inte två-åringens reaktion men antagligen kände han väl stundens allvar och höll sig lugn, kanske rent av intresserad. Nu fortsatte vi resan men med betydligt reducerad hastighet. Med jämna mellanrum blev jag kommenderad uppifrån dem som hade kontakt med världen att jag skulle slå ett slag med torkarna. Förde dem fram och tillbaka, slappnade av och väntade på nästa kommando. Axlarna värkte ganska snart men vad hade vi för val? Kunde efter en stund hitta en något bättre ställning och ändå nå skenan. Nöjda med vår nödlösning lade vi mil efter mil bakom oss. Vi var inomhus skyddade från regnet och avståndet til resmålet minskade! Givetvis var vår tanke att få reparerat vindrutetorkarna så fort vi nådde trakter med en bilverkstad.

Lät väl ett litet gnäll undslippa mina läppar över den obekväma situation men det var mest för att få lite ” tyck synd om”. Sen hör jag en smäll! En hård smäll! Vad hände? Maken svor och jag kände en bromsning som var riktigt rejäl. Hade jag missat min mission med torkarna? Eller…..? Ekipaget hade stannat, det kände jag. Men varför? Fick hjälp att krypa fram från min viktiga post. Nu fick jag även förklaringen till smällen jag hörde. Vi var just inne på en vägsträcka med vägarbete. Här hade vi mött postbussen som i sitt följe slängt upp stora stenar från omläggningsarbetet. Och upp på vindrutan på vår bil. Det är ju där stenskotten brukar hamna. Nu var hela vindrutan mjölkvit av krossat glas. Den rasade inte ur utan blev sittande kvar i ramen men var helt ogenomskinlig. Bussen som orsakat skadan hade ingen aning om vad som hänt. Han var redan långt iväg. Min första tanke var att jag nu slapp min obekväma ställning under återstående färd, innan jag insåg det förfärliga att vi var ändå mer nödställda än tidigare. Jag tror, att be om hjälp via bärgningsbil fanns inte med i vår sinnevärld på denna tiden.

Vi blev tvungna att trycka ut vindrutan, hade lagt en pläd över instrumentbrädan att samla det mesta glaset i. Eftersom regnet fortfarande öste ner, blev det att flytta all packning så långt bak i bilen vi kunde. Fram med varma kläder, maken tog en regnkappa på sig bak-fram för att skydda sig så mycket han kunde. Han använde ett par solglasögon för att slippa regnet in i ögonen. En tokig klädsel som vi trots allt kunde skratta åt även om vår situation inte var den mest skrattretande. Nu körde vi vidare med trasig torkarmotor och utan vindruta. Vi blev lite blöta också bak i bilen med det var en lisa för kroppen att sitta upprätt mot min tidigare obekväma ställning.. Då vi nådde Brunflo ett samhälle strax söder om Östersund hittade vi en glasmästare som kunde hjälpa oss. Sedan vidare in till Östersund för en Saab-verkstad där vi kunde köpa en vindrutetorkarmotor. Tog bara ett ögonblick för maken att bryta torkarmotorn, och vi kunde köra vidare.

Vår reskassa hade krympt betänkligt men vi var oskadade och nöjda att vi trots allt löst problemen så billigt. Nu vidare norrut. Farmor och farfar väntade. Visserligen var de helt ovetande om våra äventyr. De hade ingen telefon så vi hade bara berättat via ett brev att vi tänkt åka upp till dem.

När vi anlänt Rönäs fick vi börja med att ta hand om vår lånta utrustning. Hängde tältet och sovsäckarna på tork inne i höladan där vi gick och vände och vred på dem dagligen. Om jag minns rätt var sovsäckarna ganska fuktiga även vid hemresan. Tältet torkade på mindre än en vecka så det gick mycket väl att använda vid hemresan. Förmodligen gick den utan nederbörd, då jag inte minns något om den resan.

Tältet slutade som lektält till barnen men gick under namnet ökentältet i all framtid. Vaddsovsäckarna vet jag inte om de är torra ännu.

 

 

Livstycke – en del av livet

Livstycke – en ribbstickad bomullsväst med förstärkning i form av ett vävt brett bomullsband som löpte från framsidan av låret upp över axeln ner till baksidan av låret. Från begynnelsen var nog färgen på ”linnet” beige-rosa. Senare då det kom i min ägo var det enbart beige-brunt.  Framtill fanns en knäppning och längs denna fanns en förstärkning med vävt band. Både längs knappribban och längst ner både bak och fram vid låret fanns det knappar. De var klädda blyknappar så de tålde att manglas, på denna tid, tror jag, att alla underkläder fick sig en tur i mangeln efter stortvätten.

Detta lilla klädesplagg verkade vara näst intill outslitligt för vad jag kan minnas har jag aldrig erhållit ett nytt livstycke. Det var från början i min ägo stort att man inte kunde, hur gärna man än ville, få strumporna till att sitta sträckta på benen. Livstycket nådde ner på låret. Man använde det även som nattasärk. Ofta fick man höra att man kokte gröt i strumporna. Eftersom tiden rann iväg fick man längre och längre till knapparna i strumporna. Strumpebanden var ett brett resårband som längs mitten var försett med knapphål, cirka en centimeter mellan knapphålen. På detta vis kunde man reglera strumpebandens längd. Det var onekligen lite lyxigt med nya strumpeband, man kände sig lite ”söndagsfin”. Håsorna satt sträckta och fina, men de töjdes snart ut igen och hela ens gestalt var åter ”säckig” med ny gröt i håsorna.

Dessa strumpor var under mina småbarnsår i ungefär samma ribbstickade bomullstrikå som livstycket, fast de var aldrig rosafärgade utan en brunbeige färg. Mina bröder bar dessa plagg i småbarnsåren också och jag misstänker att mina livstycken hade Rune, kanske till och med Stig burit före att jag fick dem. De var som sagt outslitliga, tror jag.

Strumporna fick vi faktiskt nya då och då, när det inte gick att sätta fler lager stoppar på dem. Detta för att det skulle gå att få ner i ett par skor. De kunde hänga med lite längre om man hade ”tollor”, alltså trätofflor som man bar till vardags. Men strumporna åkte av så fort värmen kom i maj-juni. Detta innebar några veckor med blodiga anklar på insidorna fötterna innan man lärt sig att man hade bytt till sommarkläderna. Aj, aj, aj…. Med de bara benen slapp man detta livstycke fram till hösten var i antågande. Jag minns inte när jag fick något modernare att knäppa strumporna i, men jag minns att det var kalla glipor mellan strumporna och troskanten ända upp i vuxen ålder. Strumpbyxornas intåg var en välsignelse för både liten och stor.

Från Markaryd till Hälsingborg på Salvekvick

Var det bättre förr? Ideligen hör man denna fras följd av djupa suckar. Antingen det var radio-och TV-program eller om det var varusortimentet i butiken. Det ansågs också lättare att leva, inte så komplicerat och invecklat som nuförtiden.

I förra veckan när lillasyster med make var och drack en förmiddagskopp kom vi att prata bilar förr och nu. Om en bil går sönder nuförtiden får man bärga den till närmsta verkstad, eftersom det är ofta invecklade komponenter som gått sönder, och om det är något enklare, trots allt, kan man ändå inte byta dem själv.

Maken och jag kom då att tänka på den gången vi körde den gamle Saaben från Markaryd till Hälsingborg med hjälp av ett Salvekvick.

Vi, mina föräldrar, maken och jag hade tillbringat helgen i Nässjö hos storebror Stig. Redan lördageftermiddag då vi var ute på en liten sightseeing i Nässjö med omnejd blev vi utan fungerande bil. Den bogserades hem till Stig och undersöktes i hans garage. På den tiden kände man gott till litet om motorer, de var inte som idag, små datorer. Det var i och för sig inte så många detaljer som på en nutida bil. Vem som kom på felet vet jag inte, men det konstaterades att rotorn inne i fördelardosan satt helt löst, alltså den roterade inte som den skulle göra. En liten skruv som höll fast den så den följde med runt, runt hade gått av. Resterna av skruven borrades ur och sedan ersattes den med en ny skruv. Nu fungerde bilen igen. Hurra! 

Vi skulle jobba på måndagen så det var viktigt att komma hem ordentligt. Söndagen förflöt i lugn och ro, som en söndagsförmiddag i Småland gör. Strax efter eftermiddagskaffet samlade vi ihop oss för hemfärd. Det var alltid ett väldigt diskuterande vilken väg som var bäst från Nässjö och ner till E4. Jag tror vi genom årens lopp provat alla alternativ.

Det började skymma då vi närmade oss Skånegränsen. Plötsligt var motorn helt död igen!! På E4 med trafiken bakom ryggen. Det var ingen önskesits, skymning och en trasig bil 8 mil hemifrån. Nu hade vi inget garage, ingen verkstadsutrustning till handa. Lyckligtvis hade vi en ficklampa. Det ingick i dåtidens nödutrustning. Maken gissade att samma fel hade uppstått igen, och jadå. Vid inspektion ner i fördelardosan satt en alldeles lös rotor än en gång.

Nu var läget prekärt. Söndagkväll mörker och inga verktyg. Vi slog våra kloka huvuden ihop, och det enda vi hade att göra fast något med var, i förstahjälpenväskan hade vi plåster. Försöka duger. Med lätt frusna, klumpiga fingrar, gjorde maken en fin lindning med Salvekvick runt rotorns nedre del och rotorarmen. Lyckades få fast den så pass att vi kom oss hem till Hälsingborg och till arbetet måndagmorgon. Brukar skämta om det  här, när vi säger att vi var tvungna att byta bil sist, då batteriet i bilnyckeln tog slut.

Då jag pratar med maken om episoden, berättar att jag nedtecknat den, svarar han att dagens nödhjälp heter SILVERTEJP…

Fotografiet mor gömde

Min bror hade födelsedag nu i början av februari, så det var kalas borta i Kristianstad där han bor. Samtalsämnena flöt runt i nutid rätt länge, med förundran över teknikens framfart. Vi var flera stycken i sällskapet som onekligen tänkte, det var bättre förr. Men då kom vi ju även in på ämnet nostalgi, minns du och så vidare.

Vi började prata om det gamla fotografiet där vi tre syskon har förevigats smutsiga, vardagsklädda och rufsiga i håret. Jag minns mors ilska och frustration då det ringde en fotograf på dörren och höll fram ett foto framför henne. Hon köpte visserligen fotografiet av mannen men det var inte för att stolt hänga upp det någonstans, det var för att undanröja det för folks ögon. Det föreställde tre av hennes ätteläggar. Uppställda utanför staketet som omgärdade vår ”gård”. Hon var helt oförberedd på detta foto, vi hade inte vågat yppa något om det här till mor. Fotografen gick runt bland barnen som var ute och lekte, samlade ihop oss syskonvis, fotograferade oss och tog uppgifter på vem vi var och var vi bodde. Även på den tiden var vi varnade för all slags ”fula gubbar”och annat löst folk som ställde frågor och betedde sig underligt.

Två gånger hade hon låtit en fotograf ta bilder av hennes ungar, en gång då Rune och Stig varit i förskoleåldern, och en gång hade hon varit hos fotografen med äldsta  dottern Inga-Lill då hon var i ett-årsåldern. Stigs och Runes porträtt är taget i slutet av kriget, man kan se att Stig har mjölktänderna kvar. Ibland undrar jag om det var runt tiden då hon miste Barbro. Lillasyster Britt-Marie (Bittan) blev aldrig fotograferad av en professionell fotograf. Därför har detta foto som togs av en kringresande fotograf blivit extra uppskattat av oss syskon nu när vi uppnått mogen ålder.

Länge kan man sitta och titta på de smutsiga ungarna. Rune är klädd i ett s.k. träningsställ. Förmodligen hämtade vi honom borta på fotbollsplanen. Jag kan inte se vad han har på fötterna, men han har nog inte trätofflor. Det går väl inte att spela fotboll i tofflor. Vad vi två systrar har sysslat med kan man bara gissa. Utanför på ”backen” som var en ödetomt mellan Röamöllagatan och Ringstorpsvägen hade kommunen sitt upplag av smågatsten. Dessa kunde man bygga med, först byggde man väggar som blev rum och kök. Här inreddes med stolar och bord, allt byggt av dessa stenar som travades till önskad höjd. Både Bittans och min klänning ser både sjaskiga och ostrukna ut så jag håller det för troligt att vi sysslat med dessa byggen.

På bröstet på min klänning ser jag att jag har broschen som är en liten skotsk terrier i röd plast. Fick den till min födelsedag ett år, så troligen är fotot taget efter den 14 juli. Jag kan inte drömma om att jag höll rätt på den till nästkommande sommar. Den lilla vita gosskragen var en lös krage som mor tråcklade fast på klänningen. Man hade alltså en krage till flera klänningar. Bittan har koftan på sig som är ett arvegods efter mig, brun med gula ränder. Vi slet inte på några strumpor sommartid, men ibland blev vristerna där toffeln sluta, både skavda och nariga. Bittans kjol har ett band med zick-zack i en röd färg. Det bandet minns jag, därför jag var avundsjuk på det fina bandet, sådant blev där aldrig på min kjol.

Vi saknar ett syskon på bilden men det måste ha tagits sommaren då Stig fyllde 14 år. Alltså 1952. På den tiden hade en fjortonåring viktigare saker att syssla med. Vad han sommarjobbade med minns jag inte, men att han sommarjobbade vet jag med säkerhet. Inte gick Jönssons ungar som några dagdrivare hela sommaren då de kunde tjäna lite fickpengar på sommarjobb. Kanske var det denna sommar, jag vet det var i början av Stigs yrkeskarriär han köpte en badboll till mig i födelsedagspresent. En badboll av gummi som kunde blåsas upp. Den hade kostat 1,75. Det stod skrivet i ena ändan med bläck så jag vet den var jättedyr. Och Stig hade handlat den för sina egna intjänade pengar.

Många år senare plockade mor fram fotografiet och det fick glas och ram. Det är trots allt ett underbart tidsdokument som man kan titta på både en och två gånger.

Raketen som for fel

Sommaren 2010 , värmebölja i södra Sverige, häruppe i norr behagligt väder. Satt och såg VM-finalen i fotboll i söndagskväll. Spanien vann och glädjescenerna ville aldrig ta slut. Men värdlandet Sydafrika hade givetvis ett avslutningsscenario som många missade i den allmänna glädjeyran. Uppe på stadion hade man arrangerat ett spektakulärt fyrverkeri, det gick som en inhängnad runt hela arenan. Trots att jag, då jag varit djurägare inte roats av fyrverkerier, är jag som en litet barn när jag ser dem på TV. Jag tror att alla människors ögon glittrar lite innerst inne då det är fina arrangemang med dessa ljusspel.

Tankarna går tillbaka till sent femti-tal och julhelgen då vi fått renoverat vår lägenhet. Nya tapeter i båda rummen, kommunalgråa nonfigurativa men oerhört efterlängtade. Jag är inte säker om det var i denna vevan vi också fick linoleummattor över de fina trägolven. Men nyrenoverat hade vi fått. Nya sängskydd hade inhandlats att sätta vid sängarna så de nya fina tapeterna inte skulle få fettfläckar av våra kalufser. Tunna ribbor av teak ihopvävda till en matta som täckte väggen en bit upp. När de var nya och oslitna fick man passa sig för en och annan spink fick man då man satt och hängde uppefter väggen, som man ofta gjorde då man läste läxor.

Denna julhelg hade mor inhandlat och sytt nya gardiner till storarummet. En mörkt röd brokadgardin med en vacker storesgardin i benvit  nylon med bred spets, under den röda. Även kornischen var omklädd med den röda brokaden. Möblerna var nya sedan något halvår, ljusa snygga möbler i ek och björk. (De gamla tunga mahognymöblerna stod på undantag på vinden, för att senare få ett nytt användningsområde ommålade i vitt uppe i den nya kolonistugan som byggdes i slutet av sextiotalet.) Hela huset andades av en ny tid med moderniteter som gjorde att vi kände oss lite högtidliga. Julen firades som vanligt som jag berättat i historien om då jag fick min docka Mona-Lisa. Alltså de traditionella släktträffarna hos respektive släktingar.

Nyårsafton firade vi själv inom familjen,coh det var en arbetsdag för far, som om det vore lördag. Lite lunch serverades när han kom hem. En lite festligare måltid förbereddes till aftonen för det skulle vakas in det nya året och vi skulle sitta uppe antingen vi orkade eller ej. Kortspel förekom och andra sällskapsspel. Det rullades tärningar i Fia med knuff och satsades tändstickor i olika kortspel. Året då någon av mina bröder fått Monopol i julklapp var lyckan stor i familjen. Någon hasard med pengar förekom inte ännu då det var små barn med och spelade. Några år senare spelades poängpoker med ett- eller två-öringar som insats. Denna nyårskväll var Stig och Rune extra ivriga inför tolvslaget. De hade tillsammans investerat i fyrverkeripjäser. Hur många vet jag inte, de var dyra, så många var det säkert inte tal om.

Äntligen började klockan dra sig mot årsskifte. Som vanligt brukade vi titta på fyrverkerierna genom storarumsfönstret. Vi bodde på tredje våningen och hade bra utsikt från våra fönster. Vi hade flera kilometers utsikt över himlavalvet så vi kunde se ljusspelet riktigt fint härifrån. Givetvis ville Stig och Rune också se fyrverkerierna så deras få pjäser fick de skicka ut genom fönstret.

Lite kittlade det i nerverna för det var det första året vi innehaft sådana rikemansattiraljer. Jag vet inte om det var den sista ”häxvisslan” som någon av brorsorna trasslade in i mors nya fina stores. Den gick ialla fall inte ut genom fönstret som förväntat utan visslade in i rummet, dansade runt, runt innan den körde fast mot de nya fina tapeterna, falnade och  dog. Ett STORT mörkt brännmärke på den nytapetserade väggen! Man kan tänka att det var ett omen om kommande olyckor det året, men jag minns inte hur det blev. Däremot minns jag mors syrliga min då hon inspekterade tapeten.

Sida 1 av 2

Drivs med WordPress & Tema av Anders Norén