Några starka minnen har jag inte från min första bostadsadress, en liten enrummare på första våningen i 28:an. Men att det var mycket inredning i trappuppgång och i källarplan med bräder. Omålade bräder som avgränsade källarförråd och andra utrymmen har jag ett vagt minne av.
Vi flyttade till 36:an då familjen var på väg att bli 6 personer. Vilken lyx att få bo i ett hus med egen toalett i varje lägenhet. Det var vi inte vana vid på det föregående stället. Visserligen var jag inte äldre än att min mor skötte mina toabestyr via en potta, men jag minns vattentanken högt upp på väggen och handtaget i kedjan man skulle dra i för att spola. Nu kunde jag själv börja gå på toaletten och även spola efter mig. En gång råkade jag låsa in mig på badrummet då jag besökt toa. Oroliga föräldrar stod på utsidan dörren och försökte instruera mig hur jag skulle låsa upp. Det var en vanlig nyckel i låset och inte som idag på de flesta toaletter, ett vred. Jag var förtvivlad men jag kunde inte vrida tillbaka nyckeln så att låset gick upp. Förslag hördes utifrån hallen på att slå sönder rutan i dörren, det fanns en ca 50×50 cm mjölkglasad ruta i dörren för att få in lite dagsljus i hallen, eller tamburen som vi kallade den. Efter mycket gråtande från min sida lyckades de att lugna ner mig, övertala mig att ta ur nyckeln och kasta ut den genom fönstret. Och vips efter en stund hade de låst upp dörren. Jag lovar, det tog tid innan jag reglade någon dörr på toaletten igen.
Vår nya fina lägenhet var 54 kvadratmeter stor, med ett rejält kök och både ”storarum och lillarum”. Även en stor klädkammare som kallades garderoben. Köket var modernt utrustat med gasspis. Ett rejält skafferi med genomgående ventilation. Det blev så kallt att det hände att mjölken hade isskorpa på morgnarna vintertid. Givetvis blev det tvärtom-effekt sommartid då smöret rann i sin bytta. Jag kan inte minnas att mor var någon överdriven bagerska varken vad gällde matbröd eller kaffebröd. Vi hade ”långa lådan” i köket som innehöll allt möjligt. Begagnade strumpor som väntade på lagning, brödkavel, pennstumpar små överblivna garnnystan, ja snart sagt allt möjligt. Denna ”låda” hade inget bakstycke för det var ett bakbord som ingick i köksinredningen, men så länge jag kan minnas var där aldrig en degklick på detta bakbord. Köket var så stort att det var plats för en kökssoffa där ett par barn bäddades ner i om kvällarna. Senare byttes denna soffa ut mot en duschatell som hade en utdragbar säng under så man kunde få två bäddplatser i den. Under årens lopp bytte mina bröder plats med Bittan (lillasyster) och mig flera gånger. Då vi var yngst hade de oss först i lillarummet, så de kunde ”natta” oss tidigare om kvällarna. Men sedan krävde säkert bröderna Stig och Rune mer plats i tonåren och så fick de lillarummet och vi fick flytta ut i köket.
I kökshörnet stod ”kokelådan” som också var en förvaringsplats för allehanda bra att ha-grejer. Hammare och skruvmejslar hittade man säkert här, liksom fars skoläst som han använde då han halvsulade våra skor. Varför hette den kokelådan? Jo under beredskapstiden då man fick lära sig att hushålla med energin så att man kokte upp potatisen,tog den från spisen, virade in den i gamla tidningar och sist en filt. Ner med paketet i kokelådan som var en isolerad låda. Här efterkokte nu potatisen klart och man hade sparat energin. En förnäm uppfinning som jag tror byggdes i många hem.
Köksbordet moderniserades i mitten av 50-talet då far limmade på en perstorpsskiva. Det var mycket trevligare att äta vid bordet sedan. Förut hade bordsytan varit sliten, skavankig och ganska ohygienisk. Det var en revolution då dessa perstorpskivor blev överkomliga för gemene man. Vi satt sex personer runt detta lilla köksbord varje måltid, två i soffan och fyra på stolar runt. Det var inget ovanligt med småkiv om armbågsutrymmet. När det i mitten av 50-talet införskaffades ett kylskåp fick detta sin plats i ena hörnet av matplatsen. Nu blev det lite trångt men inte så vi klagade. Detta var ju oerhört betydelsefullt för mathållningen med ett kylskåp.
I stora rummet bodde far och mor. Då jag var liten fanns där tunga mahognymöbler med bäddsoffa, matbord och i hörnet ett litet radiobord med en fåtölj. Även ett sidebord som kallades byffé, med farfar och farmors porträtt och två ljusstakar i tenn fanns. Under senare delen av 50-talet byttes detta möblemang ut till moderna möbler i ett ljust träslag, tror det var ek. Bäddsoffan blev en hörnsoffa som kunde bäddas. De gamla tunga mahognymöblerna fick flytta till kolonien, där de vitmålades och användes ytterligare ett decennium. Det lilla radiobordet var samtidigt ett rökbord, för efter maten gick far in och satte sig i fåtöljen och rökte sin pipa. Ofta samlades vi här inne runt radion för efter Dagens Eko som sändes 18.30 följde ofta något underhållningsprogram. Var där inget särskilt på radion hade vi små sångstunder med alla slagdängor som fanns då. Ernst Rolfs repertoar var vanligt, Evert Taube hade en visskatt att ösa ur. Lasse Dahlqvist och sist men inte minst Jules Sylvain sjöngs mycket hemma hos oss.
Vidare in i det så kallade lilla rummet som var ett väl tilltaget rum på minst 12 kvadratmeter. Här var ett trägolv som, jag tror, fernissades om till jul varje år. Det är så jag minns det för det var ett tufft jobb med rengöring av golvet och alla skarvarna som petades rena med en bordskniv. Gissa hur många meter skarvar det finns i ett så stort rum! Förmodligen var det varken varje eller vart annat år detta fernissande skedde, men jag tyckte det var ofta. Hur rummet var möblerat har jag inte något särskilt minne av förrän de inköptes sängar i teak med nozag-botten. Mycket modernt och snyggt. Vi fick även en liten bokhylla i teak med en liten skrivplats. Oerhört tidsenliga möbler var det här möblemanget. Rejäla perspektivfönster som gjorde rummen ljusa. Tiden med tuberkulos som den stora folksjukdomen hade undansopats med vaccin och ett bättre vetande om ljusets inverkan. Men ”skäcktesyn” förekom regelbundet under 50-talet. Man hade folk som gick runt i hemmen och kontrollerade så att det hölls fritt från vägglöss. Man satte upp anslag i trappuppgångarna i god tid i förväg så det blev alltid ett skrubbande och tvättande då dessa inspektörer skulle komma. Alla vi syskon hade problem med sängvätning. Därför var det mors stora förtvivlan eftersom alla madrasser i hemmet hade en svagare eller starkare doft av kiss. Även om det bäddades med aldrig så fina sängskydd kom det ofta utanför. Men den dagen inspektörerna skulle komma var det bäddat med rena nymanglade lakan i varenda säng i huset.
Mattor hade vi som bars ut och piskades och borstades varje vecka. Detta jobb visste jag väntade på mig på fredagen då jag kom från skolan. En stor wiltonmatta i stora rummet, en något mindre i lilla rummet. I hallen, som var i vinkel hade vi så kallade gångmattor två stycken. Det var ett tungt lass mattor som bars ner till piskställningen ute på gården och sedan upp igen då man var färdig. Men de sparade golven mot slitage. I köket hade vi trasmattor, men jag tror de försvann då vi fick inlagt ett snyggt grön- och vitrutigt linoleumgolv på 50-talet.
Konst på väggarna hade vi i båda rummen. I stora rummet hängde Eriks (mors bror) tavla , en blombukett i ett fönster. När Erik övertalade far och mor att investera i en färglitografi med Paris gatuliv (den gick under benämningen rött faller in) fick vi in blomsterbukett-tavlan i lilla rummet. Många gånger har jag legat och tittat på denna tavla, undrat över perspektivet, varför föll inte vasen i golvet? Var det äpplen eller plommon som låg bredvid? Erik hade målat den då han var anställd på Helsingborgs Litografiska 1945. Jag nämnde för Erik då jag träffade honom i början av 1990-talet, att tavlan numera var i min ägo. Jaså svarade han, har färgen torkat ännu? Det var färger som var ämnade för tryckpressarna på hans dåvarande jobb.
Bakom gardinen i stora rummet stod telefonen. Det var ingen prydnad så den gömde man gärna uppe i fönsterkarmen, en stor svart bakelit-telefon. denna stora otympliga apparat var kopplad till en dosa i väggen därifrån ringlade sig sladdar som liknade dem man har till strykjärn i dag. Textilöverspunna som blev mer slitna för varje dag som gick. En gång då vi tvättade golv minns jag att sladdarna som löpte en bit på golven fick sig en ordentlig rotblöta. Detta slutade med att telefonen stod och ringde för sig själv utan att det var ”någon på tråden”. Hoppades att den skulle lugna ner sig då de hade torkat, men nej. Fick kontakta televerket som kom och bytte ut telefonen till en modernare sak och anslöt med ett jack. Nu flyttades telefonen ut i hallen där den fick en egen hörna med en egen liten String-hylla. Vi hade telefon tidigt i vår familj, det berodde på att far som jobbade vid vannbruget (vattenverket) hade jourtjänstgöring varannan helg och fick rycka ut om det uppstod någon läcka på stadens vattenledningsnät. Bredvid telefonen i hallen stod byrån som var det första bohag som var i mors och fars ägo. Otaliga gånger har den målats om allt eftersom modet växlat, och jag minns tydligt då vi monterade av de gamla fina mässingsbeslagen för att sääta dit röda plasthandtag då vi målat byrån vit. Vid en renovering som gjordes senare delen av 70-talet bad mina föräldrar att min make skulle bära ned denna byrån i en sopcontainer som stod uppställd på gården i samband med renoveringen. Även Eriks tavla beordrades dit. Jag viskade till maken att bära dem till vår bil. Byrån blev avlutad och jag har lyckats hitta nygjorda mässingshandtag som stämmer bra med dem jag minns satt på byrån. Den står numera i min hall och tavlan hänger i mitt vardagsrum.
Så här levde vi sex personer, två vuxna och fyra barn. En vanlig miljö för många av oss fyrtiotalister.