nedtecknade minnen och berättelser

Etikett: radio

Televisionen

I mitten av femtiotalet blev det allmänt omtalat att man kunde se television, likadant som man hörde gubbarna i radio kunde man även se dem i en apparat som benämndes television. Jag minns att man drömde om detta hemma. Framförallt var det sport man kunde få se i sitt eget vardagsrum. Våren 1958 blev det än mer talat om det för VM i fotboll gick i Sverige. Att åka runt till Göteborg och Stockholm för att se matcherna var det nog ingen som funderade på. Det var framförallt min far och min bror Rune som var intresserade av sport, så även dessa två som var pådrivande att en televisionsapparat skulle inhandlas. Sagt och gjort.

Vi blev genast intressanta för släkt och vänner att hälsa på. Vårt kaffekonto ökade troligen avsevärt för jag minns att det var kaffekalas ganska ofta hemma i storarummet. Ena dagen var det Putt och Ingeborg med sina två barn Bengt och Christer. Sen dök Greta och Valter upp. Petter (Pittor) och Ingeborg kom för att se. Det var en tid då en ensam hemmakväll började vara något sällsynt.

Vad tittade man då på? Jo här i Hälsingborg kunde vi fortfarande inte se svensk TV så vi tittade på  den enda danska kanal som fanns att se. Men vi blev duktiga på det danska språket, och framförallt blev vi mästare på de danska räknetermer. Femoghalvfjärs, toog halvfems osv. Vad vi lärde oss!

Sen denna fantastiska fotbollsturnering som gick av stapeln en sommar som var en av seklets varmaste och vackraste. Givetvis sändes den i eurovisionen så att även Danmark kunde sända den. Och givetvis var TV-soffan fullsatt då finalmatchen Sverige -Brasilien gick av stapeln. Blev ombedd att gå hän till Börjes conditori på O.D.Krooksgatan för att inhandla kaffebröd till eftermiddagskaffet. Jag minns inte vad klockan var men det var mitt på blanka eftermiddagen. Då jag kom ut på de soliga gatorna var det tyst som i graven. En spöklik tystnad så att jag blev riktigt rädd. Skönt att komma inomhus igen. Detta är vad jag minns av införskaffandet av televisionsapparat. Men så småningom fick vi möjlighet att se svensk TV. Lördagskvällarna framför radion med olika underhållnings-program t.ex. Karusellen, Lilla Fridolf och jag blev nu ett minne blott.

Tvårumslägenhet, lyxigt

Några starka minnen har jag inte från min första bostadsadress, en liten enrummare på första våningen i 28:an. Men att det var mycket inredning i trappuppgång och i källarplan med bräder. Omålade bräder som avgränsade källarförråd och andra utrymmen har jag ett vagt minne av.

Vi flyttade till 36:an då familjen var på väg att bli 6 personer. Vilken lyx att få bo i ett hus med egen toalett i varje lägenhet. Det var vi inte vana vid på det föregående stället. Visserligen var jag inte äldre än att min mor skötte mina toabestyr via en potta, men jag minns vattentanken högt upp på väggen och handtaget i kedjan man skulle dra i för att spola. Nu kunde jag själv börja gå på toaletten och även spola efter mig. En gång råkade jag låsa in mig på badrummet då jag besökt toa. Oroliga föräldrar stod på utsidan dörren och försökte instruera mig hur jag skulle låsa upp. Det var en vanlig nyckel i låset och inte som idag på de flesta toaletter, ett vred. Jag var förtvivlad men jag kunde inte vrida tillbaka nyckeln så att låset gick upp. Förslag hördes utifrån hallen på att slå sönder rutan i dörren, det fanns en ca 50×50 cm mjölkglasad ruta i dörren för att få in lite dagsljus i hallen, eller tamburen som vi kallade den. Efter mycket gråtande från min sida lyckades de att lugna ner mig, övertala mig att ta ur nyckeln och kasta ut den genom fönstret. Och vips efter en stund hade de låst upp dörren. Jag lovar, det tog tid innan jag reglade någon dörr på toaletten igen.

Vår nya fina lägenhet var 54 kvadratmeter stor, med ett rejält kök och både ”storarum och lillarum”. Även en stor klädkammare som kallades garderoben. Köket  var modernt utrustat med gasspis. Ett rejält skafferi med genomgående ventilation. Det blev så kallt att det hände att mjölken hade isskorpa på morgnarna vintertid. Givetvis blev det tvärtom-effekt sommartid då smöret rann i sin bytta. Jag kan inte minnas att mor var någon överdriven bagerska varken vad gällde matbröd eller kaffebröd. Vi hade ”långa lådan” i köket som innehöll allt möjligt. Begagnade strumpor som väntade på lagning, brödkavel, pennstumpar små överblivna garnnystan, ja snart sagt allt möjligt. Denna ”låda” hade inget bakstycke för det var ett bakbord som ingick i köksinredningen, men så länge jag kan minnas var där aldrig en degklick på detta bakbord. Köket var så stort att det var plats för en kökssoffa där ett par barn bäddades ner i om kvällarna. Senare byttes denna soffa ut mot en duschatell som hade en utdragbar säng under så man kunde få två bäddplatser i den. Under årens lopp bytte mina bröder plats med Bittan (lillasyster) och mig flera gånger. Då vi var yngst hade de oss först i lillarummet, så de kunde ”natta” oss tidigare om kvällarna. Men sedan krävde säkert bröderna Stig och Rune mer plats i tonåren och så fick de lillarummet och vi fick flytta ut i köket.

I kökshörnet stod  ”kokelådan”  som också var en förvaringsplats för allehanda bra att ha-grejer. Hammare och skruvmejslar hittade man säkert här, liksom fars skoläst som han använde då han halvsulade våra skor. Varför hette den kokelådan? Jo under beredskapstiden då man fick lära sig att hushålla med energin så att man kokte upp potatisen,tog den från spisen, virade in den i gamla tidningar och sist en filt. Ner med paketet i kokelådan som var en isolerad låda. Här efterkokte nu potatisen klart och man hade sparat energin. En förnäm uppfinning som jag tror byggdes i många hem.

Köksbordet moderniserades i mitten av 50-talet då far limmade på en perstorpsskiva. Det var mycket trevligare att äta vid bordet sedan. Förut hade bordsytan varit sliten, skavankig och ganska ohygienisk. Det var en revolution då dessa perstorpskivor blev överkomliga för gemene man. Vi satt sex personer runt detta lilla köksbord varje måltid, två i soffan och fyra på stolar runt. Det var inget ovanligt med småkiv om armbågsutrymmet. När det i mitten av 50-talet införskaffades ett kylskåp fick detta sin plats i ena hörnet av matplatsen. Nu blev det lite trångt men inte så vi klagade. Detta var ju oerhört betydelsefullt för mathållningen med ett kylskåp.

I stora rummet bodde far och mor. Då jag var liten fanns där tunga mahognymöbler med bäddsoffa,  matbord och i hörnet ett litet radiobord med en fåtölj. Även ett sidebord som kallades byffé, med farfar och farmors porträtt och två ljusstakar i tenn fanns. Under senare delen av 50-talet byttes detta möblemang ut till moderna möbler i ett ljust träslag, tror det var ek. Bäddsoffan blev en hörnsoffa som kunde bäddas. De gamla tunga mahognymöblerna fick flytta till kolonien, där de vitmålades och användes ytterligare ett decennium. Det lilla radiobordet var samtidigt ett rökbord, för efter maten gick far in och satte sig i fåtöljen och rökte sin pipa. Ofta samlades vi här inne runt radion för efter Dagens Eko som sändes 18.30 följde ofta något underhållningsprogram. Var där inget särskilt på radion hade vi små sångstunder med alla slagdängor som fanns då. Ernst Rolfs repertoar var vanligt, Evert Taube hade en visskatt att ösa ur. Lasse Dahlqvist och sist men inte minst Jules Sylvain sjöngs mycket hemma hos oss.

Vidare in i det så kallade lilla rummet som var ett väl tilltaget rum på minst 12 kvadratmeter. Här var ett trägolv som, jag tror, fernissades om till jul varje år. Det är så jag minns det för det var ett tufft jobb med rengöring av golvet och alla skarvarna som petades rena med en bordskniv. Gissa hur många meter skarvar det finns i ett så stort rum! Förmodligen var det varken varje eller vart annat år detta fernissande skedde, men jag tyckte det var ofta. Hur rummet var möblerat har jag inte något särskilt minne av förrän de inköptes sängar i teak med nozag-botten. Mycket modernt och snyggt. Vi fick även en liten bokhylla i teak med en liten skrivplats. Oerhört tidsenliga möbler var det här möblemanget. Rejäla perspektivfönster som gjorde rummen ljusa. Tiden med tuberkulos som den stora folksjukdomen hade undansopats med vaccin och ett bättre vetande om ljusets inverkan. Men ”skäcktesyn” förekom regelbundet under 50-talet. Man hade folk som gick runt i hemmen och kontrollerade så att det hölls fritt från vägglöss. Man satte upp anslag i trappuppgångarna i god tid i förväg så det blev alltid ett skrubbande och tvättande då dessa inspektörer skulle komma. Alla vi syskon hade problem med sängvätning. Därför var det mors stora förtvivlan eftersom alla madrasser i hemmet hade en svagare eller starkare doft av kiss. Även om det bäddades med aldrig så fina sängskydd kom det ofta utanför. Men den dagen inspektörerna skulle komma var det bäddat med rena nymanglade lakan i varenda säng i huset.

Mattor hade vi som bars ut och piskades och borstades varje vecka. Detta jobb visste jag väntade på mig på fredagen då jag kom från skolan. En stor wiltonmatta i stora rummet, en något mindre i lilla rummet. I hallen, som var i vinkel hade vi så kallade gångmattor två stycken. Det var ett tungt lass mattor som bars ner till piskställningen ute på gården och sedan upp igen då man var färdig. Men de sparade golven mot slitage. I köket hade vi trasmattor, men jag tror de försvann då vi fick inlagt ett snyggt grön- och vitrutigt linoleumgolv på 50-talet.

Konst på väggarna hade vi i båda rummen. I stora rummet hängde Eriks (mors bror) tavla , en blombukett i ett fönster. När Erik övertalade far och mor att investera i en färglitografi med Paris gatuliv (den gick under benämningen rött faller in) fick vi in blomsterbukett-tavlan i lilla rummet. Många gånger har jag legat och tittat på denna tavla, undrat över perspektivet, varför föll inte vasen i golvet? Var det äpplen eller plommon som låg bredvid? Erik hade målat den då han var anställd på Helsingborgs Litografiska 1945. Jag nämnde för Erik då jag träffade honom i början av 1990-talet, att tavlan numera var i min ägo. Jaså svarade han, har färgen torkat ännu? Det var färger som var ämnade för tryckpressarna på hans dåvarande jobb.

Bakom gardinen i stora rummet stod telefonen. Det var ingen prydnad så den gömde man gärna uppe i fönsterkarmen, en stor svart bakelit-telefon. denna stora otympliga apparat var kopplad till en dosa i väggen därifrån ringlade sig sladdar som liknade dem man har till strykjärn i dag. Textilöverspunna som blev mer slitna för varje dag som gick. En gång då vi tvättade golv minns jag att sladdarna som löpte en bit på golven fick sig en ordentlig rotblöta. Detta slutade med att telefonen stod och ringde för sig själv utan att det var ”någon på tråden”. Hoppades att den skulle lugna ner sig då de hade torkat, men nej. Fick kontakta televerket som kom och bytte ut telefonen till en modernare sak och anslöt med ett jack. Nu flyttades telefonen ut i hallen där den fick en egen hörna med en egen liten String-hylla. Vi hade telefon tidigt i vår familj, det berodde på att far som jobbade vid vannbruget (vattenverket) hade jourtjänstgöring varannan helg och fick rycka ut om det uppstod någon läcka på stadens vattenledningsnät. Bredvid telefonen i hallen stod byrån som var det första bohag som var i mors och fars ägo. Otaliga gånger har den målats om allt eftersom modet växlat, och jag minns tydligt då vi monterade av de gamla fina mässingsbeslagen för att sääta dit röda plasthandtag då vi målat byrån vit. Vid en renovering som gjordes senare delen av 70-talet bad mina föräldrar att min make skulle bära ned denna byrån i en sopcontainer som stod uppställd på gården i samband med renoveringen. Även Eriks tavla beordrades dit. Jag viskade till maken att bära dem till vår bil. Byrån blev avlutad och jag har lyckats hitta nygjorda mässingshandtag som stämmer bra med dem jag minns satt på byrån. Den står numera i min hall och tavlan hänger i mitt vardagsrum.

Så här levde vi sex personer, två vuxna och fyra barn. En vanlig miljö för många av oss fyrtiotalister.

Matminnen

Lustigt att barndomsminnen ofta är förknippade med mat. Jag saknar ibland dessa hårt inrutade mattider som skiljde vardag och helgdag åt. Vardagsmiddagen avåts klockan 17.00 när far kom hem från jobb. Då hade vi barn fått lunch i skolan. Helt säker på om mina båda bröder Stig och Rune åtnjöt denna nyordning med skollunch är jag inte. Men min syster Britt-Marie och jag fick skolmat under vår skoltid.

Däremot var det en annan ordning på lördagarna. Då hade vi inte skollunch. Vi gick bara halva dagen i skolan och far jobbade bara halva dagen. (Jag märker att jag använder ordet jobbade om min far. Trots att jag är ett typiskt arbetarbarn arbetade inte min far. Han jobbade, arbetade gjorde de som inte talade skånska.) Då vi kom hem lördagmiddag serverades en lättare lunch i form av spenatstuvning med stekt falukorv, eller ärt- och morots-stuvning även här med falu-, lunch- eller prinskorv. Senare på lördagskvällen samlades man runt ett smärre smörgåsbord. Ägg, sill, ost och varierande kallskuret fanns på bordet. Denna kvällsmåltid avnjöts vid 18.00-tiden. Med avund såg jag på, då Rune satt och mumsade i sig en välvispad toddy gjord på rått ägg och socker. Hur han lyckades dupera våra föräldrar till att få denna delikatess är mig en gåta. Mor berättade att han inte tyckte om kokt ägg så därför fick han sin äggranson på detta vis. Jag har otaliga gånger vispat denna toddy till honom. Elvispen var inte var mans egendom vid denna tid. Men de gånger jag vispade till honom var det många avsmak per visptillfälle, något som jag tror att han aldrig märkte.

Kvällsmaten borde vara undanstökad till klockan 20.00 då radioprogrammet började. Lördagskvällens program lyssnades alltid på i mitt hem.

Söndagsmaten var också speciell. Stek i olika former bjöds det på. Jag vet inte att vi någon gång fick korv eller köttbullar till söndagsmiddag. Det närmaste charkuterier vi kom någon gång var då mor gjorde kåldolmar, som kunde förekomma som söndagsmiddag. Annars var det potatis, kött och brunsås. Jag vet inte om det fanns andra sorters konserverade grönsaker än ärtor och morötter. Min mor visste i alla fall inte det, tror jag. Vi fick efterrätt till söndagsmiddagen. Den bestod i konserverade plommon med vispad grädde,  ibland fick vi äpplakaka med vaniljsås. Men det var huvudsakligen produkter från vår koloniträdgård som mor omvandlade till mos, sylt och konserverad frukt. Änglamat var en lyxvariant på dessert som tillagades med hjälp av i mjölk lätt uppblötta skorpor och lingonsylt försiktigt nedrörd i vispad grädde.Till söndagsmiddagen fick vi barn var sin limenad (läsk). Allt detta serverades vid 13.00-tiden och sedan vid 18.00-tiden åt man lite smörgåsmat som var över från lördagskvällen.

Drickan inhandlades när bryggarbilen, Kronans bryggeri, stannade utanför vårt hus vid lördagslunch-tid. Varje vecka köpte vi en 3-liters drickaflaska (svagdricka) 6 öl och 6 lemonad. På den tiden drack inte kvinnor öl, så de vet jag var till far, 4 läsk till barnen och en till mor. Jag har ofta undrat var försvann den sjätte lemonaden? Har inte kommit på att detta var ett mysterium förrän min mor och far var döda så lösningen är enbart spekulationer, far tog den till sin lördagsgrogg.

Det hörde till den vanliga veckorutinen att det inhandlades en ”feberfri” ( en 37 cl renat brännvin. Om den varit 38 cl hade den haft feber).  Intogs först som snaps till sillbordet på kvällen, sen blandades resten till grogg.

Efter påstötning från min dotter Sara inser jag att det man tar för givet, inte alls är så givet. Hon undrar vad för sorts limenader som fanns då jag växte upp. Ja, så korttänkt av mig. Dagens utbud av läsk och dricka fanns inte på 40-50-talet. Sorterna som jag minns hette ”Champis, sockerdricka och hallonsoda”. Om det fanns fler sorter är jag lyckligt omedveten om det.

Drivs med WordPress & Tema av Anders Norén