Nu har vi packat ner dem för i år, de små virkade gula kycklingarna. Givetvis gula, vad skulle de annars varit? Med ett visst vemod la vi dem i korgen, den lila korgen som Ulla målat. Och nu kommer minnesfragment över mig.
Först, när blev de till? Jo, året då vi bodde inne på Drottninghög. Jag hade ett sticke på gång. Blev då inbjudna till ett housewarming-party hos Margareta. Vet inte vilken lägenhet det var, hon har flyttat några gånger under vår 44-åriga bekantskap. Såg fram emot denna fest och skyndade mig att sticka färdigt min kycklinggula jumper. Den hade små prickar av angoragarn som infällning i puffärmarna. Jag minns att jag spillde rödvin på bröstet på min nya fina jumper, så det blev ett engångsplagg. Fick aldrig bort fläcken. Undrar om Margareta vet…
Jumpern förpassades till soppåsen. Men kvar i stickkorgen låg restgarn från sticket och grinade mig i ansiktet. Vårvintern närmade sig och i Hemmets Journal hade man ett mönster till små virkade kycklingar att ha hängande i fönstret under påsken. Fram med garnet och tränade upp min dåliga virkkunskap. Jag har alltid haft lättare med stickning än virkning. Skam den som ger sig. Maken jobbade skift, så många kvällar kunde jag i min ensamhet träna. Och till slut lyckades jag få till dessa små söta varelser som stoppades med bomull, klistrades kryddpepparkorn till ögon och en vanlig gul hönsfjäder till rumpa. Jag var oerhört stolt över dem. Garnet räckte till nio stycken i vanligt garn och en liten jättegullig i angoragarn.
Kycklingarna fick hänga i fönstret i sytrådar så de snurrade som små mobiler. Så fint påskpynt! Dessa gav samma glädje som när man plockar fram julsakerna till jul. Påsken då dottern låg på barnsjukhuset fick de hänga uppe extra länge så hon skulle få se dem då hon kom hem. Visserligen hade vi förärat henne det finaste påskägget som vi kunde uppbringa för våra resurser, så för henne hade kycklingarna fallit ned på andra plats över finaste påskpyntet.
Året då vi åkte till farmor i Lappland över påsk behövde vi ha hundvakt till vår strävhårstax Dido. Min syster vidtalades och gick med på att ta hand om hunden med det tillägget att hon fick låna mina påskkycklingar . Nu fick mina systerbarn glädje av dem den påsken. Minns att jag var mer noga att få tillbaka kycklingarna än hunden…
Tiden gick, barnen flög ut och påskpyntet blev mindre viktigt kändes det som. Många påskar arbetade jag också så det blev inte samma helgfirande. Sen fick vi möjlighet att fira påskhelgerna uppe i vår stuga i Lappland. En fantastisk upplevelse som jag hört maken berätta drömmande om många gånger men aldrig riktigt förstått vad han menat. Men jodå, detta är så helt annorlunda än vi i Skåne upplever. Sol, djupblå himmel, skarsnö, pimpelfiske och vårsol som är så skarp att man får akta sig. Nu blev påskhelgen ett lika stort ”måste” i stugan som julen är på hemmaplan.
Mina kycklingar fick givetvis flytta med upp till stugan och hänga i fönsterna och glädja stora och små. Varje gång jag plockar fram dem sväller mitt hjärta av stolthet över vad jag lyckats åstadkomma. Extra glad blir jag när jag ser barnaögon följa deras flygande av värmen från elementen. Och stolt.
När jag plockade fram dem i år var vemodet lite extra. Kycklingarna hade legat undanstoppade i hela TVÅ år denna gång. Förra året stod vi klara med packningen inför påskresan. Maken skulle bara upp på lasarettet för att träffa sin läkare. Skulle ha besked på några undersökningar som gjorts. Fick då veta att han hade en cancertumör på tjocktarmen som de ville operera bort. Han blev inlagd dagen efter för operation. Det blev att gå hem och packa upp igen. Den påsken kom det inte upp några små söta kycklingar som skulle flyga runt. Istället låg de nerpackade och ingen visste om deras vidare öden.
Men de kom upp i år och jag tycker de verkar ha varit extra flygiga och glada… Eller är det i min fantasi? Mina små kycklingar som, när jag tänker på dem heter, mina små kyllingar….