Var det bättre förr? Ideligen hör man denna fras följd av djupa suckar. Antingen det var radio-och TV-program eller om det var varusortimentet i butiken. Det ansågs också lättare att leva, inte så komplicerat och invecklat som nuförtiden.

I förra veckan när lillasyster med make var och drack en förmiddagskopp kom vi att prata bilar förr och nu. Om en bil går sönder nuförtiden får man bärga den till närmsta verkstad, eftersom det är ofta invecklade komponenter som gått sönder, och om det är något enklare, trots allt, kan man ändå inte byta dem själv.

Maken och jag kom då att tänka på den gången vi körde den gamle Saaben från Markaryd till Hälsingborg med hjälp av ett Salvekvick.

Vi, mina föräldrar, maken och jag hade tillbringat helgen i Nässjö hos storebror Stig. Redan lördageftermiddag då vi var ute på en liten sightseeing i Nässjö med omnejd blev vi utan fungerande bil. Den bogserades hem till Stig och undersöktes i hans garage. På den tiden kände man gott till litet om motorer, de var inte som idag, små datorer. Det var i och för sig inte så många detaljer som på en nutida bil. Vem som kom på felet vet jag inte, men det konstaterades att rotorn inne i fördelardosan satt helt löst, alltså den roterade inte som den skulle göra. En liten skruv som höll fast den så den följde med runt, runt hade gått av. Resterna av skruven borrades ur och sedan ersattes den med en ny skruv. Nu fungerde bilen igen. Hurra! 

Vi skulle jobba på måndagen så det var viktigt att komma hem ordentligt. Söndagen förflöt i lugn och ro, som en söndagsförmiddag i Småland gör. Strax efter eftermiddagskaffet samlade vi ihop oss för hemfärd. Det var alltid ett väldigt diskuterande vilken väg som var bäst från Nässjö och ner till E4. Jag tror vi genom årens lopp provat alla alternativ.

Det började skymma då vi närmade oss Skånegränsen. Plötsligt var motorn helt död igen!! På E4 med trafiken bakom ryggen. Det var ingen önskesits, skymning och en trasig bil 8 mil hemifrån. Nu hade vi inget garage, ingen verkstadsutrustning till handa. Lyckligtvis hade vi en ficklampa. Det ingick i dåtidens nödutrustning. Maken gissade att samma fel hade uppstått igen, och jadå. Vid inspektion ner i fördelardosan satt en alldeles lös rotor än en gång.

Nu var läget prekärt. Söndagkväll mörker och inga verktyg. Vi slog våra kloka huvuden ihop, och det enda vi hade att göra fast något med var, i förstahjälpenväskan hade vi plåster. Försöka duger. Med lätt frusna, klumpiga fingrar, gjorde maken en fin lindning med Salvekvick runt rotorns nedre del och rotorarmen. Lyckades få fast den så pass att vi kom oss hem till Hälsingborg och till arbetet måndagmorgon. Brukar skämta om det  här, när vi säger att vi var tvungna att byta bil sist, då batteriet i bilnyckeln tog slut.

Då jag pratar med maken om episoden, berättar att jag nedtecknat den, svarar han att dagens nödhjälp heter SILVERTEJP…