Har suttit och tittat på annonserna i tidningen idag. Det är mors dag imorgon och tidningarna svämmar över med reklam om allt fint mor önskar sig. Visst vill man gärna ge mor det finaste man kan tänka sig. Till mor, sin egen lilla mor. Jag såg världens finaste tårtspade formad som en högklackad damsko. Vad läcker! Skulle jag nog kunnat tänka mig köpa till mor.

Kommer att tänka på en regnig disig decemberdag i slutet av 1950-talet. Det började närma sig jul och vi, min lillasyster Bittan och jag skulle inhandla julklappar till familjen. Minns inte hur mycket våra samlade tillgångar var, men vill minnas att det var runt fem kronor. Det var inga stora summor men vi räknade ihop och traskade ner i stan. Vi skulle köpa till far, mor, Stig och Rune. Det var långt att traska ända ner till Epa men om vi inte åkte spårvagn hade vi lite mer pengar att köpa för. Epa låg vid konsul Olssons plats i nuvarande Nordeabanken-huset. Man kunde passa på och åka rulltrappa, men vi vågade bara åka två gånger per man. Risken att upptäckas var stor, två snoriga ungar utan vuxet sällskap. Sen gick vi runt i affärerna och tittade och räknade vad vi hade råd till.

När vi stodoch tryckte näsorna mot ett skyltfönster i en guldsmedsaffär fick vi se en tårtspade. Oh, så fin den var. I nysilver och med rosenmönster på hela skaftet. Bedårande! Vi hade fortfarande inte köpt en enda sak till någon så vi hade hela kassan kvar. Tårtspaden var dyr, jättedyr. Den kostade 2:45 kr. Det var nästan hälften av våra samlade tillgångar. Hade vi råd till det?

Minns att vi fick leta runt länge, länge för att hitta något till far och pågarna. Vem av oss som kom på idén att vi skulle köpa något gemensamt till Stig och Rune minns jag inte men vi köpte en mini-liten flaska luktegott till pågarna. Vad far fick har jag glömt för längesen. Men hurra, vi hade kvar 2:45 så att vi kunde köpa den hett åtrådda tårtspaden. Damen i affären förstod troligen våra uppoffringar för hon lade hela sin själ i att få till ett vackert paket.

Nu hade vi inga pengar till spårvagnen hem heller utan att det var bara att traska hemåt. Det var mörkt sedan flera timmar, men vi hade inte skänkt en tanke på att vi var saknade. Vi hade gått runt länge i affärerna för att lösa problemet med de andra julklapparna, sen var ju tårtspaden inhandlad i ett huj.  Uppför Hälsan och genom Kopparmölleparken, sen var Hjälmshultsgatan och Grubbagatan passerade. Vi var trötta i benen, men innehavet av tårtspaden förtog all trötthet.

Väl hemma mottogs vi av mor som satt i badrumsfönstret och spanade efter oss. Där satt hon ofta då hon började vara orolig för var vi ungar höll hus. Vi såg redan då vi kom på gården att vi hade en avhyvling att vänta. Mycket riktigt. Det är ju så för de flesta att om man varit riktigt orolig för någon/något övergår det i en sorts ilska när man inser att faran är över. Och jodå, det var ingen sinekur att komma hem den kvällen. Som mor skällde!

Sen följde en utfrågning i detalj vad vi köpt. I sin ilska var hon övertygad att vi köpt godis för merparten av pengarna. Hon skulle bara visst som vi fått räkna och dividera för att få pengarna att räcka till alla.  Vi fick till slut klämma fram med vad vi köpt till far och pågarna. Ja, ja det var ju billigt, det kunde mor själv räkna ut! Men resten!? Pressen var hård på oss men jag tänkte inte sladdra. Till slut hade hon presssat oss så vi inte kunde hitta något att försvara oss med, så till slut klämde Bittan ur sig; -Du får ändå aldrig reda på vad din tårtspade kostade!! Jag har aldrig sett mor så överrumplad förr, och hon blev dödstyst, svalde resterande bannor som hon hade på lager.