nedtecknade minnen och berättelser

Etikett: kolonin

Raketen som for fel

Sommaren 2010 , värmebölja i södra Sverige, häruppe i norr behagligt väder. Satt och såg VM-finalen i fotboll i söndagskväll. Spanien vann och glädjescenerna ville aldrig ta slut. Men värdlandet Sydafrika hade givetvis ett avslutningsscenario som många missade i den allmänna glädjeyran. Uppe på stadion hade man arrangerat ett spektakulärt fyrverkeri, det gick som en inhängnad runt hela arenan. Trots att jag, då jag varit djurägare inte roats av fyrverkerier, är jag som en litet barn när jag ser dem på TV. Jag tror att alla människors ögon glittrar lite innerst inne då det är fina arrangemang med dessa ljusspel.

Tankarna går tillbaka till sent femti-tal och julhelgen då vi fått renoverat vår lägenhet. Nya tapeter i båda rummen, kommunalgråa nonfigurativa men oerhört efterlängtade. Jag är inte säker om det var i denna vevan vi också fick linoleummattor över de fina trägolven. Men nyrenoverat hade vi fått. Nya sängskydd hade inhandlats att sätta vid sängarna så de nya fina tapeterna inte skulle få fettfläckar av våra kalufser. Tunna ribbor av teak ihopvävda till en matta som täckte väggen en bit upp. När de var nya och oslitna fick man passa sig för en och annan spink fick man då man satt och hängde uppefter väggen, som man ofta gjorde då man läste läxor.

Denna julhelg hade mor inhandlat och sytt nya gardiner till storarummet. En mörkt röd brokadgardin med en vacker storesgardin i benvit  nylon med bred spets, under den röda. Även kornischen var omklädd med den röda brokaden. Möblerna var nya sedan något halvår, ljusa snygga möbler i ek och björk. (De gamla tunga mahognymöblerna stod på undantag på vinden, för att senare få ett nytt användningsområde ommålade i vitt uppe i den nya kolonistugan som byggdes i slutet av sextiotalet.) Hela huset andades av en ny tid med moderniteter som gjorde att vi kände oss lite högtidliga. Julen firades som vanligt som jag berättat i historien om då jag fick min docka Mona-Lisa. Alltså de traditionella släktträffarna hos respektive släktingar.

Nyårsafton firade vi själv inom familjen,coh det var en arbetsdag för far, som om det vore lördag. Lite lunch serverades när han kom hem. En lite festligare måltid förbereddes till aftonen för det skulle vakas in det nya året och vi skulle sitta uppe antingen vi orkade eller ej. Kortspel förekom och andra sällskapsspel. Det rullades tärningar i Fia med knuff och satsades tändstickor i olika kortspel. Året då någon av mina bröder fått Monopol i julklapp var lyckan stor i familjen. Någon hasard med pengar förekom inte ännu då det var små barn med och spelade. Några år senare spelades poängpoker med ett- eller två-öringar som insats. Denna nyårskväll var Stig och Rune extra ivriga inför tolvslaget. De hade tillsammans investerat i fyrverkeripjäser. Hur många vet jag inte, de var dyra, så många var det säkert inte tal om.

Äntligen började klockan dra sig mot årsskifte. Som vanligt brukade vi titta på fyrverkerierna genom storarumsfönstret. Vi bodde på tredje våningen och hade bra utsikt från våra fönster. Vi hade flera kilometers utsikt över himlavalvet så vi kunde se ljusspelet riktigt fint härifrån. Givetvis ville Stig och Rune också se fyrverkerierna så deras få pjäser fick de skicka ut genom fönstret.

Lite kittlade det i nerverna för det var det första året vi innehaft sådana rikemansattiraljer. Jag vet inte om det var den sista ”häxvisslan” som någon av brorsorna trasslade in i mors nya fina stores. Den gick ialla fall inte ut genom fönstret som förväntat utan visslade in i rummet, dansade runt, runt innan den körde fast mot de nya fina tapeterna, falnade och  dog. Ett STORT mörkt brännmärke på den nytapetserade väggen! Man kan tänka att det var ett omen om kommande olyckor det året, men jag minns inte hur det blev. Däremot minns jag mors syrliga min då hon inspekterade tapeten.

Året i kolonin

17 april idag. Nu får man inte elda i kolonin längre utan tillstånd. När jag växte upp skulle pinnarna som klippts från fruktträden vara hopplockade och lagda i en bunt så man kunde elda upp dem. Den 15 april var absolut sista dagen man fick elda utan att begära särskilt tillstånd från brandkåren. Det var förknippat med vårvintern att plocka dessa pinnar. De var många, de var blöta, de var iskalla och provade man att plocka dem med vantar var vantarna snart genomsura och de fyllde ingen funktion längre som värmare. Detta var ett av de tråkigare arbeten som jag minns från kolonin, våran i övrigt väldigt uppskattade sommarrekreation. Utomhus och sol på näsan. Även om det var förknippat med vissa i mina ögon tvångsarbeten, som att luka rabatter, plocka krusbär och vinbär. Hallonen och jordgubbarna var inte så tråkiga att plocka, de var dels lättare att plocka , stacks inte så mycket och säsongen var betydligt kortare på dessa bär. Nyhetens behag hann knappt gå över i tristess förrän de var slut för året.

När pinnarna var plockade tog vårbruket vid. Det var inte så tungt som höstgrävningen varit året förut. Det var mer att jämna till jorden och göra sättrader för potatisen. Jag minns att far och mor ofta talade om det året då potatisen var satta den 20 mars Bittans (lillasyster Britt-Marie) födelsedag. Hyppa (kupa) jorden gjorde man inte förrän precis då de började sticka upp små skott över jordytan. När potatisen var satta, de var det viktigaste, vidtog att göra sängar till det som skulle frösås och det som skulle skolas ut som småplantor. Kål, bryssel- och vitkål skolades ut från inköpta småplantor. Rödbetor , ärtor, bönor och morötter såddes.

Lite av vårens nyhetsbehag var den första kaffesstunden i kolonin. Stugan var fortfarande råkall och luktade vinter, och måltiden smakade också lite av denna atmosfär upplevde jag. När jag pratar med Rune om livet i kolonin frågar han alltid om jag minns musen i pipen. Ja, jag minns musen i pipen. Minns mors förtvivlade skri när hon en vår upptäckte att det satt en mus fastkilad i pipen i kaffekannan. Stugan var inte mer tät än att mössen hade en bra övervintringsplats i vår lilla stuga. Och från  hösten fanns det troligvis  lite smått och gott i hörnen för dem att kalasa på. Men denna lilla mus hade varit extra svulten som provat att ta sig in i kaffekannan genom pipen. Det påstås att möss kan ta sig in genom öppningar som är hur smala som helst, men detta var nog under minimimåttet för vad de klarar, eller så hade musen ätit och mått gott på de rester som fanns kvar efter oss och fått ett större midjemått än vad som var normalt för dessa små kryp. Detta var före min tid som kaffedrickare, annars tror jag jag hade strejkat med kaffedrickandet i kolonin för ett tag framöver. Denna emaljerade kaffekanna var för evigt förknippat med en viss äckelkänsla och vad jag minns byttes den nog ut tidigare än vad som var normalt för andra inventarier i kolonistugan. Däremot kastades den aldrig. Den ingick i försäljningen efter våra föräldrars död. Fast den förvarades ute i verktygsbo´n.

När vårbruket var färdigt gick livet i kolonin över i en lugnare fas. Ibland cyklade vi bara upp en kväll och  njöt av utevistelsen. Maj månad blommade plommon- päron- och äppelträden. Då var det hög tid att luckra i rabatterna och så och sätta lite blommor. Varje vår var diskussionerna livliga, om spirean skulle blomma till skolavslutningen eller inte. Jag minns inte hur det var då jag växte upp, men jag har haft en dotterplanta till denna buske i min trädgård som vuxen. Givetvis har spekulationerna om den ska blomma till skolavslutningen fortsatt genom mina barns uppväxt.

När sommaren gjorde sitt intåg var kolonin en naturlig tillflyktsplats alla skollediga dagar mellan skolavslutningen och midsommar. Efter midsommar deltog vi barn i kommunens anordnade badläger ute på Örby ängar med buss som avgick varje vardag klockan nio och återvände klockan tre på eftermiddagen. Eller  så åkte vi på barnkoloni en månad antingen 15 juni- 15 juli eller 15 juli-15 augusti. Har många gånger undrat varför de skickade iväg oss en hel månad, mor var ju inte förvärvsarbetande, men jodå det var hon under sommarlovet. Hon hjälpte till med storstädningen i skolorna som skedde under sommarlovet.

Midsommarafton var det fest i kolonin. Vi klädde majstången och dansade runt densamma på eftermiddagen borta på den stora gräsmattan vid kiosken. Det fanns alltid en tombola i samband med festligheterna i kolonin. Lotterna var dyra och det var inte ofta man fick ta en lott, men jag minns en gång att jag vann en handspegel och en borste. Vilken fin vinst för en liten tös. Undrar om  mannen i tombolan gjorde en liten omfördelning av vinsterna när han såg vem som vunnit? Traditionellt serverades det matjessill, sur grädde med nypotatis i lusthuset midsommarafton. Jag tror inte jag någonsin ätit något annat denna dag. Jordgubbar var ett måste till efterrätt och det var sorgliga år då våra jordgubbar inte hunnit mogna utan man fick köpa. För jordgubbar var även de ett måste.

Framåt kvällen var det dans på dansbanan som varje år monterades upp borta på stora gräsmattan till levande dragspelsmusik. Det förekom även andra instrument men dragspelsmusik är det som jag minns alltid fanns med. Vi barn skuttade runt fötterna på de dansande paren och lärde oss samtidigt ett och annat polka- och hambosteg. Det mesta var foxtrot och vals senare på kvällen när de dansande var lite mindre stadiga på fötterna. Jag minns aldrig att de slutade spela, däremot minns jag hur jag många gånger somnade bakom ryggen på de vuxna, då de intog senare förtäring av skilda slag inne i stugan. Då mörkret fallit blev det för kallt att sitta utomhus i lusthuset så man gick inomhus och fortsatte midsommarfirandet. Stugan var inte större än att de som deltog satt på dyschatellen och vi små barn låg ihopkrupna bakom dem. Suset från fotogenlampan kan jag tydligt höra än idag om jag blundar och minns. Och jag minns även de gånger vi blev hemtransporterade i de svaga gryningsljuset fram på morgonsidan. En gång insisterade far på att jag skulle vakna för att lyssna på näktergalen som sjöng så ihållande då vi passerade Frediksdalsskogen. Visst vet jag efter den gången hur näktergalen låter, nästan öronbedövande. Han sjunger ju bara nattetid.

Mitt sommarlov tillbringade jag gärna i kolonin speciellt då det var lite småregnigt. Gunilla grannens dotter och jag har under somrarna ritat och klippt ut massor av kläder till våra klippedockor. Hon hade så många olika kritor så kläderna blev så färggranna. Blev det bättre väder spelade vi krocket. Gunilla som var enda barnet hade många fina leksaker och jag kan väl erkänna att det var jag inte sen att utnyttja. Hon var avundsjuk på mig för jag hade syskon och jag var avundsjuk på henne för hennes fina leksaker.

Vi övernattade ibland i den lilla stugan fast platsen var väldigt begränsad. Det fanns en dyschatell med utdragbar undersäng och sen fanns det en ljusgrön möbel som inte var större än en liten byrå. Denna kunde man öppna locket på och dra ut som ett dragspel så att det blev en sängbotten av juteväv. Tror inte jag idag skulle vågat lägga mig i den men jag vet att mina bröder ibland sov i denna anordning. En gång övernattade Bittan och jag där. Det var lite kusligt när mörkret föll och vi kröp gärna inomhus och låste om oss. Vi vaknade rent förskräckta då det knackade på fönsterrutan och utanför stod fars bror farbror Gunnar och tryckte näsan mot fönstret. Han var ute på en cykeltur och ville kika in och se om det bjöds en kaffetår såhär på söndagsmorgonen. Gunnar dog strax efter, han gick bort i ganska unga år i en hjärtinfarkt, så det var sista gången jag såg honom.

Året i kolonin del 2

Sommarloven tog slut även i min barndom, trots att somrarna verkade längre och soligare än vad de är nuförtiden. Höstmorgnarna var svalare, lite friskare att inandas. Transparante blanche-äpplena var mogna så här på sensommaren. Doften av dessa äpplen kan jag fortfarande känna på flera meters håll. Viktoriaplommonen böjde ner grenarna under sin dignande börda. Aj så ont i magen man fick om man åt för många! Dags att plocka och transportera hem till mor som skållade, skalade och konserverade plommonen. Det var en mycket vanlig efterrätt söndagsmiddagarna under vinterhalvåret. En klick vispgrädde gjorde dem till en festrätt. När sedan cox pomona-äpplena mognade åt vi dessa äpplen som de var, helst rakt från träden med septembers friskhet i sig. Vi hade ett träd som aldrig hade annat namn än mos-äppleträdet. Trots mycken efterforskning fick vi aldrig säkert veta äpplets namn. Men mycket mos och många äpplakakor har det givit under åren.

Hög tid att gräva upp potatisen som vissnat ner i sina rader. Ofta var detta jobb regnigt, lerigt och kallt. Precis som pinnplockandet på våren. Det var även tid att ta vara på de sista rödbetorna och morötterna som stod kvar i landet. Nu avtog tjusningen med kolonin, för det var bara höstgrävningen kvar. Styv tung lera skulle vändas minst ett spadtags djup. Detta arbete sköttes uteslutande av den manliga sidan i familjen. Jag har hört min bror klaga att allt detta kolonijobb tog honom från fotbollen som han alltid ansett som viktigare

Inga-Lill är stor, har fått en cykel

Nuförtiden lär sig barnen cykla ganska tidigt om man jämför med början av 1950-talet. Jag kan inte minnas att önskan att få en cykel var något som jag har haft. Ändå minns jag tydligt då vi satt vid middagsbordet en dag. Då började far tala om en påg han mött på sitt jobb under dagen. Pågen hade kommit cyklande på en tösacykel. På den tiden hade inget unisexmode gjort något genomslag, utan det var klar skillnad mellan påga- och tösa-attiraljer. Därför reagerade far på att han cyklade på en sådan cykel. Far frågade om han lånat cykeln av sin syster eller om det var hans cykel. Jodå det var pågens egen cykel.

Nu undrar du säkert varför far var så angelägen om, om det var pågens cykel. Hemma hos oss på Röamöllagatan fanns det nämligen en urvuxen pågacykel i samma storlek som pågen cyklade på. Och nästa som stod på tur att få en cykel i vår familj var lilla jag, men att ärva en pågacykel var nästan en omöjlighet. Så nu såg han en möjlighet att på ett bra och billigt sätt att ordna en tösacykel till mig. När jag insåg vidden av hela resonemanget, förstod jag att jag var en blivande cykelägare. Vilken lycka.

Far hade arrangerat det så att respektive föräldrar skulle träffas och diskutera ett byte, och det var gjort i samband med mötet. Strax efter kom han upp till kolonin med en TÖSACYKEL. Men bara för man fått en cykel är det inte jämställt med att man kan cykla. Givetvis skulle jag cykla hem själv den dagen. Att jag var mycket orutinerad på detta område blev jag väl medveten om då jag hamnat i den fruktansvärt piggiga häck som var runt huset som stod på hörnet av Filbornavägen-Brytstugevägen. Det gjorde fruktansvärt ont i ansiktet flera dagar efter.

Hur jag lärde mig cykla minns jag inte, några fler häckar studerades inte på så nära håll. Och cykla kan jag.

Födelsedagsminnen från kolonin

Jag är ett sommarbarn, födelsedag i mitten av juli. Det betyder mycket mer att ha födelsedag när man är barn. Dagen är ju bara min egen, alldeles egen.

Min mor försökte att göra dagen speciell för oss barn. Bland annat fick vi älsklingsrätten till middag. Så 14 juli firades med fläsk och bruna bönor efter önskemål från firarbarnet. Men ett evigt krux för modern som stod och stekte fläsk för 6 personer på ett litet primuskök. Vi vistades mycket  i vår koloniträdgård och mitt födelsedagskalas avhölls alltid däruppe. Några moderniteter i form av kyl fanns inte i den lilla stugan, så matlagningen och förvaringen av livsmedel var inte lika enkel som i våra dagar.

En av mina födelsedagar minns jag med viss fasa. Faster Asta var inbjuden och även ombedd att ta med en färdigköpt tårta. Vilken lycka, en köbetårta! Mor arrangerade en sorts kylförvaring genom att fylla en spann med kallt vatten till brädden. Häröver ställdes ett stort tårtfat med tårtan. Jag kan än idag se framför mig synen, kaffet med vetebröd var avnjutit och ny skulle tårtan fram. Mor lirkade försiktigt in handen under tårtfatet som nu blivit blött och halt. När hon lyfte upp fatet från spannen gled tårtan ner i vattnet med en suck. Vad som förvånar mig är, att jag inte minns hur det blev efteråt. Men jag minns hur kakan gleeeed …..

Året därpå skulle dagen firas men nu var farbror Gunnar ombedd att ombesörja tårt-införskaffandet. Han arbetade i Köpenhamn och hade danska huvudstadens alla delikatesser att välja mellan. Nu skulle vi få något som kallades marängswiss. Vis av skadan året innan satte mor ner kartongen i källaren (en liten gjuten cementplats under köksgolvet) för förvaring. Jag vet inte om min fobi för örnastörtor (tvestjärtar) stammar härifrån. Men jag känner ännu gråten som drabbade mig när kartongen så småningom kom upp på bordet, öppnades och ut kryllade det av örnastörtor………..

Drivs med WordPress & Tema av Anders Norén