17 april idag. Nu får man inte elda i kolonin längre utan tillstånd. När jag växte upp skulle pinnarna som klippts från fruktträden vara hopplockade och lagda i en bunt så man kunde elda upp dem. Den 15 april var absolut sista dagen man fick elda utan att begära särskilt tillstånd från brandkåren. Det var förknippat med vårvintern att plocka dessa pinnar. De var många, de var blöta, de var iskalla och provade man att plocka dem med vantar var vantarna snart genomsura och de fyllde ingen funktion längre som värmare. Detta var ett av de tråkigare arbeten som jag minns från kolonin, våran i övrigt väldigt uppskattade sommarrekreation. Utomhus och sol på näsan. Även om det var förknippat med vissa i mina ögon tvångsarbeten, som att luka rabatter, plocka krusbär och vinbär. Hallonen och jordgubbarna var inte så tråkiga att plocka, de var dels lättare att plocka , stacks inte så mycket och säsongen var betydligt kortare på dessa bär. Nyhetens behag hann knappt gå över i tristess förrän de var slut för året.
När pinnarna var plockade tog vårbruket vid. Det var inte så tungt som höstgrävningen varit året förut. Det var mer att jämna till jorden och göra sättrader för potatisen. Jag minns att far och mor ofta talade om det året då potatisen var satta den 20 mars Bittans (lillasyster Britt-Marie) födelsedag. Hyppa (kupa) jorden gjorde man inte förrän precis då de började sticka upp små skott över jordytan. När potatisen var satta, de var det viktigaste, vidtog att göra sängar till det som skulle frösås och det som skulle skolas ut som småplantor. Kål, bryssel- och vitkål skolades ut från inköpta småplantor. Rödbetor , ärtor, bönor och morötter såddes.
Lite av vårens nyhetsbehag var den första kaffesstunden i kolonin. Stugan var fortfarande råkall och luktade vinter, och måltiden smakade också lite av denna atmosfär upplevde jag. När jag pratar med Rune om livet i kolonin frågar han alltid om jag minns musen i pipen. Ja, jag minns musen i pipen. Minns mors förtvivlade skri när hon en vår upptäckte att det satt en mus fastkilad i pipen i kaffekannan. Stugan var inte mer tät än att mössen hade en bra övervintringsplats i vår lilla stuga. Och från hösten fanns det troligvis lite smått och gott i hörnen för dem att kalasa på. Men denna lilla mus hade varit extra svulten som provat att ta sig in i kaffekannan genom pipen. Det påstås att möss kan ta sig in genom öppningar som är hur smala som helst, men detta var nog under minimimåttet för vad de klarar, eller så hade musen ätit och mått gott på de rester som fanns kvar efter oss och fått ett större midjemått än vad som var normalt för dessa små kryp. Detta var före min tid som kaffedrickare, annars tror jag jag hade strejkat med kaffedrickandet i kolonin för ett tag framöver. Denna emaljerade kaffekanna var för evigt förknippat med en viss äckelkänsla och vad jag minns byttes den nog ut tidigare än vad som var normalt för andra inventarier i kolonistugan. Däremot kastades den aldrig. Den ingick i försäljningen efter våra föräldrars död. Fast den förvarades ute i verktygsbo´n.
När vårbruket var färdigt gick livet i kolonin över i en lugnare fas. Ibland cyklade vi bara upp en kväll och njöt av utevistelsen. Maj månad blommade plommon- päron- och äppelträden. Då var det hög tid att luckra i rabatterna och så och sätta lite blommor. Varje vår var diskussionerna livliga, om spirean skulle blomma till skolavslutningen eller inte. Jag minns inte hur det var då jag växte upp, men jag har haft en dotterplanta till denna buske i min trädgård som vuxen. Givetvis har spekulationerna om den ska blomma till skolavslutningen fortsatt genom mina barns uppväxt.
När sommaren gjorde sitt intåg var kolonin en naturlig tillflyktsplats alla skollediga dagar mellan skolavslutningen och midsommar. Efter midsommar deltog vi barn i kommunens anordnade badläger ute på Örby ängar med buss som avgick varje vardag klockan nio och återvände klockan tre på eftermiddagen. Eller så åkte vi på barnkoloni en månad antingen 15 juni- 15 juli eller 15 juli-15 augusti. Har många gånger undrat varför de skickade iväg oss en hel månad, mor var ju inte förvärvsarbetande, men jodå det var hon under sommarlovet. Hon hjälpte till med storstädningen i skolorna som skedde under sommarlovet.
Midsommarafton var det fest i kolonin. Vi klädde majstången och dansade runt densamma på eftermiddagen borta på den stora gräsmattan vid kiosken. Det fanns alltid en tombola i samband med festligheterna i kolonin. Lotterna var dyra och det var inte ofta man fick ta en lott, men jag minns en gång att jag vann en handspegel och en borste. Vilken fin vinst för en liten tös. Undrar om mannen i tombolan gjorde en liten omfördelning av vinsterna när han såg vem som vunnit? Traditionellt serverades det matjessill, sur grädde med nypotatis i lusthuset midsommarafton. Jag tror inte jag någonsin ätit något annat denna dag. Jordgubbar var ett måste till efterrätt och det var sorgliga år då våra jordgubbar inte hunnit mogna utan man fick köpa. För jordgubbar var även de ett måste.
Framåt kvällen var det dans på dansbanan som varje år monterades upp borta på stora gräsmattan till levande dragspelsmusik. Det förekom även andra instrument men dragspelsmusik är det som jag minns alltid fanns med. Vi barn skuttade runt fötterna på de dansande paren och lärde oss samtidigt ett och annat polka- och hambosteg. Det mesta var foxtrot och vals senare på kvällen när de dansande var lite mindre stadiga på fötterna. Jag minns aldrig att de slutade spela, däremot minns jag hur jag många gånger somnade bakom ryggen på de vuxna, då de intog senare förtäring av skilda slag inne i stugan. Då mörkret fallit blev det för kallt att sitta utomhus i lusthuset så man gick inomhus och fortsatte midsommarfirandet. Stugan var inte större än att de som deltog satt på dyschatellen och vi små barn låg ihopkrupna bakom dem. Suset från fotogenlampan kan jag tydligt höra än idag om jag blundar och minns. Och jag minns även de gånger vi blev hemtransporterade i de svaga gryningsljuset fram på morgonsidan. En gång insisterade far på att jag skulle vakna för att lyssna på näktergalen som sjöng så ihållande då vi passerade Frediksdalsskogen. Visst vet jag efter den gången hur näktergalen låter, nästan öronbedövande. Han sjunger ju bara nattetid.
Mitt sommarlov tillbringade jag gärna i kolonin speciellt då det var lite småregnigt. Gunilla grannens dotter och jag har under somrarna ritat och klippt ut massor av kläder till våra klippedockor. Hon hade så många olika kritor så kläderna blev så färggranna. Blev det bättre väder spelade vi krocket. Gunilla som var enda barnet hade många fina leksaker och jag kan väl erkänna att det var jag inte sen att utnyttja. Hon var avundsjuk på mig för jag hade syskon och jag var avundsjuk på henne för hennes fina leksaker.
Vi övernattade ibland i den lilla stugan fast platsen var väldigt begränsad. Det fanns en dyschatell med utdragbar undersäng och sen fanns det en ljusgrön möbel som inte var större än en liten byrå. Denna kunde man öppna locket på och dra ut som ett dragspel så att det blev en sängbotten av juteväv. Tror inte jag idag skulle vågat lägga mig i den men jag vet att mina bröder ibland sov i denna anordning. En gång övernattade Bittan och jag där. Det var lite kusligt när mörkret föll och vi kröp gärna inomhus och låste om oss. Vi vaknade rent förskräckta då det knackade på fönsterrutan och utanför stod fars bror farbror Gunnar och tryckte näsan mot fönstret. Han var ute på en cykeltur och ville kika in och se om det bjöds en kaffetår såhär på söndagsmorgonen. Gunnar dog strax efter, han gick bort i ganska unga år i en hjärtinfarkt, så det var sista gången jag såg honom.
Året i kolonin del 2
Sommarloven tog slut även i min barndom, trots att somrarna verkade längre och soligare än vad de är nuförtiden. Höstmorgnarna var svalare, lite friskare att inandas. Transparante blanche-äpplena var mogna så här på sensommaren. Doften av dessa äpplen kan jag fortfarande känna på flera meters håll. Viktoriaplommonen böjde ner grenarna under sin dignande börda. Aj så ont i magen man fick om man åt för många! Dags att plocka och transportera hem till mor som skållade, skalade och konserverade plommonen. Det var en mycket vanlig efterrätt söndagsmiddagarna under vinterhalvåret. En klick vispgrädde gjorde dem till en festrätt. När sedan cox pomona-äpplena mognade åt vi dessa äpplen som de var, helst rakt från träden med septembers friskhet i sig. Vi hade ett träd som aldrig hade annat namn än mos-äppleträdet. Trots mycken efterforskning fick vi aldrig säkert veta äpplets namn. Men mycket mos och många äpplakakor har det givit under åren.
Hög tid att gräva upp potatisen som vissnat ner i sina rader. Ofta var detta jobb regnigt, lerigt och kallt. Precis som pinnplockandet på våren. Det var även tid att ta vara på de sista rödbetorna och morötterna som stod kvar i landet. Nu avtog tjusningen med kolonin, för det var bara höstgrävningen kvar. Styv tung lera skulle vändas minst ett spadtags djup. Detta arbete sköttes uteslutande av den manliga sidan i familjen. Jag har hört min bror klaga att allt detta kolonijobb tog honom från fotbollen som han alltid ansett som viktigare
