Hur gör man för att lyckas ändra en mycket väl ingrodd vana, totalt ändra sin livsstil?? Alla har väl svårt suckande tänkt – att imorgon, imorgon ska jag inte göra så mer -eller imorgon ska jag göra si och så, istället för som nu, göra detta. Jag vet alltför väl när jag slutade röka för tio år sedan hur jag helt plötsligt förstod att jag haft ett rökstopp på många timmar, det längsta som hänt sedan jag lade mig till med denna mest idiotiska vana i min gröna ungdom. Livet gav mig en chans att fortsätta detta rökstopp om jag bara ville ta den. Tack och lov lyckades jag, trots många frestelser och ibland ett stooort röksug.
Det var däremot inte första gången i livet jag utsattes för en så svår prövning. Jag är uppväxt i vaddtäckenas tidevarv. Vackra vinröda tunga täcken hade vi i sängarna i min barndom. Man bäddade sängarna med vita manglade linnelakan, ovanlakanen med en bred mellanspets och ibland även med broderat monogram. Örngottet med samma breda mellanspets och monogram, detta satt präglat in i kinden då man steg upp på morgonen så man visste att det var en Jönssonunge.
Jag var tumsugare, sög på tummen då jag lagt mig. Smög visserligen med det, för mina bröder skrattade åt mig, mor förmanade att sluta denna vana och far tittade lite ledsamt mot mig. Så det var då jag vänt ryggen till familjen denna last nyttjades. Samtidigt kunde man pilla fram en liten, liten vaddtuss ur den slitna kanten på vaddtäcket. De var ofta slitna i fot- och motänden så man kunde komma åt vadden där, och om de inte var slitna nog kunde man alltid hjälpa till lite med slitaget. Tussarna var ett viktigt tillägg att ha för att rulla mot överläppen meddelst pekfingret. Som sexåring var jag väl medveten om att det var detta pillande från vaddtäcket skulle avslöja mig, men en last är en last.
Nåväl, livet gick vidare, det var tid att börja kindergarten. Det var en stor sak för oss som hade mödrarna hemma hela dagarna. Min lekkamrat Eva som bodde tvärsöver svalen på samma våning som vi, hade en förvärvsarbetande mamma. Jisses så fint, först en mamma som arbetade, och så hette hon mamma, inte mor som vi andra vanliga ungar hade. Eva hade stunder då hon varit ensam, utan sin mamma, men för mig, att lämna sin mor var det något nytt och svårt.
Nu började jag ifrågasättas som människa också. Man hade undersökningar om ditt och om datt. Femtitalet förde med sig att statistik på allt skulle göras. Man hade mantalsskrivningar vartannat år. En flersidig blankett om våra bostadsförhållanden skulle fyllas i, hur många vi var i lägenheten, allas födelsedatum, om någon arbetade och i så fall med vad. Jag tror att blanketten ändrade formulering mellan varven så att man på detta viset kunde följa folkets ändrade vanor. Denna mantalsskrivning fortsatte länge för jag vet att jag fyllt i den som vuxen, där jag vet att jag redovisat mina barn. Nåväl, i kindergarten ville man också ha sin redovisning av vad jag var för en unge. Minns inte hur blanketten dök upp hos mor men jag minns då hon satt och fyllde i ett formulär. Det kändes onekligen lite speciellt att någon var så intresserad av lilla mig, enbart mig, så att det tryckts upp en blankett. Mor hummade, mumlade och fyllde i så gott hon kunde. Plötsligt stelnade hon till! -Suger barnet på tummen, frågade hon där hon läste innantill ur formuläret. -HJÅLP, nu var jag avslöjad inför hela världen!! Vad göra?
Mor gav mig en lång blick, förklarade att man skulle komma igen med ett sådant formulär en gång varje termin. Hon gav mig en chans att slippa denna fruktansvärda skam som följde om jag avslöjades som tumsugare. Om jag släppte tummen NU och för alltid skulle hon skriva att jag inte nyttjade denna skamliga last. Minns att jag tvekade, alltså förstod jag på något vis att detta löfte innebar svåra stunder, men till slut nickade jag och hon fyllde i att jag inte sög på tummen. Men om hon en enda gång kom på mig med det skulle hon skriva i nästa enkät att jag var en hängiven tumsugare, att hon missat den frågan förra gången. Fjärilar i magen, oro bak bröstbenet följde, men jag kan inte minnas att jag bröt löftet.
Något mer frågeformulär dök aldrig upp, men mors vaddtäcken fick en längre livslängd.