Alla barn önskar sig leksaker och jag minns att jag hade en dröm om en docka. En blunnedocka, en som alltså blundade när man lade henne ner. Det var något jättefint. Hur jag kom att ha dessa önskedrömmar? Jag var inte så gammal julen 1949. Men utvald av tomten var jag tydligen för i julklapp fick jag en docka. Visserligen reserverade mor och far sig och berättade att jag fick den tillsammans med min lillasyster!!! Bläääh! En 9-månaders baby! Hjälp! Vad visste hon om hur ett dockebarn skulle skötas. Jag tog genast på mig hela detta ansvaret.

Hela familjen firade alltid juldagen hos farfar och faster Asta som bodde kvar i fars barndomshem. Farfar hade sålt själva huset till en bror till far, men farfar och Asta bodde kvar i en liten lägenhet i övre våningen. Även ditbjudna denna dag var faster Greta och farbror Valter. Jag hade med mig min fina julklapp som jag ville alla skulle beskåda och beundra. Då vi avnjutit jullunchen och man dukat av bordet, diskat undan och kaffet förbereddes kom farbror Valter på att dockan var namnlös. Jag hade inte själv funderat på detta ännu. Men Valter föreslog i alla fall att ett dop av dockan skulle förättas, en skål kom fram i all hast och sen blev jag tillfrågad om namnet. Kommer än idag ihåg att jag stod helt mållös. Ännu var detta att äga en så´n fin docka så stort att jag inte saknat namn på henne.

Det föll sig så att dopförrättaren gav dockan ett namn, Mona-Lisa. Om han fick idén från den mycket populära låten som spelades dagligen i radion. Man sjöng på engelska så vad den handlade om var det nog ingen som visste men refrängen lät: Mona-Lisa, Mona-Lisa…..Mina två bröder hade sin egen version på låten: Mona-Lisa kan du fisa…. Därför tyckte jag det var så harmset förnedrande  att döpa denna fina docka till något så fult. Men gjort var gjort. Inte kan man ändra på något som är gjort så seriöst, med dopvatten och allt som därtill hör. Farbror Valter var involverad i hemligheten att inköpa denna docka. Han hade nämligen snickrat en docksäng till dockan, målat  och dekorerat med en blomsterslinga vid huvudgärden. Färgen på sängen var ljusgul och blomsterslingan i grönt. Precis som de färger som var på emaljerade muggar. Vilken lyx. Jag kan inte komma ihåg men mor har berättat att faster Greta sytt både madrass och täcke med tillhörande sänglinne till. Hur jag fick hem detta möblemang minns jag inte heller men hem kom det.

Efter juldagen kommer annandagen och traditionellt firades denna dag hemma hos Greta och Valter. Vi gick ner på hörnet N.Stenboksgatan-Grubbagatan för här körde 12:ans buss. Den kunde vi åka upp genom hela Eksjögatan och precis då den svängt in på Sockengatan var där en hållplats. Även faster Asta och farfar kom hem till Greta och Valter, men de bodde på gångavstånd. Nu avsmakades julmaten hos faster Greta. Hur julmaten smakade minns jag inte men aldrig senare någonsin har jag smakat så goda klenäter som hos faster Greta. De hade dadlar på sitt gottebord och de har jag alltid tyckt om. Fest alltså i dagarna tre, men vi hade inga Tv-program som skulle passas. Mona-Lisa var även idag med och hon beundrades och kommenterades och jag var helt upptagen av denna skatt.

Då vi skulle åka hem på kvällen hade far av någon anledning fått ”spenderbyxorna” på sig för det beställdes fram en droska. Minns den stora svarta volvobilen ”suggan” och hur man kunde fälla fram ett extra säte mellan fram- och baksätet. Nu kom den stora chocken för mig. Far hade inte råd att betala för Mona-Lisa också så hon fick stanna kvar hos Greta och Valter! Vilken fasa! Att först ge en sådan fin julklapp och sedan två dagar senare skulle jag berövas denna underbara leksak, hur kunde man bara tänka tanken. Men jag hade inga egna pengar att betala droskan med, så det fick bli som de vuxna sa.

Trettondagen hade vi farfar, faster Asta,faster Greta och farbror Valter på middagsbjudning varje år. Då de anlände hade de äntligen Mona-Lisa med sig. Hon var välmående efter sin tid i ”fosterhem”, men hade samtidigt blivit uppklädd i hemstickade fantastiska kläder i en rosa uppsättning i silver-lamégarn.  En klänning med både liten gosskrage och små söta fickor på kjolen,små trosor, sockor med knytning och bolltofsar, kofta som var stickad i mönsterstickning, samma mönster i mössa som också var försedd med snören och bolltofsar. Vilka pyttesmå bolltofsar i samma garn som hela setet. Jag anade sedermera att vistelsen hos Greta var nog för att hon skulle kunna sticka. Förmodligen var det inte så dyrt att ha med dockan i droskan.