Satt hos Hilding, min svåger, häromdagen. Han skulle bjuda på en kopp kaffe, så på med kaffehurran. Kärt barn har många namn. Samtidigt skulle han göra upp en liten eld i spisen. Fast det var högsommarvärme utomhus ville han få bort ”råen” ur huset. Göra två saker samtidigt är svårt, särskilt när man blivit äldre. Så vad hände? Givetvis kokte kaffepannan och kaffet for ut över hela spisen. Svordomar osade ett ögonblick, sen spred sig en doft av kaffebönor så stark att det påminde om min barndoms dofter.

Jag växte upp med Zoega´s kafferosteri bara några hundra meter från vårt hus. När vi öppnade ett fönster för att vädra byttes ofta luften ut mot en skarp kaffedoft.

Tankarna vandrade vidare på kaffetemat. Jag berättade om mina kaffeminnen för Hilding. Han är tolv år äldre än jag. Han har därför mycket bättre minne av ransoneringen på kaffe under och efter kriget, andra världskriget. Jag kan inte komma ihåg att jag burit med mig ransoneringskort till affären, men kommer ihåg att mor satt och studerade dessa kort med märken. Man klippte av och lämnade ett märke i samband med inköp av respektive vara. Hon klippte högtidligt  av de kuponger hon behövde för tillfället.

En gång, många år senare, då Rune var och gästade oss i Gantofta, kom in från garaget efter att de varit ut för att titta på kanoten som vi förvarade där, och påtalade hur solventa vi var! Lite oförstående tittade jag på honom och undrade vad han menade? Jo, han hade noterat att vi hade ett rejält lager av kaffeburkar på lut. Ingen risk för kaffebrist här alltså.

Varför då denna uppmärksamhet kring några kaffeburkar? Jo, då jag debuterade som inköpare i familjen var det viktigt att jag själv läste upp det som stod på inköpslistan. Översta raden: Hundratjugofem gram Mollbergs blandning… Varför denna lilla pjott? Förmodligen därför att ransoneringskorten var uppdelade på åttondelar av kilot. Vill minnas att man hade så på smör också. Så det var väl naturligt att man fortsatte att köpa den portionen. Sannolikt överensstämde det också med förbrukningen.

 Men sedan minns jag hur jag något år senare högtidligt läste: Ett kvarts kilo Mollbergs blandning. Tydligen hade ransoneringens bistra tid glömts eller ännu hellre gömts undan. Nu var påsen större. Mor stack sin näsa i påsen när jag kom hem och inandades och njöt i fulla drag. Sedan hälldes bönorna ner i den blåa burken där det stod Zoega´s kaffe på, och en stjärna med ett par strålar neråt i guld. Papperspåsarna man fick kaffet i var speciellt framtagna för att ha kaffe i, de var dubbla med ett ”doftsäkert” ytterhölje. Spelade ingen roll, doften av nymalet kaffe gick igenom allt.

Man började sälja kaffet som konserv, alltså det rostade nymalda kaffet packades i en konservburk. Doften, av det där pyset, när man öppnade denna konservburk var lika stark som när mor stack näsan i påsen. Först kom kvartskilosburken, men ganska snart dök även halvkilosburkar upp.

 Hemma hos mor och far tror jag aldrig de varit utan kaffe någon gång sedan ransoneringen på kaffe upphörde. Det var nog det livsmedel som var med varje veckohandling. Men sedan man började kunna köpa kaffe som konserv handlade man någon extra burk att ha i reserv. Det var värdefullt med kaffe och har alltid uppskattats. Fortfarande är det ett väldigt vanligt pris i smålotterier. Man tog gärna med en burk tillsammans med en blomsterkvast då någon fyllde år.

Kaffe var fortfarande hårdvaluta i mina föräldrars generation, precis som vi skolungar mätte pengar i antalet arraksbullar man kunde köpa. Mina barn har haft bulle med bulle (en franskbrödbulle med en inlagd arraksbulle i) som valutareferens. I mina övre tonår övergick man till att enbart handla halvkilosförpackningar.

Vi var nu många som drack kaffe i familjen. Samtidigt började mor lägga upp ett lager. Var det de karga krigs- och kristiderna som dök upp i hennes minne? Det var inte enbart Stattena inköpsförening som gällde som inköpsställe längre. Affärerna började ha konkurrenter runt om i staden och man fick ta till med lockvaror. Dessa bestod (och än idag består) av kaffe. Då jag flyttat hemifrån och var hem på besök, visade mor stolt upp sitt kaffelager i skåpet ovanom skafferiet. Det hände ibland att jag fick en burk med hem. Det var alltid lika välkommet, för jag var fortfarande inte då i den ekonomiska situation att jag kunde bygga upp ett förråd av kaffe.

Senare i livet har jag också kunnat lägga upp ett litet lager, och maken brukar skämta med mig, att jag kan känna mig trygg, för nu är förrådet uppbyggt igen. Kan inte låta bli att le, när jag inser att kaffet och dess vikt igenom min barndom och uppväxt även har präglat min bror Rune.