Under min uppväxt var inte staden Hälsingborg större än att man lätt cyklade från norra till södra utkanten av staden. Nuförtiden känns det som en omöjlighet om man inte planerar in minst en övernattning på ett bra hotell. Beror det på att staden växt eller på att min kondition krympt? Ja, ja nog om det.

De första cykelturerna jag minns var på den lilla sadeln som satt fastspänd på fars cykelram, så att jag kunde hålla med händerna på styrstången. Man satt alltså vänd i körriktningen, dinglande med fötterna utan några fotstöd som det fanns på den barnsits som satt fast på bäraren (pakethållaren). Denna sits var förbehållen min lillasyster Bittan, den var säkert säkrare än den lilla sitsen jag for fram med. Minns fortfarande de förmaningar om att hålla rätt på fötterna, så att far inte klippte av mig tårna med ekrarna i framhjulet.

Oftast var det fram och tillbaka till kolonin vi cyklade, men sommartid förekom det även andra utflykter. Vi cyklade och badade eller åkte och hälsade på släkt och vänner. Varje gång vi körde in i en ny gata eller korsade en gata läste far upp gatunamnet för mig. Kan än i dag höra för mitt inre vissa gators namn lite lätt framflåsade, beroende på om det var uppförbacke, samma namn var sagda i ett huj då vi for hem igen för då bar det utför.

Ganska ointressant för en liten unge, men vad skulle man konversera om, och tillika med en liten unge? Eftersom min far jobbade vid va´nbruget (vattenverket) i Hälsingborg var han stolt över sin stad och kände förmodligen att han var delaktig i uppbyggandet av den stad som vi bodde i. Att han sett ett system i gatunamnen ville han ju också berätta. Så jag var inte gammal när jag lärt mig att alla gator med stadsnamn låg från Wilsons Park upp över Fältabacken, UTOM Höganäsgatan som låg som en tvärgata till Johan Banérsgata. Hantverkargatorna låg samlade på Eneborg och nere på söder. Hantverkaregatan hade halkat ner under landborgen och Bryggaregatan hade fått sin plats ganska naturligt tillsammans med bryggeriet vid brandstationen. Att det även med telefonnummerna var ett system, lärde han mig så att jag kunde av numret att döma gissa mig till var innehavaren bodde. Man hade ingen skvaller-anita men om man fick telefonnumret kunde man lokalisera var i sta´n det kom från.

När jag blivit lite äldre och lärt mig cykla fick far glädje av vad han lärt mig. Hade han redan tidigare räknat ut det så här smart för sig? När han hade jourtjänst och han fick rycka ut på någon läcka i sta´n, kunde det innebära många timmars tungt slit för att gräva upp och täta läckan. Ofta for han hemifrån utan någon matsäck, för de visste inte hur länge de skulle behöva jobba. Blev det långdraget jobb ringde han hem och beställde kaffe och madar. Vem tror ni fick cykla ut med det till honom? Jo, vi ungar. Aldrig en vägbeskrivning, bara ett gatunamn plus eventuellt ett gatunummer om det var en lång gata. Var det sena kvällar och mörkt fick Stig eller Rune (mina äldre bröder) ta turerna men jag kommer ihåg de lördagar och söndagar då jag cyklat ända upp på Eskilsminne från Stattena med fars matsäck. Lite småsurt tänkte man på om det var därför han lärde mig sta´ns gator och systemet de var uppbyggda med.

Långt efter hans död fick han lite upprättelse. Det var inte enbart han som fick dra nytta av mina kunskaper om sta´ns gator. Jag jobbade själv inom Helsingborg i hemsjukvården. Dagarna var upplagda med planerade besök hos patienter som behövde sjukvård i hemmet. Men om någon undersköterska eller vårdbiträde behövde hjälp eller vårdtagaren larmade och man bedömde på larmtjänst att sjuksköterska skulle ta larmet, var det bara att ta sig dit. Det var ofta bekymmer med svåra smärttillstånd  men även då man ville ha snabb hjälp. Sände flera gånger en tacksam tanke till far som lärde mig sta´ns gator. Minns en gång då jag fick glädje av det där med telefonnumret. Det kom ett larm från en gård långt ute på landet,  de hade postadress till Ekeby men telefonnummer med Landskrona-riktnummer. Hade jag inte lärt av far hur systemen var uppbyggda hade denna vårdtagare fått vänta onödigt länge. Det var en helgdag och dessa vårdtagare ingick inte i mitt vardagsdistrikt, därför var jag ganska okänd ute i dessa tassemarker. Men jag kunde ta mig ditut och vårdtagaren fick slippa plågas så länge.