Min bror hade födelsedag nu i början av februari, så det var kalas borta i Kristianstad där han bor. Samtalsämnena flöt runt i nutid rätt länge, med förundran över teknikens framfart. Vi var flera stycken i sällskapet som onekligen tänkte, det var bättre förr. Men då kom vi ju även in på ämnet nostalgi, minns du och så vidare.

Vi började prata om det gamla fotografiet där vi tre syskon har förevigats smutsiga, vardagsklädda och rufsiga i håret. Jag minns mors ilska och frustration då det ringde en fotograf på dörren och höll fram ett foto framför henne. Hon köpte visserligen fotografiet av mannen men det var inte för att stolt hänga upp det någonstans, det var för att undanröja det för folks ögon. Det föreställde tre av hennes ätteläggar. Uppställda utanför staketet som omgärdade vår ”gård”. Hon var helt oförberedd på detta foto, vi hade inte vågat yppa något om det här till mor. Fotografen gick runt bland barnen som var ute och lekte, samlade ihop oss syskonvis, fotograferade oss och tog uppgifter på vem vi var och var vi bodde. Även på den tiden var vi varnade för all slags ”fula gubbar”och annat löst folk som ställde frågor och betedde sig underligt.

Två gånger hade hon låtit en fotograf ta bilder av hennes ungar, en gång då Rune och Stig varit i förskoleåldern, och en gång hade hon varit hos fotografen med äldsta  dottern Inga-Lill då hon var i ett-årsåldern. Stigs och Runes porträtt är taget i slutet av kriget, man kan se att Stig har mjölktänderna kvar. Ibland undrar jag om det var runt tiden då hon miste Barbro. Lillasyster Britt-Marie (Bittan) blev aldrig fotograferad av en professionell fotograf. Därför har detta foto som togs av en kringresande fotograf blivit extra uppskattat av oss syskon nu när vi uppnått mogen ålder.

Länge kan man sitta och titta på de smutsiga ungarna. Rune är klädd i ett s.k. träningsställ. Förmodligen hämtade vi honom borta på fotbollsplanen. Jag kan inte se vad han har på fötterna, men han har nog inte trätofflor. Det går väl inte att spela fotboll i tofflor. Vad vi två systrar har sysslat med kan man bara gissa. Utanför på ”backen” som var en ödetomt mellan Röamöllagatan och Ringstorpsvägen hade kommunen sitt upplag av smågatsten. Dessa kunde man bygga med, först byggde man väggar som blev rum och kök. Här inreddes med stolar och bord, allt byggt av dessa stenar som travades till önskad höjd. Både Bittans och min klänning ser både sjaskiga och ostrukna ut så jag håller det för troligt att vi sysslat med dessa byggen.

På bröstet på min klänning ser jag att jag har broschen som är en liten skotsk terrier i röd plast. Fick den till min födelsedag ett år, så troligen är fotot taget efter den 14 juli. Jag kan inte drömma om att jag höll rätt på den till nästkommande sommar. Den lilla vita gosskragen var en lös krage som mor tråcklade fast på klänningen. Man hade alltså en krage till flera klänningar. Bittan har koftan på sig som är ett arvegods efter mig, brun med gula ränder. Vi slet inte på några strumpor sommartid, men ibland blev vristerna där toffeln sluta, både skavda och nariga. Bittans kjol har ett band med zick-zack i en röd färg. Det bandet minns jag, därför jag var avundsjuk på det fina bandet, sådant blev där aldrig på min kjol.

Vi saknar ett syskon på bilden men det måste ha tagits sommaren då Stig fyllde 14 år. Alltså 1952. På den tiden hade en fjortonåring viktigare saker att syssla med. Vad han sommarjobbade med minns jag inte, men att han sommarjobbade vet jag med säkerhet. Inte gick Jönssons ungar som några dagdrivare hela sommaren då de kunde tjäna lite fickpengar på sommarjobb. Kanske var det denna sommar, jag vet det var i början av Stigs yrkeskarriär han köpte en badboll till mig i födelsedagspresent. En badboll av gummi som kunde blåsas upp. Den hade kostat 1,75. Det stod skrivet i ena ändan med bläck så jag vet den var jättedyr. Och Stig hade handlat den för sina egna intjänade pengar.

Många år senare plockade mor fram fotografiet och det fick glas och ram. Det är trots allt ett underbart tidsdokument som man kan titta på både en och två gånger.