nedtecknade minnen och berättelser

Etikett: bröder

Vinter – vintersport

 

Den kallaste julen jag upplevt, som jag minns i alla fall, verkar det som julen 2010 är på väg att bli. Minusgrader dygnet runt och inte så få heller. Medeltemperaturen är  -5 grader, och har varit så några veckor nu. Detta är just sådana jular man drömde om och önskade som barn. Det var för all del vinter men ofta var det en eller ett par dagar med lite lätt snöfall. Men visst var det vinter även på 50-talet.

Bort till lilla Anna-backen sprang man snabbt då snötäcket blivit någon centimeter djupt. Visserligen skulle man springa snabbaste vägen förbi ”grusans ande”, gubben som hade en äppelodling i en sänka som löpte längs nuvarande Hofverbergsgatan. Det var med klappande hjärta man kutade förbi, alla hade hört hur hemsk mannen var. Fast om sanningen ska fram tror jag aldrig någon sett mannen ifråga. Men det är ju mycket mer spännande att palla äpplen om det är förenat med en ruskig historia.

Sen var det en annan historia att våga åka bob i backen. Den var livsfarligt brant, men en kvarts backe tordes jag åka och även en halv backe om jag inte hade lillasyster att hålla rätt på. Min kusin Karl-Axel hade byggt en sparkstötting till mig, men det var inte ofta det var snödjup tillräckligt så att det var sparkföre. Men mina bröders bob lånade man för att åka i backarna. Pulkor eller tefat var inget som man hittat på ännu, det var synd för de är ju lättare att åka på då det är skralt med snö.  

Jag minns att jag fick överta Runes gamla skidor och det var en lyx med skidor i Skåne. Skidparet hade inte ett uns färg kvar, om de någonsin haft det. De var som ett par ohyvlade bräder som sågats spetsiga framtill. Remmarna var slitna och sköra och man fick akta sig för att köra i djupare snö än någon centimeter, för det var inga uppböjda brätten framtill, de hade gett efter för länge sen. Men köra skidor skulle man ändå. Om det hade funnits några stavar till vet jag inte men jag ”snodde” coronne-pinnar, köerna till vårt coronnespel, de fungerade ypperligt. Tills en dag då jag körde över en brunn vid rännstenen, då bara sjönk pinnen ner, förskräckt släppte jag pinnen. Förstod inte vad som hände, men vi blev en pinne kortare till vårt spel, kunde bara spela coronne på tre man i fortsättningen.

När man blev lite äldre gav vi oss iväg ner till Kopparmölleplatsen där fanns det också backar att åka i. Backen där är ganska brant med en promenadsväg på tvären mitt i backen. Den är därför avdelad på ett naturligt sätt till att vara långa, livsfarliga med ett rejält gupp mitt i och sedan finns halvbacken som är en fegvariant för oss som inte är så modiga. Hit släpade man boben för att åka, men de jobbigaste var vägen dit och hem för det var lång väg för ett par barnsben.

Det var lika långt att gå upp till ”Kremman” för att åka skridskor, men det var en fin skridskobana då det frusit till. Kremman var den vallgravsliknande damm som omgärdar krematoriet. Mina bröder brukade gå upp till ”Fordadammarna” som egentligen bara var översvämmade mossar som var belägna där nu ett industrisamhälle håller på att etableras norr om Helsingborgs nuvarande soptipp. DET var långt att gå, men det hände att jag fick följa med. Och att få följa med bröderna var alltid spännande. Mina skridskor bestod i ett par s.k. kvartsrör, snäppet bättre än sillarör, som var det allra mest simpla man kunde ha. Att far lyckades få mig att vara stolt över att det inte var enkla sillarör är mig en gåta. Redan på denna tid hade märkesjämförelserna blivit märkbara. Jag fick senare ett par riktiga skridskor i julklapp, hade önskat och drömt om ett par sådana där vita med kängor upp över vristen, eller i alla fall ett par vita helrör, men tomten kom med ett par svarta helrör ”killskrillor”. Men jag vet att jag sov med dem på julenatten så jag blev ändå glad för dem. Nu kunde man sticka upp och köra skrillor på ”Karusan” som senare blev utbyggd till en riktig ishockeyrink.

Minns att jag var med far där en gång för att titta på en match, vet inte vem som spelade men minns hur alla i publiken hoppade hela tiden, vi skåningar är inte rustade för att vistas utomhus kalla vinterkvällar.

Barnuppfostran?

Hur gör man för att lyckas ändra en mycket väl ingrodd vana, totalt ändra sin livsstil?? Alla har väl svårt suckande tänkt – att imorgon, imorgon ska jag inte göra så mer -eller imorgon ska jag göra si och så, istället för som nu, göra detta. Jag vet alltför väl när jag slutade röka för tio år sedan hur jag helt plötsligt förstod att jag haft ett rökstopp på många timmar, det längsta som hänt sedan jag lade mig till med denna mest idiotiska vana i min gröna ungdom. Livet gav mig en chans att fortsätta detta rökstopp om jag bara ville ta den. Tack och lov lyckades jag, trots många frestelser och ibland ett stooort röksug.

Det var däremot inte första gången i livet jag utsattes för en så svår prövning. Jag är uppväxt i vaddtäckenas tidevarv. Vackra vinröda tunga täcken hade vi i sängarna i min barndom. Man bäddade sängarna med vita manglade linnelakan, ovanlakanen med en bred mellanspets och ibland även med broderat monogram. Örngottet med samma breda mellanspets och monogram, detta satt präglat in i kinden då man steg upp på morgonen så man visste att det var en Jönssonunge.

Jag var tumsugare, sög på tummen då jag lagt mig. Smög visserligen med det, för mina bröder skrattade åt mig, mor förmanade att sluta denna vana och far tittade lite ledsamt mot mig. Så det var då jag vänt ryggen till familjen denna last nyttjades. Samtidigt kunde man pilla fram en liten, liten vaddtuss ur den slitna kanten på vaddtäcket. De var ofta slitna i fot- och motänden så man kunde komma åt vadden där, och om de inte var slitna nog kunde man alltid hjälpa till lite med slitaget. Tussarna var ett viktigt tillägg att ha för att rulla mot överläppen meddelst pekfingret.  Som sexåring var jag väl medveten om att det var detta pillande från vaddtäcket skulle avslöja mig, men en last är en last.

Nåväl, livet gick vidare, det var tid att börja kindergarten. Det var en stor sak för oss som hade mödrarna hemma hela dagarna. Min lekkamrat Eva som bodde tvärsöver svalen på samma våning som vi, hade en förvärvsarbetande mamma. Jisses så fint, först en mamma som arbetade, och så hette hon mamma, inte mor som vi andra vanliga ungar hade. Eva hade stunder då hon varit ensam, utan sin mamma, men för mig, att lämna sin mor var det något nytt och svårt.

Nu började jag ifrågasättas som människa också. Man hade undersökningar om ditt och om datt. Femtitalet förde med sig att statistik på allt skulle göras. Man hade mantalsskrivningar vartannat år. En flersidig blankett om våra bostadsförhållanden skulle fyllas i, hur många vi var i lägenheten, allas födelsedatum, om någon arbetade  och i så fall med vad. Jag tror att blanketten ändrade formulering mellan varven så att man på detta viset kunde följa folkets ändrade vanor. Denna mantalsskrivning fortsatte länge för jag vet att jag fyllt i den som vuxen, där jag vet att jag redovisat mina barn. Nåväl, i kindergarten ville man också ha sin redovisning av vad jag var för en unge. Minns inte hur blanketten dök upp hos mor men jag minns då hon satt och fyllde i ett formulär. Det kändes onekligen lite speciellt att någon var så intresserad av lilla mig, enbart mig, så att det tryckts upp en blankett. Mor hummade, mumlade och fyllde i så gott hon kunde. Plötsligt stelnade hon till!  -Suger barnet på tummen, frågade hon där hon läste innantill ur formuläret. -HJÅLP, nu var jag avslöjad inför hela världen!! Vad göra?

Mor gav mig en lång blick, förklarade att man skulle komma igen med ett sådant formulär en gång varje termin. Hon gav mig en chans att slippa denna fruktansvärda skam som följde om jag avslöjades som tumsugare. Om jag släppte tummen NU och för alltid skulle hon skriva att jag inte nyttjade denna skamliga last. Minns att jag tvekade, alltså förstod jag på något vis att detta löfte innebar svåra stunder, men till slut nickade jag och hon fyllde i att jag inte sög på tummen. Men om hon en enda gång kom på mig med det skulle hon skriva i nästa enkät att jag var en hängiven tumsugare, att hon missat den frågan förra gången. Fjärilar i magen, oro bak bröstbenet följde, men jag kan inte minnas att jag bröt löftet.

Något mer frågeformulär dök aldrig upp, men mors vaddtäcken fick en längre livslängd.

Drivs med WordPress & Tema av Anders Norén