nedtecknade minnen och berättelser

Etikett: Barbro

Sistveckan på kursen….

Solen lyser och fortfarande känns värmen från den som om det är sommar. Den är blekare i sin framtoning men tydligt ljumma vindar värmer ansiktet.
Det har varit oroligt ute i världen och nyhets-sändningen från media har pågått hela dagen. Ordinarie program har varit inställda. så något melodikryss har inte blivit. Men det vanliga samtalet med brorsan och svägerskan har vi ändå fixat. Det är numera så inrotat, att det blir konstigt om vi inte är på plats och avhandlar veckans händelser. Vi tappar liksom tiden. Diskussionerna om t.ex. brorsan som med sin brummande bas hellre vill sjunga sopranernas melodistämma i kören. Hur hustrun måste sitta nära honom för att kunna ta honom i örat då han busar iväg på sopranernas område. Hur maken stallat in Robort efter en väl genomförd sommarsäsong. Nu ska han få semester.

Men någon semestervistelse på något vinterviste för gräsklippar-robotar tror jag inte vi kostar på honom. Har hört att finns vinterviste med service och genomgång för robortar. Ja det är också en affärsidé. Förr lämnade damerna in sina minkpälsar för sommarförvaring, undrar om det finns kvar. De kunde man ju varva med gräsklipparförvaring. De har ju var sin säsong. Men nej, våran Robort får bo hos, det är ju hemma för honom. Det var statarna som på sin tid ofta fick bryta upp och flytta vidare till nästa arbetsgivare, men det ska inte min lilla Robort behöva.

En av mina berättelser på skrivarkusen handlade om just Robort, och en av mina kurskamrater anmärkte på att jag gav en maskin mänskliga drag, ha ha. Ja jag erkänner, sån är jag. Kände hennes kommentar var så syrlig att jag beskrivit henne som ”henne man kan knyta ihop mungiporna under hakan på”. Allt eftersom kursen fortskred blev hon mindre syrlig. Nu sista veckan är hon som en söt karamell. Undrar om hon fick ut något mer av kursen än skrivning? Men det innebär att jag har kommit in i en fas som norrlänningen beskriver som göralös. Jaha, vad händer då? När man blir göralös? Ska jag fixa till vantarna som ligger på bordet framför mig? Det är inte en helkvälls arbete kvar på dem? Eller ska jag spela bridge? Jag får se vad jag känner för.

Men ni som följt mig genom kursen bör få mitt sista alster också. Det finns publicerat tidigare, för många år sedan. Jag plockade fram berättelsen, gjorde om den lite språkmässigt, har fått lite mer mod att bre´ ut mig i texten. Så var så goda mina kära läsare. Utan rubrik som vanligt

Hämta pipa tobak fyr….. Hon visste vad far menade, han ville att hon skulle hämta hans pipa, tobak och en ask tändstickor. Det ingick i fars kvällsritualer att han efter middagsmålet satte sig i fåtöljen framför radion som stod i hörnet i vardagsrummet, lyssnade till kvällsekot klockan halvsju.

Hon var oerhört angelägen att få hans uppmärksamhet. Hans önskan om rökverk uppfylldes alltid så fort hon kunde. Trots att hon tyckte det luktade otäckt, ibland var hans pipa så sur att hon nästan kräktes. Men det ingick också i dagsritualerna att hon servade honom med denna stinkande pipa. Men sedan var det att sitta tyst som en mus medan han avnjöt sin pipa och lyssnade på nyheterna.

Ute i köket slamrade mor med disken. Detta arbetsmoment hade fortfarande inte fallit på hennes axlar. Kanske var det för att hon inte nådde upp till diskbaljan ännu. Men hon hade bett om att få göra det. Någon gång fick hon hjälpa till att torka besticken, men det var ju inte på riktigt. Hon fick fortfarande inte förtroendet att torka porslin, jo förresten, den gamla kantstötta koppen utan öra, den fick hon torka. Fast det kändes inte som ett förtroende, snarare genomskådade hon att det var ett sätt att slippa henne tjat.

Istället satt hon som den tysta musen och väntade på att radion skulle skruvas av. Då brukade far ta fram boken, den magiska boken med alla sångerna. Det blev som en signal, upp i fars knä, bläddra i boken. Vilken skall vi börja med? ”Jag har bott vid en landsväg” den sjöng alltid far på skånska, annars sjöng han med den vanligt förekommande sångstil som även Edvard Persson och andra skåningar sjöng med. Uppsvenska som vi kallade den. Far hade en behaglig baryton.

Visbokens pärmar var på väg att släppa och bokens blad var solkiga med både hundöron och blad där även hörnor fattades. Det var förbjudet att spotta på fingrarna då man skulle vända blad. Från bokens första tid hade man inte tänkt på de konsekvenser som blev med dessa blöta fingertoppar. Visorna var illustrerade med teckningar, varje sida.

Hon hade inte lärt sig läsa ännu, skulle börja skolan nästa år, men vissa bokstäver kunde hon. Dock icke så många att det hjälpt henne att knäcka den gudomliga koden, den att bokstäverna bildade ord. Detta spelade ingen som helst roll. Hon kunde sångerna utantill. Visste vilka bilder som hörde till vilken sång. Sången om båten Albertina hade ankaret, korset och hjärtat i en kedja, vid Värnamo-visan satt ett par på en bänk, med armarna omslingrade om varandra. Den hon gillade mest ”Elvira Madigan” hade en lindansös på bilden. Vid ”Vila vid denna källa” var där en tjock tant vilande i gräset, med ena tutten som halkat ur urringningen, och ett glas ”läsk ” i handen.

Några sidnummer eller läskunskaper var inte nödvändiga för henne. Hon kunde sin sångbok.
Och som hennes far kunde sjunga, hon var lika imponerad varje gång han sjöng de där svåra, dem hon inte klarade av melodin på ännu. Hon bara satt och lyssnade andäktigt. Ibland föll mor in i sången också, hon kunde de flesta texterna utantill, hon också. Men hennes stämma var inte så intensiv som fars var. Lite tunnare försiktigare, kanske inte lika tonsäker som far. Och det var ju far och hon som bestämde sångerna, de var de som höll i sångboken.

Mor hade sånger som inte fanns med i sångboken. Detta hade visserligen far också men de var inte så fina och spännande som mors. Far brukade sjunga ” jag vill ha en liten tös, med långa flätor” Och han hade berättat för henne att han haft en tös tidigare. Hon förstod inte vad han menade, vad då haft en tös? Så nu önskade han att hennes hår skulle växa så att hon fick långa flätor.

Men när hon fick mor att sjunga den där sången om flickan på sjukhuset, då var det högtid i hennes hjärta. Hon visste inte om hon tyckte om sången eller hon ogillade den. Visste bara att den fyllde henne med en underlig vemodig känsla. Kanske var det för att mor verkligen kunde sjunga den med sådant allvar. Vad hon också lade märke till att mor också blev ledsen då hon sjöng om flickan, hon hade ett flertal gånger sett mor torka bort en tår som rann på kinden.

Hon kände sig så sorglig då hon hört mor sjunga. Men även lite underlig. Det var inte varje gång hon bad att få höra den som hon fick. Ibland vägrade mor, då brukade hon istället sjunga ”Varför skola män´skor strida, varför ska de föra krig”. Den visan tyckte hon var förfärlig, klagande gnällig. Och den hade ju ingen saga att berätta. Som den om Elvira Madigan eller flickan på sjukhuset.

Hon förstod inte ”Så bistert kall sveper nordanvinden, kring stuguknuten i senan kväll”. Far kallade den drinkarflickans sång. Så vissa sidor tog hon dubbla blad då hon bläddrade. Men många sjömanssånger tyckte hon var mysiga, de hade havets rytm i sig sa far, ofta valser. Och det förekom att far reste sig ur fåtöljen lyfte upp henne på sin arm och valsade till de sjömanssånger de kunde utantill.

När hon blev äldre fick hon en hemlighet av mor. Då de gick upp på kyrkogården för att sätta blommar på mormors och farfars gravar, gick de förbi barnkyrkogården. Mor pekade på en fläck på gräsmattan och berättade för henne att här låg mors och fars tös begravd, tösen som far hade talat om. Alltså hade de haft en tös! Men hon förstod inte…… Hur, varför?
Hon kände att det var inte lönt att fråga, det blev bara halvkvädna svar. Hon fick vänta. Senare i livet lyckades hon få lite mer av historien, den om deras lilla tös.

Mor var havande i sjunde månaden i april 1940. Oron ute i Europa var stor. Far och mor ett ungt par med barn nummer två på gång. En två-åring sedan tidigare. Plötsligt en morgon fick mor höra på radion att tyskarna hade invaderat Danmark och Köpenhamn. Hon hade en längre tid varit orolig över hur hon skulle klara sin lilla familj, då far låg inkallad. Plötsligt började födsloarbetet, två månader för tidigt. Vad göra, hur göra? Sådant arbete går inte att skjuta på till en annan dag. Det blev en lång och besvärlig förlossning, då med ett ofullgånget barn. mitt i dessa orostider.
Det visade sig sedan att barnet, deras tös ådragit sig förlossningsskador. Ett handikappat barn! Som om inte det var svårt sedan tidigare. Småbarnsförälder, med maken inkallad i den mobilisering som utökades då Danmark och Norge ockuperades. Läkare och sjukvårdspersonal rekommenderade att lämna ifrån sig flickan på ett hem för barn med utvecklingsstörning. Men mor tog hem henne.

Så länge flickan var baby var inte problemen så stora. Men då hon aldrig lärde sig gå, blev läget svårare. Detta var inget man gick ut och krävde insatser för, såsom man gör idag. Tvärtom, man snarast gömde barnet för omvärlden. Som för att skydda det från spe. Eller? Var det för att skydda sig själv från skammen. Detta utspelade sig på 40-talet, och det var svårt att handskas med att familjerna innehöll barn och även vuxna som var annorlunda. Eljest, som norrlänningarna säger. Flickans öde går att spåra till den dag hon fyllt tre år. Då drabbas hon av den tidens gissel, hon fick tuberkulos. Nu kunde inte mor hantera flickan längre. Hon var ju fortfarande som en baby, kunde bara sitta med stöd.

Flickan blev inlagd på sanatorium sju mil bort. Och här levde hon sitt sista levnadsår, innan Tbc:n tog hennes liv. Denna lilla flicka blev inte omtalad så mycket i hennes livstid. Men efter mors och fars bortgång har hon och hennes syskon hittat dokument som rör sig om flickans levnad och död Då har hon insett att de som far och mor talade om i lite dolda ordalag, var hennes storasyster. En dödsannons mycket blek urklippt ur en tidning. Och ett telegram från mor till far där han låg mobiliserad: Barbro död…… Inget mer. Telegrammet kostade per bokstav…..

Fotografiet mor gömde

Min bror hade födelsedag nu i början av februari, så det var kalas borta i Kristianstad där han bor. Samtalsämnena flöt runt i nutid rätt länge, med förundran över teknikens framfart. Vi var flera stycken i sällskapet som onekligen tänkte, det var bättre förr. Men då kom vi ju även in på ämnet nostalgi, minns du och så vidare.

Vi började prata om det gamla fotografiet där vi tre syskon har förevigats smutsiga, vardagsklädda och rufsiga i håret. Jag minns mors ilska och frustration då det ringde en fotograf på dörren och höll fram ett foto framför henne. Hon köpte visserligen fotografiet av mannen men det var inte för att stolt hänga upp det någonstans, det var för att undanröja det för folks ögon. Det föreställde tre av hennes ätteläggar. Uppställda utanför staketet som omgärdade vår ”gård”. Hon var helt oförberedd på detta foto, vi hade inte vågat yppa något om det här till mor. Fotografen gick runt bland barnen som var ute och lekte, samlade ihop oss syskonvis, fotograferade oss och tog uppgifter på vem vi var och var vi bodde. Även på den tiden var vi varnade för all slags ”fula gubbar”och annat löst folk som ställde frågor och betedde sig underligt.

Två gånger hade hon låtit en fotograf ta bilder av hennes ungar, en gång då Rune och Stig varit i förskoleåldern, och en gång hade hon varit hos fotografen med äldsta  dottern Inga-Lill då hon var i ett-årsåldern. Stigs och Runes porträtt är taget i slutet av kriget, man kan se att Stig har mjölktänderna kvar. Ibland undrar jag om det var runt tiden då hon miste Barbro. Lillasyster Britt-Marie (Bittan) blev aldrig fotograferad av en professionell fotograf. Därför har detta foto som togs av en kringresande fotograf blivit extra uppskattat av oss syskon nu när vi uppnått mogen ålder.

Länge kan man sitta och titta på de smutsiga ungarna. Rune är klädd i ett s.k. träningsställ. Förmodligen hämtade vi honom borta på fotbollsplanen. Jag kan inte se vad han har på fötterna, men han har nog inte trätofflor. Det går väl inte att spela fotboll i tofflor. Vad vi två systrar har sysslat med kan man bara gissa. Utanför på ”backen” som var en ödetomt mellan Röamöllagatan och Ringstorpsvägen hade kommunen sitt upplag av smågatsten. Dessa kunde man bygga med, först byggde man väggar som blev rum och kök. Här inreddes med stolar och bord, allt byggt av dessa stenar som travades till önskad höjd. Både Bittans och min klänning ser både sjaskiga och ostrukna ut så jag håller det för troligt att vi sysslat med dessa byggen.

På bröstet på min klänning ser jag att jag har broschen som är en liten skotsk terrier i röd plast. Fick den till min födelsedag ett år, så troligen är fotot taget efter den 14 juli. Jag kan inte drömma om att jag höll rätt på den till nästkommande sommar. Den lilla vita gosskragen var en lös krage som mor tråcklade fast på klänningen. Man hade alltså en krage till flera klänningar. Bittan har koftan på sig som är ett arvegods efter mig, brun med gula ränder. Vi slet inte på några strumpor sommartid, men ibland blev vristerna där toffeln sluta, både skavda och nariga. Bittans kjol har ett band med zick-zack i en röd färg. Det bandet minns jag, därför jag var avundsjuk på det fina bandet, sådant blev där aldrig på min kjol.

Vi saknar ett syskon på bilden men det måste ha tagits sommaren då Stig fyllde 14 år. Alltså 1952. På den tiden hade en fjortonåring viktigare saker att syssla med. Vad han sommarjobbade med minns jag inte, men att han sommarjobbade vet jag med säkerhet. Inte gick Jönssons ungar som några dagdrivare hela sommaren då de kunde tjäna lite fickpengar på sommarjobb. Kanske var det denna sommar, jag vet det var i början av Stigs yrkeskarriär han köpte en badboll till mig i födelsedagspresent. En badboll av gummi som kunde blåsas upp. Den hade kostat 1,75. Det stod skrivet i ena ändan med bläck så jag vet den var jättedyr. Och Stig hade handlat den för sina egna intjänade pengar.

Många år senare plockade mor fram fotografiet och det fick glas och ram. Det är trots allt ett underbart tidsdokument som man kan titta på både en och två gånger.

När mor sjöng

Tidigare har jag berättat om våra små sångstunder i samband med beskrivningen av lägenheten jag växte upp i. När jag pratade om dessa sångsstunder såg jag framför mig hur far och jag, ofta placerad i fars knä, hjälptes åt och skrålade visor. Vi hängde gott med i det moderna utbud som spelades i radion, men vi sjöng även tillsammans ur ”Den gröna visboken” som jag visserligen inte kunde läsa. Men så ofta som vi sjöng ur den kunde jag sångerna som hörde till respektive bild. Vad jag också minns med de här visstunderna är att det skramlades med disk i köket. På den tid då jag satt i fars knä hade disken ännu inte blivit mitt ansvarsområde. Så i köket stod mor och diskade. Hon stämde gärna in i sångerna, men de var ju far och jag som bestämde repertoaren eftersom vi hade hand om sångboken. Det var inte ofta mor tog initiativet till att sjunga, men om man bad vackert så sjöng mor också. Hon hade en mycket bra sångröst även om den var lite tunn i jämförelse med fars starka baryton.

När jag bett mor sjunga, sjöng hon ofta  ”I en sal på barnsjukhuset, där de vita sängar står”. Fortfarande då jag hör visan blir jag obehagligligt berörd och oron kryper i mig. Varför nu detta? Jo, jag tror aldrig mor sjöng igenom hela visan utan att hon blev oerhört tårögd. Det förekom även gånger då hon vägrade sjunga om den lilla lungsjuka flickan på lasarettet, då fick man som alternativ höra ”Varför skola män´skor strida, varför ska det flyta blod”. Jag kan lova att den visan var nog den tråkigaste sång jag någon gång hört. Efter den sången bad man inte om fler sånger. Men om hon sjöng om den lilla flickan var det inte ovanligt att jag frågade om texten och varför visan aldrig slutade lyckligt. Mors undvikande svar på frågorna fick sin förklaring långt senare. Någon gång hade far berättat för mig, att han haft en flicka tidigare men att hon dött, så därför var han glad när jag föddes så han fick en ny liten tös. Jag hade på barns nyfikna sätt även frågat mor om deras lilla tös, hon hade hetat Barbro, men fått undflyende svar.

Senare i livet har jag fått mer upplysningar om min syster Barbro. Samma dag som tyskarna intog Danmark födde mor ett ofullgånget barn, en liten flicka. Att det var något annorlunda med den lilla tösen upptäcktes så småningom. En trolig CP-skada i samband med den tidiga förlossningen gjorde att Barbro var både döv och blind. Men detta var inget man insåg förrän veckor och till och med månader hade gått. Att hon inte såg förstod mor ganska snart men det här med hörseln tog ytterligare en stund att inse. Och att mitt under dessa orostider stå med en två-åring, min bror Stig född 1938 och ett nyfött barn, samtidigt som far kallades in i den allmänna mobiliseringen, var nog ingen sinekur. Mor berättade inte gärna om tiden med Barbro men ett och annat lyckades jag ändå ”luska ur” henne, härvidlag är ju barn obarmhärtiga. Senare i livet fick jag vissa uppgifter av faster Greta om hur man upptäckt Barbros multihandikapp. Mor hade henne hemma tills hon var något år, men på denna tiden uppmanades man att lämna ifrån sig de barn som var ”onormala”. När Barbro sedan drabbades av tuberkulos i lungorna gick mor med på att lämna henne ifrån sig. Hon skickades till sanatoriet i  Tyringe där hon tillbringade sina sista dagar. Hon dog endast fyra år gammal. Bland gamla tidningsklipp och samlade gamla papper har vi efter våra föräldrars död hittat dels telegrammet mor skickade till far, han låg inkallad i beredskap då,  dels dödsannonsen att Barbro avlidit blott fyra år gammal.

På denna tid var det något man borde glömma så snart som möjligt och försöka gå vidare i livet. Men långt senare har det ändå varit som om jag förstått, detta var en lika älskat och därmed saknat barn. Och sången som sjöng var ett sätt att bearbeta sorgen och samtidigt bekräfta detta barn som mor upplevde att man försökt tiga bort. När vi gick för att sätta blommor på mormors och farfars grav, gick vi alltid förbi och mor pekade på den lilla plätt som var Barbros grav. Däremot sattes aldrig någon blomma till Barbro. Där var ingen sten på graven så den var lite av en hemlighet mellan mor och mig upplevde jag det som. När vi kom hem rapporterades att vi varit och satt blommor hos farmor och farfar, och hos mormor. Men det nämndes aldrig att vi tittat till Barbros grav.

Drivs med WordPress & Tema av Anders Norén