Etikett: Barbro

Fotografiet mor gömde

den 21 februari 2011

Min bror hade födelsedag nu i början av februari, så det var kalas borta i Kristianstad där han bor. Samtalsämnena flöt runt i nutid rätt länge, med förundran över teknikens framfart. Vi var flera stycken i sällskapet som onekligen tänkte, det var bättre förr. Men då kom vi ju även in på ämnet nostalgi, minns du och så vidare.

Vi började prata om det gamla fotografiet där vi tre syskon har förevigats smutsiga, vardagsklädda och rufsiga i håret. Jag minns mors ilska och frustration då det ringde en fotograf på dörren och höll fram ett foto framför henne. Hon köpte visserligen fotografiet av mannen men det var inte för att stolt hänga upp det någonstans, det var för att undanröja det för folks ögon. Det föreställde tre av hennes ätteläggar. Uppställda utanför staketet som omgärdade vår ”gård”. Hon var helt oförberedd på detta foto, vi hade inte vågat yppa något om det här till mor. Fotografen gick runt bland barnen som var ute och lekte, samlade ihop oss syskonvis, fotograferade oss och tog uppgifter på vem vi var och var vi bodde. Även på den tiden var vi varnade för all slags ”fula gubbar”och annat löst folk som ställde frågor och betedde sig underligt.

Två gånger hade hon låtit en fotograf ta bilder av hennes ungar, en gång då Rune och Stig varit i förskoleåldern, och en gång hade hon varit hos fotografen med äldsta dottern Inga-Lill då hon var i ett-årsåldern. Stigs och Runes porträtt är taget i slutet av kriget, man kan se att Stig har mjölktänderna kvar. Ibland undrar jag om det var runt tiden då hon miste Barbro. Lillasyster Britt-Marie (Bittan) blev aldrig fotograferad av en professionell fotograf. Därför har detta foto som togs av en kringresande fotograf blivit extra uppskattat av oss syskon nu när vi uppnått mogen ålder.

Länge kan man sitta och titta på de smutsiga ungarna. Rune är klädd i ett s.k. träningsställ. Förmodligen hämtade vi honom borta på fotbollsplanen. Jag kan inte se vad han har på fötterna, men han har nog inte trätofflor. Det går väl inte att spela fotboll i tofflor. Vad vi två systrar har sysslat med kan man bara gissa. Utanför på ”backen” som var en ödetomt mellan Röamöllagatan och Ringstorpsvägen hade kommunen sitt upplag av smågatsten. Dessa kunde man bygga med, först byggde man väggar som blev rum och kök. Här inreddes med stolar och bord, allt byggt av dessa stenar som travades till önskad höjd. Både Bittans och min klänning ser både sjaskiga och ostrukna ut så jag håller det för troligt att vi sysslat med dessa byggen.

På bröstet på min klänning ser jag att jag har broschen som är en liten skotsk terrier i röd plast. Fick den till min födelsedag ett år, så troligen är fotot taget efter den 14 juli. Jag kan inte drömma om att jag höll rätt på den till nästkommande sommar. Den lilla vita gosskragen var en lös krage som mor tråcklade fast på klänningen. Man hade alltså en krage till flera klänningar. Bittan har koftan på sig som är ett arvegods efter mig, brun med gula ränder. Vi slet inte på några strumpor sommartid, men ibland blev vristerna där toffeln sluta, både skavda och nariga. Bittans kjol har ett band med zick-zack i en röd färg. Det bandet minns jag, därför jag var avundsjuk på det fina bandet, sådant blev där aldrig på min kjol.

Vi saknar ett syskon på bilden men det måste ha tagits sommaren då Stig fyllde 14 år. Alltså 1952. På den tiden hade en fjortonåring viktigare saker att syssla med. Vad han sommarjobbade med minns jag inte, men att han sommarjobbade vet jag med säkerhet. Inte gick Jönssons ungar som några dagdrivare hela sommaren då de kunde tjäna lite fickpengar på sommarjobb. Kanske var det denna sommar, jag vet det var i början av Stigs yrkeskarriär han köpte en badboll till mig i födelsedagspresent. En badboll av gummi som kunde blåsas upp. Den hade kostat 1,75. Det stod skrivet i ena ändan med bläck så jag vet den var jättedyr. Och Stig hade handlat den för sina egna intjänade pengar.

Många år senare plockade mor fram fotografiet och det fick glas och ram. Det är trots allt ett underbart tidsdokument som man kan titta på både en och två gånger.

När mor sjöng

Av Inga-Lill

den 12 april 2010

i Minnen

Tidigare har jag berättat om våra små sångstunder i samband med beskrivningen av lägenheten jag växte upp i. När jag pratade om dessa sångsstunder såg jag framför mig hur far och jag, ofta placerad i fars knä, hjälptes åt och skrålade visor. Vi hängde gott med i det moderna utbud som spelades i radion, men vi sjöng även tillsammans ur ”Den gröna visboken” som jag visserligen inte kunde läsa. Men så ofta som vi sjöng ur den kunde jag sångerna som hörde till respektive bild. Vad jag också minns med de här visstunderna är att det skramlades med disk i köket. På den tid då jag satt i fars knä hade disken ännu inte blivit mitt ansvarsområde. Så i köket stod mor och diskade. Hon stämde gärna in i sångerna, men de var ju far och jag som bestämde repertoaren eftersom vi hade hand om sångboken. Det var inte ofta mor tog initiativet till att sjunga, men om man bad vackert så sjöng mor också. Hon hade en mycket bra sångröst även om den var lite tunn i jämförelse med fars starka baryton.

När jag bett mor sjunga, sjöng hon ofta ”I en sal på barnsjukhuset, där de vita sängar står”. Fortfarande då jag hör visan blir jag obehagligligt berörd och oron kryper i mig. Varför nu detta? Jo, jag tror aldrig mor sjöng igenom hela visan utan att hon blev oerhört tårögd. Det förekom även gånger då hon vägrade sjunga om den lilla lungsjuka flickan på lasarettet, då fick man som alternativ höra ”Varför skola män´skor strida, varför ska det flyta blod”. Jag kan lova att den visan var nog den tråkigaste sång jag någon gång hört. Efter den sången bad man inte om fler sånger. Men om hon sjöng om den lilla flickan var det inte ovanligt att jag frågade om texten och varför visan aldrig slutade lyckligt. Mors undvikande svar på frågorna fick sin förklaring långt senare. Någon gång hade far berättat för mig, att han haft en flicka tidigare men att hon dött, så därför var han glad när jag föddes så han fick en ny liten tös. Jag hade på barns nyfikna sätt även frågat mor om deras lilla tös, hon hade hetat Barbro, men fått undflyende svar.

Senare i livet har jag fått mer upplysningar om min syster Barbro. Samma dag som tyskarna intog Danmark födde mor ett ofullgånget barn, en liten flicka. Att det var något annorlunda med den lilla tösen upptäcktes så småningom. En trolig CP-skada i samband med den tidiga förlossningen gjorde att Barbro var både döv och blind. Men detta var inget man insåg förrän veckor och till och med månader hade gått. Att hon inte såg förstod mor ganska snart men det här med hörseln tog ytterligare en stund att inse. Och att mitt under dessa orostider stå med en två-åring, min bror Stig född 1938 och ett nyfött barn, samtidigt som far kallades in i den allmänna mobiliseringen, var nog ingen sinekur. Mor berättade inte gärna om tiden med Barbro men ett och annat lyckades jag ändå ”luska ur” henne, härvidlag är ju barn obarmhärtiga. Senare i livet fick jag vissa uppgifter av faster Greta om hur man upptäckt Barbros multihandikapp. Mor hade henne hemma tills hon var något år, men på denna tiden uppmanades man att lämna ifrån sig de barn som var ”onormala”. När Barbro sedan drabbades av tuberkulos i lungorna gick mor med på att lämna henne ifrån sig. Hon skickades till sanatoriet i Tyringe där hon tillbringade sina sista dagar. Hon dog endast fyra år gammal. Bland gamla tidningsklipp och samlade gamla papper har vi efter våra föräldrars död hittat dels telegrammet mor skickade till far, han låg inkallad i beredskap då, dels dödsannonsen att Barbro avlidit blott fyra år gammal.

På denna tid var det något man borde glömma så snart som möjligt och försöka gå vidare i livet. Men långt senare har det ändå varit som om jag förstått, detta var en lika älskat och därmed saknat barn. Och sången som sjöng var ett sätt att bearbeta sorgen och samtidigt bekräfta detta barn som mor upplevde att man försökt tiga bort. När vi gick för att sätta blommor på mormors och farfars grav, gick vi alltid förbi och mor pekade på den lilla plätt som var Barbros grav. Däremot sattes aldrig någon blomma till Barbro. Där var ingen sten på graven så den var lite av en hemlighet mellan mor och mig upplevde jag det som. När vi kom hem rapporterades att vi varit och satt blommor hos farmor och farfar, och hos mormor. Men det nämndes aldrig att vi tittat till Barbros grav.