Jönssonminnen.se

Ek o bok o bjarke

Gran o fur o larke 

Al o pil o vide

Aske de var tie

Denna ramsa lärde mor mej i tidig barndom. Jag minns att jag var imponerad av att mor kunde namnet på så många träd. Den där slutklämmen med att de var tie var massvis av trädslag tyckte jag. Under vår senaste skogspromenad dök ramsan upp i minnet på mig och jag rabblade den några gånger innan jag fick in rytmen riktigt. Men sen satt den där. Och plötsligt insåg jag att de tie trädslagen kunde jag både till namnet och hur de ser ut. Vad mera var, de fattas en hel del träd i den ramsan. Lönn, alm poppel kastanj osv. Många som inte nämns. Jag förmodar att ramsan är för svenska förhållanden. Och den lilla ungen som var imponerad av mors kunskaper har adderat några trädslag till i sitt medvetande. Plus att jag noterat att min stad har ganska många exotiska träd i sina planteringar. 

Precis i mitten av vecka 8, den vecka som jag brukar skylla för att vara den tråkigaste vädermässigt här i stan, men just i år har den veckan visat sig vara en riktig vintervecka. Nederbörden har inte varit riklig men några centimeter snö sistlidna helg och ett fortsatt klimat runt nollan har gjort dagarna ljusa och frostnupna. Solen har lyst och fåglarna har börjat sjunga, de tidigaste av mesarna. Det har inte blivit några sovmornar, för ljuset väcker en. Denna dag var det inte lika ljust då jag klev upp, men hade en tid att passa. Det har varit trevligt att ana solljuset senaste veckan så det var lite av en besvikelse då dagern var tveksam. Jag såg då jag kom ut i köket att det var en rejäl dimma. Sådana fenomen är vi inte så vana vid härnere i Skåne, frost och dimma. Men efter en tid började den dra sig tillbaka och vi fick uppleva detta vackra med rejäl rimfrost på buskar och träd. Hela världen var vit, glittrande som om det vore diamanter överallt. Men dimman lättade inte helt utan kom och gick eftersom solen lyste och värmde. 

Då jag skulle gå till bussen regnade det ”minidiamanter” i luften, som om det var ett fruset duggregn. De glittrade och glimmade i solljuset så jag stod andäktig och fascinerades av deras dans i motljuset. Från en strålande klar himmel. Det var alltså dimman som utkristalliserade sig som dessa pyttesmå kristaller. Jag har sett sådant diamantregn från träden i Norrland då vi haft mornar med riktigt mycket rimfrost, men det har kommit från trädgrenar och buskar och bildats mot någon yta. Det jag såg nu kom uppe i luften ute över öppen mark. Jag stod och njöt av att få se detta skådespel en god stund, tills gubben min påminde att vi har en buss att passa. 

I slutet av veckan hade mitt knä slutat beklaga sig, det knä jag skadade då jag i söndags tog en promenad i Pålsjö skog. Snön som kom dagen före hade vi kvar ett tunt skikt av. Oh, så ljus världen verkade av detta. Det var vi tvungna att ta till vara. Så bussen bort till ”Kremman” och ner genom skogen. Vid trapporna ner mot ankdammen vid Pålsjö mölla var det blankslipat i trappan. Trots en hand krampaktigt på ledstången och den andra om min gångstav for jag som en jumbojet som landningsstället inte fällts ut på. De där smidiga elefanterna jag har hört folk tala om, visste jag i det ögonblicket hur de var. Folk kom rusande till och ville slita upp mej. Snälla låt mej vara, bad jag. Först ville jag sitta kvar någon minut tills den ilande smärtan avtog. Benet som vikit sig under lilla mej, fick vikas fram och kollas funktionen på, innan jag kunde resa mej upp. Slutligen tog jag mej upp med många människor involverade i detta projekt att få upp käringen. Ett ögonblicks känsla att bäras i gullstol kom över mej innan de resolut planterade mej på marken igen. Försiktigt provade jag att stå på benen, linkade sedan ner till närmsta busshållplats så Snipp snapp snut, så var det med den promenaden. 

I fredags var jag ner och hämtade tillbaka den summa som Skånetrafiken snott från mig. En summa som jag av en tillfällighet hittade avdraget på mitt bankkonto för några veckor sedan. Den 25 januari hade vi varit och åkt buss. En lördag. Och det vet var och en av er som känner mig, att betala för en bussresa då mitt seniorkort gäller, det gör jag inte. 

Vid upptäckten var min första tanke att spärra mitt bankkort. Det var betalt med mitt bankkort. Men bestämde mig för att först fråga på Skånetrafiken om det varit möjligt att de snor pengar från en då man passerar deras blippautomater på bussen? Jag sa att jag genast skulle gå vidare till banken om jag inte fick en förklaring, men det stod klart och tydligt att det var Skånetrafiken som snott åt sig pengarna. Och, som jag förklarade för kvinnan i luckan skulle jag inte köpa en biljett till fulla priset  om jag glömt mitt seniorkort hemma. Jag skulle ha köpt med den rabatt vi seniorer har här i Skåne. 

Kvinnan lyssnade på mina haranger och sa till slut då jag var tvungen att hämta andan: har du express-läget påslaget på dina biljettköp? Va, sa jag. Vadå express-läge? Som en fågelholk stod jag där, svarslös. Jo om du har expressläget påslaget kan du bara hålla fram mobilen mot blipparen så registrerar den ett biljettköp!! 

Fick erkänna att jag hade ingen aning om vad hon talade om. Jag plockade fram mobilen och bad henne att visa mig var jag hade denna inställning. Tyvärr kan jag inte iPhone sa hon, men jag ska be min kollega. Och jag blev omhändertagen av damen i luckan bredvid. Hon sträckte sig över min telefon och klickade några länkar, tittade allvarligt på mej och sa: vill du att jag stänger av expressläget för din mobil? Det innebär att du måste gå in steg för steg för att köpa en biljett om du ska åka på tid då ditt kort inte gäller. Stäng av sa jag! Klick, så var det gjort. Tack sa jag, var så god kontrade hon. Sedan stod jag där…. Men de där 31 kronorna, sa jag. Jag accepterar inte att bli bestulen. Med ett lätt leende förklarade hon att jag fick öppna ett ärende och begära pengarna tillbaka! Jisses, mina pengar?? Ja det måste gå till så svarade hon. Nu föll min haka ännu lägre. 

Då hon insåg att jag inte gav mig så lätt frågade hon om jag ville ha hjälp? Med att öppna ett ärende! Ja, gissa sa jag. Jag som inte klarar att stänga av express-läget på min mobil, hur ska jag klara att öppna ett ärende gentemot Skånetrafiken? 

Men en ohörbar suck tog hon tag i att skriva. Jag fick lämna ut allt om min person, min resa när den var gjord och hur mycket jag blev bestulen på. Mycket knackande på tangentbordet, men det ändade till slut i att hon sköt över en handskriven lapp med ett ärende-nummer som var så många siffror på att det skvallrade om allvaret i ärendet. 

I tisdags fick jag ett mail från Skånetrafiken att mitt ärendet kommit under behandling. Men tyvärr hade de inte funnit summan och resan. De bad mig återkomma med mer fakta runt ärendet, och jag kunde omedelbart svara med datum för resa och klockslag och när det bokförts hos min bank. Några timmar senare kom ett nytt meddelande att de inte hittade mina 31 spänn. Men undrade om de kunde få de fyra sista siffrorna på mitt bankkort. Inte ett ögonblick tvekade jag…. Och var så goda. Nu dröjde det ett dygn innan nästa brev kom. De kunde fortfarande inte hitta mina pengar, men beslöt då jag lät ganska trovärdig att ersätta mig med en värdekod på 31 kronor. Och strax efter dök ytterligare ett mail upp med siffror som jag kunde använda då jag köpte biljett nästa gång. 

Nu var nästa problem, hur gör man för att använda en värdekod? I fredags då jag for förbi stationen gick jag inom och bad att få hjälp med att köpa en biljett och utnyttja min värdekod. Efter alla turer ville jag inte riskera att kludda bort min ersättning i denna datordjungel. Nu har jag fått tillbaka mina 31 spänn även om det har kostat Skånetrafiken några tusenlappar i lönekostnad att leta upp och/eller ersätta mina pengar. 

Min franske bridgepartner brukar ibland kalla mig: his stubborn viking, vad han nu menar med det? 

Jag vaknade i morse och gladdes åt ljuset i sovrummet. Trots att persiennerna är neddragna vid den tiden på dagen, var det ljust. Förhållandevis ljust mot vad det varit senaste månaderna. Ja jag erkänner att det var ganska sent på ”morgonen”, nästan tio. Men jag har inte haft morgonskiftet denna veckan, så ingen fara. Då jag klivit upp och noterade att solen lyste från en molnfri himmel kände jag glädjen med det lovande vårljuset. Nästa vecka, vecka 8, brukar vara disig och kall. Så denna dag som trotsade almanackans datum och strålade, gjorde mig lite uppspelt. Jag föreslog en promenad, något som inte blivit av på en tid. På grund av både blåst och kyla, och på grund av ganska många järn i elden. Tandläkare, stickcafé och våra vanliga bridgedagar. I lördags förra veckan var vi bort till Kristianstad på födelsedagskalas så den dagen blev Skånetrafiken även testad. Banarbeten och en olycka på Klippans central gjorde att vi fick åka omvägar i Skåne för att komma hem igen. Vi börjar kunna hantera situationer som uppkommer, och har rutin på hur vi planerar för både reservkost i ryggsäcken och koll på toaletterna var de finns. Senaste tiden har vi åkt en omväg med bussbyte för att komma till bridgen i stan, även det för ett vägarbete. Det känns som om vi kan de flesta omvägarna runt hålor och gropar som grävts i Skåne, men nej. 

Den där promenaden som vi beslöt oss för då veckostädningen var avklarad idag, blev ytterligare ett vägarbete till våra erfarenheter. Vi tar bussen till Sofiero och traskar hem sa vi. Så behöver vi inte bekymra oss om att klockan passerar tre och vårt busskort inte gäller. Vid Sofiero var där ingen hållplats, den var indragen för det arbetades runt entrén till Sofiero. Så vid nästa hållplats i Laröd blev det avstigning. Nu var vi inte riktigt överens på hur vi skulle ta oss hemåt, den eller den stigen? Småskrattande sa vi att vi kunde alltid ta bussen tillbaks till en hållplats vi kände till men traskade inåt skogen i alla fall. Solen kändes så välkomnande och jag var glad att stigarna var torra och lätta att promenera på. Annars kan det vara lerigt och sörjigt vid denna tid på året. Det har inte regnat nåt nämnvärt senaste veckorna.

En bit in i skogen stötte vi på en stor rhododendron som förvånade oss. Alltså var vi i en del av skogen som vi inte kommit i tidigare. Var det en rymling från Sofiero? Maken menade att det var nog en planta som gamle kungen varit missnöjd med så han slängt ut den utanför murarna. Hur som helst så står det nu en rejält stor rhododendron mitt i Pålsjö skog. Det är ganska roliga fynd man gör såhär vinterhalvåret. Till sommaren försvinner den bland all annan grönska. 

Vi strosade vidare och till slut hittade vi vår ”gamla vanliga stig” som vi hittar hemma längs utan några funderingar. Vi njöt av att det inte blåste som annars är ett gissel vid denna årstid då temperaturen är runt nollpunkten. Tvärtom, vi njöt av solstrålarna på nästippen, även om kylan drev på det där näsdroppet som gör att man snörvlar vartannat andetag, för att slippa ta fram näsduken en stund till. Detta hör till vinterpromenaden. Vi småpratade samtidigt som vi lyssnade efter fåglar. Enstaka mesar lät lite blygt, som om de testade sina stämmor. En hackspett lät några trumvirvlar höras. Men annars är det fortfarande tyst i skogen. Det är för tidigt på året. 

Vädret hade lockat ut många vandrare, och plötsligt mötte vi en man som kom med stora kliv och stavar. Hallå kollegor sa han hurtfriskt, och jag försökte se om det var någon bekant. I motljus var det svårt att urskilja ansiktet på honom, men jag kände inte igen rösten. Jag stannade till framför honom och kollade närmre. Nej ingen bekant. Men vi var överens om det trevliga promenadvädret. Synd sa jag att det inte finns en enda bänk att vila benen på en liten stund. Promenaden längs skogen förbi Sankta Maria är cirka fyra kilometer lång och inte en bänk! Jag sa att jag skrivit till kommunen för något år sedan och beklagat mej om den bristen. Men fick till svar att stadens ekonomi inte tillät detta. Det var 2022, det år man kostade på en ”paviljong” vid hamnen för 13,5 miljoner, en paviljong som nu ligger i en malpåse nånstans! Jag är övertygad att en bänk hade varit mer prisvärd. Mannen, kollegan, sa att jag skulle kontakta ”daglig verksamhet” i kommunen och be dem om att fixa en bänk så vi skulle få någonstans att sitta och fika och vila benen. Han berättade att han just flyttat från Varberg. Där hade ett av hans promenadstråk också saknat en bänk. Han hade ringt till den verksamheten i Varberg och vips stod där en bänk några veckor senare. Påtala att det är en bänk som ska hjälpa mot funktionshinder. Det hade han sagt i Varberg, att det var ett klart funktionshinder att inte få vila en stund då det behövdes. Nu är frågan om fika också är att betrakta som en form av funktion som hindras av att det inte finns en bänk?? Vad tror ni?

Det är lugnt igen med mitt illamående. Jag har senaste veckorna minskat mitt tittande på nyhetssändningarna i TV. Kommit fram till att jag ändå inte kan göra något åt det som berör mig så illa. Avskärma sig är ett sätt som kanske inte är det smartaste men det mest lindriga. Hålla för öronen och inte fråga vad folk tycker. Bara vara i en liten bubbla som rör mina vardagssysslor och åtaganden. 

Jag var ner i stan och köpte garn häromdagen, garn till en sjal jag sett som var så vacker. Med massor av mönsterstickningar, instickade pärlor som gav den ett ytterligare lyxutseende. Den är inte tvärgjord. Men jag måste släppa vantarna och strumporna för ett tag. Denna vinter har jag också stickat en del koftor och västar med mönster på norska. Nu tar jag tag i ett mönster på engelska. Det blir både sticka och engelsklektioner på samma gång, och i en introduktionsvideo säger mönsterkompositören då han tittar en djupt i ögonen: Don’t freak out!! Han menar att en tappad maska är ingen katastrof, kan man reparera genom att lägga till en ny maska. Om det blivit en maska för mycket gör man en sammanstickning av två maskor! Detta har jag sysslat med i många år, men att få det som en inledning på ett mönster, ja det gillar jag. Jag kan alltså fortsätta att sticka trots mina synbekymmer. Dyker det upp ett fel kan man alltid laga till det. Ja, ni förstår att jag är i en bubbla. 

Idag Kyndelsmässodagen fick jag en fråga om vad det där med Kyndelsmäss är. Jublande glad fick jag ta fram mina gamla kunskaper om Jungfru Maria och hennes kyrktagning 40 dagar efter hennes nedkomst. Man firade med en ljusfest och ordet Kyndel betyder just ”ljus”. Islänningarna och finnarna har ord som låter liknande vårt Kyndel, och engelsmännen säger candle. Tydligt kan man se släktskapen med orden. Jag vet att det är lite tokigt av mig att hålla koll på sådant här onödigt vetande, speciellt då jag är uppväxt med ateister till föräldrar. Men det har med kalenderbitaren i mig att göra. Allting hänger ihop på ena eller andra sättet brukar man säga och det är samma med namnsdagar och historia. Bönderna och deras praktika var ett sätt att ha kontroll i gamla tider. 

Under våra promenader runt i staden har vi börjat notera ett fåtal vårtecken. Och de första gläder en alldeles speciellt. Men det har inte blivit några kaffepauser på någon bänk ännu. Lite för svalt att sitta ner, man får hålla sig i rörelse. Så fikat får vänta ytterligare några veckor. Annars är det ju så att aldrig smakar en kopp kaffe så gott som då man dricker det utomhus. Så vi längtar. 

Detta år kanske vi ska utforska var man gör sig av med textilier som vi anser utnötta. I mellandagarna mellan jul och nyår for vi iväg och köpte nya täcken, lyxigt fluffiga tjocka men ändå inte särskilt tunga. Vi var medvetna om att de gamla skulle inte vara tillåtna att kasta i restavfall efter nyår. Och inte lämnar man in gamla täcken till återvinning. Så i sista skälvande dagarna på 2024 slängde vi dem i restavfall. Helt lagligt. Men nu börjar nästa fråga dyka upp. Var kastar vi gamla utslitna underkläder? Världen stannar inte av trots att jag ransonerar mina nyhetssändningar. 

Då jag växte upp kom det ibland en man som samlade lump. Det var en yrkestitel, lumphandlare som alla visste fanns. Jag minns att det var ett köpslående om dessa textiler som var slitna och ibland trasiga. Jag förstår fortfarande inte vad och hur denna lump användes. Då jag frågade mor, sa hon att man gjorde papper av denna lump. Och lumppapper användes till byggnationer av golv väggar och tak. Allt enligt min mor. Så kanske det blir en renässans med detta byggmaterial igen. Jag har redan några strumpor som platsar i lumplådan. Vi tar detta som en viktig uppgift att söka var man avyttrar sig dessa lumpor i vår. 

Jag mår illa, som Magnus Uggla sjöng om för många år sedan. Hade precis följt nyhetssändningen i TV då vi satt oss till bords idag. En rapport om världsläget och krigen som pågår blev samtalsämnet idag. Vi känner att det börjar hetta till i alla hörn av vår värld. Nyinstallation av presidenten i USA verkar vara helt horribel. På TV-bilderna jublar folket över denne man, ungefär som de gamla dokumentärfilmerna där folk står och sträcker upp högerarmen i luften och hyllar sin nye ledare. Med samma bestämda glädje syns folk rusiga av nyordningen, som jag kan se på TV-reportaget. Sedan ser man polis stå skuldra mot skuldra för att vakta deras gräns mot Mexiko. Oj, vad de kan bredda axlarna, dessa poliser. 

En olustkänsla bara av att se dessa bilder växer fram i mej. Hur kan en sådan enorm nation dras med i detta? Det kanske är effektivt att skapa tydliga gränser igen, inte låta folk resa runt och över gränser hur som helst. Han kanske begränsar kommande pandemier, och även håller dem inom landet de som eventuellt dyker upp hos dem.  Tack och lov att vi har WHO här i Europa annars hade Trump skickat hem dem från sina jobb. 

Undrar hur det blir med slaveriet. Han kanske tittar över det igen? Kanske han ser att alla bl.a. Fodora och Uberanställda lever med sådana villkor? Eller har de inte Fodora och de andra i USA? Fast de sorterar kanske under fri företagsamhet, och då bör de vara högre prioriterade än vanliga arbetstagare. 

I vilket fall som helst så barkar det åt ett håll som jag inte vill hänga med på. Jag minns då min dotter var i lågskoleåldern, sa hon att om det utbröt ett tredje världskrig, skulle hon begå självmord! Tydligen hade hon snappat upp någon som berättat om det förfärliga kriget som hennes far-och morföräldrar levt med. Även om inte vårt land varit ockuperat, så var svenskarna involverade på sitt sätt. Jag vet inte vem som berättat för henne, men jag tyckte det var ett underligt uttalande av en sjuåring. Det beskrev hur skrämmande det var med ofred. 

Många gånger senaste året har jag tänkt på vad den där lilla sjuåringen sa. Och detta var då vi hade ganska lugnt här i världen. Hur mår alla barn som har denna eviga krigsrapportering dagarna i ända? Hur mår ungdomen som snart ska välja fortsatta studier? 

Och idag eskalerade mina orostankar om världsläget. Ska vi bli klart avgränsade Öst-Väst-Mittemellan. Vad gör vi med England som lämnat EU? Inte vårt problem, tänker somliga. Norge då? Som inte hunnit känna efter ännu, då de blir granne med Trump och Grönland? Hur gör vi med NATO? Ska vi fortsätta prata med USA som om de är en demokrati?? 

Förr såg man nyttan av samarbete och kunde glädjas åt att vi behövde varandra, men ursäkta mej. 

Jag ser att Trump är på väg att nedmontera demokratin i landet, och som en envåldshärskare ta över. Demokrati är ett sätt att ordna samhället, och det är motsatsen till diktatur. I en diktatur bestämmer bara ett enda parti eller en enda person. 

Hur hanterar vi detta med en gryende monokrati i väst, kanske en begynnande tyranni? Hur långt vågar han gå, och hur länge har han de hyllande massorna med sig? Kommer han att sitta fyra år? 

Vi har funderat på att förbereda oss för bistrare tider. Planering för längre strömavbrott är gjorda. Vi har tänkt till om att ha ett litet basförråd med livsmedel. Inte mycket är gjort, men just det att vi börjat tänka känns bra. Att inte bara blunda och hålla för öronen, och tro att det ska hindra vad som håller på att hända. 

Ibland hör man att man inte ska måla f-n på väggen. Men det är tid att börja bygga Noaks ark igen, tror jag. 

Man ska inte räkna ut något i förskott säger min svägerska i Lycksele ofta. Söndagens städning av julsakerna som vi fuskade med en dag för vi hade lite mycket på schemat denna vecka. Istället blev det mycket lite! Måndag morgon vaknade jag med en förkylning så jag klev aldrig ur sängen. Hosta feber och en heltäppt näsa. Inhibera alla planer på aktiviteter och bara ligga där och gnälla. Lite tyck synd om måste man ju få. Om inget annat tycker man synd om sej själv.  

Idag sa jag att jag skulle försöka gå ut och lufta mej lite. Allting är lättare när man har ett mål. Bara gå runt kvarteret är bland det svåraste jag vet. Jag frågade om gubben ville ha en fastlagsbulle till kaffet. Förvånat tittade han på mej, men svarade ja tack. Vill du ha sällskap, menade han? Nej jag tar bussen ner till Rådmansgatan, går till Börjes konditore på O.D.Krooksgatan. Det klarar jag nog. Men det var precis så mycket jag klarade, inte ett steg mer. Benen var som gelé då jag kom fram till konditoriet. Det är inte klokt vad en liten förkylning påverkar en. 

 Jag tog bussen tillbaka från busshållplats Donationsgatan, åkte en hållplats och bytte där till min 3:a. På dessa två korta resor hann jag stifta två bekantskaper. Den unga indiska mamman med dotter som bara talar engelska som bytte buss på samma hållplats som jag. Det bor en massa indier här uppe runtomkring som är på 2-3 års jobb här i Sverige. De har sina barn på en engelsktalande skola och åker ofta bussen vid halvtretiden. Jag tappade mitt busskort och snabbt plockade kvinnan upp det och gav till mej. Jag tackade och fick till svar att hon inte talade svenska. Jamen, sa jag tack förstår du nog, men övergick strax till engelska.  Hon log och frågade vilken buss jag skulle åka med, och då hon förstod att vi skulle med samma buss fortsatte hon fråga vilken hållplats. Onekligen lät det som om hon tyckte det var trevligt med lite kontakt. Och vem gillar inte det? Men hon beklagade sig med det underliga namnet på min busshållplats: Tofsmesgatan. Många gator häruppe i Mariastaden har fågelnamn. Och jag gläder mej ofta att vi har stans sötaste namn på vår hållplats. Men det är lite svåruttalat om man har lite svårt med s-ljudet. Jag fick förklara för henne att tofsmes är en liten tita, en av de sötaste småfåglar jag vet. 

Kvinnan bor annars i Chennai (Madras) och jag berättade för henne om då jag var in till en skräddare i Chennai och fick sytt upp en sari till mej. Han mätte och fixade denna blus och kjol som sarin består av, med glädje över natten. På morgonen då jag vaknade låg den i sin kartong utanför min hotelldörr. Han hade aldrig sytt till en så fet och frodig kvinna förr, så det gick åt mycket tyg också. En god affär för honom. Hon skrattade gott åt min beskrivning av mitt besök i Madras som det hette då. 

Sen kom bussen och jag släpade mej på den. Jag var ingen piggelin! På handikappsätena satt en kvinna på ytterplatsen på ena dubbelsätet. På andra satt en man på innersätet med sällskap av sin keps på yttersätet! Jag sa att jag nog inte skulle uppfatta kepsen som så knölig om jag satte mej på den, men han kanske var rädd om den…. Snabbt ryckte han åt sig den. Och jag sjönk ner på det sätet. Kvinnan mittemot såg lite förvirrad ut, men hon skulle av nästa hållplats, så jag hann aldrig kolla vad som var fel…. Då hon klev av reste jag mej tog hennes plats och sa till mannen; såja nu kan din keps få tillbaka sin sittplats. Han skrattade och la tillbaka både keps och en påse bullar som han köpt i stan. Jag förklarade att jag hade en dyrbar last i ryggsäcken så jag fick sitta fint, inte luta mej tillbaks i sätet. Jaså vadå undrade han och jag berättade om mina fastlagsbullar. Det höll han med om var en ömtålig last. Vidare småprat om att han skulle få möta våren i Skåne efter tjugo års exil högre upp i landet, gjorde att han gladde sej . Jag berättade att jag spelat in tjattret från gråsparvar i en häck då jag var på väg till konditoriet. Men tyvärr inte någon talgoxe idag, det var inte soligt nog. Mannen sa att han hört talgoxen häromdagen, så den är på gång. Däremot tipsade jag honom om de många hasselbuskarna längs kyrkogårdsmuren som vi just passerade. De glänser vilken dag som helst i solgasset som diamantörhängena på de fina damerna på Nobelfesten. 

Vi var hemma vid min hållplats och jag reste mig. Tack för pratstunden hörde jag mannen säga och njut av semlorna……vadå semlor? sa jag, jag har inga semlor. Jag har varit och köpt fastlagsbullar. Jag ger mej inte! Vissa saker kan man inte ändra på. Jag har slutat att göra sådana där chokladbollar för de får man inte kalla vid sitt gamla namn! Jag slutar inte med

F A S T L A G S B U L L A R.

Väl hemma igen efter den lilla utflykten, och jag var slut som artist. Sjöblöt av svett men jag hade klarat en liten runda. Nu är jag på gång igen.