Kategori: Minnen Sida 1 av 76

Svenskan sist idag

This very day Anders is the name in my calendar. An old Swedish name. I find it fun to remember old expression about weather and wind, about what will happen if we do this or that. Anders is a very important day to notice, because whatever the weather is today, the Christmas Eve will be the opposite. If the sun shines today and it is rather warm, Christmas will become snowy and cold. 

With a smile I sit and remember some years ago, when I had a lesson and the pupils, all grown up people, some of them already grey haired, sat and listen to me. Suddenly we where interrupted by Anders, almost every time a  latecomer. He sneaked in and curled up, hopefully not to be seen. But when I had become silent, everyone in the audience followed Anders every step. He tried to get invisible by sitting down as soon as possible and bowed his head deep. The silence that followed was as we use to say in Sweden a “speaking silence“. A silence which felt embarrassing. Both for Anders and even for me, because I had forgotten what I spoke about!! There I stood and the pupils sat waiting for listen to my teaching. Suddenly I remembered it was the “Anders-day” in calendar. And l asked Anders to raise. His cheeks was blushing but he rose. I saw in his eyes some kind of panic, he hadn’t made his homework!!! But slow and nice I asked him to tell what weather we had to look forward to that years Christmas Eve. Anders stared at me, swallowed and after a while he started to explain what he thought was the weather forecast for Christmas. I interrupted him, wished him a happy names day, and said thank you for the forecast. 

During his small speech, I had found my theme again and was able to continue my teaching. I never revealed to Anders I had noticed the panic in his eyes and my suspicion about the homework. And not told anyone how I dropped the theme in a middle of a sentence like that. Nowadays it happens rather often. Just a little interference and I have dropped focus. By now my home is full of dropped focuses. And when I sometimes occasionally find them, I have no one to tell them to. 

Tomorrow the last month of this year, December. We have decorated our home as we are expected to do this days and weeks. Have to admit, I am as a child, when I put this advent candlesticks in the window frame. This year I have bought a new one, a Lucia and her maids. Staffan is in lead for the whole queue of white dressed girls. An old tradition, mixed up from both events and legends. But there is no Swedish girl, who hasn’t participated in such event sometime. And many boys. Now I have my own show, and probably I will sing for hubby the songs which are connected to Lucia. He can “forget” to put on his hearing aids for some hours the 13th of December. 

At our patio we have some balcony flower boxes, where I have some flower plants, which can bear some frost. And around them I have put my Christmas birds, some birds with lights. And one of them has all his days in my ownership wore a scarf, made of cotton. This year it was worn out and I knitted a new one out of mohair wool. Blue, cozy. He looks so nice in his new suit. The other four I have put between the plants, they are more protected against the cold wind. 

This is very childish of me to sit and write and tell about this. But in times like this, I do what I find amusing. It is a way to dig deep in brain for words in another language, and it suits me. 

I pick up words, I type and spell, and at last but not least I get satisfaction I get confidence. 

 

           

Here some of my christmas birds

 

Here the Swedish 

Den här dagen är Anders namnet i min kalender.  Ett gammalt svenskt namn.  Jag tycker att det är kul att komma ihåg gamla uttryck om väder och vind, om vad som kommer att hända om vi gör si eller så.  Anders är en mycket viktig märkesdag, för det väder som är idag kommer till julafton att vara det motsatta.  Om solen skiner idag och det är ganska varmt, blir julen snöig och kall. 

Med ett leende sitter jag och minns för några år sedan, när jag hade en lektion och eleverna, alla vuxna människor, några av dem redan gråhåriga, satt och lyssnade på mig.  Plötsligt avbröts vi av Anders, nästan varje gång en ”komma-för-sent-kille”.  Han smög in och kröp ihop, hoppades inte bli sedd.  Men när jag hade blivit tyst följde alla i publiken Anders varje steg.  Han försökte bli osynlig genom att sitta ner så snart som möjligt och böjde huvudet djupt.  Tystnaden som följde var som vi brukar säga i Sverige en ”talande tystnad”.  En tystnad som kändes pinsam.  Både för Anders, men även för mig, för jag hade glömt vad jag pratade om !!  Där stod jag och eleverna satt och väntade på att få lyssna vidare på min undervisning.  Plötsligt kom jag ihåg att det var ”Anders-dagen” i kalendern.  Så jag bad Anders resa sig upp.  Hans kinder rodnade men han reste sig.  Jag såg i hans ögon någon form av panik, han hade inte gjort sina läxor !!!  Men långsamt och lug to bad jag honom att berätta vilket väder vi hade att se fram emot i år på julafton.  Anders stirrade på mig, svalde och efter ett tag började han förklara vad han trodde var väderprognosen för julafton.  

Jag avbröt honom, önskade honom en trevlig namnsdag och sa; tack för prognosen. Under hans lilla tal hade jag hittat mitt tema igen och kunde fortsätta min undervisning.  Jag avslöjade aldrig för Anders att jag hade märkt paniken i hans ögon och min misstanke om läxorna.  Och berättade inte för någon hur jag tappade temat mitt i en mening.  Numera händer det ganska ofta.  Bara lite störning och jag har tappat fokus.  Nu är mitt hem fullt av tappade fokusar.  Och när jag ibland hittar dem, har jag ingen att berätta dem för.

 I morgon den sista månaden i år, december.  Vi har dekorerat vårt hem som vi förväntas göra i dessa dagar och veckor.  Måste erkänna att jag är som barn när jag sätter de här ljusstaken i fönsterkarmen.  I år har jag köpt en ny, en Lucia och hennes tärnor. Staffan är ledande för hela tåget av vitklädda tjejer.  En gammal tradition, blandad från både händelser och legender. Dock finns det ingen svensk flicka som inte har deltagit i ett sådant evenemang någon gång.  Även många pojkar.  Nu har jag min egen show och förmodligen kommer jag att sjunga för maken de låtar som är kopplade till Lucia.  Han kan JU alltid ”glömma” att sätta på sina hörapparater i några timmar den 13 december.

 På vår uteplats har vi några balkonglådor, där jag har några blommor, som tål lite frost.  Och runt dem har jag satt mina julfåglar, några fåglar med elljus i.  En av dem har alla sina dagar i mitt ägande burit en halsduk, gjord av lite bomull.  I år var den sliten och jag stickade en ny av mohairull.  Blå, mysig.  Han ser så snygg ut i sin nya dress.  De andra fyra jag har placerat mellan växterna, de är mer skyddade mot den kalla vinden.

 Det här är väldigt barnsligt av mig att sitta och skriva och berätta om detta.  Men i tider som dessa gör jag det som jag tycker är roligt.  Det är ett sätt att gräva djupt i hjärnan efter ord på ett annat språk, och det passar mig.

 Jag plockar upp ord, jag skriver och stavar, och jag får tillfredsställelse, självtillit.

Redan i början av pandemins härjningar blev jag tillfrågad av en vän, om det var rekommendabelt att bära munskydd. Jag minns att jag tvekade med svaret. Med den bakgrund jag har som vårdanställd är jag medveten om att det jag säger blir vedertaget som fakta. Och givetvis även som pensionerad räknas mina svar. Funderade på hur jag skulle formulera svaret. Ville inte förkasta idén om alla sätt att skydda sig var ett steg i rätt riktning. Bara det inte blev att ena sättet uteslöt det med att hålla avstånd och handtvätt. Jag tror jag lyckades förmedla ett svar som Anders Tegnell skulle varit nöjd med. 

Månader rullade på och sommaren var lättare att leva, i och med all utevistelse som blev möjlig. Men jag blev inte förvånad då åter smittspridningen når nya höjder efter att skolor har dragit igång höstterminen och semestrarna är överståndna. 

Rapporterna låter mer fasansfulla än under våren, men man har valt att rapportera med längre mellanrum än i våras. Då låter det som om siffrorna är högre. Men inget man ska förringa för att det är glesare mellan rapporterna. Vi har fortfarande en svår situation världen över. Inte bara med sjukdomen som är en riktigt allvarlig sjukdom, utan med folks förståelse för vad som sägs i media. Tidigare i livet har jag många gånger förundrat mig över att folk inte hade en dagstidning i brevlådan dagligen. Men insåg så småningom att det finns folk som inte är uppväxta med dagstidnings-kulturen. I mitt barndomshem var tidningen ett så naturligt inslag att jag aldrig i hela mitt liv sett det som en lyx-utgift. Det har varit lika naturligt som att betala hyran och ”gas-och-ljus” som mina föräldrar kallade det. Vi hade många hushåll i Helsingborg som hade gasspis. Även dagstidningen var en utgift som var ett måste, tyckte de. Även om radion förmedlade nyheter dagligen var tidningen att måste. Så då jag flyttade hemifrån var tidning och telefon de första man ordnade. Radion kom senare, då vi fick råd att löpa en sådan. Därför har dagsnyheterna varit en rutinsak som skulle följas för mig. Det blev att jag till och med betraktade folk utan både radio och tidning med en viss skepsis. 

Under pandemin har jag följt rapporter som kretsar runt Corona-viruset lite mer än jag normalt vad jag följer nyheterna. Vid ett flertal tillfällen har jag blivit imponerad hur professionellt våra både politiker och dessa personer som representerar våra myndigheter agerat. 

Och åter har munskydden varit i rampljuset. Jag har valt att köpa till maken och mig själv. Då vi åkt buss under sensommaren kändes det lite tryggare med munskydd än helt utan. En effekt som jag noterade var att, det blev som en liten påminnelse att hålla avstånd. Jag vet en gång jag klev på bussen och folk reste sig för att erbjuda mig sin plats. Misstänker att folk uppmärksammade mig då munskydd fortfarande var lite ovanligt ute bland folk. Man fortsatte att hålla avstånd och munskydden till och med påminde oss, bra. 

Igår läste jag en artikel om vilka munskydd som rekommenderades. De med en blå och en vit sida var att föredra framför de helvita. Beroende på att de blåvita var dubbla med ett skikt som motstod genomsläppet av partiklar bättre än de enfärgade. De tvåfärgade var CE-märkta. Detta uttalande från en läkare insatt i smittskydd. Bra! Då jobbar vi på detta. Att de har en viss effekt, annars skulle inte en legitimerad läkare vågat uttala sig. Vi suger JU i oss all information som kan underlätta hur vi ska hantera vår vardag. Och vad doktorn sagt är det som gäller, eller hur?

Idag på väg in på den glest frekventerade ICA-affären blev jag hindrad att gå vidare. En rejält tag i min arm och jag vände mig om för att se vad som hänt. Inget avstånd här inte!! En dam stod bakom mig och uppmanade mig att vända på mitt munskydd! Vadå, undrade jag? Jo igår, sa hon, hade TRE läkare på TV sagt att det skulle vara blåa sidan ut. Förlåt menade jag. Skulle mitt munskydd vara verkningslöst för att jag har den blå sidan inåt?? Ja, svarade damen. Det funkar inte alls så som du har det. Jag erkänner jag stirrade på henne en god stund för att få höra henne säga de magiska orden”april, april” eller något liknande. Menar du att istället för att skydda mig och dig går jag runt och sprider smitta, därför att mitt munskydd är åt fel håll??undrade jag. Nickande tog hon ett steg närmre och förklarade, att om jag vände på skyddet skulle jag säkra upp alltihop. Jag backade igen och bad henne dra sig tillbaka och framför allt inte besvära mig mer. Men var så god sa jag, gå hem och skriv ett inlägg på dina sociala medier om vilken dum kvinna du mött idag. Jag tror inte att ett munskydd är helt verkningslöst om man råkar ha ena eller andra sidan ut. Jag har gissat på att det skulle passa till den ena eller andra klädseln. Den gång det inte varken bär tydliga instruktioner, EJ heller varningar på paketet spelar det ingen roll hur man vänder det. Däremot hade jag också sett en artikel där en läkare beskrev olika sorters munskydd. Han påpekade att de dubbla med en blå sida var CE-märkta och gav ett mindre genomsläpp av partiklar.

Vissa människor lyssnar eller läser bara delar av de fakta som presenteras, sedan blir det sanning, det som de förstått. Det bryr jag mig inte med, men ge blanka f-n i att grabba tag i mig och försök att fostra mej!

Jag var onekligen ”pissesur” som dansken säger. Kunde inte hålla tillbaks frustrationen. 

Denna sida kommer jag inte att skriva på engelska. Vill inte gå till torgs med ”Die dummen Schweden”

Pandemic. A new experience for many of us. Restrictions in our daily life. In our wide world where we had been able to travel almost wherever we want. Been able to take our own decisions for having a party. Meet relatives and family without any other reflexions, but what dress to wear or if we had bought enough to eat and drink. 

Now we may not even take the bus to nearest mall for some hours of joy. Window shopping, having a meal at a restaurant or just stroll around, we are not allowed to do so, if we not follow the recommendations how to keep distance and wash our hands often. Stay as safe as possible, alone or if we have some family, together with them. Some of my friends lives in a one-person-household. Must admit I feel pity for them those days when the weather turning more chilly and the benches in parks are cold to sit on. Nowhere to take a walk and meet some people to have a small talk to. 

I have read in newspapers puppies has become more requested, and my understanding for this phenomena, peoples need some company, is not something odd. All kind of media, TV and broadcast is a one way communication. And the lack of getting any answers at our daily small talk makes some people to buy a dog or a cat. When I have heard about it I have had some thoughts, I hope it not will become some kind of temporary friends. Like the cats we use to speak about as the summer cats. Pets which gets forsaken when fall arrives. 

A week ago there was a debate about young people who was denied to be tested when the reason was, they wanted to be safe to go partying the following weekend. Most people found it ridiculous when healthcare professionals and laboratories would work for this kind of tests. I was happy to read about the refuse. 

New and more exact restrictions, followed and we wasn’t able to get a drink in a bar after 22.00. Well don’t you understand what your health care associates telling you? A friend of mine felt pity about the people who sat at the bar counter when the bell rang and the bartender refused any more to drink. To be honest, I know which one I felt most pity about, this one who felt pity for the bar customers. It is a hard work for me to keep quiet and not say any thing. Who am I to judge anyone. The only thing I wish to say, we can’t act like children in obstinate age. 

Today I read in my newspaper, some bar owners had decided to, when the clock strikes 22.00 they exclaims the bar to be a new country. And the clock change time. I may say, I am ashamed to be their country fellows.

But a bar owner, what do they understand??

Some people I expect to have the ability to understand. But even some has made me very disappointed. The arch bishop in Sweden complained out in media when the authorities proposed funerals not were allowed to have more than eight persons in church. She, we have a female arch bishop on Sweden, proclaimed it was such a horrible situation, not allow the grieving families and relatives to participate. She, a woman with a position in society like hers, also told openly when she said as she did, she didn’t understand what a pandemic is. She seems to think it’s more important to honour the dead, than honour the survivals after a pandemic. All people at the funeral maybe mingle both mourning and virus at the memorial service. Who knows. 

When I told my friend about my opinion about funerals and our arch bishop, I told her she should be happy. She has departed her membership 9f the Swedish church and doesn’t pay that tax. I said you can be happy not to be forced to pay the salary to that woman. Later on today I read in the newspaper funerals was allowed to have 20 persons in church. Is it the arch bishop’s connection to higher power which makes it possible? After all she increase the possibility to meet anyone infected two and a half times. I wonder if our arch bishop can count at all?? Or understand anything? 

Just a reflexion from my side, here where I sit in my sofa corner since many weeks and month by now. We save a lot of money when we not are allowed to go shopping but the most important thing. Unconsciously, I think of the song from the musical “Fiddler in the roof”, when one of the best Swedish artists sings, “If i were a rich man”, maybe we might be as the one he sings about in the song. We will be able to buy whatever we wish, we should be not only a wealthy but a very rich person who gets respect from all kind of societies. And we were able to buy a lot of happiness. We don’t need that connection our arch bishop has. We will make it on our own. 

If we survive we get to know….

Pandemi.  En ny upplevelse för många av oss.  Begränsningar i vårt dagliga liv.  I vår vida värld där vi hade kunnat resa nästan vart vi vill.  Kunde ta våra egna beslut om att ha en fest.  Träffa släktingar och familj utan några andra reflexioner, bara vilken klänning vi ska ha på oss eller om vi hade köpt tillräckligt att äta och dricka.

 Nu kan vi inte ens tar bussen till närmaste köpcentrum för några timmars glädje.  Fönsterhandla, äta en måltid på en restaurang eller bara promenera runt, vi får inte göra det, om vi inte följer rekommendationerna hur man håller avstånd och tvättar händerna ofta.  ”Stay safe”, ensam eller om vi har någon familj, tillsammans med dem.  Några av mina vänner bor i enmanshushåll.  Måste erkänna att jag tycker synd om dem nu då dagarna blir svalare och bänkarna i parkerna är så kalla att sitta på.  Svårt att ta en promenad och träffa några människor att prata med.

 Jag har läst i tidningen att valpar har blivit mer efterfrågade, och min förståelse för detta fenomen, att folk behöver lite sällskap, är inte något konstigt.  Alla typer av media, TV och sändningar är en enkelriktad kommunikation.  Och bristen på att få några svar vid vårt dagliga småprat får vissa att köpa en hund eller en katt.  När jag har hört talas om det har jag tänkt, jag hoppas att det inte blir någon form av tillfälliga vänner.  Liksom de katter vi brukar prata om som sommarkatter.  Husdjur som blir övergivna när hösten anländer.

 För en cirka en vecka sedan diskuterades ungdomar som nekades att testas när anledningen var, de ville vara säkra på festen till helgen.  De flesta tyckte det var tokigt när vårdpersonal och laboratorier skulle arbeta för denna typ av tester.  Jag var glad att läsa att att de nekades.

 Nya och mer exakta begränsningar följde och vi kunde inte ta en drink i en bar efter kl. 22.00.  Förstår man inte vad vår hälsovårdspersonal säger till dig?  En av mina vänner tyckte synd om folket som satt vid bardisken när klockan ringde och bartendern vägrade att servera mer.  För att vara ärlig vet jag vem jag tyckte mest synd om, den där som tyckte synd för barkunderna. Jag har svårt att hålla tyst och inte säga något.  Vem är jag för att döma någon.  Det enda jag vill säga, vi kan inte agera som barn i trotsåldern.

 Idag läste jag i min tidning, några barägare hade beslutat att när klockan slår 22.00 utropar de baren till ett nytt territorium, nytt land.  Och klockan ändrar tid.  Jag måste säga, jag skäms för att vara deras landsmän.

 Men en barägare, vad förstår de ??

 Vissa människor förväntar jag mig dock att de ska förstå.  Men vissa personer har gjort mig mycket besviken.  Ärkebiskopen i Sverige klagade i media när myndigheterna föreslog att begravningar inte fick ha mer än åtta personer i kyrkan.  Hon, vi har en kvinnlig ärkebiskop i Sverige, förklarade att det var en sådan hemsk situation, inte tillåta de sörjande familjer och släktingar att delta.  Hon, en kvinna med en position i samhället som hon, berättade också öppet när hon sa som hon gjorde, att hon inte förstod vad en pandemi är.  Hon verkar tycka att det är viktigare att hedra de döda än att hedra de överlevande efter en pandemi.  Alla människor vid begravningen blandar sig kanske både sorg och virus vid minnesgudstjänsten.  Vem vet.

 När jag berättade för min vän om min åsikt om begravningar och vår ärkebiskop sa jag till henne att hon borde vara glad.  Hon har lämnat den svenska kyrkan och betalar inte den skatten.  Jag sa att du kan vara glad att inte tvingas betala lönen till den kvinnan.  Senare idag läste jag i tidningen att begravningar fick ha 20 personer i kyrkan.  Är det ärkebiskopens anknytning till högre makt som gjort det möjligt?  När allt kommer omkring ökar hon möjligheten att träffa alla smittade två och en halv gång.  Jag undrar om vår ärkebiskop alls kan räkna ??  Eller förstår hon ingenting?

 Bara en reflexion från min sida, här där jag sitter i mitt soffhörn sedan många veckor och månader nu.  Vi sparar mycket pengar när vi inte får shoppa utom det viktigaste.  Omedvetet tänker jag på låten från musikalen ”Spelman på taket”, när en av de bästa svenska artisterna sjunger, ”om jag var en rik man”, kanske vi är som den han sjunger om i låten.  Vi kommer att kunna köpa vad vi vill, vi borde inte bara vara en rik, men även en rik person som får respekt från alla slags fraktioner i samhället.  Och vi kunde köpa mycket lycka.  Vi behöver inte den anslutning som vår ärkebiskop har.  Vi kommer att fixa det på egen hand.

 Och om vi ??överlever får vi veta ….

Today English below

Jag är väl ingen riktig dansbandsfanatiker. Redan då min dotter var hos sin dagmamma och hon kom hem med nya låtar som hon nynnade på och även sjöng texten på, kände jag en viss frustration över vad texterna handlade om. Måste erkänna att de var pinsamt banala ibland. Hjärta och smärta, var det genomgående temat. Men dottern som alltid varit glad för att sjunga tänkte inte alltid på vad sångerna handlade om. Vid hennes ålder var det mycket av innehållet som hon inte alltid förstod. Senare i livet då ABBA blev hennes förstahandsval vad det gällde repertoaren, och då på engelska slutade dansbandslåtarna att ljuda. Vi har lyssnat lite på en del låtar genom åren, de som har haft en liten berättelse, utan för mycket hjärta och smärta. Speciellt då vi kört långkörningar, upp och ner från stugan. Men vi har absolut inte slitit upp våra CD-skivor.

Idag, fredagen den trettonde, har jag fått gjort den operation av mitt vänstra öga. Den operation jag ängslats för i flera år. 

Vaknade efter en god natts sömn. Har inte legat sömnlös och gruvat mig. Även om jag som sagt varit ängslig har jag då beslutet togs att vi skulle skicka en remiss till ögondoktorn, slutat att vara rädd. Livet har varit besvärligt senaste tiden med den dåliga syn jag haft, att jag resonerade att det var inte mycket att förlora om det gick snett. 

Gick och väntade på kallelse från Dr. Öga. Slutligen dök den upp. Fredagen den trettonde!!! Aj aj aj, hade ingen annan velat komma den dagen?? Trams! Tänk nu positivt istället Inga-Lill! 

Maken hade nybryggt kaffe och fräscht rostade brödskivor som väntade. Läste tidningen till frukosten. Var det sista gången jag läste tidningen till morgonfikat? Froggyfriend hade ett meddelande i mobben att han önskade mig en god dag och sa att han var med mig i tankarna under dagen. Fredag den trettonde är en lyckodag i Frankrike, sa han. Är det så? Ja ja, får vara vad det vill. Nu är jag på gång. Maken skjutsade mig till porten, önskade mig välgång. Så här i Corona-tider var han inte välkommen med in på mottagningen. Så han slapp sitta i det mörka ”pugeda” väntrummet som de hade på mottagningen. 

Så oerhört uppmärksam man är för detaljer då man möter en ny situation och som man är lite orolig inför. Först att man ska slå en en kod till porten. Nu var det en mycket tydlig ”display” mycket tydligare än den vi har vid vår port. Kom in i en foajé där jag snurrade som en karusell innan jag fann tavlan över vilka våningsplan som innehöll vad. Inte deras fel, mitt lite nervösa sinne. 6:e plan, ok. Första hissen innehöll en liten gubbe. Ville inte i en sådan liten personhiss göra sällskap i dessa tider. (hade kanske varit möjligt om det varit en Adonis, men en vanlig grå gubbe, nej). Tog en senare med egen kupé. Uppe på 6:e plan in genom en glasdörr med klinikens namn på glaset, en blek grön snygg text. Men blek. En uppmaning att ta på skoskydd, vilket jag gjorde. Receptionen obemannad, så jag satte mig i väntrummet. Puls? Nja rätt så normal, nästan i alla fall. 

Sedan dök det upp en kvinna. Namnlös. På coronaavstånd. Jag hade uppskattat en handskakning trots coronan. Någon att hålla i hand. Men FHM säger att vi ska vara duktiga, så låt oss vara så…!

Kvinnan bad om personnummer, färdigifyllda papper om min allmänna hälsostatus. Och 300:-, hon fick allt hon begärde. Sitta ner igen i väntrummet.

Sköterskan som hämtade mig för kontroll av trycket och mätning av ögat var inte särskilt närgången. Munskydd och gröna kläder på sköterskan aviserade att nu är det allvar. Tre sorters ögondroppar droppades, och jag frågade vad de var för. Jag vill gärna veta vad behandlingen går ut på även om jag inte fattar så mycket. 

Sedan ut på en ny stol i nytt väntrum. Satt inte många minuter förrän Dr Öga dök upp. En ny snabb undersökning följt av ett samtal om vad som skulle ske. Förhör om jag var orolig, och då jag berättade att dagens datum hade gjort mig något skeptisk, log han och sa att det hade han inte tänkt på. Han svarade på min fråga om det var hans första dag på jobbet att: nej han hade jobbat lite förr. Ytterligare ny stol i väntrummet efter att han bjudit på en liten ”jäkel” som han påstod skulle lugna mig lite. Fick skoskydd att ta på och en liten hätta att täcka håret med.

Trots många små pauser, aldrig så långa att jag hann uppamma någon nervositet. 

Sköterskan som hade kollat trycket i ögonen kom. Hon klädde mig i en grön skyddsrock och ledsagade mig in i ett operationsrummet. Upp på bordet och tvättning av ögat. Spola spola och sedan sprittvätt flödigt. det låg en spritlukt i hela rummet som skulle fått en alkis att svimma. Ansiktet täcktes med en operationsduk och ögat var nu färdigt för ingrepp. 

Dr Öga kom in, mitt ID kollades ytterligare en gång och sedan satte han sig lugnt bredvid mig. Blev servad av sköterskan med de instrument han behövde. En ljudkuliss som troligen var tänkt att lugna patienten lite, hade förmodligen spelats så många gånger att personalen kunde alla texter utantill. Sköterskorna kunde nog vikariera som dansbandssångerskor utan någon som helst repetition före. Samtidigt som Dr. Öga lät meddela att han tagit ut linsen med all gammal starr på, sjöng musikmaskinen OCH de två sköterskorna: Aldrig mer får jag SE dig, aldrig höra din röst…. en gammal slagdänga, säkert minst 40 år gammal. 

Jag påpekade det var inte särkilt psykologiskt att spela just den sången till denna operationen. Sköterskorna tystnade, men efter några sekunder kommenterade en av dem, att de inte tänkt på det…. ja ja, det fanns de sånger som jag heller inte vill höra ett sådant tillfälle, t.ex. Låt de sista ljuva åren bli de bästa i vårt liv … icke den heller skulle jag uppskatta idag. Dr.Öga gjorde snabbt färdigt och det dröjde inte många minuter förrän jag såg mycket tydligt kaffekoppen som erbjöds mig.

Glasögonen som jag burit i så många år var bara onödiga nu. 

På vägen hem skulle jag inom apoteket för att hämta ögondroppar. Nu kände jag hur Dr.Ögas droppar verkat. Jag fick fram fel kort till apotekaren, och med munskydd och utan glasögon kunde jag inte öppna mobilen för betalning via Apple-pay. Utan brillor känner inte mobben igen sin ägare! Och definitivt inte med munskydd. Tog en stund för mig att förstå sammanhanget. 

Nu ikväll kan jag glädja mig åt att jag förmodligen gått och oroat mig i onödan. Vi har jättestarka lampor som lyser här hemma. Sonen som länge velat installera dimmers i våra ljuspunkter får kanske komma igen och berätta vad som är möjligt. För det var JU hemskt vad vår kökslampa är stark. Och solen!! Som lyste i eftermiddags oj oj oj… men den kan jag ”dimma” med solglasögon. 

And here the english

I’m not a real dance band fanatic.  Even when my daughter was in day care and she came home with new songs that she hummed and also sang the lyrics to, I felt a certain frustration over what the lyrics were about.  Must admit they were embarrassingly banal at times.  Heart and pain, was the recurring theme.  But our daughter, who had always been happy to sing, did not always think about what the songs were about.  At her age, much of the content she didn’t always understand.  Later in life when ABBA became her first choice in terms of repertoire, and then in English the dance band songs stopped sounding.  We have listened a bit to some songs over the years, those that have had a small story, without too much heart and pain.  Especially when we drove long distances, up and down through country to the cottage.  But we certainly haven’t worn out our CDs.

 Today, Friday the thirteenth, I had that operation done on my left eye.  The operation I have been anxious about for several years.

 Woke up after a good night’s sleep.  Haven’t been sleepless and mined myself.  Although, as I said, I was anxious, when the decision was made that we would send a referral to the eye doctor, I stopped being afraid.  Life has been awkward lately with the bad eyesight I had, that I reasoned that there wasn’t much to lose if it went wrong.

 Went and waited for a call from Dr. Eye.  Finally it appeared.  Friday the thirteenth !!!  Oh my God, had no one else wanted to come that day ??  Nonsense!  Now think positively instead Inga-Lill!

 Husband had freshly brewed coffee and delicious toasted slices of bread waiting.  I read the newspaper for breakfast.  Was this the last time I read the newspaper for morning coffee?  Froggyfriend had a message in the phone that he wished me a good day and said that he was with me in mind during the day.  Friday the thirteenth is a lucky day in France, he said.  Is it so?  Yes, may be what it wants to be.  Now I was on my way.  My husband drove me to the gate, wished me well.  In Corona times, he wasn’t welcome to join me and hold my hand.  Therefore he didn’t have to sit in the dark waiting room they had at the clinic.

 How incredibly attentive you are to details when you encounter a new situation and which you are a little worried about.  First you have to enter a code to the gate.  Now it was a very clear ”display” much clearer than the one we have at our gate.  Came into a foyer where I spun like a ”merry-go-round” before I found the board of which floors contained what.  Not their fault, my slightly nervous mind.  6th plan, ok.  The first elevator contained an old man.  Did not want to join such a small passenger elevator in these times.  (might have been possible if it had been an Adonis, but an ordinary gray old man, no).  Took a later elevator with its own compartment.  Up on the 6th floor through a glass door with the clinic’s name on the glass, a pale green nice text.  But pale.  A request to put on shoe protection, which I did.  The front desk was unmanned, so I sat down in the waiting room.  Pulse?  Well quite normal, almost.

 Then a woman appeared.  Nameless.  At corona distance.  I had appreciated a handshake despite the corona.  Someone to hold in hand.  But the ”swedish healthcare society” says that we should take care and stay safe, so let’s be nice …!

 The woman asked for a social security number, completed papers about my general health status.  And SEK 300, she got everything she asked for.  Sat down again in the waiting room.

 The nurse who picked me up to check the pressure and measure the eye wasn’t very close.  Wearing mask and green clothes, she announced that now it is serious.  Three kinds of eye drops were dropped, and I asked what they were for.  I would like to know what the treatment is about, even if I do not understand much.

 Then out to another chair in a new waiting room.  Didn’t sit for many minutes before Dr. Eye showed up.  A new quick investigation followed by a conversation about what would happen.  Asked if I was worried, and when I told him that today’s date had made me a little skeptical, he smiled and said he hadn’t thought of that.  He answered my question if it was his first day at work: no he had worked a little before.  Another new chair in the waiting room after he had offered a little ”shoot” which he claimed would calm me down a bit.  Got shoe covers to put once again and a small hood to cover the hair with.

 Despite many small breaks, never so long that I had time to develop any nervousness.

 The nurse who had checked the pressure in my eyes came.  She dressed me in a green protective coat and accompanied me into an operating room.  Up on the table and washing the eye.  Rinse rinse and then alcohol wash thoroughly.  there was a smell of alcohol in the whole room that would make an addict of liqueur to faint.  My face was covered with a surgical cloth and the eye was now ready for surgery.

 Dr. Eye came in, my ID was checked once more and then he sat down quietly next to me.  Was serviced by the nurse with the instruments he needed.  A soundscape that was probably meant to calm the patient down a bit, I presume had been played so many times that the staff knew all the lyrics by heart.  The nurses could probably act as dance band singers without any rehearsal before.  At the same time as Dr.Eye let it be known that he had taken out the lens with all the old cataracts on, sang the music machine AND the two nurses: I will never see you again, never hear your voice …. an old swedish hit, probably at least 40 years old.

 I commented that it wasn’t very psychological to play that particular song for this operation.  The nurses fell silent, but after a few seconds one of them agreed that they hadn’t thought about it …. but okay, there were the songs I also don’t want to hear such an occasion, e.g.  Let the last sweet years be the best in our lives … neither would I appreciate it today.  

Dr.Eye finished quickly and there wasn’t many minutes before I saw very clearly the cup of coffee which was offered me.

 The glasses I have worn for so many years were just unnecessary now.

 On my way home I had to visit the pharmacy to pick up eye drops.  Now I felt how Dr.Eye’s drops worked.  I picked the wrong card for the pharmacist, and with a mask for my mouth and without glasses, I couldn’t open the mobile for payment via Apple-pay.  Without my glasses, the phone doesn’t recognize its owner!  And definitely not with mouth guards.  Took a while for me to understand the context.

 Now tonight I can rejoice that I probably went and worried unnecessarily.  We have very strong lamps that shine here at home.  My son who for a long time wanted to install dimmers in our bright spots may have to come again and tell what is possible.  Because it was awful how strong our kitchen lamp is.  And the sun !!  Which shone this afternoon… but I can ”suppress” it with sunglasses-

 

 

Igår gjorde vi något oerhört onödigt, men nödvändigt. Vi besökte affären med livsmedel och andra förnödenheter. Kanske inte så klokt. Man känner att det stramas åt mer och mer här i världen. Även att gå in i en butik för bröd och mjölk får mig att känna mig smått skamsen. 

Vår matvaruleverantör beordrade oss i slutet av oktober att göra en beställning så skulle det åter levereras hem till oss. Vårmånaderna och även försommaren fick vi våra matvaror levererade hem till oss varje tisdag. Även en sådan sak som att pensionärer har rabatt i vår affär tisdagar, togs det hänsyn till. Solidariteten fick ett ansikte, då det handlades till oss äldre.

Under sommarmånaderna lättade det med Corona-smittan runt om hela vår värld. Vi började känna det lite mindre riskabelt att ge oss in i affärerna. Därför beslöt vi oss då, att göra våra veckoinköp själv. Onekligen hade det känts ganska underligt att man skulle ha sådan service som dessa leveranser, bara för man hade passerat 70 år. Men samtidigt upplevdes det som en hederssak att man skulle vara aktsam om riskgrupperna. Lättnaden under sommaren ute i världen gjorde att vi dristade oss att till och med åka med kollektivtrafiken, visserligen med munskydd. Och endast i lågtrafik.

Vi var inte förvånade att läget åter ändrats då det gällde smittan, och att vi ännu en gång ombads att skicka shopping-listan. Senare delen av oktober ökade antalet smittade runt om i hela världen. Detta inte helt oväntat. Det har legat och ruvat runt hörnet. Vi var medvetna om vad som skulle ske, då skolor startade och semestertiderna var slut. Mycket riktigt, nya strängare restriktioner ute i hela världen p.g.a. eskalerande smittspridning. 

Här i lilla Sverige fick vi också en påminnelse, att ta oss i kragen vad det gällde att hålla avstånd m.m. Man justerade också på gränserna för vilka som tillhörde riskgrupperna. Samma dag som denna 70+ grupp försvann, togs de stora affischerna ned som hängt utanför vår livsmedelsaffär. De som sagt att; du har väl också en äldre, farfar eller mor att handla till? Jag minns inte orden exakt, men många gånger har jag, då jag läst dem, tänkt att….. nej jag har ingen att handla till, jag är längst upp i ”täringskedjan”. Då man gjorde justeringen med riskgrupperna, kändes det (nästan) som om jag flyttade ner i ”näringskedjan”. Ett kort ögonblick kändes man nästan behövd. Men det ändrades igen då man hörde nyheterna rabbla om alla äldre. Hur sjukhusen åter fylldes. Och vi fick besked att skicka listan med varor som behövde inhandlas. Ok, vi följer direktiven, så långt vi har förstånd till och att det är möjligt.

Vi sände listan måndagkväll via e-post. Och varorna levererades tisdag kväll. Lika punktligt som under vårmånaderna. De levererades tillsammans med den ängsliga blick som jag sett vid tidigare leverans-tillfällen.  Hade de köpt tillräckligt mogna bananer? Var storleken på potatisarna den rätta? Hade de tagit rätt sorts ägg? På listan stod det; 6 ägg från lyckliga hönor. 

Handlar man till någon annan ett enstaka tillfälle kan man alltid överse om det blir något misstag. Men handlar man vecka efter vecka till andra, förändrar man kanske deras vanor, då man ideligen t.ex. köper Felix istället för ICAs egna produkter. Första gången bara av slentrian, de val inköparen gör för egen del, sedan av misstag och glömska andra gången. 

Vi som försöker hålla oss stilla, inte springa runt och bilda köer, fylla bussar och tåg, har JU faktiskt vår del att ansvara för. Hålla oss i skinnet. 

Men trots allt har vi vissa saker som kan upplevas som svåra. Då inte bilder och förklaringar räcker till då man behöver ha något från affären. En liter felaktig sorts mjölk lider man JU bara av cirka ett dygn. Men det ekonomiska jättestora paketet toapapper bär med sig veckor, ja nästan månader av svåra lidanden, om det blir fel sort. Den där raspiga typen som för all del är väldigt billig, men som aldrig tar slut. Huvaligen, säger min make om jag frågar honom vilken sort han vill ha. Och han som är uppväxt med Åhlen&Holms priskurant som toapapper vill man JU inte ska lida mer av liknande obekvämligheter. 

Därför for vi iväg för att göra veckans inköp själv denna vecka. Samtidigt fick vi hem det där hushållspappret dom bara vi hittar i en affär. 

Men munskydd i affären för säkerhets skull. Jag vet inte om det har någon som helst effekt mot eventuella virus, men de kan väl inte skada.  Det var bilen som gällde, inga bussar. Vi gjorde också en sväng ner om sta’n för att rekognosera. Denna vecka fredagen den trettonde ska, om inget annat händer, jag få opererat mitt öga. Och jag ville veta var kliniken är belägen. Vill inte springa och leta med andan i halsen denna viktiga dag. Vem vill rusa omkring i sista minuten fredagen den trettonde? Har uttryckt min oro, klart jag är orolig, för min Froggyfriend. Varje dag sen en vecka tillbaka, skickar han en liten hälsning på franska, att han tänker på mig och att jag inte ska oroa mig.  Först trodde jag han menade Corona-läget i allmänhet men snart förstod jag att han menade min operation. Ja man kan använda tiden lite olika, läsa skriva umgås per telefon. 

Då hela världen är upp och ner gäller det att finna sysselsättning. Jag har föreslagit maken att vi skall pyssla med något hobbyarbete. Men i samband med flyttningen våran, har det mesta av dåliga samveten städats bort. Ska vi pyssla med något får det vara nya friska objekt. Sy munskydd har varit på tapeten, inte helt förkastat ännu. 

Häromdagen jämrade sig maken (på skämt) att hela dagen varit upptagen med att putsa glasögonen och byta batterier i hans hörapparater. Okej, ett dagsverke för en pensionär.  

Nu ska jag skriva ett par rader till Froggy. Berätta att dagens måltid inte var det vanliga. Han brukar beskylla mig för att jag äter sill och dricker akvavit till. Då vi spelade i eftermiddags sa jag att nu måste vi sluta, sillen är serverad här hos mig. Han frågade givetvis om akvaviten. Den var slut men ett litet glas ouzo fick slinka ner. Gick lika bra. Ska han få veta …..