Kategori: Minnen Sida 1 av 79

Today l was visiting an old shop, a bakery where we bought our cakes and buns during my childhood. And as in old times they still had the version of some of my favourite cookies. I felt that nostalgic feeling appeared, and l bought more than we had in mind when we stepped into the shop. It wasn’t allowed more than two customers at the time, so we had to wait for the former buyer to leave. When we had entered the store l stood there hesitated for a while. What a trip backwards in life to see all this old-time pastry. Normally l would have chosen one of those “fastlagsbullar” we eat this time a year in Sweden. A tasteful cardamom flavoured wheat bun with almond paste and whipped cream, they are big and satisfying. And yes we ordered such ones, they had a mini-version, so we couldn’t resist some other delicious cookies. When we stood there waiting for our delicacy become carefully put into a brown paper bag, l remembered another sunny day sixty-three years ago, when l was sent to this store to buy some bread for afternoon coffee. It was so silent on the streets, no cars no people at all. Just me and the lady in this very shop. Swedish football team played final tourney in the World Cup football. Every human creature but me sat and looked at TV. 

When we sat enjoying our “fika” (afternoon coffee) and ate this nostalgic cookies, l told another memory for my husband. 

I cannot remember how old l was that time, but it was another sunny Sunday. We use to drive around our county and visit towns and villages. My eldest brother had bought an old car, he was the only car owner in our family. Proudly he invited us for a trip now and then. This day we had driven to next town not far from my hometown. But it was a long trip comparing to what we use to travel. My mom and dad and l was the travellers and the driver my brother. This strange town Höganäs was a very small town, and Sunday all shops were closed except for the pastry. We made a stop in the city, walked a while in sun. My father suddenly decided when we just were going to return home, run fast and buy some bread for afternoon coffee, girl, he said. Gave me a bill. Ten Swedish crones. A fortune this time. 

I went to the shop, and when I entered the store I felt as I was in heaven. All this delicacy in front of me. I ordered and pointed. Some danish, some pastries, and some shortbreads. The lady behind the counter obeyed and I get a big bag filled. I handed over the money. The bill was enough.  I got some small coins as exchange, but not many. I can still remember my parents surprised faces when I returned to the car. 

During the ride back to my hometown my parents argued who to blame, sending such an irresponsible kid with such a big sum of money. And then, back home, do we have to save for next day or should we eat it fresh? It isn’t in my memory how we did. 

After my parent passed away is this one of the questions I wish I reached to ask them about when they were alive. How come my father had such a big bill in his wallet?  He wasn’t in need for any larger sum but when he was going to buy some aquavit at “Systembolaget”, the store we have to visit if we intend to buy any alcohol. And this day this happened a Sunday, had he missed to buy his weekly bottle? I know for sure he hadn’t steal it. 

Här är svenskan

Idag besökte jag en gammal butik, ett bageri där vi köpte våra kakor och bullar under min barndom.  Och som i gamla tider hade de fortfarande versionen av några av mina favoritkakor.  Jag märkte hur den nostalgiska känslan uppträdde, och jag köpte mer än vad vi hade i åtanke när vi gick in i butiken.  Det var inte tillåtet mer än två kunder samtidigt, så vi fick vänta på att den tidigare köparen skulle lämna.  När vi kom in i butiken stod jag och tvekade en stund.  Vilken resa bakåt i tiden att se allt detta gamla bakverk.  Normalt skulle jag ha valt en av de ”fastlagsbullar” vi äter den här tiden på året i Sverige.  En smakfull kardemumsmaksatt vetebulle med mandelpasta och vispad grädde, de är stora och mättande.  Och ja, vi beställde sådana, de hade en mini-version, så vi kunde inte motstå några andra läckra kakor.  När vi stod där och väntade på att vår delikatesser skulle försiktigt läggas ner i en brun papperspåse, kom jag ihåg en annan solig dag för sextiotre år sedan, då jag skickades till denna butik för att köpa bröd till eftermiddagskaffe.  Det var så tyst på gatorna, inga bilar inga människor alls.  Bara jag och damen i den här butiken.  Svenska landslaget spelade final turnering i fotbolls-VM.  Varje mänsklig varelse utom jag satt och tittade på TV.

 När vi satt och njöt av vår ”fika” (eftermiddagskaffe) och åt de nostalgiska kakorna, berättade jag ett annat minne för min man.

 Jag kan inte komma ihåg hur gammal jag var den tiden, men det var ännu en solig söndag.  Vi brukade köra runt vårt län och besöka städer och byar.  Min äldste bror hade köpt en gammal bil, han var den enda bilägaren i vår familj.  Stolt bjöd han in oss på en resa då och då.  Den här dagen hade vi kört till nästa stad inte långt från min hemstad.  Men det var en lång resa jämfört med vad vi var vana att resa.  Min mor, far och jag var resenärer och föraren min bror.  Denna konstiga stad Höganäs var en mycket liten stad och på söndagar var alla butiker stängda förutom konditorier.  Vi gjorde ett stopp i staden, gick ett tag i solen.  Min far bestämde plötsligt när vi bara skulle återvända hem, spring snabbt och köp lite bröd till eftermiddagskaffet, tös, sa han.  Gav mig en sedel.  Tio svenska kronor.  En förmögenhet den här gången.

 Jag gick till affären och när jag kom in i affären kände jag mig som i himlen.  Alla dessa delikatesser framför mig.  Jag beställde och pekade.  Några wienerbröd, några bakelser och några småkakor.  Damen bakom disken expedierade och fyllefest en stor påse.  Jag överlämnade pengarna.  Sedeln räckte.  Jag fick några små mynt tillbaks, men inte många.  Jag minns fortfarande mina föräldrars förvånade ansikten när jag återvände till bilen.

 Under åkturen tillbaka till min hemstad argumenterade mina föräldrar vem de skulle skylla på som skickade ett sådant oansvarigt barn med en så stor summa pengar.  Och väl hemma, måste vi spara till nästa dag eller skulle vi äta det färskt?  Det är existerar inte i mitt minne hur vi gjorde.

 Efter att min förälder har gått bort är detta en av de frågor jag önskar att jag ställde till dem när de levde.  Varför hade min far en så stor sedel i plånboken?  Han behövde ingen större summa men när han skulle köpa en akvavit på Systembolaget, butiken måste vi besöka om vi tänker köpa någon alkohol.  Och den här dagen detta hände var en söndag, hade han missat att köpa sin veckovisa flaska?  Jag vet med säkerhet att han inte hade stulit dem. 

I know some of you look almost daily to see if I have something to tell. But for the moment I am a bit confused and don’t know how to handle it. Day for day my sight gets worse. People around me notice I get more and more clumsy whatever I try to do. But it isn’t a continuous failure, from hour to hour it change, it is better one moment, to change and get worse and my hope is low again. Must admit, I feel a bit lonely. No one cheers me up any longer. People have enough of this pandemic. They  have to take care of themselves. I can not expect people cheer me up, when I don’t cheer them up. My problem is also, I don’t ask for help, before I have done at least an attempt to solve the task. And not only solve the task, but figure out how I can do it without seeing. Many people before me has managed to organise their life.

The worse scenario is if we, my spouse and I not may have our health, we need each other. I need someone who can help me read all kind of information. Most of us have no idea how much text we use every day. I realise it when I have to ask over and over again. When I have to ask about all text at e.g. many sites at net, those I can’t enlarge. My bank who suppose me to do all my economic errands myself, so they can diminish their employees as much as possible, I have no possibility to enlarge their sites. 

My spouse has latest year become my private driver, my clerk, my cleaning staff, my adviser what to wear and when. My food he prepares, sometimes with joy, when he developed as the chef he has turned to become. Of course you wonder, does he need you? In demand you can get his phone number. But who do you think do all the determining? What to have for dinner, what will we do today? And all this tasks. 

So here I sit and try to find out how I can write down my thoughts in future. Maybe people think; why is it important? To write and save the stories? I imagine some still read and find it thrive to read some tales about common everyday life. And to be honest. I feel good when I can collect my thoughts and write them down. Like speaking with someone who never protest. And as I am a very determined lady, I don’t get a lot of arguing. I agree to most I say. 

But a secretary with no own ideas, I would really appreciate. And of  course not any claims for any salary. 

During times we get older and any birthday parties is not very often. We have dropped the figure how old we are. We are supposed to stay at home, not meet if not necessary. But I will reveal I was disobedient Tuesday this week. 

Last year at this time we weren’t hit by this pandemic. And my friend told us she was going to have a great party at her birthday this year when she had qualified for a bus card which gives her free travelling by buses. What a joy! I can agree, I do like to go by bus. Even I’m looking forward getting that card from my township. 

We celebrated her with flower and singing. We were served a lot of delicacy, and in days like this, when we are supposed to stay at home and not meet anyone, we felt as disobedient children but enjoyed the party. So we ate and enjoyed the food. I didn’t notice we all forgot about the chocolate box I brought in hope to get as dessert. Nothing we missed.  

Här är svenskan

Jag vet att några av er tittar nästan dagligen för att se om jag har något att berätta.  Men för tillfället är jag lite förvirrad och vet inte hur jag ska hantera det.  Dag för dag blir min syn värre.  Människor runt omkring mig märker att jag blir mer och mer klumpig vad jag än försöker göra.  Men det är inte en kontinuerlig försämring, från timme till timme förändras det, det är bättre ett ögonblick, till att förändras och bli värre och mitt hopp är lågt igen.  Måste erkänna att jag känner mig lite ensam.  Ingen uppmuntrar mig längre.  Människor har nog av denna pandemi.  De måste ta hand om sig själva.  Jag kan inte förvänta mig att människor uppmuntrar mig när jag inte uppmuntrar dem.  Mitt problem är också att jag inte ber om hjälp innan jag har gjort åtminstone ett försök att lösa uppgiften.  Och inte bara lösa uppgiften utan räknar ut hur jag kan göra det utan att se.  Många människor före mig har lyckats organisera sina liv.

 Det värre scenariot är att om vi, min make och jag kanske inte har vår hälsa, vi behöver varandra.  Jag behöver någon som kan hjälpa mig att läsa all slags information.  De flesta av oss har ingen aning om hur mycket text vi förbrukar varje dag.  Jag inser det när jag måste fråga om och om igen.  När jag måste fråga om all text på t.ex.  många webbplatser på nätet, de jag inte kan förstora.  Min bank som antar att jag gör alla mina ekonomiska ärenden själv, så att de kan minska sina anställda så mycket som möjligt, jag har ingen möjlighet att förstora deras webbplatser.

 Min make har senaste året blivit min privata förare, min kontorist, min städpersonal, min rådgivare vad jag ska ha på mig och när.  Min mat lagar han, ibland med glädje, när han utvecklats till den kocken som han har blivit.  Naturligtvis undrar du, behöver han dig?  Efter förfrågan kan du få hans telefonnummer.  Men vem tror du gör det avgörande?  Vad ska vi äta till middag, vad ska vi göra idag?  Och alla dessa uppgifter.

 Så här sitter jag och försöker ta reda på hur jag kan skriva ner mina tankar i framtiden.  Kanske tänker folk;  varför är det viktigt?  Att skriva och spara berättelserna?  Jag antar att vissa fortfarande läser och tycker att det trivs att läsa några berättelser om vanligt vardagsliv.  Och för att vara ärlig.  Jag mår bra när jag kan samla mina tankar och skriva ner dem.  Som att prata med någon som aldrig protesterar.  Och eftersom jag är en mycket bestämd dam, får jag inte mycket argumentering.  Jag håller med om det mesta säger jag.

 Men en sekreterare utan egna idéer skulle jag verkligen uppskatta.  Och naturligtvis utan några anspråk på någon lön.

Vi blir äldre och eventuella födelsedagsfester är inte så efterfrågade.  Vi har tappat siffrorna på hur gamla vi är.  Vi ska stanna hemma, inte träffas om inte nödvändigt.  Men jag kommer att avslöja att jag var olydig tisdag den här veckan.

 Förra året vid den här tiden hade vi inte drabbats av denna pandemi.  Och min vän berättade att hon skulle ha en fantastisk fest på sin födelsedag i år när hon hade kvalificerat sig för ett busskort som ger henne gratis resor med bussar.  Vilken glädje!  Jag kan hålla med, jag gillar att åka buss.  Till och med jag ser fram emot att få det kortet från min kommunen.

 Vi firade henne med blomma och sång.  Vi serverades många delikatesser, och i dagar som denna, när vi ska stanna hemma och inte träffa någon, kände vi oss som olydiga barn men uppskattade verkligen festen.  Vi åt och njöt av maten.  Jag märkte inte att vi alla glömde bort chokladlådan jag tog med i hopp om att få som efterrätt.  Inget vi saknade.

My sister in law cheers in phone, she sees the light is returning to our north sphere of earth. We enjoy it all of us . Every year we speak about it as if we have forget since last spring. I participate in the joyful moments when we switch our timers connected to lamps in our home, and in spring we do it because the daylight increase. I never stop to be happy for the sun returning to us, despite it shines and reveal all spots where I have missed to clean and wash in my home. 

I have always complained about this dirty spots but nowadays I am a master to ignore it and postpone it without any bad conscience. And my bad eyes don’t work anymore. So l think our home is so clean and bright. As the edelweiss flower in mountains, Julie Andrews sung about it in one of my favourite movies. Funny how some words makes us remember, not only the tune, but the scenario in the movie. And the feeling it generates when you start to hum that tune. 

I can imagine similar feelings appears in chest by my sister in law, when she calls  and tries to bring about the fascinating sunset she has in front of her. It use to end up with a MMS where we can see the beauty in nature. After all we acknowledge once again, sunsets you may witness yourself, not see at a picture. But in times like this I feel we need all kind of alternative communications, so today I just sent her a picture of a hazel shrub and its blooming performance in the spring sun. Despite my rather poor eyes I observe things which glows someway. And those catkins really glows in the sunshine. I am sure many people just pass by and never notice this early sign of the spring. When I take my walks in our surroundings I share the path with bike riders, and I have become aware I see those bike riders with a bicycle lantern glowing even in bright daylight. When this bike riders come sneaking in shadow parts without any lantern and dressed in grey or black, I only notice them as a  hissing sound passes by. 

Therefore I look forward  to  spring  when all white and yellow flowers is blooming. I see those much better than the blue and pink  ones. And I will take my walks as I want to do. My wish to stay out in sunshine and enjoy the nature without being forced to walk this or that many miles. Have so many times heard people bragging about the distance they walked. I have answered I was out in sunshine for three hours. Oh, they say, what distance did you do? None, I answer but I sat in sunshine with a good book and a cup of coffee. Shame of me to admit what a lazy woman I am. 

Since I bought my new vehicle, my walker, I have extended my distance a lot. It gives me a trust I didn’t know meant so much for the both balance and strength. I have last two-three years thought of it as an impossibility to visit  our open-air museum Fredriksdal, here in my town. But my walker has given me hope to spend some time there, don’t need to wait for corona to end. Can go by car and have a nice trip there. 

My husbands kid sister use to say; you should never figure anything out in advance. And I hope this visit will be reality when the days gets a bit warmer, and kid sister may be wrong. Even if I agree with her in another subject. When we have our dinner I realise my skill to handle the cutlery have decreased a lot since my eyes getting worse. I have said many times during dinner; I have to write a letter to our King and Silvia, (our queen in Sweden we address with her first name), they may invite  someone else but me for the Nobel dinner this year. I can not eat  anything anymore without drop a lot of food at my blouse or dress. There is always some representative from Swedish people and I am sure it is my turn this year. I walk around thinking of how I will formulate the answer I not am in condition ro participate, so they not get too sad. 

The afternoon I played some hands bridge  with froggyfriend, we really enjoy each other’s company. We see it as our most important mission to share some time. When we play good we thrive together, and when we play bad we say congratulations to our opponents. Whatever happens we feel good. Not many who can stand to become beaten, but my partner always shows a good sportsmanship and congrats our opps when they play good. And when I made that terrible play I did at one hand, he didn’t let me down, just cheered me up and pretended as he sat there without any torments. Some friends are precious.

Här är svenskan

Min svägerska jublar i telefon, hon ser att ljuset återvänder till vår norra jordklot.  Vi njuter alla av detta.  Varje år pratar vi om det som om vi har glömt sedan förra våren .  Jag deltar i de glada stunderna när vi byter våra timers anslutna till lampor i vårt hem, och på våren gör vi det för att dagsljuset ökar.  Jag slutar aldrig att vara glad för att solen återvänder till oss, trots att den lyser och avslöjar alla fläckar där jag har missat att rengöra och städa i mitt hem.

 Jag har alltid gnällt över dessa smutsiga fläckar men nuförtiden är jag en mästare att ignorera dem och skjuta upp städandet utan dåligt samvete.  Mina ögon fungerar inte så bra längre.  Så jag tycker att vårt hem är så ”rent och ljust”.  Som edelweissblomman i bergen som Julie Andrews sjöng om i en av mina favoritfilmer.  Roligt hur vissa ord får oss att komma ihåg, inte bara låten utan scenariot i filmen.  Och känslan det genererar när du börjar humma den låten.

 Jag kan föreställa mig att liknande känslor dyker upp i bröstet hos min svägerska, när hon ringer och försöker förmedla den fascinerande solnedgången hon har framför sig.  Det brukade sluta med en MMS där vi kan se skönheten i naturen.  När allt kommer omkring konstaterar vi igen, solnedgångar bör du bevittna själv, inte se på en bild.  Men i tider som denna känner jag att vi behöver alla typer av alternativ kommunikation, så i dag skickade jag henne en bild av en hasselbuske och dess blommande uppträdande i vårsolen.  Trots mina ganska dåliga ögon observerar jag saker som lyser något.  Och dessa gyllengula hängen som lyser i solskenet.  Jag är säker på att många bara passerar och märker aldrig detta tidiga vårtecken.  När jag går mina promenader i vår omgivning delar jag vägen med cyklister, och jag har blivit medveten om att jag ser cyklisterna med en cykellykta som är tänd även i dagsljus.  När de här cyklister som kommer i skuggiga alléer utan lykta och klädda i grått eller svart, märker jag bara dem när ett väsande ljud passerar förbi.

 Därför ser jag fram emot våren när alla vita och gula blommor blommar.  Jag ser dem mycket bättre än de blå och rosa.  Och jag tar mina promenader som jag vill göra dem.  Min önskan att stanna ute i solskenet och njuta av naturen utan att tvingas gå så eller så många kilometer.  Jag har så många gånger hört folk skryta om hur långt de gick. Jag har berättat att jag var ute i solskenet i tre timmar.  Åh, säger de, hur långt gick du då?  Inget alls, svarar jag men jag satt i solen med en bra bok och en kopp kaffe.  Skämd på mig, att erkänna vilken lat kvinna jag är.

 Sedan jag köpte mitt nya fordon, min rullator, har jag förlängt mitt promenadavstånd mycket.  Den ger mig ett förtroende som jag inte visste betydde så mycket för både balans och styrka.  Jag har de senaste två-tre åren tänkt på det som en omöjlighet att besöka vårt friluftsmuseum Fredriksdal, här i min stad.  Men min rullator har gett mig hopp om att spendera lite tid där, behöver inte vänta på att corona ska sluta.  Kan åka med bil och ha en trevlig resa dit.

 Mina mans syster brukar säga;  du borde aldrig räkna ut något i förväg.  Men jag hoppas att det här besöket kommer att bli verklighet när dagarna blir lite varmare och ”lillasyster” kan ha fel.  Även om jag håller med henne i ett annat ämne.  När vi äter middagen inser jag att min skicklighet att hantera bestick har minskat mycket sedan mina ögon blev värre.  Jag har sagt många gånger under middagen;  Jag måste skriva ett brev till vår kung och Silvia (vår drottning i Sverige tilltalar vi med hennes förnamn), de kanske bjuder in någon annan än mig till Nobelmiddagen i år.  Jag kan inte äta något längre utan att spilla mycket mat på min blus eller klänning.  Det finns alltid en representant från svenskarna och jag är säker på att det är min tur i år.  Jag går runt och tänker på hur jag ska formulera svaret ”Jag är inte i skick och delta”, jag vill JU inte att de blir för ledsna.

 På eftermiddagen spelade jag några givar bridge med froggyfriend, vi tycker verkligen om varandras sällskap. Vi ser det som det viktigaste, att dela lite tid.  När vi spelar bra trivs vi tillsammans och när vi spelar dåligt gratulerar vi våra motståndare.  Oavsett vad som händer mår vi bra. Det är inte många som kan stå ut med att förlora, men min partner visar alltid ett bra sportsmannaanda och gratulerar våra motståndare när de spelar bra. Sedan när jag gjorde det fruktansvärda spelet jag presterade på en bricka, gav han inte upp, bara uppmuntrade mig och lät som om han bara satt där utan några plågor. Vissa vänner är dyrbara.

I have to continue to write, it is the only way to get my voice heard. People has been isolated so long by now, most of us have developed routines with TV-series and small energy naps. I have a feeling I disturb when l make a spontaneous phone call. I am convinced it is not only because I am boring. We all are so isolated nothing happens around us, we don’t have any news to talk about. What did we speak about before the pandemic? We didn’t have any more to tell than we have now. Or have we? I try to remind myself what subject we spoke about, was it really news every time or some other important things had happened? Yes I speak about times gone by.  

This morning we were going to the the real estate agent for the last meeting after our house has been sold. But got a message she wanted to postpone till tomorrow. Even if she mixed up the days, we finally found a time for a new appointment. A whole day with an empty  schedule. And nothing to talk about. But I laughed a while at her confusion. Old people like us use to mix the days but not young like she.       

Decided to call my sister in law, to check up what day she thought it is. I can always trust her, she have Friday all week. After that we can laugh because of the possibility is less than 15% she is right. But she continue to insist it is Friday. I complained about the fact people had forgotten to small talk nowadays. We spoke about the lack of subject to discuss. Suddenly l heard a biiip in my phone, someone tries to reach me. By accident l swapped the call to the one who called.  My sister sat with her silent phone and wondered what happened. It isn’t any courtesy to abandon the first contact but it was what happened. She sent a SMS and asked after a while if l fainted, gave me bad conscience. Well. the second caller and l spoke about a forthcoming celebration, and how to organise it during times like this. This smalltalk lasted one  hour. Afterwards l connected to the first one l by accident left. And the morning became afternoon. 

A letter for my froggyfriend was on my schedule for the day. Started it and another call asked for attention, a new acquaintance by phone for me, there half an hour just passed by. When l finished the letter to froggy, l received two videos which made me laugh. A way to keep us alive too. 

This was fun. I complain we don’t talk anymore meanwhile l speak at least three hours via phone  and  WhatsApp. 

So what do we learn from this? Don’t forget the small talk. And sing so your tongue will stay in good shape. Whistling can be a good idea too if your company allows it. 

This about keeping common sense alive. 

Lunchtime we spoke what authorities about healthcare recommended us to do. Husband remembered an old recommendation many years ago. We were supposed to eat 6-8 slices of bread every day. And my husband had read somewhere we nowadays were supposed to eat five times a day. He quoted one of the most famous authors of Sweden’s, August Strindberg who said: Man’s primary task is to stay alive. 

We both agreed we have really tried to do so last ten month. Have had it as our primary task. Most days we sit five times around table for food and coffee. Five times a day 365 days a year makes onethousandeighthundredtwentyfive times per year. Makes onehundredfourtysixthousand meals for my husband by now. But the tables has changed during times. No one can accuse us not following the confinements our government tell us to do. 

Here is Swedish 

Jag måste fortsätta skriva, det är det enda sättet att få min röst hörd.  Människor har isolerats så länge nu, de flesta av oss har utvecklat rutiner med TV-serier och små energinappar.  Jag känner att jag stör när jag ringer ett spontant telefonsamtal.  Jag är övertygad om att det inte bara är för att jag är tråkig.  Vi är alla så isolerade inget händer runt oss, vi har inga nyheter att prata om.  Vad pratade vi om före pandemin?  Vi hade inte mer att berätta än nu.  Eller hade vi det?  Jag försöker påminna mig själv om vilket ämne vi pratade om, var det verkligen nyheter varje gång eller några andra viktiga saker hade hänt?  Ja, jag talar om förflutna tider.

 I morse skulle vi till fastighetsmäklaren för det sista mötet efter att vårt hus har sålts.  Men fick ett meddelande som hon ville skjuta upp till imorgon.  Även om hon blandade ihop dagarna hittade vi äntligen en tid för ett nytt möte.  En hel dag med ett tomt schema.  Och inget att prata om.  Men jag skrattade ett tag av hennes förvirring.  Gamla människor som vi brukar blanda ihop dagarna men inte unga som hon.

 Beslutade att ringa till min svägerska för att kontrollera vilken dag hon trodde det var.  Jag kan alltid lita på henne, hon har fredag ??hela veckan.  Efter det kan vi skratta på grund av möjligheten är mindre än 15% har hon rätt.  Men hon fortsätter att insistera på att det är fredag.  Jag klagade över det faktum att folk har glömt att småprata nuförtiden.  Vi talade om bristen på ämne att diskutera.  Plötsligt hörde jag en biiip i min telefon, någon försöker nå mig.  Av misstag bytte jag samtalet till den som ringde upp.  Min svägerska satt med sin tysta telefon och undrade vad som hände.  Det är inte artigt att överge den första kontakten, men det var vad som hände.  Hon skickade ett SMS och frågade efter ett tag om jag svimmade, och gav mig dåligt samvete.  Väl.  den andra uppringaren och jag talade om en kommande fest och hur man organiserar den under innevarande tider.  Denna småprat varade i en timme.  Därefter kopplade jag till den första jag av misstag lämnade.  Och morgonen blev eftermiddag.

 Ett brev till min froggyfriend stod på mitt schema för dagen.  Startade det och ett nytt samtal bad om uppmärksamhet, en ny bekant via telefon för mig, det gick bara en halvtimme.  När jag avslutade brevet till froggy fick jag två videor som fick mig att skratta.  Ett sätt att hålla oss vid liv också.

 Det här var kul.  Jag klagar på att vi inte pratar längre under tiden jag pratar minst tre timmar via telefon och WhatsApp.

 Så vad lär vi oss av detta?  Glöm inte småpratet.  Och sjung så att din tunga kommer att hålla sig i god form.  Vissling kan också vara en bra idé om ditt sällskap tillåter det.

 Det handlar om att hålla sunt förnuft vid liv.

 Vid lunchtid talade vi om vad myndigheter om vård rekommenderade oss att göra.  Maken kom ihåg en gammal rekommendation för många år sedan.  Vi skulle äta 6-8 skivor bröd varje dag.  Och min man hade läst någonstans att vi numera skulle äta fem gånger om dagen.  Han citerade en av Sveriges mest kända författare, August Strindberg, som sa: Människans primära uppgift är att hålla sig vid liv.

 Vi var båda överens om att vi verkligen har försökt göra det sista tio månaderna.  Har haft det som vår primära uppgift.  De flesta dagar sitter vi fem gånger runt bordet för mat och kaffe.  Fem gånger om dagen 365 dagar om året gör det ettusenåttahundratjugofem gånger per år.  Gör etthundrafyrtiosju tusen måltider för min man nu.  Men borden har förändrats under tiderna.  Ingen kan anklaga oss för att inte följa de rekommendationer som vår regering säger att vi ska göra.

Today your country fellows will meet a new regime, Kala. And you aren’t with us any longer. I wish you were. I wish it was able for you to discover your country has changed their mind about who they want to reign your United States.

An olympiad ago, Kala told me she was desperate when USA got Mr Trump as their president. In a very indiscriminate both election campaign and after the election Mr Trump was questioned about his honesty. Kala had no confidence at all in that man, and as a mother she thought about the future for her children. 

I met Kala in my bridge club at net, and knew her since some years. We aren’t supposed to speak politic matters in chat, but those days all spoke about it everywhere. And Kala asked me if we Swedish people had any idea what was going on in US at this time. I had a feeling she got some comfort when she heard the whole world followed the election circus. And when this looney won the election Kala told me she would never bid anything but NT, which  means no trump, a common bid when you play bridge. Kala, as well as l am, was a medium good player, but she loved to play. The win wasn’t most important, it was the play and the company. And when we were odd tables, next round required one extra pair, so Tourney Director asked for the pair who were Least Losers, the table where the least difference between winners and losers, the losing pair become quailified for next round as well. Same moment TD announced he needed a LL Kala cheered. She loved that idea we would get a second chance to advance in the tourney. Some TDs started their announcement saying; and now Kala, we need an LL. and Kala cheered. 

Kala passed away a summer some year ago. But we mention her a couple of times every week. That expressions having a LL round is still mentioned as a Kala round.

During this four years Mr Trump hasn’t become a great man, but as a fool he has made himself well-known, so dear Kala, you can rest in peace. Your children get a new president today, I think USA will recover and he will not make any harm anymore, I hope.

här är svenskan

Idag möter dina landsmän en ny regim, Kala.  Och du är inte längre med oss.  Jag önskar att du var.  Jag önskar att det var möjligt för dig att upptäcka att ditt land har ändrat sig om vem de vill ska regera ditt USA.

 För en olympiad sedan berättade Kala för mig att hon var desperat när USA fick Trump som sin president.  I en mycket urskillningslös både valkampanj och efter valet ifrågasattes Trump om hans ärlighet.  Kala hade inget förtroende alls för den mannen, och som mamma tänkte hon på framtiden för sina barn.

 Jag träffade Kala i min bridgeklubb på nätet och kände henne sedan några år.  Vi ska inte tala politiska frågor i chatten, men dessa dagar talades det om detta överallt.  Och Kala frågade mig om vi svenska folk hade någon aning om vad som hände i USA just då. Jag kände att hon fick lite tröst när hon hörde att hela världen följde valcirkusen.  Och när denna too vann valet sa Kala till mig att hon aldrig skulle bjuda något annat än NT, vilket betyder ingen trumf, ett vanligt bud när du spelar bridge.  Kala, liksom jag, var en medium bra spelare, men hon älskade att spela.  Vinsten var inte viktigast, det var spelet och sällskapet.  

Och när vi var udda bord krävde nästa omgång ett extra par, så tävlingsledaren bad paret som var minst förlorade, hade lägsta differensen i resultatet.  Samma ögonblick TD meddelade att han behövde en LL hurrade Kala.  Hon älskade den idén att vi skulle få en andra chans att gå vidare i turneringen.  Några TDs började sitt meddelande och sa;  och nu Kala, vi behöver en LL.  och Kala jublade.

 Kala avled en sommar för något år sedan.  Men vi nämner henne ett par gånger varje vecka.  De uttrycket en LL-runda nämns fortfarande som en Kala-runda.

 Under dessa fyra år har Trump inte blivit en stor man, men som en dåre har han gjort sig välkänd, så kära Kala, du kan vila i fred.  Dina barn får en ny president idag. Jag tror att USA kommer att återhämta sig och han kommer inte att göra någon skada längre, hoppas jag.