nedtecknade minnen och berättelser

Kategori: Minnen Sida 1 av 104

I never complain, do I?/ Jag klagar aldrig, nästan…

I have been taught never start a text with the word “I”, and every time I try to tell something I mostly type the word “I” to start with, as if it is the most important initial word of all words. When the sentence is written I often look at it and think, maybe I should change it. Probably my old grammar teachers never laid their eyes on my pages so I have decided to let it be. 

But I am sure if there was a kind of cash on shooting me, I had to be more careful when I walk among people. Not only because my ignorance for my teachers, I reckon what I do, I do it much better than most people. Everything but brag. 

With a humble air I tasted the cake Hugo offered us, and think it is a very nice gesture by him. All of the bridge-players get a taste test of Hugo’s delicious sponge cake, which is flavoured with spices like a gingerbread. This time a year we revel in this tastes we associate to Christmas. After that we were offered another taste test by Sonja. A piece of cake (can I say so) flavoured with saffron, a taste many of us really like. It smells and tastes Christmas! Both of the cake bakers left me with a surprised face, such small pieces was impossible to decide if it was good or not! There I sat smacking and searched for a possible aftertaste, but no. Maybe I have a hard time to perceive the taste, or maybe I am greedy, want to get some more. In any case when we arrived home I confessed to my husband I wanted to offer my bridge friends to taste one of our Christmas cake, and with a larger piece. Can you hear? I want to teach them how large pieces they should offer me. As if I have the code for all people how much they want and what the cake shall taste. When I consider my thoughts some evil ghost whisper in my ear, you aren’t the best cake baker or the best to decide how large test-cakes ought to be. But as a special ex-president in USA I am the best. And if someone think I am unbelievable I hold my hands covered over my ears and say, no no no. 

So shoot me if you think I am too much. Honestly, am I the only one on earth who think I am best of many things? Is it a bad thing to have some confidence?  When we tell it like I just did. But to have the feeling being good baker or whatever we do, I think it makes us valuable. We need all kind of ratification, not just from ourself but from other people. I have noticed many confirmations nowadays often is followed by a “but it had been better if you had done this or that”. Have we forgotten how to make someone happy telling them; it was nice of them to this or that? 

When I play bridge at net (have I told you I use to play bridge?) and I get a note about I should have played so and so, instead of as I played, I mark the player and neglect them next time they invites me, if they not tell about good play I did. In a tournament it must be more than mistakes, but some of this players do not say anything about good things I maybe played, just the mistakes. So many times I have answered, a good player notice his mistakes, a bad player never understand what happened.

I use to say to my pupils, if you don’t have nice words to say, please keep quiet. You do not become a better player because of the complaining, just a worse player. Your partner lose his mood and play even worse because of your complaining words. But if you instead say something about good things made, your partner focus better and doesn’t feel useless.

After all I can think afterwards, I wanted a bigger piece of that cookies I was offered last bridge session at my club. But I never told them….  

Här är svenskan

Jag har lärt mig att aldrig börja en text med ordet ”jag”, och varje gång jag försöker berätta något skriver jag oftast ordet ”jag” till att börja med, som om det är det viktigaste inledande ordet av alla ord.  När meningen är skriven tittar jag ofta på den och tänker, jag kanske borde ändra den. Förmodligen hamnar aldrig mina gamla grammatiklärares ögon  på mina sidor så jag har bestämt mig för att låta det vara.

 Men jag är säker på att om det fanns skottpengar på mig, så hade jag varit tvungen att vara mer försiktig när jag går ut bland folk.  Inte bara för att min ignorans mot mina lärare, men jag tror det jag gör, jag gör det mycket bättre än de flesta andra.  Allt utom att skryta, eller?

 Med en ödmjuk min smakade jag på kakan som Hugo bjöd på i tisdags på bridgen, och tyckte att det var en väldigt trevlig gest av honom.  Alla bridgespelare fick ett smakprov av Hugos läckra sockerkaka, som är smaksatt med kryddor som pepparkaka.  Den här tiden på året njuter vi av den här smaken vi förknippar med julen.  Efter det bjöds vi på ytterligare ett smakprov av Sonja.  En piece of cake (kan jag säga så) smaksatt med saffran, en smak många av oss verkligen gillar.  Det doftar och smakar jul!  Båda kakbakarna lämnade mig med en förvånad min, så små bitar var omöjliga att avgöra om det var gott eller inte!  Där satt jag och smackade och letade efter en eventuell eftersmak, men nej.  Kanske har jag svårt att uppfatta smaken, eller så kanske jag är girig, vill få lite mer.  I alla fall när vi kom hem sa jag till maken att jag ville erbjuda mina bridgevänner att smaka på en av våra julkakor, och en större bit.  Hör du vad jag säger?  Jag vill lära dem hur stora bitar de ska bjuda på. 

Som om jag har koden för alla människor hur mycket de vill ha och vad kakan ska smaka.  När jag tänker dessa tankar är det som en ondskefull ande viskar i mitt öra, du är inte den bästa bakerskan eller den bästa att bestämma hur stora provkakor ska vara.  Men precis som en speciell ex-president i USA, är jag bäst.  Och om någon tycker att jag är otrolig håller jag händerna täckta för öronen och säger, nej nej nej.

 Så skjut mig om du tycker att jag är för mycket.  

Ärligt talat, är jag den enda på jorden som tror att jag är bäst av många saker?  Är det en dålig sak att ha lite självförtroende?  När vi säger det så som jag precis gjorde.  Nej jag tror att ha känslan av att vara bra bagare eller vad vi nu gör, jag tror att det gör oss värdefulla.  Vi behöver alla slags ratificeringar, inte bara från oss själva utan från andra människor.  Jag har märkt att många bekräftelser och beröm nuförtiden ofta följs av ett ”men det hade varit bättre om du hade gjort så eller så”.  Har vi glömt hur man gör någon glad genom att berätta för dem;  det var snällt av dem att göra som de gjorde?

 När jag spelar bridge på nätet (har jag sagt att jag brukar spela bridge?) och jag får en notis om att jag borde ha spelat si och så, istället för som jag spelade, markerar jag spelaren och negligerar dem nästa gång de bjuder in mig, om de inte berättar om något bra spel jag gjorde.  I en turnering är det ofta något misstag, men vissa av dessa spelare säger ingenting om bra saker jag kanske spelat, bara misstaget.  Så många gånger har jag svarat, en bra spelare lägger märke till sina misstag, en dålig spelare förstår aldrig vad som hände.

 Jag brukar säga till mina elever, om ni inte har något bra att säga, snälla håll tyst.  Du blir inte en bättre spelare på grund av klagandet, bara en sämre spelare.  Din partner tappar humöret och spelar ännu sämre på grund av dina klagande ord.  Men om du istället säger något om bra saker som gjorts, fokuserar din partner bättre och känner inte sig värdelös.

 Trots allt jag kan tänka såhär efteråt, så ville jag ha en större bit av de kakorna jag blev erbjuden förra bridgepasset på min klubb.  Men jag berättade aldrig för dem…

On off on off / tänte läckte tänte läckte

Probably you have read my thoughts about the late summer which never turned to autumn. Last week Monday till Thursday started with nice weather and some walkabouts was appreciated by us. Even if it has been the most comfortable weather for promenades with coffee breaks at some bench somewhere, we haven’t have that time to do so. Not because of the weather but we haven’t had the possibility. Instead we have walked in our town, and chosen to walk when we moved between the places and meetings we were going to. A late fast afternoon cup of coffee at our patio in November satisfied us a week ago. But now we have given up that life, to sit there. When we sat there we looked at the survivals flowers in the planter boxes we have at our balcony. 

We can not just throw away and buy new when some of them still are alive. So we planned to buy some and renew those which had withered. I like to buy my flowers in a flower shop where I have shopped since decades. She isn’t the cheapest in town but she use to listen to me, what I wish and if she hasn’t that kind of plant she help me and order it so it is in her store when I come to fetch the plants. When I went to look for the plants she had all of them in store that day, but I couldn’t bring them with me that day. We had been at grocery store and had our hands and bags full. And go by bus with all that was impossible. I asked her to earmark them for me and we could bring them home some days later. No problem she said and the flowers were brought home next day when we were out driving the car. This vehicle mostly spends its time in garage. But that day it was time to change to winter tires. 

Thursday evening when we got our flowers brought home, it was too dark when we arrived home so we decided to wait to next day to plant it. 

Friday morning a cold eastern wind remind us, it is November! We had an appointment at our hairdresser, and we arrived home just before sunset. But out and plant the flowers in their boxes, it had to be taken care of. The coldness made the work  the coldest work this year,  but when I offered to help husband he just told me to make me useful in kitchen instead. It was enough one of us freeze to death he said. 

But Saturday and Sunday my flowers have been out there at balcony, the most adorable plants this time a year.  Monday morning they were hidden by the snow. The winter had arrived and put an end of that weird summer weather. The autumn just passed by in some hours. We had spoken about cleaning the windows but decided to wait till this week when we are going to decorate the window frames  with our traditional lights.  

Today the First Sunday of Advent we are back to a rather grey day with some rain. First time I have been without a candlestick with Advent candles. This four candles where we light one candle for every Sunday before Christmas. We have some electric illuminations, but we save as much as possible. I think I may have rather good conscience. Our need for electricity isn’t so much, and because of that it is not easy to save a lot. 

I hope we can change the timer in our bedroom which seems to be out of order. It works for about five minutes and after that it is turned off. Another five minutes after a while. Yesterday I asked my husband if it was a April fool joke.  On off on off, and it reminded me an old story about my two brothers. 

My mother told me about them when I was just a little girl. Before I was born my two brothers had been put to bed. Every parent could hear her relaxed calm voice when she told about her boys laid to bed. Mother and father decide for a walk just around the block. At that moment they thought the boys were sleeping. But when they walked at backside the house they were aware a twinkling light in their apartment! Who turned the light on? The boys were alone and asleep! In a hurry back to their staircase, into their apartment. Phew! There the boys stood! 

The eldest boy gossiped, he had tried to put his baby brother back to bed. When mom told about it I could hear she perceived his “big brother voice”, and his responsibility they were revealed. And his explanation was: he turned the light on off on off all the time. On off on off. 

The youngest brother didn’t speak at that time but he had started to walk. So out of bed and when he stretched properly he could reach up to the switch. And turned the light on off on off. So many times in my lifetime I have repeated this “on off on off” which has remind my about my two brothers. 

We will go downtown today, it is Christmas market and we can visit a store where we can buy a new timer, so the illuminations not twinkle. After all it is stars, but with that long flashing interval they will confuse anyone.

Här är svenskan

Förmodligen har du läst mina tankar om sensommaren som aldrig blev höst.  Förra veckan, måndag till torsdag började med fint väder och några promenader uppskattades av oss.  Även om det har varit det skönaste vädret för promenader med fika vid någon bänk någonstans, så har vi inte haft  tid att göra det.  Inte på grund av vädret men vi har inte haft möjlighet.  Istället har vi promenerat i vår stad, och valt att gå när vi rört oss mellan de platser och möten vi skulle till.  En kopp kaffe på eftermiddagen på vår uteplats i november gjorde oss nöjda för fjorton dagar sedan.  Men nu har vi gett upp det livet, att sitta där.  När vi satt där tittade vi på överlevnadsblommorna i plantlådorna vi har på vår altan.

 Vi kan inte bara slänga och köpa nytt när några av dem fortfarande lever.  Så vi tänkte köpa några och förnya de som vissnat.  Jag gillar att köpa mina blommor i en blomsteraffär där jag har handlat sedan decennier.  Hon är inte den billigaste i stan men hon brukar lyssna på mig, vad jag önskar och om hon inte har en sådana växter hjälper hon mig och beställer hem dem så den finns i hennes butik när jag kommer för att hämta plantorna.  När jag gick förbi för att titta efter växterna hade hon alla i lager den dagen, men jag kunde inte ta med mig dem.  Vi hade varit i mataffären och hade händerna och väskorna fulla.  Och åka buss med allt var omöjligt.  Jag bad henne öronmärka dem åt mig och vi kunde ta hem dem några dagar senare.  Inga problem sa hon och blommorna fick vi hem nästa dag när vi var ute och körde bilen.  Detta fordon tillbringar mestadels sin tid i garaget.  Men den dagen var det dags att byta till vinterdäck.

 Torsdag kväll när vi fick hem våra blommor var det för mörkt när vi kom hem så vi bestämde oss för att vänta till nästa dag med att plantera den.

 Fredag ??morgon en kall östlig vind påminner oss om att det är november!  Vi hade en tid hos vår frisör och vi kom hem strax före solnedgången.  Men ut och plantera blommorna i sina lådor, det måste skötas.  Kylan gjorde arbetet till det kallaste arbetet i år, men när jag erbjöd mig att hjälpa maken sa han bara till mig att göra mig nyttig i köket istället.  Det räckte att en av oss frös ihjäl sa han.

 Men lördagen och söndagen stod mina blommor så ståtligt ute på altanen, de mest bedårande växterna den här tiden på året.  Måndag morgon gömdes de av snön.  Vintern hade kommit och satte stopp för det konstiga sommarvädret.  Hösten hade bara passerat på några timmar.  Vi hade pratat om att putsa fönstren men bestämde oss för att vänta till den här veckan när vi ska dekorera fönsterkarmarna med våra traditionella adventsljusstakar.

 Idag första söndagen i advent är vi tillbaka till en ganska grå dag med lite regn.  Första gången jag har varit utan ljusstake med levande adventsljus.  Dessa fyra ljus där vi tänder ett ljus för varje söndag före jul.  Dock vi har elektriska belysningar, men vi sparar så mycket som möjligt.  Jag tror att jag kan ha ganska gott samvete. Vårt behov av el är inte så stort, och därför är det inte lätt att spara mycket.

 Men jag hoppas att vi kan ändra timern i vårt sovrum som verkar vara ur funktion.  Den fungerar i cirka fem minuter och efter det stängs den av.  Ytterligare fem minuter efter ett tag.  Igår frågade jag min man om det var ett aprilskämt.  Tända släcka tända släcka, och det påminde mig om en gammal historia om mina två bröder.

 Min mor berättade om dem när jag bara var en liten flicka.  En dag långt innan jag föddes hade mina två bröder lagts i säng.  Varje förälder kunde höra hennes avslappnade lugna röst när hon berättade om sina pojkar som lagts till sängs.  Mor och far beslöt sig för en promenad bara runt kvarteret.  De var övertygade att pojkarna sov.  Men då de kom till baksidan av huset blev de medvetna om ett blinkande ljus i deras lägenhet!  Vem tände lampan?  Pojkarna var ensamma och sov!  I all hast tillbaka till deras trappuppgång, in i deras lägenhet.  Puh!  Där stod gossarna!

 Den äldsta pojken skvallrade, han hade försökt lägga sin lillebror i sängen igen.  När mor berättade om det kunde jag höra att hon uppfattade hans ”storebrors röst”, och hans ansvar då de avslöjades.  Och hans förklaring var: han läckte lampan hela tiden.  Tänte läckte tänte läckte.

 Den yngsta brodern pratade inte vid den tiden men han hade börjat gå.  Så upp ur sängen och när han sträckte på sig ordentligt kunde han nå upp till strömbrytaren.  Och släckte lampan och tände.  Så många gånger under min livstid har jag upprepat detta ”Tänte läckte tänte läckte” som har påmint mig om mina två bröder.

 Vi åker till centrum idag, det är julmarknad och vi kan besöka en butik där vi kan köpa en ny timer, så att belysningen inte blinkar.  Det är trots allt stjärnor, men med det långa blinkintervallet kommer de att förvirra vem som helst.

In the world of technology / I teknikens värld

Friday and the day we use to plan for a late sandwich after the meeting with my dear pupils.  And when we went to the mall for some purchase, we bought our iPads as we had decided to buy some weeks ago. It is some work to do to transfer from our old devises and when we arrived home we had to make some settings to get our bank account available at our new devises. I have to admit it is a little worrying work before all is done and I get to know we managed to do right this time as well as we made last time. Can’t always like a crying baby call for son to help us because we don’t understand how and what to do.

Finally all was done, but I had to erase one old bank ID before I was able to create a new. And when I did so it was a very exhilarating moment when I decided which one I should erase. If I erased the one I had connected to my iPhone, it was the only chance to create another for my iPad. Or I have to visit my bank IRL, and ask them for help. But I succeeded and everything worked as I wanted. 

After all, it left a lingering question of, had I done the right thing?  Did I have control over my computers? Tried to calm down and trust myself. Prepare yourself for the evening I persuaded myself. 

End of a semester. Of bridge teaching. This autumn we only have had two meetings. I am convinced some of them wish to have more teaching in hope of to get more knowledge and understanding about this noble game named bridge. But I am glad they can’t compress their socializing to be closer, and because of that they don’t need more teaching. All knowledge takes its time to get settled in our brains and together with earlier teaching grows and be combined with previous knowledge. 

We started with a discussion around the 10 questions I had sent out as homework, and most of them had read and really tried to solve the tasks. They make me glad because I can hear how they feel that they understand a few more things I previously tried to explain, by their small affirmative sounds. 

It makes me satisfied because I remember when I was a student I tried to learn by heart what my teacher told us, but I wasn’t able to understand before I started to see the logic in the bidding. And logic you can’t learn, it has to be a kind of process in your own brain. My pupils are in that process by now, most of them. And it makes me happy.

Yesterday I decided to put another dimension in our teaching. TIME. When you play a tournament it is always a time limit to take into consideration. We haven’t had that before. But after eight years of education I thought it was an important supplement. I told them I was going to break the play if they didn’t finished the board when the bell rang. Eleven minutes per board, it is one and a half time more than I ever met in any tournament. First board I had to break, but after that they all played very focused and as fast as they were able to. The atmosphere was almost spooky, no one talked. Some almost whispering whining, what shall I bid or what shall I lead. But the silence was telling they had got a new dimension to pay attention to. 

I walk around, looked at the bidding and play. When they whispering asked for help I blamed my bad eyes and the bad light in the rooms; I can’t help. I pawed around and they was so focused I never have seen them before. 

My iPhone made its work by keeping all caught in the seriousness being limited. But what had happened to my phone? It rang and I had no idea which table it was set for? I mixed up which table was faster than the other. And why wasn’t I able to lock up my phone and reset when both table had changed their board? I had to try and try to unlock every time before I got entrance to my OWN phone! 

Had I earlier during afternoon when I set the bank ID and face ID, made a setting and locked for myself? The situation wasn’t the right to tell my pupil how stupid their teacher could be.

We packed our things, equipment for the play and our computer and tried to do an early leaving of the place, comparing to all other times we have met. To tell them we don’t need those long sessions we have had earlier, when time had been unlimited. 

I use to copy and paste the result in a letter to them the first thing I do when we arrive home, where I am used to wifi connection and the lamplight is the right. When I placed the iPhone on kitchen table my thumb felt a kind of bump on the screen. What was it?  And under the lamp I was aware a tablet, a “Läkerol” was stuck where camera spot for Face ID is placed. When I removed that tablet everything went smoother and easier. I use to have a box with “Läkerol” in my pocket and probably my iphone had served itself with it, maybe caught an escaping  ”Läkerol”. Do you see that little black tablett just above the icon for settings?

här är svenskan

Fredag, och dagen använder vi för att planera för en sen smörgås efter mötet med mina kära elever.  Och när vi for till köpcentret för lite inköp, köpte vi även våra iPads som vi hade bestämt oss för att köpa för några veckor sedan.  Det är en del arbete att göra för att överföra sina data från våra gamla iPads och när vi kom hem var vi tvungna att göra några inställningar till för att få vårt bankkonto tillgängliga på våra nya iPads.  Jag måste erkänna att det är lite oroande arbete innan allt är klart och jag blir vis att vi lyckats göra rätt den här gången lika bra som vi gjorde förra gången.  Kan inte alltid vara en gråtande bebis som ringer efter sonen för att få hjälp då vi inte förstår hur och vad vi ska göra.

 Äntligen var allt klart, men jag var tvungen att radera ett gammalt bank-ID innan jag kunde skapa ett nytt.  Och när jag gjorde det var det ett mycket spännande ögonblick när jag bestämde mig för vilken jag skulle radera.  Om jag raderade det jag hade anslutit till min iPhone som var den enda chansen att skapa ett till för min iPad.  Annars så måste jag besöka min bank IRL och be dem om hjälp.  Men jag lyckades och allt fungerade som jag ville.

 Det lämnade trots allt en kvardröjande fråga om, hade jag gjort rätt?  Hade jag kontroll över mina datorer?  Försökte lugna ner mig och lita på mig själv.  Förbered dig för kvällen istället övertalade jag mig själv.

 Slut på en termin.  Av bridgeundervisning. I höst har vi bara haft två möten.  Jag är övertygad om att några av dem vill ha mer undervisning i hopp om att få mer kunskap och förståelse för detta ädla spel som heter bridge.  Men jag är glad att de inte kan komprimera sitt umgänge mer, och på grund av det behöver de inte oftare undervisning.  All kunskap tar sin tid att sätta sig i våra hjärnor och tillsammans med tidigare undervisning växa och kombineras med tidigare kunskaper.

 Vi började med en diskussion kring de 10 frågorna jag hade skickat ut som läxa, och de flesta hade läst och verkligen försökt lösa uppgifterna.  De gör mig glad eftersom jag kan höra hur de känner att de förstår ytterligare några saker som jag tidigare försökt förklara, med sina små bekräftande ljud.

 Det gör mig nöjd eftersom jag minns när jag var student och försökte lära mig utantill det det min lärare berättade för oss, men jag kunde inte förstå förrän jag började se logiken i budgivningen.  Och logik kan du inte lära dig, det är en slags process i din egen hjärna.  Mina elever är i den processen vid det här laget, de flesta av dem. Vilket gör mig glad.

 Igår bestämde jag mig för att lägga in ytterligare en dimension i vår undervisning.  TID.  När du spelar en turnering är det alltid en tidsgräns att ta hänsyn till.  Det har vi inte haft tidigare.  Men efter åtta års utbildning tyckte jag att det var ett viktigt tillägg.  Jag sa till dem att jag skulle bryta spelet om de inte avslutat brickan när klockan ringde.  Elva minuter per bricka, det är en och en halv gång mer än jag någonsin mött i någon turnering.  Första brickan var jag tvungen att bryta, men efter det spelade de alla väldigt fokuserat och så snabbt de kunde.  Stämningen var nästan spöklik, ingen pratade.  Några gnällde viskande, vad ska jag bjuda eller vad ska jag spela ut?  Men tystnaden var talande att de hade fått en ny dimension i spelet.

 Jag gick runt, tittade på budgivningen och spelet.  När de viskade bad om hjälp skyllde jag på mina dåliga ögon och det dåliga ljuset i rummen;  Jag kan inte hjälpa.  Jag tassade runt och de var så fokuserade som jag aldrig har sett dem förut.

 Min iPhone gjorde sitt arbete genom att hålla alla fångade med den allvarliga begränsningen … tid.  Men vad hade hänt med min telefon?  Den ringde och jag hade ingen aning om vilket bord det var ställd för?  Jag blandade ihop vilket bord som var snabbare än det andra.  Och varför kunde jag inte låsa upp min telefon och återställa när båda borden hade bytt brickor?  Jag var tvungen att försöka låsa upp flera gånger, den hände sig varje gång jag behövde tillgång till min EGEN telefon!

 Hade jag tidigare under eftermiddagen när jag ställde in bank-ID och ansikts-ID, gjort en felaktig inställning och låst för mig själv?  Situationen var inte den rätta, att berätta för mina eleven hur dum deras lärare kunde vara.

 Vefter a Slutet spel packade vi våra saker, utrustning till spelet och vår dator och försökte göra en tidig avslutning på kvällen jämfört med alla andra gånger vi träffats.  För att tydliggöra för dem att vi inte behöver de där långa sessionerna vi har haft tidigare, då tiden hade varit obegränsad.

Jag använder mig av; kopiera och klistra in resultatet i ett brev till dem det första jag gör när vi kommer hem, där jag är van vid wifi-anslutningen och lampljuset är rätt.  När jag lade min iPhone på köra bordet kände tummen en slags bula på skärmen.  Vad var det?  Och under lampan var jag medveten om att på displayen, satt en ”Läkerol” fastklistrad där kameralinsen för Face ID är placerad.  När jag tog bort tabletten gick allt smidigare och enklare.  Den fungerade med Face-ID igen! Jag brukar ha en ask  ”Läkerol” i fickan och förmodligen hade min iPhone betjänat sig själv och serverat sig med den, kanske fångat en förrymd Läkerol-tablett. Ser ni den lilla svarta tablett en strax över appen för inställningar?

Celebrating dusk / Fira skymning

We sat down at the table to enjoy afternoon coffee about one hour ago. It was twilight and I have to admit, I like to celebrate dusk. It depends on the calmness I feel by doing it. When in my childhood we celebrated dusk, I can remember the quiet and tranquility the mood we were put in. We öowered the voices and spoke more slow as a consequence of the nice atmosphere that spread in the room or to be right in the kitchen were our dining table were placed. 

Now it is completely dark, but we are still sitting and enjoy the calm. Nothing chasing us. We sit and make some plans for next day. This my dear friends is the the essence of retired life, to sit and plan what will happen tomorrow. And the planning last longer then the main work tomorrow lasts. 

First issue we discussed was, are we going to buy some tasty sandwiches for tomorrow evening. 

We are heading for the last meeting with my pupil this semester tomorrow, and when we arrive home we use to have a late soup so we can take our medications and my late insulin. But when we discussed what store we will visit to buy that sandwiches the name of the store had escaped from husbands brain. I saw clearly in his eyes the desperation he wasn’t able to continue to express his opinion. And to let the choice be mine. Not any odd situation letting me decide. But after all we were planning together. So I decided not to tell the name at the store. Now it was he who had lost a word, or in this case a name. At last the name appeared in his head and the peace was back.

I am convinced anyone else have done a day work in the time we plan and eat our soup. But as I say, retirement is a treat for old bodies and souls. Why deny our age and the noticeable aging of us?

And in this calmness we can try and find the words we have searched for last days. When I sit and type this stories, I often wish to tell about things which has happened. But suddenly the first word in sentence is lost, gone, missing…..and I can’t tell you. It can be the easiest word and it will be hidden for me. I use to think if I remember it in Swedish, I can translate it via google, but it is the Swedish word I can’t find in my head. So the story get stuck…

When I stepped up this morning I thought of how dangerous to become older, I have to tell my readers about it. Ha ha, and here I sit at the keyboard and one of the two occasions I was going to tell is gone! But you will get one of them and why. I was dressing and it is for some seconds a little balancing act. A memory popped up in my head; my friends old mother when she was walking a late autumn afternoon in wind and rain. Rather chilly. She had her hands deep in her pockets of her coat. She met a young Adonis and she couldn’t resist to turn around and look at him. Her toe met an unevenness on the pavement and she fell plunge forward. Her hands in her pockets didn’t save her, on the contrary it hurt her. An ambulance took her to the emergency, she was x-raised and get plaster of both her wrists. This my friends, is very crippling. Both her wrists! The doctor asked her what had caused her this awkward situation, but her only answer was; oh dear doctor, you should have seen his beautiful ass! 

May I tell you the other one when I am able to recall it? This is the essence of retirement as well!

här är svenskan

Vi satte oss vid kaffebordet för ungefär en timme sedan.  Det var skymning och jag måste erkänna att jag gillar att fira skymning.  Det beror på lugnet jag känner när jag gör det.  När vi i min barndom firade skymning kan jag minnas tystnaden och stillheten i stämningen vi blev försatta i. Vi sänkte rösterna och pratade långsammare som en konsekvens av den trevliga atmosfären som spred sig i rummet eller för att vara precis i köket där vårt matbord fanns.

 Nu är det helt mörkt, men vi sitter fortfarande och njuter av lugnet.  Inget jagar oss.  Vi sitter och planerar för nästa dag.  Detta mina kära vänner är kärnan i pensionärslivet, att sitta och planera vad som ska hända imorgon.  Och planeringen varar längre än morgondagens huvudarbete.

 Första frågan vi diskuterade var, ska vi köpa några läckra smörgåsar till imorgon kväll.

 Vi har det sista mötet med mina elever den här terminen, imorgon, och när vi kommer hem från de sessionerna brukar vi äta en sen supé så att vi kan ta våra mediciner och mitt sena insulin.  Men när vi diskuterade vilken butik vi kommer att besöka för att köpa de smörgåsarna, som namnet på butiken hade flytt från makens hjärna.  Jag såg tydligt i hans ögon hur desperat han blev, att inte kunna fortsätta att uttrycka sin åsikt.  Och därmed låta valet bli mitt.  Ingen konstig situation att det är jag som bestämmer.  Men trots allt planerade vi tillsammans.  Så jag beslöt mig för att inte berätta namnet på butiken.  Nu var det han som hade tappat ett ord, eller i det här fallet ett namn.  Slutligen dök namnet upp i hans huvud och lugnet var återställt.

 Jag är övertygad om att någon annan har gjort ett fullt dagsarbete under den tid vi planerar och äter vår måltid.  Men som jag säger, pensionär är en njutning för gamla kroppar och själar.  Varför förneka vår ålder och det märkbara åldrandet hos oss?

 Och i detta lugn kan vi försöka hitta orden vi har letat efter de senaste dagarna.  När jag sitter och skriver de här berättelserna vill jag ofta berätta om saker som har hänt.  Men plötsligt är det första ordet i meningen förlorat, borta, saknas…och jag kan inte berätta för er.  Det kan vara det enklaste ord och det fortsätter att vara försvunnet för mig.  Jag brukar tänka att om jag kommer ihåg det på svenska kan jag översätta det via google, men det är det svenska ordet jag inte hittar i mitt huvud.  Så historien fastnar…

 När jag steg upp i morse tänkte jag på hur farligt det är att bli äldre, jag måste berätta för mina läsare om det.  Ha ha, och här sitter jag vid tangentbordet och ett av de två tillfällena jag tänkte berätta är borta!  Men du kommer att få en av dem och varför.  Jag klädde på mig och det är under några sekunder en liten balansakt.  Ett minne dök upp i mitt huvud;  min väns gamla mamma när hon vandrade en sen hösteftermiddag i blåst och regn.  Ganska kyligt.  Hon hade händerna djupt i fickorna på sin kappa.  Hon mötte en ung Adonis och hon kunde inte motstå frestelsen att vända sig om och titta efter honom.  Hennes tå mötte en ojämnhet på trottoaren och hon föll framåt.  Händerna i fickorna räddade henne inte, tvärtom gjorde bara gjorde det värre henne.  En ambulans tog henne till akuten, hon röntgades och fick gips på båda handlederna.  Detta mina vänner är väldigt besvärande.  Båda hennes handleder!  Läkaren frågade henne vad som hade orsakat henne denna besvärliga situation, men hennes enda svar var;  åh kära doktor, du borde ha sett hans läckra häck!

 Får jag berätta för dig den andra när jag kan komma ihåg den?  Detta är kärnan i pensionärs-tillvaron!

November

Sunday, the first Sunday in November. And the days have turn so short. Not that short as my relatives up north describes them, but short enough to make me surprised. I hardly have stepped out of my bed and the clock shows lunchtime. My brain is still set at that saving daylight time, but this is the wrong way to save daylight. I realised it when I tried to knit for a while and I wasn’t able to do so without a lit lamp behind my shoulder. Probably depending on that clouds which cover the sky today. We have been spoiled for month with sunny weather most days so we get confused when we get a cloudy day. After some minutes with the knitting I get uncomfortable to sit in middle of day with that shining lamp. The miser in me says please put the light off, the clock is only 2 o’clock. And it is all to early to use the lamp. 

Funny how we are thinking every minute what we use electricity for. It isn’t only the money, even if it also is an important part, but it is the threat we will become disconnected from the mains during winter if we don’t save. When and why will it happen? Is it like when we get the electricity deliveries interruptions in cottage? We get the information often some days forward. Or do we just realise it gets dark and we can’t finish our dinner? The souffle in oven went just as a pancake, flat. So many questions in my head, and I know I don’t get any answer if I express them. Only get some counter questions I can’t answer. 

It is the most desirable situations for our politicians, floating answers whatever gets requested.  I think I have become a bad politician. I hate to be without any answer when I get a question, a question I can’t “google” either. 

Funny the older I get the more lacks in my knowledge I discover. Is “google” a noun or a verb? Is the letter “Q” a vowel or consonant? Should it be preceded by a or an? When I do this small stories in here I feel how my brain gets its exercise. And I hope I offer your brain some exercise as well, either by the translation in your brain or the worries it give you about my mental conditions. 

What I write for the moment, I agree it is not much meaningful content. It is same as try to listen what many people sit and talk in their phone in buses nowadays, most of them without any company. They speak loudly so everyone in the bus can hear, but in some foreign language. I sat and listened and was a bit annoyed I didn’t understand a word of it yesterday. But it is comparable with my speech today.

We have spoken about a new device. I use my tablet at least 3-5 hours a day seems to became a bit worn out. The charging cord doesn’t work as wanted, and suddenly my keyboard went black. But we wait for the right time, when we both are in the right mood. We claim some attention by the salesmen and it isn’t smart to go there a weekend or end of the month when people have got their salaries. But every time I write or read I looking forward to a new devise. 

Här är svenskan

Söndag, första söndagen i november.  Och dagarna har blivit så korta.  Inte så korta som mina släktingar i norr beskriver dem, men korta nog för att göra mig förvånad.  Jag har knappt klivit ur sängen och klockan visar lunchtid.  Min hjärna är fortfarande inställd på att spara dagsljus, men det här är fel sätt att spara dagsljus.  Jag insåg det när jag försökte sticka en stund och jag inte kunde  göra det utan en tänd lampa bakom min axel.  Antagligen beroende på molnen som täcker himlen idag.  Vi har varit bortskämda i månader med soligt väder de flesta dagar så vi blir förvirrade när vi får en molnig dag.  Efter några minuter med stickningen blir jag obekväm att sitta mitt på dagen med den lysande lampan.  Snåljåpen i mig säger snälla släck lampan, klockan är bara 2.  Och det är för tidigt att använda lampan.

 Lustigt hur vi varje minut tänker på vad vi använder el till.  Det är inte bara pengarna, även om det också är en viktig del, utan det är hotet att vi kommer att kopplas bort från elnätet under vintern om vi inte sparar.  När och varför kommer det att hända?  Är det som när vi får elleveransavbrott i stugan?  Vi får informationen ofta några dagar i förväg?  Eller inser vi bara att det blir mörkt och att vi inte kan avsluta vår middag?  Sufflen i ugnen sjönk precis som en pannkaka, platt.  Så många frågor i mitt huvud, och jag vet att jag inte får något svar om jag uttalar dem.  Får bara några motfrågor som jag inte kan svara på.

 Det är de mest önskvärda situationerna för våra politiker, svävande svar vad som än frågas om.  Jag tror att jag hade blivit en urusel politiker.  Jag hatar att inte ha något svar när jag får en fråga, en fråga som jag inte kan ”googla” heller.

 Förunderligt, ju äldre jag blir desto mer brister i min kunskap upptäcker jag.  Är ”google” ett substantiv eller ett verb?  Är bokstaven ”Q” en vokal eller konsonant?  Ska det föregås av ”a” eller ”an” i engelskan?  När jag skriver de här små berättelserna känner jag hur min hjärna får sin träning.  Och jag hoppas att jag erbjuder din hjärna lite träning också, antingen genom översättningen du eventuellt gör eller den oro den ger dig om min mentala hälsa.

 Det jag skriver för stunden håller jag med om, det inte är så mycket meningsfullt innehåll.  Det är samma sak som att försöka lyssna på vad många sitter och pratar i telefon på bussarna nuförtiden, de flesta utan sällskap.  De talar högt så att alla i bussen kan höra, men på något främmande språk.  Jag satt och lyssnade och blev lite irriterad över att jag inte förstod ett ord av det igår.  Men det är förmodligen jämförbart med mitt snack idag.

 Vi har pratat om en ny ipad.  Jag använder min surfplatta minst 3-5 timmar om dagen och den verkar bli lite sliten.  Laddsladden fungerar inte som önskat, och plötsligt blir mitt tangentbord svart.  Men vi väntar på rätt tillfälle, när vi båda är på rätt humör.  Vi önskar viss uppmärksamhet och hjälp av säljarna och det är inte smart att åka dit en helg eller slutet av månaden när folk har fått sina löner.  Men varje gång jag skriver eller läser ser jag fram emot en ny padda.

Sida 1 av 104

Drivs med WordPress & Tema av Anders Norén