Kategori: Minnen Sida 1 av 120

Hösten är här om man tittar i almanackan. I morgon kan man fråga Anders vad det ska bli för väder julafton. Men den där Mårtensknäppen har inte visat sitt rätta jag ännu. Den där dagen i förra veckan med lite snö på marken försvann. Jag hann i alla fall inte dra fram vinterkängorna, utan fortsätter i mina lågskor. Men ljuset är det snålt med. Jag har de senaste åren varit kinkig och gnällig över dagar som varit skumma. Och i år verkar det som maken också har blivit mer beroende av ljuset. Under hela livet har man hört att gamla människor behöver ha mer ljus, men aldrig riktigt förstått varför. Men nu är vi där, då vi aldrig kan få tillräckligt med ljus då vi ska pyssla med något lite pilligt. 

Onsdag, torsdag ägnades helt åt att få gjort några små pilliga arbeten på min senaste stickning. En kofta jag hittade i en veckotidning cirka en månad sedan. Ett riktigt vackert mönster som jag föll direkt för. Jag kunde inte lämna mönstret ifrån mig utan att ha stickat den. 

Jag fick åka till Landskrona för att köpa garn. Tyvärr har vi ingen butik i min stad som har något sortiment på ullgarner. Min gamla affär som jag handlade i under många år såldes till en ung dam som beklagar sig med att hon inriktar sig på näthandel! Varför då ha en butik? Så jag har fått övergå till att göra en Skåne resa då jag ska köpa garn numera. Det är omöjligt att bedöma färger på garn på de försäljningsställen som finns på nätet. Jag kan inte se färgerna. Och näthandel, då finns det ingen att fråga och be om råd att bedöma vilka färger som passar ihop. 

Alltså blev det inköpt i Landskrona. Och jag har stickat, oh så underbart mönster! Tyvärr var det kryptiskt med måttangivelserna. Det hymlades om etablerade mönster hit och dit. Men inte ett enda mått angivet i centimeter. Ursäkta en gammal van stickerska, men vad menar man med etablerade mönster? Förmodligen ingen som kan ge ett vettigt svar på det. Jag kunde i vilket fall som helst inte få grepp om vad som menades. Jag är ingen analfabet, ingen dyslektiker, lider inte av dyskalkyli heller. Jag brukar säga att ett räknefel i mitt jobb är likställt med en död patient. Slutligen beslöt jag mig för att utgå från en äldre beskrivning vad det gällde maskantal. Stickstorlek är avhängigt av vilket garn man använder. Men det vackra mönstret lyckades jag få in så att det blev jämna rapporter. Jobbade vidare och bestämde mig för att räkna mönsterrapporterna som man såg på bilden. Och utifrån det sticka så att jag gjorde den längre än bilden visade. Jag vill inte ha en midjelång kofta, en gammaldags cardigan som når ner mot rumpan ville jag ha. 

Jag skrev till firman som stod som utgivare av beskrivningen, plus att det rekommenderades deras garner. Klagade min nöd om att det inte framgick hur man stickade och avmaskade för halsringning. I varje fall inget tydligt, bara detta att det skulle ske i etablerat mönster, vad det nu betyder. En av Sveriges störst leverantörer av garner, väl kända. Men de svarade att de inte kunde ta ansvara för vad veckotidningen utgivit! Men deras firmanamn stod som undertecknad av mönstret. Dock ville de göra ett försök att hjälpa mig genom att skicka mönstret än en gång. Jag blev först glad men då jag klickade på filen var det samma mönster som jag redan hade. Trodde de jag hade slitit upp texten? 

Beslöt att försöka sticka efter gamla erfarenheter och hoppas att måtten inte blev för tokiga. Man kan alltid riva upp och ändra på dimensionerna fram till det ögonblick då man sytt sömmar för att klippa isär koftan framtill. Då har man passerat justeringsmöjligheterna. 

Alla delar har legat färdigstickade i nästan två veckor. Inget jäkt för min del. Som om jag ville töja på möjligheten att ändra om jag kom på något felaktigt. Men i onsdags var dagsljuset perfekt för att sätta sig ner och göra de sömmar som måste göras innan man klipper till ärmhål och framkant för knappribba osv. Oh så glad jag är att få hjälp med maskinsömmarna! Jag pekar, förklarar och tråcklar garn i avvikande färg för att min assistent ska våga maskinsy där jag pekat. Och sedan sätta saxen i och klippa isär hela stycket framtill. Jag kan inte se var sömmarna är, men jag litar på att de är gjorda efter alla konstens regler. 

Då detta arbetet är gjort kan jag plocka upp maskorna på axlarna och sammanfoga bak- och framstycke. Jag blev så stolt då detta var gjort, jag hade lyckats få en snygg sammanfogning på axlarna. Nu återstår bara att sticka knappribbor och räkna ut var jag ska ha knapphål. Här kommer det där med om man har dyskalkyli som ett hinder. Hoppas jag får bra ljus närmsta dagarna. För nu har jag svårt att ignorera jobbet med slutförandet. Vill komma till punkt. Tänker även ta något foto på koftan och skicka till garnfirman, eventuellt med en länk till denna story. 

Denna söm som sammanfogar bak och framstycke  är jag oerhört nöjd med

Nu ska den bara blötas och sträckas till

Helt plötsligt sitter jag vid matbordet och skrattar. Jag har ju efterlyst skratt som gör att man känner sig yngre, mer spänstig mindre ledbruten. Maken tittar lite förvånat och undrar vad han sagt som var så roligt. Men jag erkänner att jag sitter och fnissar för mej själv. Efter mycket lirkande angående middagsmat, har jag lyckats få gnöla till mej pannkakor till middag. Inte sådan där acceptabel fläskpannkaka, nej tunnpannkaka med grädde och sylt! 

Som jag sitter där och njuter, även om det känns nästan skamligt att äta sådan mat och kalla den middag. Mor och far skulle aldrig kalla den för en riktig måltid. Men vad är det för fel på denna vegetariska mat? Jag minns hur man satt och kämpade med sin ärtsoppa, som mina föräldrar påstod var god. Den var vämjelig! Men ingen efterrätt om man inte åt förrätten! Basta! Jag minns hur jag provade att berätta att den maten var äcklig, jäkla unge som sa så om mat. Jag provade även att ta till den lilla ömkliga flickan som så lätt fick ont i magen om hon åt den där grågula sörjan. Det är bäst att du inte får pannkakor heller för de är ganska feta för din lilla känsliga mage!! Den gick inte alls hem, den finten.

Här satt jag nu idag och njöt efterrätten på direkten. Och tänkte att jag kanske inte gjort mej förtjänt av dessa pannkakor, då jag inte ätit någon mindre aptitlig förrätt. Detta är dock sådant man kan unna sej då man kommit upp i min ålder. Jag behöver inte tänka på AD-vitaminer eller stärkande kalkinnehåll så att min benstomme blir stadig. Bara äta och njuta. Fast när jag sitter där och öser den goda hallonsylten över gräddklicken, säger jag att vi bör inte tömma den burken helt. Om jäntorna kommer och vi vill bjuda på palt, så äter de inte med lingonsylt till palten. Nej de vill ha HALLONSYLT. Och de brukar få det! Den generationen har slagit ihop för- och efterrätt och det har accepterats, jag lovar. Maken skakar på huvudet och menar att det är svårt att föra ett vettigt samtal med mig.

Han sitter och lyssnar på mina tirader om detta med mat och vad som är comme il faut. Jag undrar om hans lilla mamma någon gång hade sådana funderingar om det var klokt att låta barnen äta efterrätt om de inte åt förrätt? Men samtidigt som jag sade det, kom jag att tänka på att hon förmodligen var glad bara de åt. Strunt samma vad de åt. Jag undrar om hon någonsin stod och gräddade tunnpannkaka på spisen till hela gänget. Jag minns hur hon om söndagarna ibland satt sig vid köksbordet med sitt våffeljärn (ett vanligt enkeljärn, men elektriskt) . En spann full med smet, det var ingen liten spann. Och där satt hon och för en gångs skull vilade benen samtidigt som hon matade hela barnaskaran. 

Samtidigt som jag sitter och tjafsar om än det ena än det andra berättar maken att han har tittat över vårt matförråd med anledning av att ett nytt häfte ”Om krisen/kriget kommer” är på väg ut till oss. Han hade stämt av för det sägs att man bör vara förberedd för en vecka utan möjligheter att förnya sina förråd. Största problemet är om vi blir strömlösa, men en vecka klarar vi. Han har kollat. Men det blir inga lyxiga maträtter. Hoppas att vi aldrig får prova om han har rätt. 

Fast det mullrar i både öst och väst, jag tycker det känns helt riktigt att man verkligen checkar av läget. Vi är inga preppers men kanske de har en hel del att lära oss allihop. Idag då jag var på stick-caféet pratades det om hur mycket Aladdin-askarna kostade i vilka butiker. Den där chokladasken som har kommit att bli ett lika obligatoriskt julattribut som julgranen. Då Marabou har blivit något jag inte handlar lyssnade jag bara med ett halvt öra, men så sugen jag blev på dessa praliner. Man får ändra sina vanor och andra fabrikanter har fått en ny kund. Även om den där ”oköpbara” fortfarande är min favorit. 

Ja det kan bli mycket prat om mat. Och godsaker. Men varav hjärtat är fullt talar munnen. Eller hur de brukar säga….

Man behöver skratta. Annars blir man en sådan där surkäring som bara se det negativa med allt. Det kanske är svårt under dessa förhållanden som råder runt vår värld, att hitta något att skratta åt. Vi satt och pratade vårt vanliga lördagssamtal, svägerskan och jag. Jag berättade att jag uppmärksammat hur mycket jag saknade min brorsa. Vi som talades vid klockan elva varje lördag i många år. Och mycket av våra samtal var skam till sägandes mycket trams och flams. Men sådan samtalston kan man ha tillsammans med ett syskon. Det är som om barnet i en tittar fram och man tillåts att tramsa lite. Så gott som varje vecka upprepades alla de där orden och namnen som vi använde då vi var barn, men som samhällsklimatet numera gjort omöjliga att använda. De ord som trots allt inte försvinner ur hjärnan på en, bara för att det räknas som diskriminerande för någon. Man tramsar inte på det viset med vuxna vänner. Där går gränsen för vad som är anständigt. 

Att jag erkände för brorsans änka att jag saknade honom berodde på att jag, då jag vaknade hade en dov värk i mina ben. Vet ej varför, men tänkte att det var inte värre än att ett gott skratt skulle skingra tankarna på det molandet i benen. Då i det ögonblicket kom jag att tänka på att det var lördag, och hade det varit som förr hade jag haft brorsan att fnittra med och åt. 

Då svägerskan ringde berättade jag om den episoden för henne. Och vi kom att tala om betydelsen att skingra tankarna för varandra, då de blev för dystra. Jag berättade att jag en gång varit på ett föredrag med en skratt-terapeut. Hon lärde oss att skratt utlöste kroppens egna endorfiner. Och hon lärde oss också hur man kan lura sin kropp att få fram lite av detta smärtlindrande hormon genom att gnugga lätt i sina mungipor, och därmed stimulera de muskler som aktiveras då man skrattar. Jag vet inte hur vetenskapligt belagt det är, men många gånger under årens lopp har jag använt mig av den metoden. Speciellt vid spänningsvärk i axlar eller huvud. Jag har haft effekt av det många gånger. Om det är gnuggandet i mungiporna eller bara det att man slappnar av tillräckligt en stund, jag struntar i vilket. Huvudsaken är att jag känner att det hjälper. 

För tillfället har jag slut på en fängslande bok. Och stickningen är i en fas då jag måste ha hjälp med visst symaskinsjobb. Alltså helt göralös. Det innebär att min vardag blivit lite vankelmodig. Jag funderar vad jag ska göra. Och faran är att allt för många planer blir smidda. Men aldrig genomförda. Det uppstår en villervalla i skallen på en. Man bör inte starta upp för stora projekt, så stora att de inte blir färdiga. Så senaste veckan blev det ytterligare några par vantar. Sticka ett par vantar då man lyssnar på en ljudbok är en av mina favoritsysselsättningar. Man kan alltid ge bort några vantar, det är mer användbart för folk än om man stickar eller virkar grytlappar. 

Baka är också en sysselsättning såhär när det börjar närma sig jul. Det går alltid åt. Idag blev jäst och vetemjöl infört på handlelistan. I fönstren runt om oss på vår gård lyser redan både adventsstjärnor och adventsljusstakar. Fast det är två veckor kvar till advent. Så visst kan väl jag börja baka de där säsongskakorna? Kan de kan jag….

Jag noterade att löven på ”mitt” träd som jag skrev om i förra veckan var helt borta i torsdags. Jag är så glad att jagkunde dokumentera den intensivt neonliknande gula färgen, innan trädet strippade. Jag nämnde detta för svägerskan och hon klagade att jag inte tagit en bild på frukterna på träden längs Rådmansgatan. De där som jag visade henne i mitten av juli då de blommade så fantastiskt. Jag sade då att det blev långa bönskidor som hängde kvar nästan hela vintern. Idag har jag traskat ner och fotograferat bönhängena och även stulit en bönskida så hon får se dem. Jag tycker det är så roligt att kunna berätta om mina rön vad gäller blommor och blad. Katalpa heter trädet. Nu har naturen gått till vila, och nästa vår är det samma bekymmer med ”vad är det nu den där heter”. Man får gräva djupare in ihjärnvindlingarna för varje år. 

Torsdag, ledig dag för vår del. Det är den dag vi försöker att planera in de tillfälliga sakerna vi  måste göra då och då. Men helt plötsligt händer det att vi får en dag som är blank i almanackan. Inte utan en viss förvirring. Vi har väl inte glömt något, frågar vi oss. Men nej, idag har vi inget planerat sa maken vid lunchtid. 

Är det något du tänker undrade han. Jag sneglade bort på min senaste stickning som var ett nytt projekt. Ja inte att stickning var nytt, men mönstret var en helt ny idé jag hittat i min veckotidning. Då jag talade med min svägerska idag berättade hon att hon förmodligen hade lite reservgarner som kunde räcka till några par vantar, men skrattande sa hon att hon hade vantar så det räckte i hennes liv och en bit in i nästa! Välkommen i min värld sa jag, vänner och bekanta vänder ryggen till om jag nämner ordet vantar. De har så det räcker och blir över. Det är som alla de grytlappar kvinnorna virkade och stickade förr. Nu har det blivit så enkelt att hitta trevliga mönster till vantar och strumpor, att man lockas att sticka dessa. Istället för fyrkantiga grytlappar. Och att hålla händerna sysselsatta med nånting känns bra. Att intala sig själv att omsätta energin i städning och fönsterputsning …….nej nej nej. Det ska vara roligt, och jag tycker inte städning är roligt. Nu låg de där vantarna, prototypen till de senaste, och lyste mej i ögonen. Och maken undrade vad jag tänkte!

Men i samma stund sneglade jag på klockan, kom ihåg att jag önskat att det skulle komma en dag då jag bara kunde ta en promenad ner längs Hälsovägen och titta på mitt favoritträd. Hoppades också kunna ta ett foto av trädet. Jag är ju ingen bra fotograf, men det bästa är gott nog för mej. Så jag svarade att jag faktiskt, när jag nu blev tillfrågad tänkte på något annat än hur många maskor och varv jag hade kvar innan nästa intag, jag funderade på det där trädet. Maken visste precis vilket träd jag talade om och att jag varje gång vi farit förbi med bussen senaste veckorna pekat på det och sagt att jag tyckte det var så fint! Inte förstod han vad jag såg som så intressant med det, men vissa saker undviker han att fråga om. Ibland blir svaren mer kryptiska i hans öron än själva frågan. Det är ju jag som är blom- ch trädfantasten, medan han håller rätt på fåglarna. Och de är inte kvar där han pekar ut dem. 

Vi reste oss direkt efter lunch, och traskade till bussen. Åkte till hållplatsen strax innan backen nerför börjar. Gick i stilla mak ”Hälsan” ner. Vissa träd var redan kala, vissa hade kvar sina löv men var betänkligt brunröda. En sådan färg som träden i Skåne antar då vi inte får någon frostknäpp. Men mitt träd har övergått i gult, en ljus gul lysande färg. Trots att det är igenmulet och dagsljuset verkligen är på sparlåga, så lyser ”mitt” träd som om det vore elektrifierat. Åh så vackert. Jag bad maken ta en bild av några andra träd som vi passerade, de var också väldigt vackra. Men då vi kom runt kröken och såg mitt träd blev det som att se en primadonna. I ensamt majestät står det där några dagar till, sedan brukar höstvindarna klä av det.

Vi vandrade vidare ner genom Sankt Jörgens plats, konstaterade att där är vinterstädat i rabatterna. Vi har sett från bussfönstret att ”Lekande ungdom” har haft galler runt sig senaste veckorna. Skrattande har jag kommenterat att, nog är de så gamla att de inte behöver ha en lekhage runt sig. Undrande har maken tittat på mig. Och jag har förklarat att förr i tiden hade man små hagar man placerade småbarn i, hemma på stuggolvet. Vet inte riktigt vilken funktion de hade, jag tror inte vi någonsin haft en sådan. Men det var kanske i bättre bemedlade familjer man hade sådana. Vem stängdes in och vem stängdes ut? Vet ej, men ungdomarna, de lekande, har haft en hage runt sig flera veckor. 

Nu var det äntligen läge att korsa gatan och flanera bort på platsen vid konserthuset. Där man förr om åren alltid hade julgransförsäljning i december. Senare år kan jag inte minnas att där har varit någon julgransförsäljare, men maken har senaste året sagt otaliga gånger att han ska gå och titta på de nysatta träden på den platsen. Jag kan gott hålla med honom om att träden är lite annorlunda, de ligger inte inom mitt kunskapsområde. Så medan maken strosade bort till ett av de träd som fortfarande hade några löv kvar stod jag och funderade vad det var för sort. Det träd jag hade framför mig var helt kalt. Men vad var det för sort. Nu dök maken upp vid min sida och sa: Gingko! Ok, sa jag gingko biluba? Så trevligt att vi får några fler av den sorten i stan, sa jag. Vet du fler undrade maken? Ja, det är mitt favoritträd på Hälsan också, kinesiskt tempelträd. Det som jag precis tog foto av. Som sagt han är bättre på pjoddarna. Trädet finns på fler ställen men det som har den absolut vackraste siluetten är det på Hälsan, vid Sofiakällan. Men nu har jag njutit riktigt av att få se det i höstskrud i år. Vem vet hur många gånger mer kan man få se det med de färgerna?  

Here the English 

Thursday, day off for us. It’s the day we try to plan the occasional things we have to do from time to time. But all of a sudden it happens that we get a day that is blank in the calendar. Not without any confusion. We haven’t forgotten anything, we ask ourselves? But no, today we have nothing planned, said the husband at lunchtime. 

Is there something you’re thinking, he wondered. I glanced away at my last knitting which was a new project. Well, not tha knitting was new, but the pattern was a completely new idea I found in my weekly newspaper. When I spoke to my sister-in-law today, she told me that she probably had some spare yarn which could be enough for a few pairs of mittens, but laughingly she said that she had mittens that lasted her life and a bit into the next! Welcome to my world, I said, friends and acquaintances turn their backs if I mention the word gloves, or mittens. They have enough and it’s over. It’s like all the potholders the women crocheted and knitted in the past. Now it has become so easy to find nice patterns for mittens and socks, that you are tempted to knit them. Instead of square pot holders. And keeping your hands busy with something feels good. Telling yourself to put the energy into cleaning and window cleaning …….no no no. It should be fun, and I don’t think cleaning is fun. Now there were those gloves, the prototype of the latest ones, shining in my eyes. And the husband wondered what I was thinking!

But at the same moment, I glanced at the clock, remembering that I wished there would come a day when I could just take a walk down Hälsovägen and look at my favourite tree. Was also hoping to take a photo of the tree. I’m not a good photographer, but the best is good enough for me. So I answered that actually, when I was asked, I was thinking about something other than how many stitches and rounds I had left before the next intake, I was thinking about that tree. The husband knew exactly which tree I was talking about because every time we passed by on the bus in recent weeks I pointed to it and said that I thought it was so beautiful! He didn’t understand what I saw as so interesting about it, but certain things he avoids asking about. Sometimes the answers are more cryptic in his ears than the question itself. After all, I’m the flower and tree fan, while he’s right about the birds. And they are not left where he points them out. 

We went away after lunch, and trudged to the bus. Went to the stop just before the downhill starts. Went in peace ”Hälsan” down. Some trees were already bare, some still had their leaves but were dangerously brown-red. Such a colour that the trees in Skåne take on when we don’t get any frostbite. But my tree has turned yellow, a bright yellow brilliant colour. Even though it is overcast and the daylight is really low, ”my” tree shines as if it were electrified. Oh so beautiful. I asked the husband to take a picture of some other trees we passed, they were also very beautiful. But when we came around the bend and saw my tree it was like seeing a prima donna. In lonely majesty it stays there for a few more days, then the autumn winds tend to strip it off.

We walked further down through Sankt Jörgen’s place, noted that the flowerbeds have been cleaned for the winter there. We have seen from the bus window that ”Playing Youth (a statue)” has had bars around it in recent weeks. Laughing, I have commented that, they are probably so old that they don’t need a enclosure around them. My husband looked at me wonderingly. And I have explained that in the old days you had small paddocks where you placed small children, at home on the cottage floor. Don’t really know what function they had, I don’t think we ever had one. But it was perhaps in better-off families that you had such. Who was locked in and who was locked out? Don’t know, but the young people, the ones playing, have had a paddock around them for several weeks. 

Now it was finally time to cross the street and stroll away in the place by the concert hall. Where in the past there was always a Christmas tree sale in December. In later years, I can’t remember that there has been a Christmas tree seller, but the husband has said countless times in the last year that he will go and look at the newly planted trees at that place. I can agree with him that the trees are a bit different, they are not within my area of ??expertise. So while the husband strolled over to one of the trees that still had a few leaves left, I stood and pondered what kind it was. The tree in front of me was completely bare. But what kind was it? Now the husband appeared at my side and said: Gingko! Ok, did I say gingko biluba? So nice to have a few more of that kind in town, I said. Do you know more wondered the husband? Yes, it’s my favourite tree at Hälsan too, Chinese temple tree. The one I just took a photo of. Like I said, he’s better on the birds. The tree can be found in several places, but the one with the absolute most beautiful silhouette is the one at Hälsan, by Sofiakällan. But now I’ve really enjoyed seeing it in its autumn colours this year. Who knows how many more times you can see it with those colours?

English after the Swedish today

Slutet av oktober och jag har redan köpt julklapp!! Jag som brukar skaka på huvudet och tycka att folk är tokiga som låter sig påverkas av den allt tidigare lanseringen av affärsvärldens julskyltning. Jag vill inte påstå att jag drabbats av julhysteri redan, men häromdagen fick jag en julgåva med posten av en släkting. 

En kalender för nästa år med bilder från vår stad, en kavalkad i nostalgi. Min barndomsstad som den såg ut då jag växte upp. Även denna släktings uppväxt eftersom vi båda är 40-talister. Det är bilder från ”min mammas gata”, med många spårvagnsbilder. Dessa spårvagnar dominerade gatubilden i stadens city, och det var ofta med dessa man nådde de ställen man skulle till. Om man skulle ”gå i sta’n” eller man skulle åka och bada. Om man skulle på Folkets Hus vid Gustav Adolfstorg eller till saluhallen på Sundstorgets. Staden var inte mer vidsträckt än att man nådde många destinationer med dessa spårvagnar. Bussar blev ett komplement ut till ytterområdena och jag minns tre linjer som gick. 11, 12 och 13 gick till Ystadgatan, Sockengatan och Berga. De täckte upp vad vi behövde. I alla fall så vitt jag minns.

Igår stod jag plötsligt framför ett ställ i varuhuset med nästa års almanackor eller kalendrar. Dessa ställ står ju inte så framträdande resten av året, men de dyker upp nu så här års när det är dags att börja planlägga för nästkommande år. Jag har sedan ganska många år tillbaks letat efter en almanacka med vackra bilder typiska från Sverige/Norden. Jag skickar dem till Frankrike till Froggyfriend. Helt övertygad om att alla människor behöver ha någon form av kalender. Första gången fick jag ett skrattande svar att den tänkte han hänga upp i sitt ”dressingroom”. Fortfarande har jag inte vågat fråga honom varför han hängt den där. Hur ser hans dressingroom ut? Är det en sådan där walking closett? Där den hänger som ett litet konstverk vid sidan om hans slätstrukna skjortor och hans välskräddade kostymer?  Eller är det så att det är en garderob där han slänger in saker han får från alla möjliga vänner och ovänner? De saker man inte vill se? De där som påminner en om ens vänners dåliga smak. Som sagt, aldrig vågat fråga. Men jag har fortsatt att skicka inför varje jul, och det har hänt att jag fått kommentarer och frågor att han trots allt läser lite i dem. 

Detta år hittade jag ingen ny kalender, det tycks som om de repeterar på tryckeriet, tar fram samma fotoobjekt som varit tidigare. Inte som de jag fått av min släkting som hade ett helt nytt tema i år!

Så där stod jag och kände tveksamhet till att köpa en repris från tidigare. Tänk om han sparar dem och jämför?Upptäcker han då att vi kanske bara har tolv vackra vyer att visa från vårt vackra land?

Plötsligt fick jag ögonen på en lite mindre almanacka, med anonyma bilder. Från Sverige för all del, men utan att vara namngivna varifrån motivet är. Med en liten ficka bakom varje månadsuppslag. En ficka där man föreslogs samla sina räkningar och andra viktiga papper som skulle åtgärdas den månaden. Vad då samla räkningar? Vad är det? Frågan ställs av en modern kvinna, i alla fall lite lagom uppdaterad. Det är bara tiggarbreven från olika organisationer som jag får med postgiroblanketter nuförtiden. All min ordinarie post sköter jag via nätet. Så den fickan blir för min del oanvänd. Men där jag stod i affären och funderade, kom jag på vilken nytta jag haft av en dylik almanacka förr i tiden. Då man samlade sina kvitton på inköp från Konsum och Ettan. Man fick återbäring på inköpen som kunde dokumenteras med kvitton. En gång om året, oftast några dagar in i januari, plockade man fram kvitton på alla inköp som gjorts under föregående år. Både på Konsum och Ettan. Konsum var det stora varuhuset nere i city, man kunde köpa det mesta som finns på ett varuhus idag. Livsmedel, husgeråd, kläder osv. Så ett års inköp kunde bli en tjock bunt av inköpskvitton. Man fick räkna ihop dem själv, och ange summan på en papperslapp som medföljde bunten ner i det kuvert som avhämtats på närmsta Konsum-butik. Även kvittona från Ettan, en av stadens bageriföreningar gav återbäring på årets inköpta varor. Däremot var det inte så stora summor från brödbutikerna. Snälla ni, ställ inte frågan på hur mycket det rörde sig om i återbäring, men tillräckligt för att man skulle göra sig besväret är jag övertygad om! 

Nu ska jag skicka en sådan almanacka med ficka till froggyfriend som julklapp. Inte för att han ska samla kvitton eller räkningar i, jag får komma på nåt annat trevligt att använda fickorna till. En liten hälsning för varje månad, kanske med en liten anekdot eller en berättelse om vårt land. Jag har under hösten lärt honom många ord på svenska, då han frågat om dem. Jag har en känsla att han frågat förr om just dessa ord, men tydligen har han inte så många att tala svenska med. Så han glömmer dem lika fort som jag lär ut dem. Han har även bett mig om de olika sätten att svära, något som förekommer att vi nyttjar då vi spelar fel. För tillfället har han dock bara fått ett begränsat urval.  

Lustigt jag har skrivit en liten skröna om detta med kalender och almanacka. Jag har till dags dato varit ovetandes om skillnaden mellan dessa är. Så jag googlade och fick läsa att:

”Kalender och almanacka skulle man kunna tro är samma sak men det är fel. Kalendern är själva sättet att systematisera och räkna tiden på medan almanackan är så att säga resten. Det vill säga veckor, dagar, helgdagar och annat. Man kan säga att almanackan inte kan existera utan kalendern och kalendern är oerhört torftig utan almanackan.” 

Blev vi klokare på den förklaringen? Jag brukar fundera på dessa två begrepp då jag skriver på engelska, men de slutar med att jag skriver calendar oavsett vilket ord jag tänkt på i svenskan. Och om jag provar översätta dem blir de samma ord, vilket jag än ber om översättning på. Däremot diary kommer upp som ett förslag då man talar om skrivna noteringar. 

Kan ni förstå vad den här kalenderbitaren haft kul som skrönat ihop denna skröna?

• Here’s the English

End of October and I’ve already bought Christmas presents!! I who usually shake my head and think that people are crazy who allow themselves to be influenced by the ever earlier launch of the business world’s Christmas signage. I don’t want to claim that I’ve already suffered from Christmas hysteria, but the other day I received a Christmas present in the mail from a relative. 

A calendar for next year with pictures from our city, a cavalcade in nostalgia. My childhood town as it looked when I was growing up. Also this relative’s upbringing as we were both born in the forties. There are pictures from ”my mother’s street”, with many tram pictures. These trams dominated the street scene in the city, and it was often with them that you reached the places you were going to. If you were to ”go into town shopping” or you were to go swimming. If you were going to Folkets Hus at Gustav Adolfstorg or to the market hall at Sundstorgets. The city was not more extensive than reaching many destinations with these trams. Buses became a supplement to the outer areas and I remember three lines that ran. 11, 12 and 13 went to Ystadgatan, Sockengatan and Berga. They covered what we needed. At least as far as I remember.

Yesterday I suddenly stood in front of a rack in the department store with next year’s almanacs or calendars. These racks are not so prominent the rest of the year, but they appear this time a year when it’s time to start planning for next year. For quite a few years now, I have been looking for an almanac with beautiful pictures typical of Sweden/the Nordics. I am sending them to France to Froggyfriend. Totally convinced that all people need some kind of calendar. The first time I got a laughing reply that he intended to hang it in his ”dressing room”. I still haven’t dared to ask him why he hung it there. What does his dressing room look like? Is it a walking closet like that? Where it hangs like a little piece of art next to his ironed shirts and his well-tailored suits?  Or is it a closet where he throws things he gets from all sorts of friends and enemies? The things you don’t want to see? The ones that remind you of your friends’ bad taste. Like I said, never dared to ask. But I have continued to send before every Christmas, and it has happened that I have received comments and questions that he reads a little into them after all. 

This year I did not find a new calendar, it seems as if they are rehearsing at the printing house, producing the same photo objects as before. Not like the ones I got from my relative who had a whole new theme this year!

So there I was, feeling hesitant to buy a repeat from before. What if he saves them and compares them? Does he then discover that perhaps we only have twelve beautiful views to show from our beautiful country?

Suddenly I caught sight of a slightly smaller almanac, with anonymous pictures. From Sweden for all intents and purposes, but without being named where the subject is from. With a small pocket behind each monthly spread. A pocket where one was suggested to collect one’s bills and other important papers to be dealt with that month. What then collect bills? What is it? The question is asked by a modern woman, at least a little reasonably updated. It’s only the begging letters from various organisations that I get with postal giro forms these days. I handle all my regular mail online. So that pocket will be unused for me. But as I stood in the shop and thought, I realised how useful I had been from such an almanac in the past. When you collected your receipts for purchases from Konsum and Ettan. You received a refund on purchases that could be documented with receipts. Once a year, usually a few days into January, they picked out receipts for all purchases made during the previous year. Both at Konsum and Etta. Konsum was the big department store down in the city, you could buy most things that can be found in a department store today. Food, household items, clothes, etc. So a year’s worth of purchases could become a thick stack of receipts. You had to add them up yourself, and enter the total on a piece of paper that came with the bundle into the envelope collected at the nearest Konsum store. Even the receipts from Ettan, one of the city’s bakery associations, gave a refund on the year’s purchased goods. However, the sums from the bread shops were not that large. Please don’t ask the question of how much was involved in refunds, but enough to bother with I’m convinced! 

Now I’m going to send such an almanac with a pocket to froggyfriend as a Christmas present. Not for him to collect receipts or bills in, I’ll have to think of something else nice to use the pockets for. A small greeting for each month, perhaps with a small anecdote or a story about our country. During the autumn, I taught him many words in Swedish, when he asked about them. I have a feeling that he asked before about these particular words, but apparently he doesn’t have many people to speak Swedish with. So he forgets them as fast as I teach them. He has also asked me about the different ways to swear, something that happens that we use when we play wrong. At the moment, however, he has only received a limited selection.  

Funny, I’ve written a little blurb about this with a calendar and almanac. To date I have been unaware of the difference between these. So I googled and read that:

”You might think that a calendar and an almanac are the same thing, but that is wrong. The calendar itself is the way to systematise and count time, while the almanac is, so to speak, the rest. That is, weeks, days, holidays and more. You can say that the almanac cannot exist without the calendar, and the calendar is extremely poor without the almanac.” 

Did we become wiser for that explanation? I usually think about these two concepts when I write in English, but they end up with me writing calendar regardless of which word I thought of in Swedish. And if I try to translate them, they turn out to be the same word, whichever I ask for translation. On the other hand, diary comes up as a suggestion when talking about written notes. 

Can you understand what fun this calendar biter had putting together this crazy thing?