Today l was visiting an old shop, a bakery where we bought our cakes and buns during my childhood. And as in old times they still had the version of some of my favourite cookies. I felt that nostalgic feeling appeared, and l bought more than we had in mind when we stepped into the shop. It wasn’t allowed more than two customers at the time, so we had to wait for the former buyer to leave. When we had entered the store l stood there hesitated for a while. What a trip backwards in life to see all this old-time pastry. Normally l would have chosen one of those “fastlagsbullar” we eat this time a year in Sweden. A tasteful cardamom flavoured wheat bun with almond paste and whipped cream, they are big and satisfying. And yes we ordered such ones, they had a mini-version, so we couldn’t resist some other delicious cookies. When we stood there waiting for our delicacy become carefully put into a brown paper bag, l remembered another sunny day sixty-three years ago, when l was sent to this store to buy some bread for afternoon coffee. It was so silent on the streets, no cars no people at all. Just me and the lady in this very shop. Swedish football team played final tourney in the World Cup football. Every human creature but me sat and looked at TV.
When we sat enjoying our “fika” (afternoon coffee) and ate this nostalgic cookies, l told another memory for my husband.
I cannot remember how old l was that time, but it was another sunny Sunday. We use to drive around our county and visit towns and villages. My eldest brother had bought an old car, he was the only car owner in our family. Proudly he invited us for a trip now and then. This day we had driven to next town not far from my hometown. But it was a long trip comparing to what we use to travel. My mom and dad and l was the travellers and the driver my brother. This strange town Höganäs was a very small town, and Sunday all shops were closed except for the pastry. We made a stop in the city, walked a while in sun. My father suddenly decided when we just were going to return home, run fast and buy some bread for afternoon coffee, girl, he said. Gave me a bill. Ten Swedish crones. A fortune this time.
I went to the shop, and when I entered the store I felt as I was in heaven. All this delicacy in front of me. I ordered and pointed. Some danish, some pastries, and some shortbreads. The lady behind the counter obeyed and I get a big bag filled. I handed over the money. The bill was enough. I got some small coins as exchange, but not many. I can still remember my parents surprised faces when I returned to the car.
During the ride back to my hometown my parents argued who to blame, sending such an irresponsible kid with such a big sum of money. And then, back home, do we have to save for next day or should we eat it fresh? It isn’t in my memory how we did.
After my parent passed away is this one of the questions I wish I reached to ask them about when they were alive. How come my father had such a big bill in his wallet? He wasn’t in need for any larger sum but when he was going to buy some aquavit at “Systembolaget”, the store we have to visit if we intend to buy any alcohol. And this day this happened a Sunday, had he missed to buy his weekly bottle? I know for sure he hadn’t steal it.
Här är svenskan
Idag besökte jag en gammal butik, ett bageri där vi köpte våra kakor och bullar under min barndom. Och som i gamla tider hade de fortfarande versionen av några av mina favoritkakor. Jag märkte hur den nostalgiska känslan uppträdde, och jag köpte mer än vad vi hade i åtanke när vi gick in i butiken. Det var inte tillåtet mer än två kunder samtidigt, så vi fick vänta på att den tidigare köparen skulle lämna. När vi kom in i butiken stod jag och tvekade en stund. Vilken resa bakåt i tiden att se allt detta gamla bakverk. Normalt skulle jag ha valt en av de ”fastlagsbullar” vi äter den här tiden på året i Sverige. En smakfull kardemumsmaksatt vetebulle med mandelpasta och vispad grädde, de är stora och mättande. Och ja, vi beställde sådana, de hade en mini-version, så vi kunde inte motstå några andra läckra kakor. När vi stod där och väntade på att vår delikatesser skulle försiktigt läggas ner i en brun papperspåse, kom jag ihåg en annan solig dag för sextiotre år sedan, då jag skickades till denna butik för att köpa bröd till eftermiddagskaffe. Det var så tyst på gatorna, inga bilar inga människor alls. Bara jag och damen i den här butiken. Svenska landslaget spelade final turnering i fotbolls-VM. Varje mänsklig varelse utom jag satt och tittade på TV.
När vi satt och njöt av vår ”fika” (eftermiddagskaffe) och åt de nostalgiska kakorna, berättade jag ett annat minne för min man.
Jag kan inte komma ihåg hur gammal jag var den tiden, men det var ännu en solig söndag. Vi brukade köra runt vårt län och besöka städer och byar. Min äldste bror hade köpt en gammal bil, han var den enda bilägaren i vår familj. Stolt bjöd han in oss på en resa då och då. Den här dagen hade vi kört till nästa stad inte långt från min hemstad. Men det var en lång resa jämfört med vad vi var vana att resa. Min mor, far och jag var resenärer och föraren min bror. Denna konstiga stad Höganäs var en mycket liten stad och på söndagar var alla butiker stängda förutom konditorier. Vi gjorde ett stopp i staden, gick ett tag i solen. Min far bestämde plötsligt när vi bara skulle återvända hem, spring snabbt och köp lite bröd till eftermiddagskaffet, tös, sa han. Gav mig en sedel. Tio svenska kronor. En förmögenhet den här gången.
Jag gick till affären och när jag kom in i affären kände jag mig som i himlen. Alla dessa delikatesser framför mig. Jag beställde och pekade. Några wienerbröd, några bakelser och några småkakor. Damen bakom disken expedierade och fyllefest en stor påse. Jag överlämnade pengarna. Sedeln räckte. Jag fick några små mynt tillbaks, men inte många. Jag minns fortfarande mina föräldrars förvånade ansikten när jag återvände till bilen.
Under åkturen tillbaka till min hemstad argumenterade mina föräldrar vem de skulle skylla på som skickade ett sådant oansvarigt barn med en så stor summa pengar. Och väl hemma, måste vi spara till nästa dag eller skulle vi äta det färskt? Det är existerar inte i mitt minne hur vi gjorde.
Efter att min förälder har gått bort är detta en av de frågor jag önskar att jag ställde till dem när de levde. Varför hade min far en så stor sedel i plånboken? Han behövde ingen större summa men när han skulle köpa en akvavit på Systembolaget, butiken måste vi besöka om vi tänker köpa någon alkohol. Och den här dagen detta hände var en söndag, hade han missat att köpa sin veckovisa flaska? Jag vet med säkerhet att han inte hade stulit dem.