Kategori: Minnen Sida 1 av 106

When I approach the bus stop I feel the same as if I am Dr Jekyll and Mr Hyde, as he probably felt just the moment before he transformed from the one revelation to the other. At first I walk and enjoy the sunshine, talking about how I like this chilly mornings and the fresh air. Turning right towards the bus stop and I scouting for any fellow passengers. If there’s anyone sitting at the bench in the shelter at the bus stop, my next steps will be heading between the people who sits or stands waiting for the bus. Not on purpose to annoy them, but to get first place in the queue. So I get the first to choose a seat when I have entered the bus,  where I and my walker can stick together. And even when I step into the bus I have this feeling, Dr Jekyll and Mr Hyde. But it is mostly the transforming to the mean character I have noticed the feeling of. When I don’t meet any fellow passengers who compete about either the place in the queue or sitting on “my” seat, I am calm and nice. Sometimes I have to compete with people with prams, with or without any babies in it. And if so I claim the place where I can sit behind my walker, not sit beside and ride the bus backwards or sidewards. In rush hour traffic it has happened I have to leave my walker to find a seat where I can sit. I feel very bad treated and I sit and casting dark glances around me, hoping people will pity me because I haven’t get my usual seat.  

This confession appeared to me when I was going home from our shopping tour the other day. When we competed about the place in the buses with other people who drives a walker. Me first I think and without any hesitation when we entered the bus and some young people sit on “my seat”. The seats are marked as places for wheelchairs or prams. There’s also a picture with people who need a cane when the walk. I am aware you not always can see some of their handicap when people sit down, but I use to ask for that seat reserved for people with needs for those places.

Do you mind but I want that seat I tell them with a very determined voice, as if I owned the whole world. When I was seated I suddenly felt a bit ashamed. Those youngsters I had scared away from the seat, they looked so shy as if they felt guilty having occupied my place. 

Back to my part of town and when I stepped from the bus I was back in normal mood again. Not that aggressive lady with a walker as my tool, threatening and demanding. But when everything is satisfactory I do behave as normal people. 

The other day a fellow passenger carried a heavy backpack. He took it from his back and when he put it on the shelf for luggage we heard a big thud. He looked at us and smiled, and I let slip a comment: ”beware the eggs”. It isn’t he answered. It is a metal part for an engine. He continued to tell about his work as a train driver and I told him I envied him his job. But I felt a bit sorry for him, he had to bring parts of his engine to his home as a kind of homework, or was it a way to avoid having his train stolen during night when he was home sleeping?

I who love to ride by both bus and train thought of it as a dream job. He laughs and said to me; when riding between two places and after that home again it is nice. But like he was going to do that day, drive a long long train set, a freight train from middle of Sweden up north to a town far away in a very slow pace, his face revealed how boring it was. That journey were going to last for almost 3 days in that slow pace. There are only two days per month worth to live for he said, payday and the day when the mail with salary specification arrives. Poor man he has to survive all other 28 days. Even if he travelled most days with trains. 

Now Sunday, high noon I have decided for a bus tour to ride to the farest away shop from my home and still in my town. Where I have free tickets for a bus ride. 

Sunday I have not any limits for when I go by bus. I can travel all clock around. As I have told you before, probably multiple times, I am so fond of bus rides. 

Här är svenskan

 När jag närmar mig busshållplatsen känner jag likadant som om jag är Dr Jekyll och Mr Hyde, som han förmodligen kände just ögonblicket innan han förvandlades från den ena uppenbarelsen till den andra.  Först går jag och njuter av solskenet och pratar om hur jag gillar dessa kyliga morgnar och den friska luften.  Svänger höger mot busshållplatsen och jag spanar efter eventuella medpassagerare.  Om det sitter någon på bänken i busskuren vid hållplatsen så kommer mina nästkommande steg att gå mellan människorna som sitter eller står och väntar på bussen.  Inte med flit för att irritera dem, utan för att få första plats i kön.  Så jag blir den första att välja plats när jag kommit upp på bussen, där jag och min rollator kan åka tillsammans. Och även när jag kliver på bussen har jag den där känslan, Dr Jekyll och Mr Hyde.  Men det är mest förvandlingen till den elake karaktären jag har lagt märke till känslan av.  När jag inte träffar några medpassagerare som tävlar om vare sig platsen i kön eller sittande på ”min” plats är jag lugn och trevlig.  Ibland måste jag trängas med folk med barnvagnar, med eller utan några bebisar i.  Och om så är fallet hävdar jag platsen där jag kan sitta bakom min rollator, inte sitta bredvid och åka bussen bakåt eller åt sidan.  I rusningstrafik har det hänt att jag måste lämna min rollator för att hitta en plats där jag kan sitta.  Jag känner mig väldigt dåligt behandlad och jag sitter och kastar mörka blickar runt mig i hopp om att folk ska tycka synd om mig för jag har inte fått min vanliga plats.

 Denna bekännelse dök upp för mig när jag skulle hem från vår shoppingrunda häromdagen.  När vi tävlade om platsen i bussarna med andra som kör rollator.  Jag först tänkte jag och utan att tveka när vi gick på bussen och några ungdomar satt på ”min plats”.  Sätena är markerade som platser för rullstolar eller barnvagnar.  Det finns också en bild med människor som behöver en käpp när de går.  Jag är medveten om att man inte alltid kan se en del av deras handikapp när de sätter sig ner, så jag brukar fråga efter den plats som är reserverad för personer med behov av dessa platser.

 Om du inte har något emot det men jag vill ha det sätet du sitter på, säger jag till dem med en mycket bestämd röst, som om jag ägde hela världen.  När jag satt mig skäms jag plötsligt lite.  De där ungdomarna jag hade skrämt bort från sätet, de såg så blyga ut som om de kände sig skyldiga över att ha ockuperat min plats.

 Tillbaks till min del av stan och då jag kliver av bussen är jag tillbaka till normalt humör igen.  Inte den där aggressiva damen med rollator som mitt verktyg, hotfull och krävande.  Då, när allt är tillfredsställande beter jag mig som vanliga människor.

 Häromdagen bar en medpassagerare en tung ryggsäck.  Han tog den från ryggen och när han lade den på hyllan för bagage hörde vi en rejäl duns.  Han tittade på oss och log, och jag släppte en kommentar: ”akta äggen”.  Det har jag inga svarade han.  Det är en metalldel till en motor.  Han fortsatte att berätta om sitt arbete som lokförare och jag sa till honom att jag avundade honom på hans jobb.  Men jag tyckte lite synd om honom, att han var tvungen att ta med delar av sin motor hem som en slags läxa, eller var det ett sätt att undvika att få sitt tåg stulet på natten när han var hemma och sov?

 Jag som älskar att åka både buss och tåg tänkte på det som ett drömjobb.  Han skrattar och sa till mig;  när man åker mellan två platser och efter det hem igen är det skönt.  Men som han skulle göra den dagen, köra ett långt långt tågset, ett godståg från mellersta Sverige norrut till en stad långt borta i väldigt långsam takt, hans ansikte avslöjade hur tråkigt det var.  Den resan skulle pågå i nästan 3 dagar i den långsamma takten.  Det finns bara två dagar per månad värda att leva för sa  han, lönedag och dagen då posten med lönespecifikation kommer.  Stackars man, han måste överleva alla andra 28 dagar.  Även om han reste de flesta dagar med tåg.

 Nu på söndag, middagstid, har jag bestämt mig för en busstur för att åka till den butik som ligger längst från mitt hem men fortfarande i min stad.  Där jag har gratisbiljetter för en bussresa. Behöver köpa ett bröd. Söndag har jag inga gränser för när jag får åka buss.  Jag kan resa dygnet runt.  Som jag har berättat för er, förmodligen flera gånger, är jag så förtjust i bussresor.

Dear son, I ask (beg) for apology. But now I need to do a reorganization of the fantastic document you helped your old parents to use some years ago. When you firmly told us to stay at home. It was when the pandemic hit the world and we were recommended to ask relatives (children or someone younger than we) for help to do our grocery shopping. We had become people at risk because of our age. Suddenly we were in a new situation, to consider how and when every little bread or milk package to become bought. At first we felt ashamed, those of the inhabitants who had whole days free for shopping and some of us also have it as our only pleasure, to plan for dinner and slowly look around in the grocery store to buy it. In the meantime we also discover all this small offers we before we entered the shop had no idea we needed that much. 

But we obeyed your demand, staying at home, sent our list via SMS or in an e-mail. We agreed to sometimes getting our delivery in another weekday, and we lost our senior discount, when you were unable to shop for us that special day when we have a ”you’re good” prize. But when you not asked us, but forced us to type the list in an order where you find the products in the store if you, when you had entered,  walk fast with a left turn every corner. Oh my god! Now we had to sit in our isolated home and remember each and every little goods in our head. We who normally use to walk some extra turns to try and find those goods we don’t buy so often. I.e. our pickled cucumbers we always search for, don’t find the shelf immediately. Mustard and some of this things not often bought had been a mystery for us many times. Now you wanted us to sort it out in a nice list.

But we didn’t ignore your wish, it was after all our survival we spoke about. 

I confess I was amused when you helped us to make that marvellous list with small pictures. A picture of every products, emojis like a glas of milk, a piece of cheese. All kind of fruits made the list a pleasure to use. And after a while we managed to change the number of the week and both erase what we got last week and type what need we had. All in order for your left-turning walk in the shop. When we were allowed to shop ourselves after the pandemic we continued to use the list. We were amused over our nice list with all the pictures and we really have appreciated that help for our memory. Just once or twice we have arrived home and discovered one article forgotten. Thanks to our list. As I know you also have the document in your computer, you can see we are so good to type what we need and day by day check up and type to remind next week. Last two years, almost, we have made our shopping ourself but still follow the list as two slaves. Not make any right-turns. Ever never. Last week we made an investment. We bought a new trolley. I was so sick and tired of the old one which sounded very loud, it whined and squeaked. My hearing aids amplified the sound. At last your dad carried the trolley to try and not annoy me. Why a trolley and carry it all the time? So now done, not a cheap one but a silent one. And with an easy kick it transforms to a four wheel drive! Wow! But its weight also makes it less interesting to carry for your dad. Especially not if the trolley is loaded with all goods and must be lifted down from the trolleys in the store. As a matter of fact it is its own trolley. But it doesn’t work. Today we decide to starts with the heaviest goods, milk and yoghurt and other dairy products. We want to have them in bottom of the trolley-bag. After that fruit and vegetables. Any jars with marmalade, apple sauce and our crispy pickled cucumbers may be put into the bag before bread and biscuits. 

This claims are what we need. To rewrite the list and change the left-turning round to another. We have thought about it for a week by now and we agree if we don’t do this we will soon attract attention, when we as we did today, flapped around like giddy chickens. Confessing we started with the dairy…. And after that we tried to be wise and fetch the goods in right order. We went here and we went there. Met some acquaintances, one time twice and then again. They wondered if we never had been in that store before because we said we just searched this or that. 

So please dear son, allow us to make the list after our experience and if you see in your computer how everything moves around like a merry-go-round. Do not come hurrying and look if we got Weird. And please do not regret our moves on the list. 

By the way, today we have got our money for the electricity. When I think of it I feel as if I am bribed. As if we have got something so we shall be quiet and please. As Juvenalis in Rome said. Give bread and spectacle to the people and they keep calm. We bought some tickets for the theatre next week for our money. Aren’t we skilled to obey?

här är svenskan

Käre son, jag ber (tigger) om ursäkt.  Men nu behöver jag göra en omorganisation av det fantastiska dokument du hjälpte dina gamla föräldrar att använda för några år sedan.  När du bestämt sa åt oss att stanna hemma.  Det var när pandemin drabbade världen och vi rekommenderades att be släktingar (barn eller någon yngre än vi) om hjälp att göra våra matinköp.  Vi hade blivit människor i riskzonen på grund av vår ålder.  Plötsligt var vi i en ny situation, att fundera över hur och när varje litet bröd eller mjölkpaket skulle bli köpt.  Till en början skämdes vi, de av invånarna som haft hela dagar lediga för att handla och några av oss var det också som vårt enda nöje, att planera för middagen och sakta titta runt i mataffären för att köpa den.  Under tiden upptäcker vi också alla dessa små erbjudanden vi innan vi gick in i butiken inte hade någon aning om att vi behövde så mycket.

 Men vi hörsammade ditt krav, stannade hemma, skickade vår lista via SMS eller i ett e-postmeddelande.  Vi gick med på att ibland få vår leverans en annan vardag, och vi förlorade vår seniorrabatt, när du inte kunde handla åt oss den speciella dagen då vi har ett ”du är bra”-pris.  Men när du inte frågade oss utan tvingade oss att skriva listan i en ordning där du hittar produkterna i butiken om du, när du kommit in går snabbt med vänstersväng i varje hörn.  Herregud!  Nu fick vi sitta i vårt isolerade hem och komma ihåg varenda liten vara i vårt huvud.  Vi som vanligtvis brukar gå några extra svängar för att försöka hitta de varor vi inte köper så ofta.  d.v.s.  våra inlagda gurkor letar vi alltid efter, hittar inte hyllan direkt.  Senap och en del av dessa saker som inte ofta köps hade varit ett mysterium för oss många gånger.  Nu ville du att vi skulle reda ut det i en fin lista.

 Men vi ignorerade inte din önskan, det var trots allt vår överlevnad vi pratade om.

 Jag erkänner att jag blev road när du hjälpte oss att göra den där underbara listan med små bilder.  En bild på alla produkter, emojis som ett glas mjölk, en ostbit.  Alla sorters frukter gjorde listan till ett nöje att använda.  Och efter ett tag lyckades vi ändra veckans nummer och både radera det vi fick förra veckan och skriva vilket nya behov vi hade.  Allt för din vänstersvängande promenad i butiken.  När vi fick handla själva efter pandemin fortsatte vi att använda listan.  Vi roade oss över vår fina lista med alla bilder och vi har verkligen uppskattat den hjälpen för vårt minne.  Bara en eller två gånger har vi kommit hem och upptäckt en glömd artikel.  Tack vare vår lista.  Eftersom jag vet att du också har dokumentet i din dator kan du se att vi är så bra att skriva vad vi behöver och dag för dag kolla upp och skriva för att påminna nästa vecka.  De senaste två åren, nästan, har vi handlat själva men följer fortfarande listan som två slavar.  Gör inga högersvängar.  Aldrig någonsin.  Förra veckan gjorde vi en investering.  Vi köpte en ny dra-maten-vagn.  Jag var så trött på den gamla som lät väldigt högt, den gnällde och gnisslade.  Mina hörapparater förstärkte ljudet.  Slutligen bar din fader vagnen för att försöka att inte irritera mig.  Varför en dra-matenvagn och bära den hela tiden?  Så nu gjort, inte en billig men en tyst sådan.  Och med en lätt kick förvandlas den till en fyrhjulsdrift!  Wow!  Men dess vikt gör den också mindre intressant att bära för din pappa.  Speciellt inte om vagnen är lastad med alla varor och ska lyftas ner från kundvagnen i butiken.  Det fungerar inte. I själva verket är det JU en egen kundvagn. 

Idag bestämde vi oss för att börja med de tyngsta varorna, mjölk och yoghurt och andra mejeriprodukter.  Vi vill ha dem i botten av vskan.  Efter det frukt och grönt.  Eventuella burkar med marmelad, äppelmos och våra krispiga inlagda gurkor får läggas i bagen innan bröd och kex.

 Så detta påstående är vad vi behöver:  Att få skriva om listan och byta vänstersvängningsrunda till en annan.  Vi har tänkt på det i en vecka vid det här laget och vi är överens om att om vi inte gör det här kommer vi snart att väcka uppmärksamhet, när vi som vi gjorde idag flaxade runt som yra höns.  Erkänner att vi började med mejeriet….  Och efter det försökte vi vara kloka och hämta varorna i rätt ordning.  Vi gick hit och vi gick dit.  Träffade några bekanta, en gång två gånger och sedan igen.  De undrade om vi aldrig hade varit i den butiken förut för vi sa att vi bara sökte det eller det.

 Så snälla kära son, låt oss göra listan utifrån vår erfarenhet och om du ser i din dator hur allt snurrar  som en karusell.  Kom inte hastande och se om vi blev tokiga.  Och ångra inte våra förflyttningar av ordningen.

 Idag har vi förresten fått våra pengar till elen.  När jag tänker på det känns det som om jag blivit mutad.  Som om vi har något så ska vi vara tysta och snälla.  Som Juvenalis i Rom sa.  Ge bröd och skådespel till folket så behåller de lugnet.  Vi köpte några biljetter till teatern nästa vecka för våra pengar.  Är vi inte duktiga på att lyda?

My dear cousin, who lives in same town as I do, I haven’t met last 71 years. All this years we have had an idea we had a relative out there somewhere, but never thought of it as any friend to meet or invite to any either parties or funerals. I remember his mother, my aunt when she visited my parents in their older days, spoke about her son. He has been a well known stranger for me all my life. During my brought up we use to be on visiting terms with some of my parents siblings and their families, but not all of them. Because both my parents had six siblings each and many of them had a large family. Sometimes we met for a short meeting but not any invitations. Once when my mother and I were going for some shopping downtown we met a woman and her son at the tram. A small conversation started and they sounded as old acquainted. When we stepped off the tram my mother told me it was her sister and her little son! I hadn’t heard about them. But as a six years old girl, I didn’t know everything. After all I have during all this years known I had a cousin. Some times when I have thought about him, he still has been that shy little boy trying to hide behind his mothers back, and sometimes he has been an adult without any special aspect. But he has always been there in my comprehension.

But since last summer we have started to write small letters to one another. It all started with a cousin of mine who use to phone me calls when he wanted to check up his memory about our ancestors, he is a genealogist and convinced I have an excellent memory about our common ancestry. Last summer I was told a cousin had written a book about his life. Immediately I was so curious about it I phoned this cousin and asked if the book was published. No he hadn’t get it published, he didn’t even have that intension. It was like he just wanted to write about his childhood and life. Probably not for any publication or any readers but himself, and the amusement to write and sit and remember. I know that feeling very well. It is because all my own writing, to amuse myself and recall memories. 

After a while he sent me the story about his life. He gave it to me without any persuasion from me, so probably he perceived me as a serious reader. I read and read. The story was all unknown to me but not any sensational story. A rather common story from times like this, last years of WW2. A story about a loving pair who had a difficult life because of the circumstances around them. But how they continued their “secret” relation their lifetime, and my cousin as a result of their love. 

When I had read the story I sent an answer about my delight getting an glimpse of his life. And how I recognised the feeling to type and remember things. We found a common feeling to get imbued with storytelling joy. To be honest I don’t know about him, but I nod my head and agreed to many of his ways to describe everyday life so simple but funny to read about. 

Around Christmas time he told in many letters about his freezer needing a defrost and tidying. He told me about the door seemed suspected not get shut up enough and the wares in it maybe suffered being not enough cold. And his recurring problems carrying his bags with food after shopping. He lives on third floor and he isn’t that 5-year kid anymore. He as well as I am an gaffer, an old. It is an achievement to walk all this stairs with empty hands, so with the bags it is even more a feat. 

Finally he told his freezer had become defrosted and clean! I could feel how exhausted he must have been after that! Our great author August Strindberg said once, it is the first and most important issue for a human, to keep alive. But he didn’t say anything about how to keep our body and home clean and functionary. But the refrigerator and freezer wasn’t invented in August’s lifetime. 

Last two month I have admired my cousin and his work cleaning his home and defrosting his freezer. I try to postpone all this heavier household works. 

Last weeks we have had an peculiar fragrance in kitchen. Nothing unpleasant but after all a very sharp scent of something strange. At last we recognise it coming from fridge when we opened the door. First I felt it as if someone just had peeled an orange in my apartment. But after a while I was convinced the scent came from the fridge. So yesterday we decided to do a makeover of our fridge. Everything were picked out and all shelves properly washed. In my early life as a housewife the fridge become cleaned continuously. But at that time it was less than ten objects to be lifted out. Our household had no more in the assortment in the fridge. Nowadays we have a lot, lot more. Some of it forgotten since long. And that half of a lemon as I use to just put in the fridge had been wrapped in plastic wrap and hidden behind some jars of marmalade. In a piece that wrap the lemon had transformed from that yellow little air cleaner to a dark green scent-bomb, ready to explode any day. To keep half a lemon in fridge is an old housewife tips, but without any wrap and I must say, which now is proven! 

When I stood there and washed all this shelves made of glass, so I may be careful, I thought of my cousin and his freezer. We are two to do this heavy household cleaning, he is alone. 

Här är svenskan

Min kära kusin, som bor i samma stad som jag, har jag inte träffat de senaste 71 åren.  Under alla dessa år har vi haft en aning om att vi har en släkting där ute någonstans, men aldrig tänkt på det som någon vän att träffa eller bjuda in till varken fester eller begravningar.  Jag minns att hans mamma, min moster när hon besökte mina föräldrar på äldre dagar, talade om sin son.  Han har varit en välkänd främling för mig hela mitt liv.  Under min uppväxt brukade vi vara på besök hos några av mina föräldrars syskon och deras familjer, men inte alla eftersom båda mina föräldrar hade sex syskon var och många av dem hade en stor familj.  Ibland träffades vi för ett kort möte men inte några inbjudningar.  En gång när jag och min mor skulle shoppa i stan mötte vi en kvinna och hennes son vid spårvagnen.  De började samtala och de lät som gamla bekanta.  När vi klev av spårvagnen sa min mor att det var hennes syster och hennes lille son!  Jag hade inte hört talas om dem.  Men som sexårig flicka visste jag inte allt.  Men trots allt har jag känt under alla dessa år har jag haft denne kusin.  Vissa gånger när jag har tänkt på honom har han fortfarande varit den där blyga lilla pojken som försökte gömma sig bakom sin mors rygg, och ibland har han varit vuxen utan någon speciell bild av honom.  Men han har alltid funnits där i mitt medvetande.

Men sedan i somras har vi börjat skriva brev till varandra.  Allt började med att en kusin till mig som ringer mig när han ville kolla upp sitt minne om våra förfäder, han är släktforskare och övertygad om att jag har ett utmärkt minne om våra gemensamma anor.  Förra sommaren fick jag veta att en kusin hade skrivit en bok om sitt liv.  Jag blev genast så nyfiken att jag ringde den här kusinen och frågade om boken var utgiven.  Nej, han hade inte publicerat, han hade inte ens den avsikten.  Det var som att han bara ville skriva om sin barndom och sitt liv.  Förmodligen inte för någon publikation eller några läsare än sig själv, och nöjet att skriva och sitta och minnas.  Jag känner till den känslan mycket väl.  Det är samma som allt mitt eget skrivande, för att roa mig själv och återkalla minnen.

Efter ett tag skickade han berättelsen om sitt liv till mig.  Han gav den till mig utan någon övertalning från mig, så förmodligen uppfattade han mig som en seriös läsare.  Jag läste och läste.  Historien var helt okänd för mig men ingen sensationell historia.  En ganska vanlig historia från tider som dessa, sista åren av andra världskriget.  En berättelse om ett älskande par som hade ett svårt liv på grund av omständigheterna runt dem.  Men hur de fortsatte sin ”hemliga” relation sin livstid, och min kusin som ett resultat av deras kärlek.

 När jag hade läst berättelsen skickade jag ett svar med ett tack, och hur glad jag var att få en glimt av hans liv.  Och hur jag kände igen känslan att skriva och minnas saker.  Vi fann en gemensam känsla av att bli genomsyrad av berättarglädje.  För att vara ärlig så vet jag inte så mycket om honom, men jag nickar med huvudet och höll med på flera av hans sätt att beskriva vardagen så enkelt men roligt att läsa om.

Runt juletid berättade han i flera brev om att hans frys behövde avfrostas och städas.  Han berättade för mig om dörren som man misstänkte inte gick att stänga tillräckligt och att varorna i den kanske inte var tillräckligt frusna. Och hans återkommande problem med att bära sina väskor med mat efter shopping.  Han bor på tredje våningen och han är inte det där 5-åriga barnet längre som jag minns honom.  Han likaväl som jag är en gamling.  Det är en bedrift att gå alla dessa trappor med tomma händer, så med väskorna är det ytterligare en bedrift.

 Till slut sa han att hans frys hade blivit avfrostad och rengjord!  Jag kunde känna hur utmattad han måste ha varit efter det!  Vår store författare August Strindberg sa en gång, det är den första och viktigaste frågan för en människa att hålla vid liv.  Men han sa ingenting om hur vi skulle hålla våra kroppar och hem rena och funktionella.  Men kylen och frysen hade inte uppfunnits inte under Augusts livstid.

 De senaste två månaderna har jag beundrat min kusin och hans arbete med att städa sitt hem och avfrosta sin frys.  Jag försöker skjuta upp alla sådana tyngre hushållsarbeten.

Sistlidna veckorna har vi haft en märklig doft i köket.  Inget obehagligt men trots allt en väldigt skarp doft av något konstigt.  Slutligen kände vi igen det som kommande från kylen när vi öppnade dörren.  Först kände jag det som att någon precis skalat en apelsin i min lägenhet.  Men efter ett tag var jag övertygad om att doften kom från kylen.  Så igår bestämde vi oss för att göra en ”makeover” av vårt kylskåp.  Allt plockades fram och alla hyllor plockade ut och diskades ordentligt.  I mitt tidiga liv som hemmafru städades kylskåpet kontinuerligt.  Men på den tiden var det mindre än tio föremål som skulle lyftas ut.  Vårt hushåll hade inte mer i sortimentet i kylen.  Nuförtiden har vi mycket, mycket mer.  En del av det även glömt sedan länge.  Och den där hälften av en citron som jag brukar lägga i kylen hade gömt sig bakom några burkar med marmelad.  Inlindad en bit plastfolie hade den citronen förvandlats från den gula lilla luftrenaren till en mörkgrön doftbomb, redo att explodera vilken dag som helst.  Att förvara en halv citron i kylen är ett gammalt husmorstips men den ska vara naken, inte inlindad i någon plastfolie. Jag måste säga, vilket nu är bevisat!

 När jag stod där och tvättade alla dessa hyllor av glas, så man får vara försiktig, tänkte jag på min kusin och hans frys.  Vi är två som gör den här tunga hushållsstädningen, han är ensam.

The world around us is so worrying with wars, earthquakes and political disagreements about unions of protection and how to describe what is “free speech” and what is derogatory statement about religions. Putins behaviour in east is a daily topic of conversation. A new wave of peoples reaction in Iran, former Persia is also telling me nowadays generation doesn’t accept a non democratic society. It has become all too difficult to hide rest of the world for the inhabitants, and the people doesn’t accept the legislations which gives them a lot of confinement in their daily life. 

People in Turkey is despaired of the disaster that befell the country. I overheard some people who spoke about the earthquake and how we in Sweden, despite our last discussions with Erdogan about if Sweden become a part of NATO or not, sent some help to Turkey after the catastrophe. It is not the country the help is meant for, it is humanity. And it doesn’t matter what government or king or president reigns the country. It is two different target groups. I think this is a common thought, people can’t see the difference between the country and its people. It is not any servility to Erdogan, he isn’t even asked if  and how he wants help from other countries. It is a rescue action which starts automatically all over the world when this kind of disasters occurs. So please do not question if it is wise or proper not to save peoples life. If we do so, questioning something like that, we put ourself in a position as part of a social condition governed by elected officials which, after all, only half of the people considered acceptable.  and above all, no own thoughts that deviated from the large group. We draws lines around our borders and make the world more fragmented and more impossible to unit. So please let the help to suffering people reach them without asking for allowance from any intermediary or regent. And don’t stop to have thoughts of your own.

I have forget to speak about the weather. As a matter of fact I haven’t speak much at all last fortnight. Some people find it nice when I keep quiet, but it happens I send a signal with my silence, I may have passed away. My husband said the other day he had heard about an old acquaintance of ours had died. But he commented he was told the man had left his boots. Awkward, how we try to avoid the word die. Even if it is as common as born.

Here I am, not really fit as a fiddle but almost. Considering my age and my conditions with half-assed eyes and so on. Last winter I have have knitted some shawls and both mittens and stockings. It is as I need to convince myself my eyes still works enough. And they passed the test this time. My basket with yarn and needles stay just beside my sofa, ready to use if any doubts about my ability appears. Just as Lucky Luke is prepared ready to draw his gun, I am ready to start a knitting. But for the moment it is armistice even considering my needles. 

Reading and playing some bridge between looking at TV occupying my time. Have had some nice meetings, dinner parties with friends and relatives last weeks. Both as guest and host. We need some physical encounters, not only digital phone calls and other digital communication. It fills my sense of belonging in a social context. And I need to feel belonged somehow.

Today I woke up by my phone telling me I had some message in mailbox. Froggyfriend told me he was going for a week in the Alps this very morning. He had his youngest son to make the arrangements this year about their skiing week. Now I know Froggyfriend is on his way. Another letter in mailbox told me about my cousin and his trouble being without his dishwashing machine. Have you once being used to have such one it is a hard life waiting for a new delivery of a new one and the man who installs. Today I read in my newspaper about an expression “live’s lesson”, and smiling I thought, at my age I do not need any lessons, life is mostly like that, a huge long never ending lesson in troublesomeness. 

I’m looking forward to this evening, hopefully my host doesn’t do as I did some weeks ago, changed the menu in last trembling minutes, because I have longed for getting served Tacos. A dish I hardly do in our home. Not easy to prepare for two persons, but I have volunteered by son and his wife when they wish to have this dish. Their children have all moved from parents and the same situation being two for the dinner table is an reality for them as well. 

Här är svenskan

Världen omkring oss är så oroande med jordbävningar, krig och politiska meningsskiljaktigheter om försvarsförbund och hur man beskriver vad som är ”yttrandefrihet” och vad som är nedsättande om religioner. Putins beteende i öst talas om dagligen.  En ny våg av folks reaktion i Iran, forna Persien säger också till mig att nuförtiden accepterar inte folk ett odemokratiskt samhälle.  Det har blivit allt för svårt att gömma resten av världen för invånarna, och folket accepterar inte lagstiftningen som ger dem en instängdhet i sitt dagliga liv.

 Människor i Turkiet är förtvivlade över den katastrof som drabbat landet.  Jag hörde några personer som talade om jordbävningen och hur vi i Sverige, trots våra senaste diskussioner med Erdogan om if all Sverige blir en del av Nato eller inte, trots allt skickade hjälp till Turkiet efter katastrofen.  Det är inte landet hjälpen är avsedd för, det är människorna.  Och det spelar ingen roll vilken regering eller kung eller president som regerar landet.  Det är två olika målgrupper, land eller människor.  Jag tror att detta är en vanlig tanke, folk kan inte se skillnaden mellan landet och dess folk.  Det är inte någon fjäskande mot Erdogan, han tillfrågas inte ens om och hur han vill ha hjälp från andra länder.  Det är en räddningsaktion som startar automatiskt över hela världen när den här typen av katastrofer inträffar.  Så ifrågasätt inte om det är klokt eller korrekt att inte rädda människors liv.  Om vi gör det, ifrågasätter något sådant, sätter vi oss själva i en position som styrs av förtroendevalda som trots allt bara hälften av folket ansåg vara godtagbart.  och framför allt vi har inga egna tankar som avviker från den stora gruppen, demokratin försvinner i samma ögonblick.  Vi drar linjer vid våra gränser och gör världen mer splittrad och mer omöjlig att förena.  Så låt hjälpen till lidande människor nå dem utan att be om hjälp eller tillåtelse från någon mellanhand eller regent.  Och sluta inte för att ha egna tankar.

 Jag har glömt att prata om vädret.  Jag har faktiskt inte pratat mycket alls de senaste två veckorna.  Vissa tycker att det är skönt när jag håller tyst, men det händer att jag skickar en signal med min tystnad, jag kan ha gått bort.  Min man sa häromdagen att han hade hört talas om att en gammal bekant till oss hade dött.  Men han kommenterade att han fick höra att mannen hade lämnat in sina tofflor.  Konstigt, hur vi försöker undvika ordet dö.  Även om det är lika vanligt som född.

 Här är jag dock, inte riktigt i skick som ny, men nästan.  Med tanke på min ålder och mina förutsättningar med halvtaskiga ögon och så.  Sistlidna vintern har jag stickat några sjalar och både vantar och strumpor.  Det är som jag behöver övertyga mig själv om att mina ögon fortfarande fungerar tillräckligt.  Och de klarade provet den här gången.  Min korg med garn och stickor står precis bredvid min soffa, redo att användas om några tvivel om min förmåga dyker upp.  Precis som Lucky Luke är redo att dra sin pistol, är jag redo att börja sticka.  Men för tillfället är det vapenstillestånd även med tanke på mina stickor.

 Att läsa och spela lite bridge mellan att titta på TV upptar min tid.  Har haft några trevliga möten, middagsbjudningar med vänner och släkt de senaste veckorna.  Både som gäst och värd.  Vi behöver lite fysiska möten, inte bara digitala telefonsamtal och annan digital kommunikation.  Det fyller min känsla av tillhörighet i ett socialt sammanhang.  Och jag måste känna mig tillhörig på något sätt.

 Idag vaknade jag av att min telefon sa att jag hade ett meddelande i brevlådan.  Froggyfriend berättade att han skulle åka en vecka till Alperna i morse.  Han fick sin yngste son att ordna deras skidvecka i år.  Nu vet jag att Froggyfriend är på väg.  Ett annat brev i brevlådan berättade om min kusin och hans problem med att vara utan sin diskmaskin.  Har du en gång vant dig vid att ha en sådan är det ett hårt liv att vänta på en leverans av en ny och mannen som installerar.  Idag läste jag i min tidning om ett uttryck ”livets hårda skola”, och leende tänkte jag, i min ålder behöver jag inga skolning, livet är för det mesta så, en enorm lång oändlig lektion i besvär.

 Jag ser fram emot den här kvällen, förhoppningsvis gör inte min värd som jag gjorde för några veckor sedan, ändrade menyn på de sista skälvande minuterna, för jag har längtat efter att få serverad tacos.  En maträtt jag mycket sällan gör i vårt hem.  Inte lätt att förbereda för två personer, men jag har ställt upp som frivillig hos son och hans fru när de vill ha den anrättningen.  Deras barn har alla flyttat från föräldrar och samma situation att vara två till middagsbordet är en realitet för dem också.

What will happen to our world? In my country we try and survive with this new government who like small children try and satisfy all people, Swedish as well as Turkish. Swedes has always had thoughts being sovereign, had no need to enter into any pacts. Being a part of EU was a late decision to solve when our ex- and import suffered a lot. We still think about EMU European Monetary Union, may be it will be, in any decade…. But NATO? Oh no! We are not interested in any alliance. We manage in our own! During war we never get attacked because we kept the German logistic system going….schhhhhhhh! Don’t tell anyone! We weren’t any nazists! We just wanted peace and quiet. If you don’t ask how, we don’t have to answer…. So please don’t ask. 

Now, the world has turned crazy. I have no idea if younger people can see it in that perspective as I an old woman. I, who has as my only task to chew the tendon so we can sew our clothes of skins. Skins from the animals which the hunters brings me after a good hunting. To bring us food on the table and skin for our clothes. 

I don’t know if you have read about Rasmus Paludan, a Danish citizen who several times has asked for allowance to, in public burn the Koran, here in Sweden. Probably he has been refused to do so in his own country. And our authorities allow him to do so, claiming the “freedom of speech”. 

If they had asked him what his aim were, we have a law towards defamation. And it had been out of the question to embarrass anyone, he had been refused here as he probably became in Denmark. Our glorious new government!!! There was only one purpose with his prank, to get the Muslims annoyed. And they really was! 

Nowadays I don’t know who I fear most, Putin or Erdogan, I think both of them works for their own purpose, not their peoples. Last days the Turkish leader has started to sound very hostile…. Mostly because of Paludan’s burning of the Koran, and the governments protection of the “freedom of speech”!

Forgive me to type such boring issues. I have decided not to speak politics here on my sight, but an old expression says: what fills your heart your lips reveal.  

Maybe this page will put me behind bars because I put my nose into a difficult case. But even if I probably am 6 feet under when the world has calm down, I can not just shut up and pretend I don’t care. This is a test about freedom of speech. I can not save our world from this worries, but I can tell my opinion about it. 

Här är svenskan

Vad kommer att hända med vår värld?  I mitt land försöker vi överleva med denna nya regering som likt små barn försöker tillfredsställa alla människor, svenska såväl som turkiska.  Svenskar har alltid haft tankar om att vara suveräna, inte behövt ingå några pakter.  Att vara en del av EU var ett sent beslut för att då lösa att vår ex- och import led mycket.  Vi tänker fortfarande på EMU Europeiska Monetära Unionen, kanske det kommer att bli det, vilket decennium som helst…  Men Nato?  Å nej!  Vi är inte intresserade av någon allians.  Vi klarar oss själva!  Under kriget blev vi aldrig attackerade eftersom vi höll det tyska logistiksystemet igång…schhhhhhhh!  Berätta inte för någon!  Vi var inga nazister!  Vi ville bara ha lugn och ro.  Om du inte frågar hur, behöver vi inte svara…  Så fråga inte.

 Nu har världen blivit galen.  Jag har ingen aning om yngre människor kan se det i det perspektivet som jag gamla kvinnan.  Jag som har som enda uppgift att tugga senor så vi kan sy våra kläder av skinn.  Skinn från djuren som jägarna kommer hem med efter en bra jakt.  För att ge oss mat på bordet och skinn till våra kläder.

 Jag vet inte om du har läst om Rasmus Paludan, en dansk medborgare som flera gånger har bett om tillåtelse att offentligt få bränna Koranen här i Sverige.  Förmodligen har han blivit vägrad att göra det i sitt eget land.  Och våra myndigheter tillåter honom att göra det och hävdar ”yttrandefriheten”.

 Om de hade frågat honom vad hans syfte var, har vi en lag mot förtal.  Och det hade varit uteslutet medelst ärekränkning baktala någon, han hade fått avslag här lika väl som han förmodligen blev i Danmark.  Vår härliga nya regering!!!  Det fanns bara ett syfte med hans tilltag, att irritera muslimerna.  Och det blev de verkligen, irriterade!

 Nuförtiden vet jag inte vem jag fruktar mest, Putin eller Erdogan, jag tror att de båda enbart arbetar för sitt eget syfte, inte för sitt folks.  De senaste dagarna har den turkiske ledaren börjat låta väldigt fientlig….  Mest på grund av Paludans brännande av Koranen, och regeringens skydd av ”yttrandefriheten”!

 Ursäkta att jag skriver om så här tråkiga ämnen.  Jag har tidigare bestämt mig för att inte tala politik här på min sida, men ett gammalt uttryck säger: vad som fyller ditt hjärta avslöjar dina läppar.

 Kanske den här sidan kommer att sätta mig bakom lås och bom eftersom jag stoppat näsan i ett svårt problem.  Men även om jag förmodligen är ”6 fot under” när världen har lugnat ner sig, kan jag inte bara hålla käften och låtsas som att jag inte bryr mig.  Detta är ett test om yttrandefrihet.  Jag kan inte rädda vår värld från denna oro, men jag kan säga min åsikt om det.