Helt plötsligt sitter jag vid matbordet och skrattar. Jag har ju efterlyst skratt som gör att man känner sig yngre, mer spänstig mindre ledbruten. Maken tittar lite förvånat och undrar vad han sagt som var så roligt. Men jag erkänner att jag sitter och fnissar för mej själv. Efter mycket lirkande angående middagsmat, har jag lyckats få gnöla till mej pannkakor till middag. Inte sådan där acceptabel fläskpannkaka, nej tunnpannkaka med grädde och sylt! 

Som jag sitter där och njuter, även om det känns nästan skamligt att äta sådan mat och kalla den middag. Mor och far skulle aldrig kalla den för en riktig måltid. Men vad är det för fel på denna vegetariska mat? Jag minns hur man satt och kämpade med sin ärtsoppa, som mina föräldrar påstod var god. Den var vämjelig! Men ingen efterrätt om man inte åt förrätten! Basta! Jag minns hur jag provade att berätta att den maten var äcklig, jäkla unge som sa så om mat. Jag provade även att ta till den lilla ömkliga flickan som så lätt fick ont i magen om hon åt den där grågula sörjan. Det är bäst att du inte får pannkakor heller för de är ganska feta för din lilla känsliga mage!! Den gick inte alls hem, den finten.

Här satt jag nu idag och njöt efterrätten på direkten. Och tänkte att jag kanske inte gjort mej förtjänt av dessa pannkakor, då jag inte ätit någon mindre aptitlig förrätt. Detta är dock sådant man kan unna sej då man kommit upp i min ålder. Jag behöver inte tänka på AD-vitaminer eller stärkande kalkinnehåll så att min benstomme blir stadig. Bara äta och njuta. Fast när jag sitter där och öser den goda hallonsylten över gräddklicken, säger jag att vi bör inte tömma den burken helt. Om jäntorna kommer och vi vill bjuda på palt, så äter de inte med lingonsylt till palten. Nej de vill ha HALLONSYLT. Och de brukar få det! Den generationen har slagit ihop för- och efterrätt och det har accepterats, jag lovar. Maken skakar på huvudet och menar att det är svårt att föra ett vettigt samtal med mig.

Han sitter och lyssnar på mina tirader om detta med mat och vad som är comme il faut. Jag undrar om hans lilla mamma någon gång hade sådana funderingar om det var klokt att låta barnen äta efterrätt om de inte åt förrätt? Men samtidigt som jag sade det, kom jag att tänka på att hon förmodligen var glad bara de åt. Strunt samma vad de åt. Jag undrar om hon någonsin stod och gräddade tunnpannkaka på spisen till hela gänget. Jag minns hur hon om söndagarna ibland satt sig vid köksbordet med sitt våffeljärn (ett vanligt enkeljärn, men elektriskt) . En spann full med smet, det var ingen liten spann. Och där satt hon och för en gångs skull vilade benen samtidigt som hon matade hela barnaskaran. 

Samtidigt som jag sitter och tjafsar om än det ena än det andra berättar maken att han har tittat över vårt matförråd med anledning av att ett nytt häfte ”Om krisen/kriget kommer” är på väg ut till oss. Han hade stämt av för det sägs att man bör vara förberedd för en vecka utan möjligheter att förnya sina förråd. Största problemet är om vi blir strömlösa, men en vecka klarar vi. Han har kollat. Men det blir inga lyxiga maträtter. Hoppas att vi aldrig får prova om han har rätt. 

Fast det mullrar i både öst och väst, jag tycker det känns helt riktigt att man verkligen checkar av läget. Vi är inga preppers men kanske de har en hel del att lära oss allihop. Idag då jag var på stick-caféet pratades det om hur mycket Aladdin-askarna kostade i vilka butiker. Den där chokladasken som har kommit att bli ett lika obligatoriskt julattribut som julgranen. Då Marabou har blivit något jag inte handlar lyssnade jag bara med ett halvt öra, men så sugen jag blev på dessa praliner. Man får ändra sina vanor och andra fabrikanter har fått en ny kund. Även om den där ”oköpbara” fortfarande är min favorit. 

Ja det kan bli mycket prat om mat. Och godsaker. Men varav hjärtat är fullt talar munnen. Eller hur de brukar säga….