Höstfärger i min stad

Torsdag, ledig dag för vår del. Det är den dag vi försöker att planera in de tillfälliga sakerna vi  måste göra då och då. Men helt plötsligt händer det att vi får en dag som är blank i almanackan. Inte utan en viss förvirring. Vi har väl inte glömt något, frågar vi oss. Men nej, idag har vi inget planerat sa maken vid lunchtid. 

Är det något du tänker undrade han. Jag sneglade bort på min senaste stickning som var ett nytt projekt. Ja inte att stickning var nytt, men mönstret var en helt ny idé jag hittat i min veckotidning. Då jag talade med min svägerska idag berättade hon att hon förmodligen hade lite reservgarner som kunde räcka till några par vantar, men skrattande sa hon att hon hade vantar så det räckte i hennes liv och en bit in i nästa! Välkommen i min värld sa jag, vänner och bekanta vänder ryggen till om jag nämner ordet vantar. De har så det räcker och blir över. Det är som alla de grytlappar kvinnorna virkade och stickade förr. Nu har det blivit så enkelt att hitta trevliga mönster till vantar och strumpor, att man lockas att sticka dessa. Istället för fyrkantiga grytlappar. Och att hålla händerna sysselsatta med nånting känns bra. Att intala sig själv att omsätta energin i städning och fönsterputsning …….nej nej nej. Det ska vara roligt, och jag tycker inte städning är roligt. Nu låg de där vantarna, prototypen till de senaste, och lyste mej i ögonen. Och maken undrade vad jag tänkte!

Men i samma stund sneglade jag på klockan, kom ihåg att jag önskat att det skulle komma en dag då jag bara kunde ta en promenad ner längs Hälsovägen och titta på mitt favoritträd. Hoppades också kunna ta ett foto av trädet. Jag är ju ingen bra fotograf, men det bästa är gott nog för mej. Så jag svarade att jag faktiskt, när jag nu blev tillfrågad tänkte på något annat än hur många maskor och varv jag hade kvar innan nästa intag, jag funderade på det där trädet. Maken visste precis vilket träd jag talade om och att jag varje gång vi farit förbi med bussen senaste veckorna pekat på det och sagt att jag tyckte det var så fint! Inte förstod han vad jag såg som så intressant med det, men vissa saker undviker han att fråga om. Ibland blir svaren mer kryptiska i hans öron än själva frågan. Det är ju jag som är blom- ch trädfantasten, medan han håller rätt på fåglarna. Och de är inte kvar där han pekar ut dem. 

Vi reste oss direkt efter lunch, och traskade till bussen. Åkte till hållplatsen strax innan backen nerför börjar. Gick i stilla mak ”Hälsan” ner. Vissa träd var redan kala, vissa hade kvar sina löv men var betänkligt brunröda. En sådan färg som träden i Skåne antar då vi inte får någon frostknäpp. Men mitt träd har övergått i gult, en ljus gul lysande färg. Trots att det är igenmulet och dagsljuset verkligen är på sparlåga, så lyser ”mitt” träd som om det vore elektrifierat. Åh så vackert. Jag bad maken ta en bild av några andra träd som vi passerade, de var också väldigt vackra. Men då vi kom runt kröken och såg mitt träd blev det som att se en primadonna. I ensamt majestät står det där några dagar till, sedan brukar höstvindarna klä av det.

Vi vandrade vidare ner genom Sankt Jörgens plats, konstaterade att där är vinterstädat i rabatterna. Vi har sett från bussfönstret att ”Lekande ungdom” har haft galler runt sig senaste veckorna. Skrattande har jag kommenterat att, nog är de så gamla att de inte behöver ha en lekhage runt sig. Undrande har maken tittat på mig. Och jag har förklarat att förr i tiden hade man små hagar man placerade småbarn i, hemma på stuggolvet. Vet inte riktigt vilken funktion de hade, jag tror inte vi någonsin haft en sådan. Men det var kanske i bättre bemedlade familjer man hade sådana. Vem stängdes in och vem stängdes ut? Vet ej, men ungdomarna, de lekande, har haft en hage runt sig flera veckor. 

Nu var det äntligen läge att korsa gatan och flanera bort på platsen vid konserthuset. Där man förr om åren alltid hade julgransförsäljning i december. Senare år kan jag inte minnas att där har varit någon julgransförsäljare, men maken har senaste året sagt otaliga gånger att han ska gå och titta på de nysatta träden på den platsen. Jag kan gott hålla med honom om att träden är lite annorlunda, de ligger inte inom mitt kunskapsområde. Så medan maken strosade bort till ett av de träd som fortfarande hade några löv kvar stod jag och funderade vad det var för sort. Det träd jag hade framför mig var helt kalt. Men vad var det för sort. Nu dök maken upp vid min sida och sa: Gingko! Ok, sa jag gingko biluba? Så trevligt att vi får några fler av den sorten i stan, sa jag. Vet du fler undrade maken? Ja, det är mitt favoritträd på Hälsan också, kinesiskt tempelträd. Det som jag precis tog foto av. Som sagt han är bättre på pjoddarna. Trädet finns på fler ställen men det som har den absolut vackraste siluetten är det på Hälsan, vid Sofiakällan. Men nu har jag njutit riktigt av att få se det i höstskrud i år. Vem vet hur många gånger mer kan man få se det med de färgerna?  

Here the English 

Thursday, day off for us. It’s the day we try to plan the occasional things we have to do from time to time. But all of a sudden it happens that we get a day that is blank in the calendar. Not without any confusion. We haven’t forgotten anything, we ask ourselves? But no, today we have nothing planned, said the husband at lunchtime. 

Is there something you’re thinking, he wondered. I glanced away at my last knitting which was a new project. Well, not tha knitting was new, but the pattern was a completely new idea I found in my weekly newspaper. When I spoke to my sister-in-law today, she told me that she probably had some spare yarn which could be enough for a few pairs of mittens, but laughingly she said that she had mittens that lasted her life and a bit into the next! Welcome to my world, I said, friends and acquaintances turn their backs if I mention the word gloves, or mittens. They have enough and it’s over. It’s like all the potholders the women crocheted and knitted in the past. Now it has become so easy to find nice patterns for mittens and socks, that you are tempted to knit them. Instead of square pot holders. And keeping your hands busy with something feels good. Telling yourself to put the energy into cleaning and window cleaning …….no no no. It should be fun, and I don’t think cleaning is fun. Now there were those gloves, the prototype of the latest ones, shining in my eyes. And the husband wondered what I was thinking!

But at the same moment, I glanced at the clock, remembering that I wished there would come a day when I could just take a walk down Hälsovägen and look at my favourite tree. Was also hoping to take a photo of the tree. I’m not a good photographer, but the best is good enough for me. So I answered that actually, when I was asked, I was thinking about something other than how many stitches and rounds I had left before the next intake, I was thinking about that tree. The husband knew exactly which tree I was talking about because every time we passed by on the bus in recent weeks I pointed to it and said that I thought it was so beautiful! He didn’t understand what I saw as so interesting about it, but certain things he avoids asking about. Sometimes the answers are more cryptic in his ears than the question itself. After all, I’m the flower and tree fan, while he’s right about the birds. And they are not left where he points them out. 

We went away after lunch, and trudged to the bus. Went to the stop just before the downhill starts. Went in peace ”Hälsan” down. Some trees were already bare, some still had their leaves but were dangerously brown-red. Such a colour that the trees in Skåne take on when we don’t get any frostbite. But my tree has turned yellow, a bright yellow brilliant colour. Even though it is overcast and the daylight is really low, ”my” tree shines as if it were electrified. Oh so beautiful. I asked the husband to take a picture of some other trees we passed, they were also very beautiful. But when we came around the bend and saw my tree it was like seeing a prima donna. In lonely majesty it stays there for a few more days, then the autumn winds tend to strip it off.

We walked further down through Sankt Jörgen’s place, noted that the flowerbeds have been cleaned for the winter there. We have seen from the bus window that ”Playing Youth (a statue)” has had bars around it in recent weeks. Laughing, I have commented that, they are probably so old that they don’t need a enclosure around them. My husband looked at me wonderingly. And I have explained that in the old days you had small paddocks where you placed small children, at home on the cottage floor. Don’t really know what function they had, I don’t think we ever had one. But it was perhaps in better-off families that you had such. Who was locked in and who was locked out? Don’t know, but the young people, the ones playing, have had a paddock around them for several weeks. 

Now it was finally time to cross the street and stroll away in the place by the concert hall. Where in the past there was always a Christmas tree sale in December. In later years, I can’t remember that there has been a Christmas tree seller, but the husband has said countless times in the last year that he will go and look at the newly planted trees at that place. I can agree with him that the trees are a bit different, they are not within my area of ??expertise. So while the husband strolled over to one of the trees that still had a few leaves left, I stood and pondered what kind it was. The tree in front of me was completely bare. But what kind was it? Now the husband appeared at my side and said: Gingko! Ok, did I say gingko biluba? So nice to have a few more of that kind in town, I said. Do you know more wondered the husband? Yes, it’s my favourite tree at Hälsan too, Chinese temple tree. The one I just took a photo of. Like I said, he’s better on the birds. The tree can be found in several places, but the one with the absolute most beautiful silhouette is the one at Hälsan, by Sofiakällan. But now I’ve really enjoyed seeing it in its autumn colours this year. Who knows how many more times you can see it with those colours?