Ett gott skratt förlänger livet

Man behöver skratta. Annars blir man en sådan där surkäring som bara se det negativa med allt. Det kanske är svårt under dessa förhållanden som råder runt vår värld, att hitta något att skratta åt. Vi satt och pratade vårt vanliga lördagssamtal, svägerskan och jag. Jag berättade att jag uppmärksammat hur mycket jag saknade min brorsa. Vi som talades vid klockan elva varje lördag i många år. Och mycket av våra samtal var skam till sägandes mycket trams och flams. Men sådan samtalston kan man ha tillsammans med ett syskon. Det är som om barnet i en tittar fram och man tillåts att tramsa lite. Så gott som varje vecka upprepades alla de där orden och namnen som vi använde då vi var barn, men som samhällsklimatet numera gjort omöjliga att använda. De ord som trots allt inte försvinner ur hjärnan på en, bara för att det räknas som diskriminerande för någon. Man tramsar inte på det viset med vuxna vänner. Där går gränsen för vad som är anständigt. 

Att jag erkände för brorsans änka att jag saknade honom berodde på att jag, då jag vaknade hade en dov värk i mina ben. Vet ej varför, men tänkte att det var inte värre än att ett gott skratt skulle skingra tankarna på det molandet i benen. Då i det ögonblicket kom jag att tänka på att det var lördag, och hade det varit som förr hade jag haft brorsan att fnittra med och åt. 

Då svägerskan ringde berättade jag om den episoden för henne. Och vi kom att tala om betydelsen att skingra tankarna för varandra, då de blev för dystra. Jag berättade att jag en gång varit på ett föredrag med en skratt-terapeut. Hon lärde oss att skratt utlöste kroppens egna endorfiner. Och hon lärde oss också hur man kan lura sin kropp att få fram lite av detta smärtlindrande hormon genom att gnugga lätt i sina mungipor, och därmed stimulera de muskler som aktiveras då man skrattar. Jag vet inte hur vetenskapligt belagt det är, men många gånger under årens lopp har jag använt mig av den metoden. Speciellt vid spänningsvärk i axlar eller huvud. Jag har haft effekt av det många gånger. Om det är gnuggandet i mungiporna eller bara det att man slappnar av tillräckligt en stund, jag struntar i vilket. Huvudsaken är att jag känner att det hjälper. 

För tillfället har jag slut på en fängslande bok. Och stickningen är i en fas då jag måste ha hjälp med visst symaskinsjobb. Alltså helt göralös. Det innebär att min vardag blivit lite vankelmodig. Jag funderar vad jag ska göra. Och faran är att allt för många planer blir smidda. Men aldrig genomförda. Det uppstår en villervalla i skallen på en. Man bör inte starta upp för stora projekt, så stora att de inte blir färdiga. Så senaste veckan blev det ytterligare några par vantar. Sticka ett par vantar då man lyssnar på en ljudbok är en av mina favoritsysselsättningar. Man kan alltid ge bort några vantar, det är mer användbart för folk än om man stickar eller virkar grytlappar. 

Baka är också en sysselsättning såhär när det börjar närma sig jul. Det går alltid åt. Idag blev jäst och vetemjöl infört på handlelistan. I fönstren runt om oss på vår gård lyser redan både adventsstjärnor och adventsljusstakar. Fast det är två veckor kvar till advent. Så visst kan väl jag börja baka de där säsongskakorna? Kan de kan jag….

Jag noterade att löven på ”mitt” träd som jag skrev om i förra veckan var helt borta i torsdags. Jag är så glad att jagkunde dokumentera den intensivt neonliknande gula färgen, innan trädet strippade. Jag nämnde detta för svägerskan och hon klagade att jag inte tagit en bild på frukterna på träden längs Rådmansgatan. De där som jag visade henne i mitten av juli då de blommade så fantastiskt. Jag sade då att det blev långa bönskidor som hängde kvar nästan hela vintern. Idag har jag traskat ner och fotograferat bönhängena och även stulit en bönskida så hon får se dem. Jag tycker det är så roligt att kunna berätta om mina rön vad gäller blommor och blad. Katalpa heter trädet. Nu har naturen gått till vila, och nästa vår är det samma bekymmer med ”vad är det nu den där heter”. Man får gräva djupare in ihjärnvindlingarna för varje år.