För fjorton år sedan skrev jag om hur jag fick hjälp med att ändra ett beteende. Så många har redan läst det. Men jag beslöt mej för att översätta det. För att försöka hålla min engelska vid liv.  Så kära läsare förlåt för gammal repris, men jag fåt ibland ta till knep för att känna att jag fortfarande kan lite.

English after the Swedish text

Hur gör man för att lyckas ändra en mycket väl ingrodd vana, totalt ändra sin livsstil?? Alla har väl svårt suckande tänkt – att imorgon, imorgon ska jag inte göra så mer -eller imorgon ska jag göra si och så, istället för som nu, göra detta. Jag vet alltför väl när jag slutade röka för tio år sedan hur jag helt plötsligt förstod att jag haft ett rökstopp på många timmar, det längsta som hänt sedan jag lade mig till med denna mest idiotiska vana i min gröna ungdom. Livet gav mig en chans att fortsätta detta rökstopp om jag bara ville ta den. Tack och lov lyckades jag, trots många frestelser och ibland ett stooort röksug.

Det var däremot inte första gången i livet jag utsattes för en så svår prövning. Jag är uppväxt i vaddtäckenas tidevarv. Vackra vinröda tunga täcken hade vi i sängarna i min barndom. Man bäddade sängarna med vita manglade linnelakan, ovanlakanen med en bred mellanspets och ibland även med broderat monogram. Örngottet med samma breda mellanspets och monogram, detta satt präglat in i kinden då man steg upp på morgonen så man visste att det var en Jönssonunge.

Jag var tumsugare, sög på tummen då jag lagt mig. Smög visserligen med det, för mina bröder skrattade åt mig, mor förmanade att sluta denna vana och far tittade lite ledsamt mot mig. Så det var då jag vänt ryggen till familjen denna last nyttjades. Samtidigt kunde man pilla fram en liten, liten vaddtuss ur den slitna kanten på vaddtäcket. De var ofta slitna i fot- och motänden så man kunde komma åt vadden där, och om de inte var slitna nog kunde man alltid hjälpa till lite med slitaget. Tussarna var ett viktigt tillägg att ha för att rulla mot överläppen meddelst pekfingret.  Som sexåring var jag väl medveten om att det var detta pillande från vaddtäcket skulle avslöja mig, men en last är en last.

Nåväl, livet gick vidare, det var tid att börja kindergarten. Det var en stor sak för oss som hade mödrarna hemma hela dagarna. Min lekkamrat Eva som bodde tvärsöver svalen på samma våning som vi, hade en förvärvsarbetande mamma. Jisses så fint, först en mamma som arbetade, och så hette hon mamma, inte mor som vi andra vanliga ungar hade. Eva hade stunder då hon varit ensam, utan sin mamma, men för mig, att lämna sin mor var det något nytt och svårt.

Nu började jag ifrågasättas som människa också. Man hade undersökningar om ditt och om datt. Femtitalet förde med sig att statistik på allt skulle göras. Man hade mantalsskrivningar vartannat år. En flersidig blankett om våra bostadsförhållanden skulle fyllas i, hur många vi var i lägenheten, allas födelsedatum, om någon arbetade  och i så fall med vad. Jag tror att blanketten ändrade formulering mellan varven så att man på detta viset kunde följa folkets ändrade vanor. Denna mantalsskrivning fortsatte länge för jag vet att jag fyllt i den som vuxen, där jag vet att jag redovisat mina barn. Nåväl, i kindergarten ville man också ha sin redovisning av vad jag var för en unge. Minns inte hur blanketten dök upp hos mor men jag minns då hon satt och fyllde i ett formulär. Det kändes onekligen lite speciellt att någon var så intresserad av lilla mig, enbart mig, så att det tryckts upp en blankett. Mor hummade, mumlade och fyllde i så gott hon kunde. Plötsligt stelnade hon till!  -Suger barnet på tummen, frågade hon där hon läste innantill ur formuläret. -HJÄLP, nu var jag avslöjad inför hela världen!! Vad göra?

Mor gav mig en lång blick, förklarade att man skulle komma igen med ett sådant formulär en gång varje termin. Hon gav mig en chans att slippa denna fruktansvärda skam som följde om jag avslöjades som tumsugare. Om jag släppte tummen NU och för alltid skulle hon skriva att jag inte nyttjade denna skamliga last. Minns att jag tvekade, alltså förstod jag på något vis att detta löfte innebar svåra stunder, men till slut nickade jag och hon fyllde i att jag inte sög på tummen. Men om hon en enda gång kom på mig med det skulle hon skriva i nästa enkät att jag var en hängiven tumsugare, att hon missat den frågan förra gången. Fjärilar i magen, oro bak bröstbenet följde, men jag kan inte minnas att jag bröt löftet.

Något mer frågeformulär dök aldrig upp, men mors vaddtäcken fick en längre livslängd.

Here’s the English text

How do you succeed in changing a very well ingrained habit, completely changing your lifestyle?? Everyone has thought, with a heavy sigh, – tomorrow, tomorrow I won’t do it anymore – or tomorrow I will do so and so, instead of doing it like now. I know all too well when I quit smoking ten (by now twentifive) years ago how I suddenly realised that I had stopped smoking for many hours, the longest as has happened since I got into this most idiotic habit in my early youth. Life gave me a chance to continue this smoking cessation if I just wanted to take it. Thankfully, I succeeded, despite many temptations and sometimes a very strong urge to smoke.

However, it was not the first time in my life that I was exposed to such a difficult ordeal. I grew up in the era of quilts. In my childhood we had beautiful burgundy heavy covers on our beds. The beds were made with white mangled linen sheets, the top sheet with a wide middle lace and sometimes also with an embroidered monogram. The pillow case with the same lace and monogram, this was stamped into the cheek when you got up in the morning so everybody knew you were a Jönsson child.

I was a thumb sucker, sucked on my thumb when I went to bed. Sneaked about it, though, because my brothers laughed at me, mother admonished me to stop this habit, and father looked at me a little sadly. So it was when I turned my back on the family that habit was used. At the same time, you could poke out a small, tiny wad from the worn edge of the wad. They were often worn at the foot and opposite ends so you could access the wadding there, and if they weren’t worn enough you could always help a little with the wear. The tusks were an important addition to have for rolling against the upper lip with the a finger.  As a six-year-old, I was well aware that it was this fumbling from the wadding that would expose me, but a vice is a vice.

Well, life went on, it was time to start kindergarten. It was a big deal for us who had the mothers at home all day. My playmate Eva, who lived across the balcony on the same floor as us, had a gainfully employed mother. Jeez, so nice, first a mother who worked, and then she was called mom, not mother like us other ordinary kids. Eva had moments when she was alone, without her mom, but for me, leaving my mother was something new and difficult.

Now I began to question myself as a person too. There were surveys about this and that. The 1950s brought with it the need for statistics on everything. They had census records every two years. A multi-page form about our living conditions had to be filled out, how many of us were in the apartment, everyone’s date of birth, if anyone worked and if so with what. I think the form changed wording between rounds so Because of it you could follow the people’s changed habits. This list writing went on for a long time because I know I filled it in as an adult, where I know I reported my children. Well, in kindergarten they also wanted their account of what kind of kid I was. I don’t remember how the form appeared at mother’s, but I remember when she sat and filled in a form. It certainly felt a little special, someone was so interested in little me, only me, when a form was printed. Mother hummed, mumbled and filled in the best she could. Suddenly she froze!  – Does the child suck the thumb, she asked as she read the inside of the form. -HELP, now I was exposed to the whole world!! What to do?

Mother gave me a long look, explained that it would come back with such a form once every semester. She gave me a chance to escape this terrible shame that would follow if I was exposed as a thumbsucker. If I released my thumbsucking NOW and forever she would write that I didn’t use this shameful vice. I remember that I hesitated, so I somehow understood that this promise meant difficult moments, but in the end I nodded and she filled in that I didn’t suck my thumb. But if she ever caught me with it once, she would write in the next questionnaire that I was a dedicated thumb sucker, that she missed that question last time. Butterflies in the stomach, worry behind the sternum followed, but I can’t remember breaking the promise.

No more questionnaires ever appeared, but Mother’s quilt was given a longer life.