Ska man behöva anmäla sig och gå och träna på Soma Kalon för att fixa att få ut tandkräm ur en tub? Plötsligt stod jag där framför handfatet, tittade på den gamla käringen som brukar göra mej sällskap då jag ska borsta tänderna. Förvånat höjde vi ögonbrynen och undrade, var kom den frågan ifrån. Klart och tydligt hörde jag mina kära bröders röster i minnet som frågade om jag behövde gå och träna. Denna fråga hörde jag ofta då vi växte upp. Att jag behövde träna på Soma Kalon. De uttalade det väldigt exotiskt Zoooma Kaloon. Det är nog minst sextio år sedan jag hörde någon säga det senast. Men då sa de det ofta, kivades med mej att jag var svag och fjuttig. Syskongnabb. 

Tandkrämen i tuben hade varit svår att krama ut hela tiden, och då snålkärringen valde ekonomituben blev det svårare dag för dag att krama ur innehållet. Jag vet inte om allt beror på min åldrande nedsättning av krafter eller om innehållet i tuben med sitt åldrande blir mer trögflytande. Ja till och med övergår i ett tillstånd av besvärlig gjutmassa nästan som stearin. Man får vara tacksam att det inte ”brinner inne” som cement. Då hade all den vinst med ekonomituben fruset in. Jag la tandborsten ”på rygg” för att klämma ut kräm på borsten. Den kullrade runt! Inte låg den snällt kvar som jag tänkt, nej den har ingen plan rygg. Slutligen lyckades jag applicera lite tandkräm på borsten och böjde mig fram och jag fick mitt kvällsgöra gjort. Kväll och kväll, faktum var att klockan hade passerat 01.00 på natten. Men min mor lever inte längre så jag bestämmer själv när jag ska gå och lägga mig! 

Plötsligt dök det där uttrycket upp i skallen igen – Soma Kalon. Och där jag stod började jag skratta. Tur att ingen hörde mej. Så sent på natten – och stå och skratta för sej själv! Gubben min har tagit av sina hörapparater och kan inte uppfatta vad hans tokiga hustru sysslar med, långt mindre höra hennes gapskratt! Klockan – långt efter midnatt! Men det där namnet Soma Kalon, vad var det för någonting? Vad var det mina bröder talat om då de rekommenderat mej att gå till Soma Kalon. Jag kunde tydligt frammana deras skånska helsingborgsdialekt, brorsornas, då de retades med lillasyster. På den tiden fanns inte Google och jag fick nöja mej med deras förklaring att dit skickade man ”svaga individer”. Vidare utveckling av vad de menade med svaga individer bad jag aldrig få. Förmodligen insåg jag att jag bara hade gett dem mer bränsle till sitt syskongnabb. Men nuförtiden kan man googla på snart sagt allting. Så trots den sena timmen efter tandborstningen, tassade jag ut i vardagsrummet och öppnade upp datorn igen för att googla ”Soma Kalon”.  

Hur kan ett minne bara dyka upp så klart i skallen på en, efter mer än sextio år? Är det sådant man talar om då man ”går i barndom”? Jisses vad jag ska få nytt material till mitt pladder här då! Men det fanns artiklar som förklarade att Soma Kalon var et tidigt ”gym” med framförallt inriktning på styrketräning. Jag läste inte så ingående men fick ändå ett litet hum om vad detta Soma Kalon var. Så kära bröder, trots att ni lämnat jordelivet, lever ni kvar på ert lilla sätt. Retandet ni presterade ligger kvar i mitt minne. Och mina tankar snurrade vidare på temat. Det var någon som ville ha en kvart om dagen, Arne Tammer hette han visst, som annonserade i många tidningar. Han var kroppsbyggare han också, men hans friskvårds-tänk hade flera vinklingar. 

Jag bestämde mej för att köpa en mindre krävande tandkräm. Har aldrig besökt ett gym och kommer förmodligen inte att göra det heller. Så till sängs och sluta älta gamla minnen! 

Mina försök att hålla igång kondition och leder blir med promenader. Det får räcka. Nu har cyklarna stallats in för vintern. Sista såret från vurporna är snart läkt. Nu får det bli apostlahästarna som gäller. 

Idag blev det en promenad bort till Sofiero. Först hade jag som förslag att bara ta en vända runt koloniområdet. Då kan man gå som man är. Behöver inte släppa mysbyxorna. Men maken ville att vi skulle traska genom gamla hospitalområdet och bort till det kungliga slottet. Det är inte kungligt längre, har blivit kommunalt. Så nu är jag delägare i detta slott som i alla fall är ett slott, även kommunalt. Okej, suckade jag. Hade tänk att vara lat med att klä mej anständigt. Men då vi går bort till Sofiero tar vi bussen hem. Och åka buss med mysbyxor…. Nej där går gränsen. Men det är hög tid att ha mössa och vantar med i ryggsäcken för de dagar det blåser vill inte mina öron vara bara. Och om man går med stavar kan man behöva vantar också. Man kan inte stoppa händerna i jackfickorna då man har stavar, då spretar de ut och hindrar att man har sällskap med någon. 

Promenaden känns som om den är lite rejälare än den som bara går runt kvarteret, så det är bra att han lockar mig med ut. Och då vi kom hem idag smakade kaffe med äppelpaj extra gott. Som om vi belönade oss efter vandringen. Vi har fått äpplen av grannarna mittemot vid ett flertal gånger i höst. Och vi kan frossa i äppelkakor/pajer. Det är bara att tacka och ta emot som det brukar sägas.