Som den kalenderbitare jag är har jag rabblat dessa dagar som passerat senaste månaden. Slut på rötmånaden, höstdagjämningen och mikaelimäss. En bekant mumlade att det är kanelbullens dag på fredag, då jag sa att vi har brittsommardagen nästa måndag. Kanelbullar är inte mina favoriter så den dagen har jag visserligen memorerat, men den är inte en riktig dag för mej. Nu är det inte så viktigt med almanackan längre, men jag kan inte sudda ut det ur skallen dessa data som jag lagrat i hela mitt liv. Vi har noterat att flyttfåglarna är på gång mot sina vintervisten. Jag tror de styrs inte av någon almanacka utan kör efter ljustimmar per dag. Kanske också av mattillgången.
Ibland kommer vi på oss själv att vi sitter och pratar om fåglar och vädret. Leende påpekar vi detta för varandra. Detta med fåglar och vädret. Det betyder att vi hamnat i en slentrian, vardagen har gått i stå och vårt samtal rör sig bara om detta, fåglar och vädret. Vi bör rycka upp oss lite och se om vi kan hitta på något nytt intressant.
Nu blev det almanackan som styrde lite vad vi skulle hitta på. Hösten är ju ”krypa inomhus-tid”. Med en bra bok. Kanske ett nytt handarbete. Vi spelar bridge 2 dagar i veckan. Men sedan, vad göra sedan? Sommarens resor är avklarade. Först sommarbiljetten Skåne runt i två månader, då vi for som globetrotters fast bara i Skåne. Men om man tänker sig en jordglob med Skåne på, enbart Skåne så är vi sådana resenärer. Fast vi avslutade sommarresorna med en tur upp till stugan i Lappland i några veckor.
Vi var ner och tog ett dopp i Öresund två dagar före höstdagjämningen. En mycket ovanlig företeelse för vår del att bada i havet. Inget vi varit särskilt roade av någonsin tidigare. Men det blev så lång eftersommar med varmt väder och badtemperaturen var tilltalande även för en badkruka som jag. Och så detta att få ha det som ett memorandum i mitt eviga datumfixerande.
Vi drog till Göteborg och bokmässan sista helgen i september. Mässan var en upplevelse. Huvudet surrade av allt ljud, fötterna var två nummer större och kändes tydligt. Det sägs att hälsan tiger still, men fötterna skrek ut sin plåga efter att ha traskat omkring i timmar på mässan. Nu hade vi köpt biljetter för två dagar så vi kunde ransonera lite på allt vad vi ville titta och lyssna på.
Övernattning i Trollhättan var perfekt, vi fick se en del av den lilla staden också. Och efter mässan på lördagseftermiddagen passade vi på att åka spårvagn. Och då vi hade biljetter så vi kunde åka runt i länet i dagarna tre så åkte vi runt och tittade på Göteborg. Något som våra fötter var tacksamma för.
Dag två på mässan hade vi vår lilla resväska med för vi åkte inte tillbaks till Trollhättan den dagen. Tänkte be att få den förvarad i garderoben. Kostade trettio kronor för hela vårt besök den dagen. På station fanns det förvaringsboxar som tickade som en taxitaxameter. 29:- per timme! På mässan innebar det att vi blev avvisiterade som den värsta säkerhetskontroll på flygplatserna. Och givetvis fann kontrollanterna den lilla flaskan med vitvin som vi hade haft med som färdkost. Och som blivit ”över”. Vi blev kommenderade att avlämna den i den låda under bordet där visiteringen ägde rum. Då vi senare lämnade mässområdet fick vi själv hämta flaskan. Det var en sådan söt liten halvpava. Och inte förrän vi var på väg bort mot spårvagnen insåg vi att ingen hade någon koll på vad vi ställde ner i lådan, långt mindre vad vi hämtade ut. Så idiotiskt att inte ta den största eller intressantaste flaskan! Istället traskade vi hemåt med vår lilla billiga halvflaska. Vojne vojne, vad dum man är ibland.
På tåget ner mot Skåne senare lördagkväll, var där många resenärer som liksom vi kom från bokmässan. Det talades boktitlar och författare runt om oss hela tiden. Man fick nya tips även på tåget. Så trots att jag lagt in minst ett dussin nya böcker på min ”att-läsa-lista” då vi var på bokmässan, fick jag fler titlar av våra medpassagerare. Oj vad det pratades böcker. Även om jag bara läser den lättare sortens litteratur, det som förr benämndes som kiosklitteratur, fann jag ett par nya författare med mer allvarligt och även dokumentärt innehåll.
En författare fann vi då våra fötter började att protestera och vi letade någonstans att sitta en stund. På mässan är där massvis med små estrader där man presenterar författare och intervjuar dem. Det är möblerat för åhörare med stolar framför. Här hamnade vi ett antal gånger utan att veta vad som skulle presenteras på just den estraden och när. Bara doppa rumpan och vila en stund. Plötsligt satt vi som förstummade och följde samtal och intervjuer som vi inte vetat om, om det inte varit för våra fötter sagt till. Då jag läser mina böcker via ljudböcker så kan jag kolla genast om just den eller den boken finns inläst hos den tjänst jag streamar från. Nuförtiden verkar det vara så att man försöker ge ut det mesta i både analog och digital form. Det är jag tacksam för, då mina ögon inte tillåter mej att klara av en längre text. Men det innebär också att jag bär med mej ett helt bibliotek i fickan. Bara att leta efter titeln på en bok, eller författare, markera boken som sparad och jag har den liggande till dess jag sitter hemma med mitt sticke och vill lyssna på en ny bok. Från början kände jag mig ha-galen då jag memorerade alla titlar jag fick ögonen på. Men i avtalet jag har med min streamingtjänst betalar jag för 100 timmars läsning per månad. Tänk er! Det är tre timmar per dag, minst. Med bridgespel online och TV-tittande räcker inte dygnet till om jag ska läsa mer. Så hur många titlar jag har på min ”to-read-list” i appen spelar ingen roll. Jag kan ändå inte ha en bok i vardera örat. Jag kan inte heller titta på TV eller spela bridge med en bok som läses i öronen. Man brukar säga att kvinnor kan göra två saker samtidigt. Men det gäller nog bara upp till en viss ålder. Sedan får man göra en sak åt gången.
I morgon ska jag åka ner till Landskrona där jag hittat en butik som har de sorters garn jag vill använda då jag stickar. Nuförtiden finns det lätt tillgängligt att handla på nätet men jag har svårt att både se färgerna och avgöra om de passar ihop. Det mesta jag stickar är mönstrat med flera garnfärger. Då får maken följa med som hjälp att se färgerna, något han gör ytterst motvilligt. Men för husfridens skull…..
.
Margareta
Det gäller att passa på när både börs och kropp fungerar.