Mina senaste blåmärken och skavsår börjar blekna och läka ihop. Men senaste veckan har jag varit lite halt och lytt. Efter några små incidenter efter senaste helgens cykelutflykt. Men inget ont utan att det har något gott med sig, brukar man ju säga. Om inget annat blev det ett samtalsämne då vi hade fikarast på bridgen häromdagen. En av våra medspelare berättade hur hon lärt sig cykla. Och hur ont hon hade haft de första veckorna efter diverse vurpor. Detta kom upp som ett naturligt ämne då jag nämnde att jag var lite öm här och där. Att jag trots dessa säkerhetsrutiner som följer cyklandet nuförtiden med hjälm, så sitter hjälmen inte över knäna. Och skrubbade knän är troligen det man minns bäst efter sin tid som nybörjare i cyklingskonsten. Själv minns jag tydligt taggarna som mor fick hjälpa mig med sanering av, då min första cykelfärd slutade i en taggig jävla häck. Hur kan man nu plantera sådana taggiga jävla häckar längs en väg där förmodligen barn ska lära sig cykla? 

Jag hade fått en cykel, ett arvegods efter mina bröder. Visserligen hade det första tiden varit en pojkcykel, men far hade en dag fått syn på en liten påg som glatt visslade runt på en flickcykel. Far stannade pågen och frågade lite om hans cykel och varför han hade en flickcykel. I början av 50-talet var det onekligen lite genant att ha ”fel” sorts cykel, men han hade äldre systrar som växt ur sin cykel och pågen stod där med denna tösa-cykel! Inte låter man världen stanna av för detta. Då far blev klar över att ett byte kunde vara till fördel för båda parter, bad han att få tala med pågens mor. Och jodå, inga bekymmer. Plötsligt hade jag blivit ägare till en ”redig” cykel, denna tösa-cykel.

Jag hade under tiden med pojkcykeln inte avancerat som cyklist på grund av att det var svårt att kliva av och på. Min höjd över havet var inte tillräcklig för att äntra hojen utan att den välte ganska ofta, men nu kom far hem med en som man kunde hantera mycket lättare. I alla fall vad det gällde av- och på-stigning. Nu gällde det bara att hitta styrfart och framförallt hur man bromsade fordonet. Det var i samband med detta med bromsningen, i alla fall avsaknaden av den konsten som jag hamnade inne i den där taggiga jävla häcken! Men skam den som ger sig. Upp i sadeln igen som en tapper cowboy, och vidare i livet. 

Sommaren då lillasyster och jag var på sommarkollo, fick vi ett brev från mor där hon skrev att det väntade en överraskning för oss då vi kom hem. Oj, vad nyfikna vi blev. Vi spekulerade om allt möjligt som vår fantasi kunde uppbringa. Ett nytt småsyskon? Hade mor och far målat om i lägenheten? Hade vi fått nya cyklar, lillasyster ägde ingen egen och den som fanns var ju trots allt min. Vad bestod överraskningen i? Nya hojar stod överst på listan, nya syskon var inte ens något önskvärt. 

Då sommarkollo var slut reste vi hem med stora förväntningar. Trots att sommaren led mot sitt slut och skolan stod runt hörnet. Men några veckor kvarstod innan skolan började. Och på gården stod min ”gamla” cykel nymålad och fräsch. Var det överraskningen? En nymålad hoj? Som jag trots allt fick dela med lillasyster? Nog hade vi ställt förväntningarna högre. Det var nästan så det där småsyskonet lät lite halvintressant. 

Jag kan än idag känna lite av den besvikelse som dök upp inombords. ”Bortskämda ungar”, kunde jag tydligt höra mina föräldrar säga om jag yppade vad besviken jag var. Men samtidigt såg jag deras stolta miner, vad det nu var att vara så stolt över. Lite målarfärg? Lillasyster tyckte cykeln var snygg. Men hon hade ju aldrig haft mer än halvparten i fordonet, så för hennes del var det bara positivt. På den tiden använde man inte uttrycket win-win, men för hennes del var det ju så.

Då vi stått och inte beundrat, men väl skådat hojen en stund, ledde mor fram en annan cykel. Modellen större än den jag delat med syster några år, den som blivit finare med målningen. Stum stod jag och tittade på den mor ledde fram, den lätt skamfilade cykeln var alltså den jag skulle ha i framtiden! Inte dela med någon. Bara min egen! Den var inte blank och nymålad, men den var MIN. Och den var lite mer tonårscykel. Lite mer trafikfordon än den lilla som systern fick som sin egen. 

Nu kunde vi komma lite längre då vi var ut och lekte. Vi kunde cykla till kolonin. Vår värld vidgades. Och givetvis blev det cyklande den sommaren. Både bittida och sent. Så fort man gick utomhus så var cykeln i bruk. Det enda jag kan minnas att man fortfarande använde apostlahästarna till, var när vi traskade ner till Fria bad och badade. Lite ängslig var man att cykeln skulle bli stulen var man allt, så den fick inte följa med till stranden. Att förvara en cykelnyckel var inte lätt då man hade badkläder och ombyte att hantera. Och man åkte inte ner för Halalid, för att sedan kämpa upp med hojen i den brantbacken. Bättre att gå till badet. Men kolonin blev mer besökt nu då man kunde cykla dit. Förut var man beroende av att en av föräldrarna också skulle dit, då vi inte kunde vara två på en cykel. Inte vi barn. 

En dag hade vi tillbringat hela lördagen i kolonin. Mor och far hade åkt hem tidigare på eftermiddagen för de skulle ha ”främmande” på kvällen. Visserligen var de inte så främmande för oss, men ordet ”gäster” fanns inte i vårt språk på den tiden. Det var bara malliga stockholmare som hade gäster. Vi töser hade fått lov att bli kvar i kolonin ytterligare några timmar. Med oss var även min kusin Ingrid. Det var vanligt att hon var tillsammans med oss. Ensambarn som hon var. 

Jag minns inte vad klockan blev men då solen började dala var det hög tid att cykla hemåt. Det blev lite kyligare och man kände att hösten började närma sig. Vi låste stugan och gav oss iväg hemåt. Det var lite spännande, vi var ju inte så gamla. Kusin 12 jag 11 och lillasyster 8 år gamla.

Biltrafiken var minimal på denna tid och vi cyklade på gatorna. Jag vet inte om man uppfunnet cykelbanor ännu. Det var fortfarande ljust ute. Men det hade regnat lite under eftermiddagen och det molniga vädret gjorde att man började ana skymningen. Jag hade lillasyster och kusin framför mig, de körde i ”bredd”. Jag ropade att de inte fick köra i bredd om det kom någon bil, men trafiken var mycket gles. Plötsligt vinglade någon av dem till lite och de stötte ihop med framhjulen. Lillasyster föll baklänges ner på asfalten. Det hördes en duns då hon landade med huvudet mot kantstenen. Och hon blev liggande! Inte ett ljud hördes från henne. Jag klev fram och försökte se hur det var med henne. Där låg hon, avsvimmad. Precis bredvid var det en vattenpöl som jag försökte ta lite vatten ur och ösa på hennes panna. Det visste jag skulle vara effektivt mot svimning. Plötsligt kom ett par ut från huset precis där vi hade hamnat. De frågade hur det gått. Jag svarade att det var nog inte så farligt, hon vaknar nog snart. Strax efter dök det upp en taxibil. Han stannade och frågade om vi ville ha transport till lasarettet. Jag svarade att jag inte kunde komma hem utan lillasyster. Genom årens lopp hade jag lärt att det var mitt ansvar att ”passa” lillasyster! Så till något lasarett var inte möjligt! Chauffören upplyste mig om att han hade en beställd körning och han fick BARA avbryta för eventuell sjuktransport, så hem kunde han inte köra oss. Bara till lasarettet, sa han och for vidare. Efter några minuter stannade en Volkswagen, en privatbilist som även han, erbjöd transport till lasarettet. Men nu började lillasyster gny lite och jag förklarade att jag skulle ha med henne hem till varje pris. Då tog mannen, med min hjälp och ledde in henne i sin bil. Cyklarna tog paret som bodde i huset hand om.  

Väl hemma fick mannen hjälpa oss att få upp lillasyster till tredje våningen, hon medverkade lite men det var en mycket ”slö” tös vi hjälptes åt att få hem till mor och far. Föräldrarna öppnade då vi ringt på dörrklockan, de fick en liten sammanfattning vad som hänt och de tog hand om lillasyster. Bäddade ner henne i en säg och återvände till sitt sällskap. De hade ju främmande! Själv slappnade jag av något. Nu kändes det som jag inte ensam bar ansvaret för lillasyster. Hon somnade genast då de lagt henne i säng, och jag stannade i rummet med en bok. Det dröjde inte länge förrän hon började kräkas, hela sängen full och trots det var hon fortfarande sovande…. Jag smög ut till mor och berättade. Och i det ögonblicket insåg mina föräldrar att hon behövde till lasarettet. En ambulans rekvirerades och båda mina föräldrar for med ambulansen. Gästerna fick själv avsluta samkvämet och mina 2 bröder fick ta sig an upprymningen efter besökarna. Efter några timmar ringde telefon och Stig som svarade fick veta att lillasyster transporterades till Lund för en operation. Båda mina föräldrar följde med. Timmarna gick och hela världen stod stilla. Radion var tyst och samtal mellan oss syskon var väldigt krystade. Jag minns att storebror sa till mig att gå till sängs men ingen av oss kom oss för att göra nånting. Då de sista resterna efter främmatfolket och samkvämet var upprymt satt vi bara och hörde klockans tickande. Jag satt och väntade på utskällningen som jag skulle få då jag inte ”passat” syster tillräckligt, utan utsatt henne för detta som skett. Vid 5-tiden på morgonen kommenderade Stig mig till sängs. Det var första gången jag vakat mig igenom en hel natt. Men jag gick till sängs.

Påföljande dag kom föräldrarna hem trötta och förtvivlade. Men läget för lillasyster var inte livshotande längre. I Lund på neurologen hade man öppnat upp och tappat ut blod som ansamlats runt hjärnan, flera blodutgjutningar. Jag var fortfarande beredd på de bannor jag skulle få, men inte ett ljud de sa om någonting sådant. Men då de bad mig berätta vad som hänt, såg jag de blickar som utväxlades dem emellan då jag berättade om taxichauffören. Och om de par som bodde i huset där det hände. Långt senare, i vuxen ålder har jag förstått att de tyckte att de som vuxna människor borde tagit över och bara skickat in syster till lasarettet och inte låtit mig styra med min envishet. En elvaårsunge ska inte vara den som tar ansvaret i en sådan situation. 

Efter denna olyckshändelse var jag inte lika hängiven cyklist längre. Lillasyster kom så småningom hem men även hon tog det lite lugnt med cyklandet. 

I vuxen ålder har jag cyklat lite då och då, men inga längre resor. Min senaste hoj köpte jag i mars 1989 och den är absolut inte uppsliten. Men vi köpte en elcykel då bara en av oss tog med vår cykel då vi flyttade till stan. Maken är mycket bättre med balansen och han vurpar inte så han får ha elcykeln. Dock skulle jag i söndags prova den igen. Har varit sur på den hojen då den sist kastade av mig ner i ett dike. Läkte på någon vecka den gången. Inte i samma dike denna gång men den styrde ner mig bredvid cykelbanan. Ett litet skrapsår men inte mer. Tills vi kom in i bebyggda trakter. Jag klev av cykeln, ledde den över gatan där det är ganska mycket biltrafik. In mellan villorna, på den lugna gatan. Då jag skulle kliva på och starta fick jag inte upp styrfart och ekipaget välte över mig. Knäna blev rejält skrapade och jag fick styrstången hårt uppkörd mellan nyckelbenet och örat. Nu torsdag börjar jag klara av att linka fram riktigt bra utan smärtstillande.