Nu flyger vi

Var är vi nu och reser? Jo efter sommarens eskapader beslöt vi oss för en tripp upp till stugan i Lappland. Men resan med bil som vi farit så många gånger får vara färdig för vår del. Det är alldeles för långa avstånd för våra gamla kroppar och sinnen. Det fick bli en flygresa till Umeå där vi kunde få tag på en bil till överkomlig hyreskostnad. 

Fy fy för flyg, tänker många och onekligen känns det lite skämmigt att två vuxna människor inte tänker mer miljövänligt. Jag är medveten om vad vi slösar med vår värld. Men det är inte oftare att vi tar iväg med flyg än att det är svårt med alla dessa nymodigheter som dyker upp i samband med sådant resande. De tåg och bussar som vi nyttjat flitigt de senaste somrarna i Skåne kan vi riktigt bra både vad det gäller olika linjer och deras linjenummer. Vi vet hyfsat när nästa avgår om vi skulle missa tidsmässigt vid buss- eller tågbyte. Men flyget, det är som om det är nyuppfunnet allting runt det. 

Först söker man biljetter på nätet, reserverar och betalar utan att man har någon mänsklig kontakt. Biljetterna kommer via mail och man kan antingen ha dem kvar i sin brevlåda i mobilen eller som vi gör, skriva ut dem på papper. Det är liksom lite mer ”på riktigt” anser vi om vi har dem på pränt på ett papper, dit vi kan gå och enkelt kolla avgångs- och ankomst-tider. Dessa operationer gör jag inte utan att ha sonen med på telefon eller via SMS. Lugnande lotsar han mig genom sida för sida och slutligen gratulerar mig att jag genomfört denna krångliga procedur alldeles själv. 

Kontakten med firman vi hyr bil hos, skötte jag faktiskt själv. De hade en gammaldags kundservice där man möttes av en kvinna som lyssnade på mina önskemål. Alltså en riktig vettig kontakt. Inga ängsliga knapptryck som man sällan törs lita på. Det var visserligen flera veckor, ja till och med cirka två månader tills vi skulle dyka upp i Norrland, men jag ville ha klart med logistiken. Att vara ute i god tid är viktigt för min del. Ska man ge sig iväg, två gamlingar som vi, vill vi ha allt tryggt nedskrivet på papper, restider vart vi vänder oss med våra önskemål om kommunikation o.s.v. En glad norrländska garanterade oss att det skulle finnas en bil att avhämta ankomstdagen då vårt flyg landade. Jag blev ombedd att ringa några dagar före vår ankomst för att checka upp att allt fungerade för oss båda. En sak som man inte bör ta för givet i tider som dessa. Levde vi fortfarande, fanns firman kvar? Allt kan hända. 

Tre dagar innan avresa ringde jag bilfirman och fick tala med samma dam som tidigare. Nu hade det uppstått problem, som hon inte tänkt på vid vår tidigare kontakt. De hade sommartidsöppet på firman, vilket innebar att de stänger klockan 17.00. Men vårt plan landar inte förrän 17.30! Jaha, vad göra? Kvinnan i kundtjänst startade sin semester samma dag som vi anlände Norrland så även om hon var vänligheten personifierad, borde vi inte fjäska och lirka med henne. Men hon bad om några timmars respit för ”att tänka”. Bad mig återkomma senare samma dag. 

Nu har jag inte tålamod att bara sitta och vänta några timmar på att andra ska lösa mina bekymmer. Telefonerade till makens systerdotter för att höra var hon hade sina ”småjäntor” som i skrivande stund börjar närma sig 30 år. En av dem befann sig i Umeå, och ett SMS till henne blev mycket positivt. Om allt var okej för bilfirman att en ortens kvinna hämtade en bil till oss så fixade denna släkting det för oss. Jag återvände efter den stipulerade ”tänk-tiden”, för att mötas av en kvinna som glatt berättade att hon löst problemet för oss, genom att avbryta sin semester för några timmar och möta oss på flygplatsen med bilen! Jag kontrade med att jag inte suttit ”göralös” utan fått en bilhämtare om det lät sig göras. Det var inga problem för dem. Så lill-jäntan fick ett SMS att hon kunde ta sig till firman måndag och hämta en bil till oss. 

Denna kommunikation sköttes mycket via telefon, men jag kunde inte låta bli att glädjas över tekniken som låg till grund för dessa kontakter. Men de kontakter vi hade med flygbolaget var mycket mer opersonliga. Söndagseftermiddag pep min mobiltelefon att jag hade post. Jag kollade och det var ett besked att jag kunde checka in på flyget från och med nu! Vadå checka in? Jag satt ju kvar hemma i soffan och skulle inte iväg förrän dagen därpå. Lite ängsligt sms-ade jag sonen och frågade om det är så det går till nuförtiden? Att man checkar in från soffhörnet någon dag i förväg? Om planet störtar och jag har försovit mej, räknas jag till de omkomna eller väntar planet på mig tills jag dyker upp? Har den moderna tekniken tagit med sådana eventualiteter i beräkningen? Jag fegade några timmar, då det dök upp ett nytt mail som sade att det det gick att checka in nu. Jaså, tekniken hade koll på om man var på alerten efter två timmar, och om vi inte checkat in påminde oss om detta. Men nej, detta var en ny incheckning för flyget mellan Stockholm och Umeå. Fascinerade satt vi och tittade på maskinerna som skötte om vår resa. Slutligen bestämde jag mig för att försöka, men fegt gav jag maken i uppdrag att ta hand om det. Han har mycket mer tålamod att sitta och skärskåda varje text, fundera vad det kan betyda. Efter några minuter kom han och visade att vi hade våra boarding-card i respektive mobiler. Jaha, det verkade ju enkelt. Men jag bad inte om vidare beskrivning hur han gjort. Det hade tagit längre tid att berätta och lyssna på, än det tog för honom att fixa det. Inte utan att jag funderade om all personal var ”bortsparad” med denna moderna teknik. Fanns det kabinpersonal på flyget? Och framförallt, FANNS DET PILOTER ombord, eller sköttes det via nätet det också? 

Skjuts till flyget hade sonen lovat oss, och han kände nog av vår illa dolda ängslan då vi lätt gnällande frågade om han trodde vi betalt för extrabagaget både tur och retur. Leende sa han att han skulle följa med in och göra den incheckningen av väskan som vi fick skicka med som incheckat. Vi stod vid de maskineri där vi lärt oss sedan tidigare resor att man gör sin incheckning, skrev in de koder vi fått och ut kom en rejäl remsa som klistrades på väskhandtaget. Sonen frågade om vi ville ha våra boardingkort i pappersvarianten också? Oh ja! Givetvis! Två stycken passerkort spottades ut av maskinen och vi började känna oss smått bekväma. Sonen blev ivägskickad med löfte från oss att vi skulle NOG klara av resten själv. 

En snabb koll med maken, har vi läget under kontroll? Ja det trodde vi. Traskade bort mot säkerhetskontrollen, öppnade våra kabinväskor och fiskade fram necessären. Vidare mot den grind där man var tvungen att scanna sitt boardingkort för att passera in. Jag slank in efter att noga studerat vilket håll man skulle vända QR-koden då medpassageraren framför mig världsvant tog sig förbi det hindret. Stolt sneglade jag bakåt mot maken som stod och kämpade med sitt kort. Ingen succé! Jag stannade och inväntade honom, men såg bara en frustrerad man som kämpade med att försöka vända papperet på rätt håll. Visst lät han lite irriterad av att inte klara en så enkel operation som att hålla en papperslapp på rätt håll. Han stod lite frågande hur jag kommit in, han hade fått kortet med mitt namn på! Lite oförstående tittade vi på varandra, jag hade ett kort med mitt namn på också! Hade vi råkat ut för en maskin som gjorde fel? Eller var det sonen som klickat fel då han fixade det till oss. Maken läste än en gång vad som stod på hans kort, och det visade sig att det var mitt kort för boarding i Stockholm för vidare flyg till Umeå. Sonen hade varit nöjd med två kort, inte tänkt på att vi behövde två per man. 

Slutligen uppmanade jag honom att ta fram sin mobil och öppna sitt boarding card i den, och med en fnysning över min engelskspråkiga konversation visade han att han trots allt förstod min utrikiska. Aj aj, inga familjekonflikter på var sin sida om denna grind som bara kunde styras elektroniskt.  Mobilen grävdes fram ur hans ficka, leta upp den plats i mobilen där han hade sitt kort, lade an mot läsare och voilà! Nu öppnade sig grinden och han kunde snabbt komma över på min sida. En sak som jag blev vis var, att runt säkerheten fanns all personal precis som tidigare, om inte fler. Men helt noviser var vi inte. Upp med elektronisk utrustning i en back som går genom en röntgenapparat. Öppna necessären och vid en förfrågan om vätskor i bagaget säga nej. Säkerhetskontrollanten (de har falkögon) såg min lilla minitvålpump med cirka en matsked tvålrester och fiskade upp den och stoppade i en zip-plastpåse. Ursäkta mej, jag fattade aldrig vari den risken bestod. Min elektroniska klocka fick också en åktur i en plastback, tillsammans med min mobil och iPad. Fick en extra kontroll då jag skulle passera bågen med personkontroll. Jag blev slumpvis utvald att bli ”lyst” både här och där, men godkändes tydligen. Snabbt bort mot mina ägodelar som passerat deras röntgen, packade ihop dem och kollade hur det gick för maken. Han stod strax före bågen med ett stadigt nyp i sina byxor. Livremmen var i en plastback för röntgenresan. Mobil klocka och hans iPad likaså. Nu återstod bara att få honom förbi bågen. Piiiiip lät det i lokalen då han skulle passera. Ja ja, nycklarna också, gubbe lille. Upp med dem och bort i en plastback. Prova igen…. Piiiip! Vad var det nu då? Halsbandet runt halsen med kedja i stål, det som berättar att han har en blodförtunnande medicin. Av med den och ner i en plastback. In genom bågen igen och…..piiiip! Med en suck frågade kvinnan som skötte den kontrollen om han hade mer metall på dig. Nej det tror jag inte, sa maken och slog ett slag mot varje ficka i sina byxor. Men javisst ja, jag har en enhet till, mina ”vid behovsmediciner” i en gammal Läkerol-ask i metall. En ny plastback blev framtagen och han ombads att tömma alla sina fickor. Han fiskade upp några begagnade näsdukar, några kom-i-håg-lappar  och kvitton som han glömt sedan länge. Eukalyptustabletter att ha om han fick hosta, säkert tio stycken. En illa medfaren Läkerol-ask i papper, som läckte lite lösa tabletter. Marianne-mintkarameller är bra att ha vid resor, så ett tiotal av dessa fanns också. Om man blev energifattig tillfälligt. Här stod alltså en resvan man som tillbringat många timmar på tåg och bussar senaste månaden med Skånetrafikens sommarbiljett. Då behöver man vara rustad. Reservförrådet var inte uppdaterat sista dagarna. Slutligen blev han släppt igenom och slapp någon kroppsvisitation, tur för honom. Högt och tydligt lät personalen kommentera med ett litet skratt att – här kommer dina karameller – då de farit genom röntgenapparaten,. Kanske det livar upp deras situation med förvirrade gamlingar lite då och då, istället för att hela tiden behöva vara på sin vakt mot allt terror- och våldshot som hänger över oss.  

Nu var allt frid och fröjd. Vi kände oss lugna och hade läget under kontroll. Våra tomma vattenflaskor plockades fram och vi kunde fylla dem med nytt vatten. Att maken var utan pappers-boardingkort fick bli en erfarenhet. Vi skulle nog hantera det. Ett litet sms skickades till lilljäntan skulle fixa bilen under dagen och allt var lugnt. 

Bordade planet och hittade våra platser. Slog oss ner efter att vårt handbagage stuvats in på de hyllor som verkar sluka allt möjligt, lite oroligt hade jag släppt mina gångstavar med en förhoppning att någon lång person skulle hjälpa mig att få tag i dem igen då vi landat. Kaffet ombord var faktiskt riktigt gott. Start och landning överlevde jag trots att jag är så rädd. Maken trivs i situationer som dessa, han gillar att flyga. Då vi landat i Stockholm behövde vi inte gå ut från flygplatsen och därmed slapp vi säkerhetskontrollen en gång till. I och för sig finns det ju vissa som behöver träna på detta moment.

Vi satt oss för att äta lite, jag hade varit ner till stan i Helsingborg före avresan och köpt ett par färdigbredda bullar, då vi inte visste hur vi skulle kunna få tag i något ätbart under dagen. Flygplatsserveringarna erbjuder ofta något ätbart men vi kanske inte skulle hinna att äta där. Det hade vi hunnit. Planet vi skulle vidare med var en halvtimme försenat då det landade från sin tidigare destination. Och då vi klivit på fick vi veta att de skulle invänta planet från Malmö. Tog ytterligare en halvtimme. Jag smsade vår bilupphämtare och förklarade läget, inga problem sa hon det fixar vi. Jag kände det norrländska lugnet i hennes svar, samma lugn som jag känt då bilfirmans dam erbjudit sej att bryta sin semester för att förvissa sig att vi skulle få tag i en bil. Detta skulle aldrig hänt i Skåne utan visst knorr!

Väl i Umeå fick vi överta en trevlig liten bil av jäntan som hade smitit från arbetet en kort stund för att ordna det till oss. Men vad ska man ha släkten till annars? Vi fick en liten varning av henne att bilen var helt självkörande. Låter ju bra sa vi, då behöver man kanske inte tanka den… och den var verkligen självkörande. Med hybriddrift var den tystare än en smygfis, lite förvirrande för oss gamlingar som växlar upp eller ner då vi hör på motorvarvet som styr förarens jobb. 

Ett snabbt besök inom på en ICA-affär för inköp av lite frukostmat till nästkommande dag. Sedan E12an västerut. Klockan hade nu hunnit bli sena kväll. Så då vi stannade till för ett snabbmål mat i Lycksele var klockan 21.30. Fram med kvällsmedicinerna och mitt insulin. Tänk att vi hade sådan koll på tiden trots många restimmar i kroppen. Vid Storuman började det vara besvärligt, det var så pass mörkt att det var svårkört. Vi beslöt oss för att stanna någon timme och invänta gryningen. Fällde bak stolarna och hittade en hyfsat bekväm ställning. Maken låste bilen, vi ville ju inte bli överraskade av något löst folk. Plötsligt undrade jag om bilen i samma ögonblick blev tjuvlarmad så att vi skulle utlösa något larm om vi rörde oss lite häftigt inne i bilen? Hur stänger man av ett eventuellt larm? Hur tankar man en bil som är tystare än en smygfis? Funderingarna dök upp allt eftersom tiden gick. I handskfacket fanns en instruktionsbok, aldrig uppackad. Jag dristade mig att dra av plasten och öppna paketet med instruktioner. Denna FM ”fucking manual” anser jag är ett måste då man sätter sig i en helt okänd bil.

Vid 02.00-tiden började vi känna att vi fått vila lite och beslöt oss för att fortsätta. Jag gjorde en uppskattning att vi skulle vara framme i stugan vid ca 04.00 om vi fick gryning inom närmsta timmen. Nu vet maken att jag är lite småtokig vad det gäller att räkna och bedöma. Allt alltid. Så han ifrågasatte inte vad jag sa om min tidsberäkning, just då. Men då vi närmade oss Tärnaby sa han att det såg ut som mina beräkningar stämde någorlunda. Jag vet inte om han resterande väg hem till stugan försökte köra så att jag skulle få rätt, men då vi körde in på stugutunet exakt klockan 04.00 noterade jag att det var en snygg bedömning av mig. Jag hade sagt att om vi klarade av att köra hem till klockan fyra kunde vi sova 5-6 timmar och ändå hinna med tisdagen som en vanlig dag. 

Jodå, tisdagen blev bra. Inköp av lite mat och uppackning av våra väskor. 

Nu är vi i vår kära stuga.