Jag stod ganska länge med badrocken på, sneglade uppåt skogsbacken där det lät av maskiner. Om jag släpper badrocken, och uppenbarar mej i mässingen, slutar då maskinljuden? Jag såg inte var maskinisten befann sig, men visste på ett ungefär. Men här stod jag i strandlinjen, hade bestämt mig för ett sista dopp för i år. Tvätta håret än en gång i sjövattnet, som för att bära med sig lite av frihetskänslan från vårt paradis. Lufttemperaturen var +13°, det vi skämtsamt brukar benämna som Tärna-sommar. Men vattentemperaturen var helt annorlunda denna sensommar. Jag har ingen koll på hur mycket, men att jag, badkrukan, vadade ut och doppade mej, tyder på en behaglig ljummen sjö. Skopan som jag nyttjade till att ”skopa” över mig vatten efter att ha schamponerat in håret, var till hjälp. Jag vet inte om jag klarat att dyka under vattnet flera gånger. Dels på grund av det grunda vattnet, dels på grund av att det är nästan lika svårt att krypa ihop i hukande ställning och sedan komma upp.
Men nu hemkommen till stan, sitter jag och förundras att vi njutit så som vi gjort. I nästan två veckor. Förvånas verkligen. Att vi två gamlingar, maken är ju faktiskt gammal-plus med sitt passerade 80-tal, har levt utan rinnande kranvatten och allt vad det bär med sig. Vi är inte några som Lubbe Nordström hade kunnat använda i sina skriverier, nej rentvättade, fräscha och doftande av diverse hud- och hårvårdsprodukter.
Jag inser att man kan behöva mer tid vad man än företar sig. Och det innebär att man får minska ner på sitt schema för allt som måste göras. Det är inte ”tvärgjort” att minska ner sin to-do-lista. Men det får bli en prioriteringssak.
Söndagen stängde vi stugan för i år. Ropade ut ett ”hej då” till de två tranor och gökungen som varit de enda fågelsällskap vi haft dessa veckor. Satte oss i hyrbilen. Vi hade ett hotellrum reserverat i Umeå för en övernattning. Vis av att vi gamlingar inte kör de nästan 45 milen i ett huj, de hade vi föregående veckas erfarenhet av. Så de planer på ett sent eftermiddagsflyg, var tilltagna i underkant för att vi skulle hinna köra från stugan direkt till hyrbilsinlämning och vidare till flyget samma dag, hade blivit ändrade. Istället sov vi på hotell med mjuka sängar, dusch och en frukost som är den dagens höjdpunkt. Tankade bilen strax innan bilfirman 5,72 liter! Vi hade alltså kört ca 120 mil dessa fjorton dagar och allt som allt tankat 45 liter soppa. Ingen av oss vill påstå att vi förstår detta med laddhybrid, men onekligen hade båda lite fundering på om vi skulle köpa denna lilla trevliga bil som vi hyrde. Men vi är inga bilförare längre! Bara punktinsatser såhär. Avlevererade bilen och tog de tre resväskor, som tack och lov är försedda med hjul, ryggsäckarna på ryggen och en promenerade bort till närmsta busshållplats.
Maken som är ”van resenär” i Västerbotten, framför allt från föregående år, har en ”Tabussen-app” i sin mobil. Vi är ju sedan de senaste somrarna med Skånetrafiken duktiga på att leta resor i appar, priser och biljetter. Resan som gick genom hela Umeå med byte i centrum och ut till flygplatsen kostade 40 riksdaler. Jag hade bett chauffören berätta för oss då vi kom till hållplatsen vid flyget, ifall den hade något annat namn än flyget eller AirPort. Displayen som aviserar ut nästa hållplats var svart som natten och kvinnorösten som brukar berätta om nästa hållplats var tydligen även hon på semester. Men vi klarade hela bussresan galant, med chaufförens hjälp.
Verkligen angenämt då vi hade taxi som plan B. Denna plan B som vi inte behövde utnyttja, betalade i princip lunchen vi inmundigade på flygplatsen. Bland annat kostade en kopp kaffe 59 spänn och det stod en tydlig skylt att påtår ingår INTE! Tack och lov smakade det inte som Zoegas kaffe så den påtåren var inget att trakta efter!
Incheckningen av oss och de bagage vi tänkte skicka som polletterat gick i stå då man skulle betala transporten av resväskan med en QR-kod. Den fick jag inte att fungera. Vi var i god tid, och mannen i informationen såg att vi hade problem. Jag förklarade vad som hängde upp sig och han provade först att göra hela incheckningen i sin dator. Men det strulade där också. Ett litet bekymmer med Ö-et i våra namn nämndes men det kan väl inte ha varit hela felet. Han kom ut i hallen och med våra inchecknings-koder gjorde han ett nytt försök. QR-koden kom upp igen och han bad mej att avläsa den med min mobil, inget hände att den mottog betalning. Han bad att få försöka själv med min mobil och han letade både länge och väl. Konstaterade att jag inte hade en ”sådan app” vad han nu menade… Tillbaka till informationsdisken och en kollega till honom fick göra ett nytt försök. Det var tydliga hummanden om ett ”tjall på linjen”, men efter en stund levererades var sitt boardingkort till oss och en remsa att fästa runt handtaget på resväskan som skickades in för vidare befordran. Vi frågade inte vad som hade strulat, bara sa tack för hjälpen. Dessa eviga manicker som ofta verkar vara i olag. Nu har jag inte sett betalningsuppmaning ännu för bagaget, men jag tänker inte påminna dem om att jag inte fick betala de 300 kronor som det tydligen kostade.
Väl förbi säkerhetskontrollen denna gång utan större besvär slog vi oss ner för en lunch i lugn och ro. Nu fick vi läsa de dagstidningar som är lokala och så oerhört norrländska. Både oppositionens och liberalernas tidningar. Vi satt med en tidning var och relaterade händelser som skett i länet senaste dagarna. Det kändes att vi inte läst tidningen en enda gång dessa två veckor, bara vår egen lokala digitala dagstidning. Det är en himmelsvid skillnad rent kulturellt. Vi var i god tid till flyget så vi hann att lösa ett av korsorden i tidningen. En ytlig bekant till mig dök plötsligt upp och skrattande hälsade vi på varandra. Vi brukar ses ibland då jag är på väg till sonen, antingen promenerandes eller cyklandes. Då dyker han upp i Allerumstrakten och frågar om jag behöver skjuts? Lite förvånande att han dyker upp i Umeå. Tala om att världen är liten….
Flyget var i tid denna gång och sonen som hämtade oss på flygplatsen hade bråttom hem för att se TV. Det var premiär för en ny säsong av Badehotellet klockan 20.00 sa han, så han var glad att vi landade i tid. Jag får väl se om jag lyckas logga in på TV4 för att se den serien, annars struntar jag i den. Men nu är vi hemma efter denna sommar.
Får se om vi tar oss runt något mer i höst eller vinter. Fullmånen, en blodmåne hälsade oss välkomna hem.
Margareta
Skönt att resan gick bra