Du ska få min gamla potta när jag dör…. My old potty

An English version below

Lite småtrött släpper jag ifrån mig broderiet, det går inte att få fokus längre på de pyttesmå stygnen. Sträcker på ryggen som jag senaste halvtimmen krummat ihop mer och mer. Nu ger jag upp för idag, säger jag. Men så roligt att få sitta med ett broderi som aldrig kommer till någon användning. Jag bara föll för det vackra mönstret, ett skånskt, väldigt skånskt armband. Ett broderi med den tegelröda och mattgula färgen som gör att det såg så skånskt ut. 

Stod i hemslöjdsbutiken i Landskrona på en av våra sommarresor. Hade som vanligt blivit ”göralös”. Jag visste att de hade ett vantmönster i den affären, ett mönster där man överfört gamla skånska vävmönster till att bli mönster på vantar. Nu blev det ett extra inköp av ett broderi. Jag har gett upp all form av broderi åratals sedan, med vissheten att man aldrig använder sådana saker längre. Men jag har sett att folk bär armband och armringar av alla möjliga material. Breda historier av läder, av pärlor och vänskapsband gjorda av alla möjliga och omöjliga material. Varför inte en liten armring av detta söta lilla broderi med ett mönster från Göinge, tänkte jag.  

Övertygad om att det aldrig skulle komma till användning, lät jag mig lockas av utmaningen. Dessa små små stygn och mina taskiga ögon gick liksom inte ihop. Men man kan inte ge sig om man inte provat. Så jag lät mig falla för frestelsen, höll med Oscar Wilde som sa att lättaste sättet bli kvitt en frestelse är att falla för den.

Så nu i sommar har jag INTE stickat yllevantar. Jag har broderat, som en gammal herrgårdsfröken. Jag har letat fram allt i förstoringsväg som finns att uppbringa i mina ägo. Det fantastiska stora förstoringsglaset som jag köpte för många år sedan, och som jag aldrig lyckades komma överens med, var har vi det? Det som man hänger runt nacken och har stående på bröstet. Lägenheten vändes upp och ner, men inget förstoringsglas med den fasonen hittades. 

– Var hade du det sist, undrade maken? 

– Jag har ju aldrig använt det, men då jag testade det lade jag det i förvaringsfacket under soffbordet, svarade jag. 

Det bord som sonen tog hand om vid vår flytt för fyra år sedan. Jag SMSade och frågade sonen om det fanns kvar i bordsfacket, och dagen efter levererade han det hem till mig! Snacka om att ha koll på sina saker…. 

Maken som vet att vissa saker bör man inte ifrågasätta, han har låtit mig syssla med dessa snårigheter som ett broderi är. Snällt sydde han en sicksack-söm runt kanten så att den fina linneväven inte skulle repas upp av misstag. Han, symaskinsägaren, får då och då bistå med moment jag absolut inte fixar längre.Sedan har han hört mitt kvidande, mitt svärande och mina förbannelser över hur den lilla tapesserinål blinkat och blundat med sitt öga då jag försökt trä nålen. Ha ha, jag kan ju skylla mig själv. Den detaljen är ingen mening att be maken om hjälp med, nålen blundar för honom också. Och till den fina väven var en grövre nål med större öga inget alternativ.

Jag hade inte någon intension att slösa bort detta pysselnöje förrän vi kom upp till stugan, men att förbereda är inte så dumt. Så då vi var installerade i stugan satte jag mig och för att brodera. Fick leta bästa ljusförhållandena, plocka fram skarpaste lampan. Sen satt jag där och svor. Trä nålen var steg nummer ett. Gick icke. Ett besök i grannstugan för att fråga efter en nålpåträdare blev resultatlöst. Men övertygande berättade jag att jag inte var rådlös. Jag visste att i min svärmors syskrin fanns en dylik tingest, en nålpåträdare. Traskade vidare till den stuga där jag förmodligen skulle hitta Hannas syskrin. Hanna dog 1989, men jag har vid ett flertal tillfällen rotat runt i Hannas gamla plåtskrin, plåtskrinet med en bild av Läckö slott på locket. Och som jag visste i förväg, hittade jag en nålpåträdare i detta skrin. Men jisses i sådant dåligt skick den var. 

Då vi på eftermiddagen for till affären beslöt jag mig för att försöka köpa en ny. I den livsmedelsaffär som verkar vara en norsk affär. Det är nära till gränsen häruppe, så norrmännen kommer i horder för att handla läsk, ost och sötsaker. Systemet får också ett besök av dem. Men hur ofta handlar dessa köpstarka norrmän en nålpåträdare? Skulle jag hitta en? 

I en modern livsmedelsaffär finns ingen personal där man talar om vad man ska ha. Man får leta själv. Några ungdomar med tröjor som avslöjar att de hör till personalen fanns i affären. Men ingen över tjugo år. Är det möjligt att fråga dessa ungdomar om ett ord som förmodligen är helt ogooglebart? Troligtvis lönlöst. Men kom på att om jag frågar efter trådrullar, kommer de att visa mig rätt avdelning. Och VOILÀ, där längst ner på en undanskymd plats hängde en liten plastförpackning med två stycken nålpåträdare, en röd och en blå! 

Så svordomarna har varit färre, men helt ärligt, att använda en nålpåträdare kräver även den en hyfsat god syn. Det där med avståndsbedömning är ett annat problem då man bara har ett fungerande öga, tillika halvtaskigt. Men nu syr jag och gläds åt varje litet område som blir täckt ned broderier. Därför händer det att jag måste lägga ifrån mig arbetet trots att inget annat viktigt kallar på min uppmärksamhet. 

Men dagarna häruppe är inte lika väl tilltagna som vi brukar ha dem då vi tillbringat somrarna här. Därför har det blivit lite jäktigt mellan varven. En familjemiddag avnjöts i lördagskväll. Måndagen blev det surströmmingsskiva. Och för fem minuter sedan ställde jag in ett fat med kräftor i kylen. Vi måste träffas vi fruntimmer och tjafsa. Utan de där tordönsstämmor som överröstar våra nätta små röster. 

Jag skrattade åt froggyfriend som varit på syskonträff för några veckor sedan. Hans lillebror och han hade inte fått en syl i vädret menade han, hans fyra systrar hade samtalat hela tiden, fast han använde ord som lät mer ”ank-likt”. De lyssnade inte på oss beklagade han sig. Då jag läste detta stod det mellan raderna att det börjar vara taskigt med både hörsel och uppfattningsförmåga som kommer smygandes med åren, även hos dem. Därför är herrar med mörka röster hänvisade till andra stugor. Däremot inte landsförvisade. De bör vara inom räckhåll om vi inte kan öppna de mousserande dryckerna. Och de bör inte avlägsna sig förrän allt är iordningställt, dukat och klart. 

I alla fall står sista träffen för dörren idag. 

Sedan går vi in i en tid med nedpackning och iordningställande av vinterläge för stuga och bodar runt om. Det har varit helt fantastisk vistelse häruppe i år. Jag har själv inte sett en mygga, även om maken meddelat en stycken. Före avresan hade jag beställt tid för en eventuell tvätt i maskin och chans att duscha några gånger. Men jag har använt mig av sjön som hygienutrymme. Håret blir så mjukt och skönt i detta vatten. Favoritblusen som jag vill ha tillreds då vi far söderöver har jag handtvättat i sjön. Lite smutstvätt kan man ta med hem. Sänglinnet har vi använt de där som legat som reserv i våra förråd, det finns soptunnor häruppe. Nu flyttar lakanen dit. Förr i tiden kastade man aldrig en tygklut, hur liten den än var. De blev trasor till disktrasor och fönstertvätt. Idag vet jag inte hur mycket sådant man använde. Men jag har sådant så jag klarar mig.

Kanske jag kan ta en halvtimme till med mitt broderi, sedan får jag duka och leta upp lite servetter och haklappar. Det ska man ju ha då man äter kräftor. Vidare är det vissa saker som kräftor också kräver, allt enligt Albert Engström, så jag får se till att fixa dem också. 

Men då jag packar för hemresan låter jag min nya fina nyinköpta potta, ett nattkärl för de eventuella nätter/tidiga morgontimmar med ösregn och mörker, som jag inhandlade på hjälpmedelsbutiken i stan innan vi for hit, den får bo kvar i stugan. Den ligger ouppackad, och jag är övertygad om att det är på grund av min försiktighet, att inte chansa. Det är trots allt en lång väg bort till utedasset, och i ösregn blåsväder och mörka kulna morgontimmar kan det kännas kämpigt. Men inga tidiga morgontimmar har behoven kallat på mig. Så du ska få min gamla potta när jag dör…. Fast den är ny, modern och jättefin. Och i sin originalförpackning.

Here’s an english version

A little tired, I let go of the embroidery, it is not possible to focus anymore on the tiny stitches. Stretching on my back, which I have curled up more and more in the last half hour. Now I give up for today, I say. But so fun to sit with an embroidery that will never be used. I just fell for the beautiful pattern, a Scanian, very Scanian bracelet. An embroidery with the brick red and matte yellow color that makes it look so Scanian. 

Was in the handicraft shop in Landskrona on one of our summer trips. As usual, I had become ”helpless” without any handicraft to do. I knew they had a mitten pattern in that shop, a pattern where old Scanian weaving patterns were transferred to become patterns on mittens. Now there was an additional purchase of an embroidery. I gave up all forms of embroidery years ago, knowing that such things would never be used again. But I have seen people wear bracelets and bangles made of all sorts of materials. Broad stories of leather, of pearls and friendship bands made of all possible and impossible materials. Why not a small bracelet of this sweet little embroidery with a pattern from Göinge, I thought.  

Convinced that it would never come in handy, I let myself be lured by the challenge. These little tiny stitches and my crappy eyes didn’t go together. But you can’t give up if you haven’t tried. So I let myself fall for the temptation, agreed with Oscar Wilde who said that the easiest way to get rid of a temptation is to fall for it.

So this summer I have NOT knitted mittens of wool. I have been embroidering, like an old lady of the manor. I have looked for everything in the way of enlargement that is available in my possession. The great big magnifying glass that I bought years ago, and never managed to come to terms with, where do we have it? The thing that you hang around your neck and have standing on your chest. The apartment was turned upside down, but no magnifying glass of that shape was found. 

– Where were you last when you used it, asked my spouse? 

– I’ve never used it, but when I tested it I put it in the storage compartment under the coffee table, I replied. 

The table that the son took care of when we moved four years ago. I texted and asked my son if it was still in the desk drawer, and the next day he delivered it to my house! Talk about keeping track of your things….

My husband who knows that some things should not be questioned, he has left me to deal with these intricacies that an embroidery is. He kindly sewed a zigzag stitch around the edge so that the fine linen fabric would not accidentally be scratched. He, the sewing machine owner, gets to help from time to time with parts I absolutely can’t fix anymore. Then he has heard my whining, my swearing and my curses over how the little tapestry needle blinked and closed its eye when I tried to thread the needle. Ha ha, I can blame myself. That detail doesn’t make sense to ask the husband for help with, the needle closes its eyes for him as well. And for the fine fabric, a coarser needle with a larger eye was not an option.

I had no intention of wasting this hobby until we arrived the cottage, but being prepared isn’t bad. So when we were settled in the cabin, I sat down to try to embroider. Had to look for the best light conditions, pick out the sharpest lamp. Then I sat there and cursed. Thread the needle was step number one. Didn’t work. A visit to the neighboring cottage to ask for a needle threader was fruitless. But convincingly I told them that I wasn’t any loss. I knew that in my mother-in-law’s sewing box there was such a thing, a needle threader. I trudged on to the cottage where I would probably find Hanna’s sewing box. Hanna died in 1989, but on several occasions I have rummaged around in Hanna’s old tin box, the tin box with a picture of Läckö Castle on the lid. And as I knew before I went there, I found a needle threader in this casket. But OMG it was in such bad shape. When we went to the store in the afternoon, I decided to try to buy a new one. In that grocery store that appears to be a Norwegian store!? It’s close to the border up here, so the Norwegians come in droves to buy soft drinks, cheese and sweets. The store for alcoholic products also receives a visit from them. But how often do these rich purchasing Norwegians buy a needle threader? Would I find one? 

In a modern grocery store, there is no staff where you talk about what to want. You can search for yourself. I found a few young people with shirts revealing that they belong to the staffed . But no one over twenty. Is it possible to ask these young people about a word that is probably completely ungoogleable? Probably useless. But figured if I ask for spools of thread, they’ll show me the right department. And VOILÀ, there at the bottom in a hidden place hung a small plastic package with two needle threaders, one red and one blue! 

So the profanity has been less, but quite honestly, using a needle threader requires pretty good eyesight too. The distance judgment thing is another problem when you only have one working eye, also half-assed. But now I sew and enjoy every little area that gets covered with embroidery. Therefore, it happens that I have to put work aside even though nothing else important calls for my attention. 

But the days up here are not as well measured as we usually have them when we spent the summers here. Therefore, it has become a bit intense. A family dinner was enjoyed on Saturday evening. On Monday it was a fermented herring, a Swedish speciality, enjoyed. And five minutes ago I put a plate of crayfish in the fridge. We must meet we women and have a chat. Without those thunderous men’s voices drowning out our pretty little voices. 

I laughed at froggyfriend who was at a sibling reunion a few weeks ago. His kid brother and he hadn’t had an chance to speak a word, he meant, his four sisters had been conversing the whole time, although he used words that sounded more “duck-like”. They didn’t listen to us, he lamented. When I read this, it was written between the lines that it starts to miss both hearing and perception which creeps up with the years, even with them. Therefore, gentlemen with dark voices are relegated to other cabins. However, not exiled. They should be within reach if we can’t open the sparkling drinks. And they should not leave until everything is arranged, set and ready. 

In any case, the last meeting happens today. 

Then we go into a mode for unpacking and winterizing the cabin and camping around. It has been an absolutely fantastic stay up here this year. I myself have not seen a mosquito, although my husband reported a few. Before our arriving the cottage, I had booked an appointment for a possible machine wash and a chance to shower a few times. But I have used the lake as a hygiene space. The hair becomes so soft and nice in this water. The favorite blouse that I want to have ready when we go south, I have hand-washed in the lake. We can bring some laundry home. For the bed linen, we used those that were left as a reserve in our storage, there are dustbins up here. Now they are moving into one of these. In the old days, you never threw away a cloth, no matter how small. They became rags for dishcloths and window washing. Today, I don’t know how much such things were used. But I have such things for my lasting lifetime.

Maybe I can take half an hour more with my embroidery, but after that I have to set the table and look for some napkins and bibs. You have to have that when you eat crayfish. Then there are certain things that crayfish also require, all according to Albert Engström, so I have to make sure to fix them as well. (The swedish author said crayfish claims this kind of beverages)

But when I’m packing for the trip home, I’m leaving my new nice newly purchased potty, a night potty for the possible nights/early morning hours with torrential rain and darkness, which I bought at the aid shop in town before we left here, it can stay in the cabin. After all, it is a long way to the outhouse, and in pouring rain, blustery weather and dark, cool morning hours it can feel like a struggle. But no early morning hours have the needs called me. It is unpacked, and I am convinced that’s because of my caution, not to take any chances. So you will get my old potty when I die…. Although it is new, modern and great. In its original packaging.