At a family dinner, three generations were represented, I announced that we had been and cast our votes for the upcoming EU elections. Mostly as a small introduction that we were in phase with the times, should something happen to us. Unconsciously, I steered the conversation to world politics and everything that happens around us in our wide world. With the accessibility that digital development has brought, there aren’t many corners of the world we don’t get to know anything about. 

The granddaughter lamented that she found many things that gave her a bad conscience, as if the world expects us to have a definite opinion about everything, Europe Asia North and South America and Oceania. There is a lot to partly get information about, familiarise yourself with, and evaluate your own opinion about! A little surprised, I looked at her, I haven’t realised what expectations we have of the youth, what they should take a stand on. With increased information flow, the demands to have an opinion naturally increase. But what does that mean? That they feel compelled to listen and read about everything? Or that, when they realise it’s getting unmanageable and questionable, they shut down their opinions? What we say nonchalantly that we don’t care. Do we really care about it, or do we realise that it is not possible to overview or sort everything as true information. Do you have to have an opinion on everything? According to the granddaughter, our world expects us to have it! Last week we were told by the newly installed president of Taiwan that 24 million Taiwanese wanted to continue living on their island as free individuals. This was answered by Xi Jinping, the President of China by saying that 1.5 billion Chinese wanted to reunite their kingdom with the island of Taiwan. As a Swede, should I form an opinion about this? How do I deal with the fact that there are conflicts going on in many places around our world? If they also force their way into my daily life?

I complained about these ”peaceful demonstrations” that occasionally occurred in my city. Which completely closed one of the city’s major thoroughfares to all forms of traffic. Which forced us bus travellers to wait for buses that didn’t show up because there was an ”event” going on as the transport companies chose to call it! Travellers standing in mercilessly scorching sunshine surrounded by this raucous chanting mass of people who were roaring in such broken Swedish that I couldn’t decipher their message, I’m not sure it was in Swedish. With shame I thought: can’t you go home to the places on earth where the injustice is going on that you rant about here, instead of locking me in an involuntary captivity in the unbearable heat of the sun for more than an hour. I panicked, could barely breathe, but realised I just had to try to tough it out. I looked at my husband that he too was suffering from the heat, but as a man, you shouldn’t complain. Especially not as a northerner. Finally I told him come, we must try to get into the shade. Resolutely, I headed straight in to plow through the demonstration train that had stopped outside our central station, closely guarded by both a well-sized police force and many security guards. Would I dare? Would the police catch me? Never mind, it was a need to get shade otherwise we would have fainted. The idea was to plow through the crowd to reach the shade on the other side of the street. It was not easy to break through this homogeneous mass. They had to pull their prams to the side, or move a few centimeters. Now I’m not a coward so they realised there was nothing to discuss, just make room for me and my company. And on the other side of the street there was shadow, this shadow that was vital to me. Their message of peace in another part of the world did not touch me then and there. But I have to admit that a certain kind of shame comes over me as I write it down. At the same time as I defend myself that it should be under the heading emergency protection. As a peaceful nation do we have to be involved in everything?

Speaking of emergency protection, this defence is soon a thing of the past. During my lifetime as Swedes, we have taken pride in having a defence force, not a military force. In connection with our entry into NATO, we have sold out our country, so that today we can quickly organise a fighting force. The mobilisation that was talked about and organised during the last world war was tried to be planned as a defence organisation, not a war organisation. We have now been upgraded to warheads, the entire Swedish population. 

I think I’ll look in my basket of yarns if I can knit some small garment, and return to my audiobook. Lose me in my little bubble. I don’t care about world politics.

Här är svenskan

Vid en familjemiddag, tre generationer var representerade, lät jag meddela att vi varit och avlagt våra röster inför stundande EU-val. Mest som ett litet inpass att vi låg i fas med tiden, om något skulle hända oss. Omedvetet styrde jag in samtalet på världspolitiken och allt vad som händer runt om oss i vår vida värld. Med den tillgänglighet som den digitala utvecklingen har medfört, finns det inte många hörn i världen vi inte får veta något om. 

Sondottern beklagade sig att hon tyckte det var mycket som gav henne dåligt samvete, som om världen förväntar sig att vi ska ha en bestämd åsikt om allt, Europa Asien Nord- och Sydamerika och Oceanien. Det är mycket att dels få information om, sätta sig in i, och utvärdera en egen åsikt om! Lite förvånat tittade jag på henne, jag har inte insett vilka förväntningar vi har på ungdomen, vad de ska ta ställning till. Med ökat informationsflöde ökar givetvis kraven på att ha en åsikt. Men vad innebär det? Att de känner sig tvungna att lyssna och läsa om allt? Eller att de, när de inser att det blir ohanterbart och tvivelaktigt, att de stänger av sina åsikter? Det som vi lite nonchalant säger att vi skiter i. Skiter vi verkligen i det, eller inser vi att det inte går att överskåda eller sortera allt som sann information. Måste man ha en åsikt om allt? Enligt sondottern förväntar sig vår omvärld att vi ska ha det! Senaste veckan fick vi till livs av den nyligen installerade presidenten i Taiwan, att 24 miljoner taiwaneser ville fortsätta leva på sin ö som fria individer. Detta besvarade Xi Jinping, Kinas president med att 1.5 miljarder kineser önskade återförena sitt rike med ön Taiwan. Borde jag som svensk bilda mig en åsikt om detta? Hur ställer jag mig till att det pågår konflikter på många ställen runt vår värld? Om de dessutom tvingar sig in i mitt dagliga liv?

Jag beklagade mig över dessa ”fredliga demonstrationer” som stundtals förekom i min stad. Som stängde av en av stadens stora genomfartsleder totalt för all form av trafik. Som tvingade oss bussresenärer vänta på bussar som inte dök upp därför det pågick ”ett evenemang” som trafikbolagen valde att kalla det! Resenärer som stod i obarmhärtigt stekande solsken omringade av denna skränande skanderande människomassa som vrålade på så bruten svenska att jag inte kunde tyda deras budskap, jag är inte säker på att det var på svenska. Med skam tänkte jag: kan ni inte åka hem till de platser på jorden där den orättvisa pågår som ni skränar om här, istället för att stänga in mig i en ofrivillig fångenskap i den outhärdliga solens hetta i mer än en timme. Jag fick panik, kunde knappt andas, men insåg att det var bara att försöka att härda ut. Jag såg på min man att även han led av värmen, men som man, ska man inte klaga. Framför allt inte som norrlänning. Till slut sa jag till honom att kom, vi måste försöka komma in i skuggan. Resolut tog jag kurs rakt in för att plöja igenom det demonstrationståg som stannat utanför vår centralstation, noga bevakade av både en väl tilltagen polisstyrka och många ordningsvakter. Skulle jag våga? Skulle polisen ta mej? Strunt samma, det var ett måste att få skugga annars hade vi svimmat. Tanken var att plöja sig igenom folksamlingen för att nå skuggan på andra sidan av gatan. Det var inte lätt att bryta genom denna homogena massa. De blev tvungna att dra sina barnvagnar åt sidan, eller flytta sig någon decimeter. Nu är jag ingen fegis så de insåg att det var inget att diskutera, bara göra plats för mig och mitt sällskap. Och på andra sidan gatan var det skugga, denna skugga som för mig var livsviktig. Deras budskap om fred i en annan del av världen berörde inte mig då och där. Men jag måste erkänna att en viss form av skam drabbar mig då jag skriver ner det. Samtidigt som jag försvarar mig med att det bör lyda under rubriken nödvärn. Måste vi som en fredlig nation involveras i allt?

På tal om nödvärn, detta med försvar är snart ett minne blott. Vi har under min livstid som svenskar satt en ära i att ha en försvarsmakt, inte en krigsmakt. I samband med vårt inträde i NATO har vi sålt ut vårt land, så att vi idag kan snabbt organisera en stridsförande trupp. Den mobilisering man talade om och organiserade under senaste världskriget försökte man planera som en försvarsorganisation, inte en krigsorganisation. Vi har nu uppgraderats till stridspittar, hela svenska befolkningen. 

Jag tror jag ska leta i korgen med garner om jag kan sticka något litet plagg, och återvända till min ljudbok. Förpassa mig i min lilla bubbla. Inte bry mig om världspolitiken.