Gratis tastes good / Gratis är gott

When I approach the bus stop I feel the same as if I am Dr Jekyll and Mr Hyde, as he probably felt just the moment before he transformed from the one revelation to the other. At first I walk and enjoy the sunshine, talking about how I like this chilly mornings and the fresh air. Turning right towards the bus stop and I scouting for any fellow passengers. If there’s anyone sitting at the bench in the shelter at the bus stop, my next steps will be heading between the people who sits or stands waiting for the bus. Not on purpose to annoy them, but to get first place in the queue. So I get the first to choose a seat when I have entered the bus,  where I and my walker can stick together. And even when I step into the bus I have this feeling, Dr Jekyll and Mr Hyde. But it is mostly the transforming to the mean character I have noticed the feeling of. When I don’t meet any fellow passengers who compete about either the place in the queue or sitting on “my” seat, I am calm and nice. Sometimes I have to compete with people with prams, with or without any babies in it. And if so I claim the place where I can sit behind my walker, not sit beside and ride the bus backwards or sidewards. In rush hour traffic it has happened I have to leave my walker to find a seat where I can sit. I feel very bad treated and I sit and casting dark glances around me, hoping people will pity me because I haven’t get my usual seat.  

This confession appeared to me when I was going home from our shopping tour the other day. When we competed about the place in the buses with other people who drives a walker. Me first I think and without any hesitation when we entered the bus and some young people sit on “my seat”. The seats are marked as places for wheelchairs or prams. There’s also a picture with people who need a cane when the walk. I am aware you not always can see some of their handicap when people sit down, but I use to ask for that seat reserved for people with needs for those places.

Do you mind but I want that seat I tell them with a very determined voice, as if I owned the whole world. When I was seated I suddenly felt a bit ashamed. Those youngsters I had scared away from the seat, they looked so shy as if they felt guilty having occupied my place. 

Back to my part of town and when I stepped from the bus I was back in normal mood again. Not that aggressive lady with a walker as my tool, threatening and demanding. But when everything is satisfactory I do behave as normal people. 

The other day a fellow passenger carried a heavy backpack. He took it from his back and when he put it on the shelf for luggage we heard a big thud. He looked at us and smiled, and I let slip a comment: ”beware the eggs”. It isn’t he answered. It is a metal part for an engine. He continued to tell about his work as a train driver and I told him I envied him his job. But I felt a bit sorry for him, he had to bring parts of his engine to his home as a kind of homework, or was it a way to avoid having his train stolen during night when he was home sleeping?

I who love to ride by both bus and train thought of it as a dream job. He laughs and said to me; when riding between two places and after that home again it is nice. But like he was going to do that day, drive a long long train set, a freight train from middle of Sweden up north to a town far away in a very slow pace, his face revealed how boring it was. That journey were going to last for almost 3 days in that slow pace. There are only two days per month worth to live for he said, payday and the day when the mail with salary specification arrives. Poor man he has to survive all other 28 days. Even if he travelled most days with trains. 

Now Sunday, high noon I have decided for a bus tour to ride to the farest away shop from my home and still in my town. Where I have free tickets for a bus ride. 

Sunday I have not any limits for when I go by bus. I can travel all clock around. As I have told you before, probably multiple times, I am so fond of bus rides. 

Här är svenskan

 När jag närmar mig busshållplatsen känner jag likadant som om jag är Dr Jekyll och Mr Hyde, som han förmodligen kände just ögonblicket innan han förvandlades från den ena uppenbarelsen till den andra.  Först går jag och njuter av solskenet och pratar om hur jag gillar dessa kyliga morgnar och den friska luften.  Svänger höger mot busshållplatsen och jag spanar efter eventuella medpassagerare.  Om det sitter någon på bänken i busskuren vid hållplatsen så kommer mina nästkommande steg att gå mellan människorna som sitter eller står och väntar på bussen.  Inte med flit för att irritera dem, utan för att få första plats i kön.  Så jag blir den första att välja plats när jag kommit upp på bussen, där jag och min rollator kan åka tillsammans. Och även när jag kliver på bussen har jag den där känslan, Dr Jekyll och Mr Hyde.  Men det är mest förvandlingen till den elake karaktären jag har lagt märke till känslan av.  När jag inte träffar några medpassagerare som tävlar om vare sig platsen i kön eller sittande på ”min” plats är jag lugn och trevlig.  Ibland måste jag trängas med folk med barnvagnar, med eller utan några bebisar i.  Och om så är fallet hävdar jag platsen där jag kan sitta bakom min rollator, inte sitta bredvid och åka bussen bakåt eller åt sidan.  I rusningstrafik har det hänt att jag måste lämna min rollator för att hitta en plats där jag kan sitta.  Jag känner mig väldigt dåligt behandlad och jag sitter och kastar mörka blickar runt mig i hopp om att folk ska tycka synd om mig för jag har inte fått min vanliga plats.

 Denna bekännelse dök upp för mig när jag skulle hem från vår shoppingrunda häromdagen.  När vi tävlade om platsen i bussarna med andra som kör rollator.  Jag först tänkte jag och utan att tveka när vi gick på bussen och några ungdomar satt på ”min plats”.  Sätena är markerade som platser för rullstolar eller barnvagnar.  Det finns också en bild med människor som behöver en käpp när de går.  Jag är medveten om att man inte alltid kan se en del av deras handikapp när de sätter sig ner, så jag brukar fråga efter den plats som är reserverad för personer med behov av dessa platser.

 Om du inte har något emot det men jag vill ha det sätet du sitter på, säger jag till dem med en mycket bestämd röst, som om jag ägde hela världen.  När jag satt mig skäms jag plötsligt lite.  De där ungdomarna jag hade skrämt bort från sätet, de såg så blyga ut som om de kände sig skyldiga över att ha ockuperat min plats.

 Tillbaks till min del av stan och då jag kliver av bussen är jag tillbaka till normalt humör igen.  Inte den där aggressiva damen med rollator som mitt verktyg, hotfull och krävande.  Då, när allt är tillfredsställande beter jag mig som vanliga människor.

 Häromdagen bar en medpassagerare en tung ryggsäck.  Han tog den från ryggen och när han lade den på hyllan för bagage hörde vi en rejäl duns.  Han tittade på oss och log, och jag släppte en kommentar: ”akta äggen”.  Det har jag inga svarade han.  Det är en metalldel till en motor.  Han fortsatte att berätta om sitt arbete som lokförare och jag sa till honom att jag avundade honom på hans jobb.  Men jag tyckte lite synd om honom, att han var tvungen att ta med delar av sin motor hem som en slags läxa, eller var det ett sätt att undvika att få sitt tåg stulet på natten när han var hemma och sov?

 Jag som älskar att åka både buss och tåg tänkte på det som ett drömjobb.  Han skrattar och sa till mig;  när man åker mellan två platser och efter det hem igen är det skönt.  Men som han skulle göra den dagen, köra ett långt långt tågset, ett godståg från mellersta Sverige norrut till en stad långt borta i väldigt långsam takt, hans ansikte avslöjade hur tråkigt det var.  Den resan skulle pågå i nästan 3 dagar i den långsamma takten.  Det finns bara två dagar per månad värda att leva för sa  han, lönedag och dagen då posten med lönespecifikation kommer.  Stackars man, han måste överleva alla andra 28 dagar.  Även om han reste de flesta dagar med tåg.

 Nu på söndag, middagstid, har jag bestämt mig för en busstur för att åka till den butik som ligger längst från mitt hem men fortfarande i min stad.  Där jag har gratisbiljetter för en bussresa. Behöver köpa ett bröd. Söndag har jag inga gränser för när jag får åka buss.  Jag kan resa dygnet runt.  Som jag har berättat för er, förmodligen flera gånger, är jag så förtjust i bussresor.