Små citroner gula…

My dear cousin, who lives in same town as I do, I haven’t met last 71 years. All this years we have had an idea we had a relative out there somewhere, but never thought of it as any friend to meet or invite to any either parties or funerals. I remember his mother, my aunt when she visited my parents in their older days, spoke about her son. He has been a well known stranger for me all my life. During my brought up we use to be on visiting terms with some of my parents siblings and their families, but not all of them. Because both my parents had six siblings each and many of them had a large family. Sometimes we met for a short meeting but not any invitations. Once when my mother and I were going for some shopping downtown we met a woman and her son at the tram. A small conversation started and they sounded as old acquainted. When we stepped off the tram my mother told me it was her sister and her little son! I hadn’t heard about them. But as a six years old girl, I didn’t know everything. After all I have during all this years known I had a cousin. Some times when I have thought about him, he still has been that shy little boy trying to hide behind his mothers back, and sometimes he has been an adult without any special aspect. But he has always been there in my comprehension.

But since last summer we have started to write small letters to one another. It all started with a cousin of mine who use to phone me calls when he wanted to check up his memory about our ancestors, he is a genealogist and convinced I have an excellent memory about our common ancestry. Last summer I was told a cousin had written a book about his life. Immediately I was so curious about it I phoned this cousin and asked if the book was published. No he hadn’t get it published, he didn’t even have that intension. It was like he just wanted to write about his childhood and life. Probably not for any publication or any readers but himself, and the amusement to write and sit and remember. I know that feeling very well. It is because all my own writing, to amuse myself and recall memories. 

After a while he sent me the story about his life. He gave it to me without any persuasion from me, so probably he perceived me as a serious reader. I read and read. The story was all unknown to me but not any sensational story. A rather common story from times like this, last years of WW2. A story about a loving pair who had a difficult life because of the circumstances around them. But how they continued their “secret” relation their lifetime, and my cousin as a result of their love. 

When I had read the story I sent an answer about my delight getting an glimpse of his life. And how I recognised the feeling to type and remember things. We found a common feeling to get imbued with storytelling joy. To be honest I don’t know about him, but I nod my head and agreed to many of his ways to describe everyday life so simple but funny to read about. 

Around Christmas time he told in many letters about his freezer needing a defrost and tidying. He told me about the door seemed suspected not get shut up enough and the wares in it maybe suffered being not enough cold. And his recurring problems carrying his bags with food after shopping. He lives on third floor and he isn’t that 5-year kid anymore. He as well as I am an gaffer, an old. It is an achievement to walk all this stairs with empty hands, so with the bags it is even more a feat. 

Finally he told his freezer had become defrosted and clean! I could feel how exhausted he must have been after that! Our great author August Strindberg said once, it is the first and most important issue for a human, to keep alive. But he didn’t say anything about how to keep our body and home clean and functionary. But the refrigerator and freezer wasn’t invented in August’s lifetime. 

Last two month I have admired my cousin and his work cleaning his home and defrosting his freezer. I try to postpone all this heavier household works. 

Last weeks we have had an peculiar fragrance in kitchen. Nothing unpleasant but after all a very sharp scent of something strange. At last we recognise it coming from fridge when we opened the door. First I felt it as if someone just had peeled an orange in my apartment. But after a while I was convinced the scent came from the fridge. So yesterday we decided to do a makeover of our fridge. Everything were picked out and all shelves properly washed. In my early life as a housewife the fridge become cleaned continuously. But at that time it was less than ten objects to be lifted out. Our household had no more in the assortment in the fridge. Nowadays we have a lot, lot more. Some of it forgotten since long. And that half of a lemon as I use to just put in the fridge had been wrapped in plastic wrap and hidden behind some jars of marmalade. In a piece that wrap the lemon had transformed from that yellow little air cleaner to a dark green scent-bomb, ready to explode any day. To keep half a lemon in fridge is an old housewife tips, but without any wrap and I must say, which now is proven! 

When I stood there and washed all this shelves made of glass, so I may be careful, I thought of my cousin and his freezer. We are two to do this heavy household cleaning, he is alone. 

Här är svenskan

Min kära kusin, som bor i samma stad som jag, har jag inte träffat de senaste 71 åren.  Under alla dessa år har vi haft en aning om att vi har en släkting där ute någonstans, men aldrig tänkt på det som någon vän att träffa eller bjuda in till varken fester eller begravningar.  Jag minns att hans mamma, min moster när hon besökte mina föräldrar på äldre dagar, talade om sin son.  Han har varit en välkänd främling för mig hela mitt liv.  Under min uppväxt brukade vi vara på besök hos några av mina föräldrars syskon och deras familjer, men inte alla eftersom båda mina föräldrar hade sex syskon var och många av dem hade en stor familj.  Ibland träffades vi för ett kort möte men inte några inbjudningar.  En gång när jag och min mor skulle shoppa i stan mötte vi en kvinna och hennes son vid spårvagnen.  De började samtala och de lät som gamla bekanta.  När vi klev av spårvagnen sa min mor att det var hennes syster och hennes lille son!  Jag hade inte hört talas om dem.  Men som sexårig flicka visste jag inte allt.  Men trots allt har jag känt under alla dessa år har jag haft denne kusin.  Vissa gånger när jag har tänkt på honom har han fortfarande varit den där blyga lilla pojken som försökte gömma sig bakom sin mors rygg, och ibland har han varit vuxen utan någon speciell bild av honom.  Men han har alltid funnits där i mitt medvetande.

Men sedan i somras har vi börjat skriva brev till varandra.  Allt började med att en kusin till mig som ringer mig när han ville kolla upp sitt minne om våra förfäder, han är släktforskare och övertygad om att jag har ett utmärkt minne om våra gemensamma anor.  Förra sommaren fick jag veta att en kusin hade skrivit en bok om sitt liv.  Jag blev genast så nyfiken att jag ringde den här kusinen och frågade om boken var utgiven.  Nej, han hade inte publicerat, han hade inte ens den avsikten.  Det var som att han bara ville skriva om sin barndom och sitt liv.  Förmodligen inte för någon publikation eller några läsare än sig själv, och nöjet att skriva och sitta och minnas.  Jag känner till den känslan mycket väl.  Det är samma som allt mitt eget skrivande, för att roa mig själv och återkalla minnen.

Efter ett tag skickade han berättelsen om sitt liv till mig.  Han gav den till mig utan någon övertalning från mig, så förmodligen uppfattade han mig som en seriös läsare.  Jag läste och läste.  Historien var helt okänd för mig men ingen sensationell historia.  En ganska vanlig historia från tider som dessa, sista åren av andra världskriget.  En berättelse om ett älskande par som hade ett svårt liv på grund av omständigheterna runt dem.  Men hur de fortsatte sin ”hemliga” relation sin livstid, och min kusin som ett resultat av deras kärlek.

 När jag hade läst berättelsen skickade jag ett svar med ett tack, och hur glad jag var att få en glimt av hans liv.  Och hur jag kände igen känslan att skriva och minnas saker.  Vi fann en gemensam känsla av att bli genomsyrad av berättarglädje.  För att vara ärlig så vet jag inte så mycket om honom, men jag nickar med huvudet och höll med på flera av hans sätt att beskriva vardagen så enkelt men roligt att läsa om.

Runt juletid berättade han i flera brev om att hans frys behövde avfrostas och städas.  Han berättade för mig om dörren som man misstänkte inte gick att stänga tillräckligt och att varorna i den kanske inte var tillräckligt frusna. Och hans återkommande problem med att bära sina väskor med mat efter shopping.  Han bor på tredje våningen och han är inte det där 5-åriga barnet längre som jag minns honom.  Han likaväl som jag är en gamling.  Det är en bedrift att gå alla dessa trappor med tomma händer, så med väskorna är det ytterligare en bedrift.

 Till slut sa han att hans frys hade blivit avfrostad och rengjord!  Jag kunde känna hur utmattad han måste ha varit efter det!  Vår store författare August Strindberg sa en gång, det är den första och viktigaste frågan för en människa att hålla vid liv.  Men han sa ingenting om hur vi skulle hålla våra kroppar och hem rena och funktionella.  Men kylen och frysen hade inte uppfunnits inte under Augusts livstid.

 De senaste två månaderna har jag beundrat min kusin och hans arbete med att städa sitt hem och avfrosta sin frys.  Jag försöker skjuta upp alla sådana tyngre hushållsarbeten.

Sistlidna veckorna har vi haft en märklig doft i köket.  Inget obehagligt men trots allt en väldigt skarp doft av något konstigt.  Slutligen kände vi igen det som kommande från kylen när vi öppnade dörren.  Först kände jag det som att någon precis skalat en apelsin i min lägenhet.  Men efter ett tag var jag övertygad om att doften kom från kylen.  Så igår bestämde vi oss för att göra en ”makeover” av vårt kylskåp.  Allt plockades fram och alla hyllor plockade ut och diskades ordentligt.  I mitt tidiga liv som hemmafru städades kylskåpet kontinuerligt.  Men på den tiden var det mindre än tio föremål som skulle lyftas ut.  Vårt hushåll hade inte mer i sortimentet i kylen.  Nuförtiden har vi mycket, mycket mer.  En del av det även glömt sedan länge.  Och den där hälften av en citron som jag brukar lägga i kylen hade gömt sig bakom några burkar med marmelad.  Inlindad en bit plastfolie hade den citronen förvandlats från den gula lilla luftrenaren till en mörkgrön doftbomb, redo att explodera vilken dag som helst.  Att förvara en halv citron i kylen är ett gammalt husmorstips men den ska vara naken, inte inlindad i någon plastfolie. Jag måste säga, vilket nu är bevisat!

 När jag stod där och tvättade alla dessa hyllor av glas, så man får vara försiktig, tänkte jag på min kusin och hans frys.  Vi är två som gör den här tunga hushållsstädningen, han är ensam.