The world around us is so worrying with wars, earthquakes and political disagreements about unions of protection and how to describe what is “free speech” and what is derogatory statement about religions. Putins behaviour in east is a daily topic of conversation. A new wave of peoples reaction in Iran, former Persia is also telling me nowadays generation doesn’t accept a non democratic society. It has become all too difficult to hide rest of the world for the inhabitants, and the people doesn’t accept the legislations which gives them a lot of confinement in their daily life.
People in Turkey is despaired of the disaster that befell the country. I overheard some people who spoke about the earthquake and how we in Sweden, despite our last discussions with Erdogan about if Sweden become a part of NATO or not, sent some help to Turkey after the catastrophe. It is not the country the help is meant for, it is humanity. And it doesn’t matter what government or king or president reigns the country. It is two different target groups. I think this is a common thought, people can’t see the difference between the country and its people. It is not any servility to Erdogan, he isn’t even asked if and how he wants help from other countries. It is a rescue action which starts automatically all over the world when this kind of disasters occurs. So please do not question if it is wise or proper not to save peoples life. If we do so, questioning something like that, we put ourself in a position as part of a social condition governed by elected officials which, after all, only half of the people considered acceptable. and above all, no own thoughts that deviated from the large group. We draws lines around our borders and make the world more fragmented and more impossible to unit. So please let the help to suffering people reach them without asking for allowance from any intermediary or regent. And don’t stop to have thoughts of your own.
I have forget to speak about the weather. As a matter of fact I haven’t speak much at all last fortnight. Some people find it nice when I keep quiet, but it happens I send a signal with my silence, I may have passed away. My husband said the other day he had heard about an old acquaintance of ours had died. But he commented he was told the man had left his boots. Awkward, how we try to avoid the word die. Even if it is as common as born.
Here I am, not really fit as a fiddle but almost. Considering my age and my conditions with half-assed eyes and so on. Last winter I have have knitted some shawls and both mittens and stockings. It is as I need to convince myself my eyes still works enough. And they passed the test this time. My basket with yarn and needles stay just beside my sofa, ready to use if any doubts about my ability appears. Just as Lucky Luke is prepared ready to draw his gun, I am ready to 
start a knitting. But for the moment it is armistice even considering my needles.
Reading and playing some bridge between looking at TV occupying my time. Have had some nice meetings, dinner parties with friends and relatives last weeks. Both as guest and host. We need some physical encounters, not only digital phone calls and other digital communication. It fills my sense of belonging in a social context. And I need to feel belonged somehow.
Today I woke up by my phone telling me I had some message in mailbox. Froggyfriend told me he was going for a week in the Alps this very morning. He had his youngest son to make the arrangements this year about their skiing week. Now I know Froggyfriend is on his way. Another letter in mailbox told me about my cousin and his trouble being without his dishwashing machine. Have you once being used to have such one it is a hard life waiting for a new delivery of a new one and the man who installs. Today I read in my newspaper about an expression “live’s lesson”, and smiling I thought, at my age I do not need any lessons, life is mostly like that, a huge long never ending lesson in troublesomeness.
I’m looking forward to this evening, hopefully my host doesn’t do as I did some weeks ago, changed the menu in last trembling minutes, because I have longed for getting served Tacos. A dish I hardly do in our home. Not easy to prepare for two persons, but I have volunteered by son and his wife when they wish to have this dish. Their children have all moved from parents and the same situation being two for the dinner table is an reality for them as well.
Här är svenskan
Världen omkring oss är så oroande med jordbävningar, krig och politiska meningsskiljaktigheter om försvarsförbund och hur man beskriver vad som är ”yttrandefrihet” och vad som är nedsättande om religioner. Putins beteende i öst talas om dagligen. En ny våg av folks reaktion i Iran, forna Persien säger också till mig att nuförtiden accepterar inte folk ett odemokratiskt samhälle. Det har blivit allt för svårt att gömma resten av världen för invånarna, och folket accepterar inte lagstiftningen som ger dem en instängdhet i sitt dagliga liv.
Människor i Turkiet är förtvivlade över den katastrof som drabbat landet. Jag hörde några personer som talade om jordbävningen och hur vi i Sverige, trots våra senaste diskussioner med Erdogan om if all Sverige blir en del av Nato eller inte, trots allt skickade hjälp till Turkiet efter katastrofen. Det är inte landet hjälpen är avsedd för, det är människorna. Och det spelar ingen roll vilken regering eller kung eller president som regerar landet. Det är två olika målgrupper, land eller människor. Jag tror att detta är en vanlig tanke, folk kan inte se skillnaden mellan landet och dess folk. Det är inte någon fjäskande mot Erdogan, han tillfrågas inte ens om och hur han vill ha hjälp från andra länder. Det är en räddningsaktion som startar automatiskt över hela världen när den här typen av katastrofer inträffar. Så ifrågasätt inte om det är klokt eller korrekt att inte rädda människors liv. Om vi gör det, ifrågasätter något sådant, sätter vi oss själva i en position som styrs av förtroendevalda som trots allt bara hälften av folket ansåg vara godtagbart. och framför allt vi har inga egna tankar som avviker från den stora gruppen, demokratin försvinner i samma ögonblick. Vi drar linjer vid våra gränser och gör världen mer splittrad och mer omöjlig att förena. Så låt hjälpen till lidande människor nå dem utan att be om hjälp eller tillåtelse från någon mellanhand eller regent. Och sluta inte för att ha egna tankar.
Jag har glömt att prata om vädret. Jag har faktiskt inte pratat mycket alls de senaste två veckorna. Vissa tycker att det är skönt när jag håller tyst, men det händer att jag skickar en signal med min tystnad, jag kan ha gått bort. Min man sa häromdagen att han hade hört talas om att en gammal bekant till oss hade dött. Men han kommenterade att han fick höra att mannen hade lämnat in sina tofflor. Konstigt, hur vi försöker undvika ordet dö. Även om det är lika vanligt som född.
Här är jag dock, inte riktigt i skick som ny, men nästan. Med tanke på min ålder och mina förutsättningar med halvtaskiga ögon och så. Sistlidna vintern har jag stickat några sjalar och både vantar och strumpor. Det är som jag behöver övertyga mig själv om att mina ögon fortfarande fungerar tillräckligt. Och de klarade provet den här gången. Min korg med garn och stickor står precis bredvid min soffa, redo att användas om några tvivel om min förmåga dyker upp. Precis som Lucky Luke är redo att dra sin pistol, är jag redo att börja sticka. Men för tillfället är det vapenstillestånd även med tanke på mina stickor.
Att läsa och spela lite bridge mellan att titta på TV upptar min tid. Har haft några trevliga möten, middagsbjudningar med vänner och släkt de senaste veckorna. Både som gäst och värd. Vi behöver lite fysiska möten, inte bara digitala telefonsamtal och annan digital kommunikation. Det fyller min känsla av tillhörighet i ett socialt sammanhang. Och jag måste känna mig tillhörig på något sätt.
Idag vaknade jag av att min telefon sa att jag hade ett meddelande i brevlådan. Froggyfriend berättade att han skulle åka en vecka till Alperna i morse. Han fick sin yngste son att ordna deras skidvecka i år. Nu vet jag att Froggyfriend är på väg. Ett annat brev i brevlådan berättade om min kusin och hans problem med att vara utan sin diskmaskin. Har du en gång vant dig vid att ha en sådan är det ett hårt liv att vänta på en leverans av en ny och mannen som installerar. Idag läste jag i min tidning om ett uttryck ”livets hårda skola”, och leende tänkte jag, i min ålder behöver jag inga skolning, livet är för det mesta så, en enorm lång oändlig lektion i besvär.
Jag ser fram emot den här kvällen, förhoppningsvis gör inte min värd som jag gjorde för några veckor sedan, ändrade menyn på de sista skälvande minuterna, för jag har längtat efter att få serverad tacos. En maträtt jag mycket sällan gör i vårt hem. Inte lätt att förbereda för två personer, men jag har ställt upp som frivillig hos son och hans fru när de vill ha den anrättningen. Deras barn har alla flyttat från föräldrar och samma situation att vara två till middagsbordet är en realitet för dem också.
Margareta
Trevligt att läsa dina funderingar kring det ena och det andra.