nedtecknade minnen och berättelser

Kryss, tummen upp eller riktiga ord?/ cross, thumb up or down?

Today the English after the Swedish

Idag svenskan först.

VABBA, (Vård Av Barn). Är detta ett ord som är unikt för oss i Sverige? Eller har det en motsvarighet i andra länder? Ska kolla  Google translator. Om jag ber om en översättning av ”VABBA” så säger Google utan en sekunds tvekan, ”woobly”. Låter småtrevligt att woobly-a. Tills jag läser ett exempel på vad ordet betyder, att om man t.ex. kör bil och känner ett ”wooblying” kan det bero på att man har punktering och hela bilen vobblar. Så nej det är nog ganska svenskt att VABBA. 

Sedan den 11 december då Skånetrafiken bytte tidtabeller och förmodligen i samband med detta även gjorde en omorganisation av sin personal, ser man var de har satt dem som VABBAR ofta. Det får inte påverka turtätheten eller värre förseningar än tidigare. Därför har man satt dem som VABBAR ofta, på tjänster som inte påverkar framförandet av personbefordran allt för mycket. Tidigare har till exempel dessa displayer som stått för dels informationen om vilken busslinje man åker, och var bussen befinner sig skötts kontinuerligt utan större mankemang. Efter det magiska datum 11 dec. 2022 sköts dessa displayer troligtvis av personal som har små barn med återkommande tillstånd som utestänger dem från daghem och skolor. För det är minst ett par gånger per vecka att denna information är ur funktion. Damen som troget berättar vilken hållplats som är ”nästa” har inga småbarn. Hon är på plats s.g.s. dagligen. Det har hänt att hon inte funnits i tjänst någon kväll. Olyckligtvis tillsammans med en vabbande informatör på skärmen i busstaket. Då har man fått koncentrera sig var man befinner sig. Häruppe i de norra delarna av staden som kantas av skogspartier och kyrkogårdar är det inte så upplyst. Det är svårt att ha koll på när man ska stiga av. Man får räkna höger och vänster-svängarna för att veta när man ska trycka på ”stanna”-knappen. Digitalisering i all ära, men visst är man utelämnad då de som sköter vissa tjänster inte kan göra det hemifrån. Men det har passerat drygt en månad och man har lärt sig hur hanterar vi dessa brister. Framför allt då vi är flitiga busskunder. 

Värre var det med turan vi som vi inte varit så flitiga med under pandemin. Sist vi åkte färjan och intog en middag i deras restaurang var våren 2019. Alltså fyra år sedan. Då allt annat har förändrats oerhört mycket var vi beredda att inte känna igen oss i den miljön. Men en sak kändes tryggt. De kan ju inte ha vabbande kockar och servitörer, så vi gjorde som traditionen bjöd. Städade ut julen, snofsade till oss och begav oss iväg. Vi hade beställt bord digitalt och jag instruerade maken att han skulle köpa biljetter: enkla och pensionärs…. Trodde det var endast via automat man kunde köpa biljett. Men ojdå, där satt en dam i en lucka. Precis som förr i världen, som vi minns att man gjorde. Swishade in en sedel genom luckan i nedre delen av glaset och swish ut kom en biljett. Men nej, nu ljuger jag. Inga pengar, bara kort, eller som jag gjorde medelst via mobilen. Och swisch så dök det upp biljetter och en leende dam som önskade oss en trevlig kväll. Förmodligen satt damen ifråga sysslolös mellan biljettförsäljningen, men hade det varit jag hade jag haft ett stickning att ta till. 

På båten, i restaurangen, stod där ett bord vackert dukat för oss, vi kände oss väntade! Även om det hör till traditionen att äta månadens erbjudande just denna dag, julgransplundringsdagen, ville vi ju visa oss lite viktiga. Snällt satt vi och studerade menyn och vinlistan till dess att vi kände servitrisen göra snävare och snävare svängar runt oss. Just på denna tur klockan 17.00 var det inte så många medresenärer. En flaska kallt gott vatten hade vi fått in i samband med menykorten. Ingen brådska. Det är trots allt bara en gång om året vi gör denna resa, tjugondag-knutresan. Och den har stått över fyra år. Till sist beställde vi, och jag sa att det brukar vara något som kockarna är bra på, denna månadsmeny. Servitrisen nickade och garanterade att det var väl värt att prova. Vinet bars in i en öppnad flaska, något jag reagerar för. Jag vill se då de öppnar flarran! Att det uppvisas en etikett som stämmer överens med det vi har beställt, är inget jag tycker ar intressant. Jag vill inte påpeka sådana detaljer men jag noterar dem. Jäkla gnällkäring. Men det smakade chardonnay och det var det vi beställt, så det fick vara bra med det. Den där smakskvätten fick godkänt då vinet hade både rätt temperatur och ingen dålig bismak. Vi fick in en entré som i menyn sades vara en bakelse. Ja vad är bakelse?  Då servitrisen satte assietterna framför oss, sa hon, vad säger ni om det här här? Jag bad att få återkomma då vi smakat. 

Vi fick in en rågbrödsskiva med en äggformad skapelse, en laxröra. Maken sa: varmrökt lax, jag la till att den även innehöll lite kallrökt lax. Ärtskott som dekoration och en ring runtom med plippar med dillolja. Hade vi haft Tina med så hade hon sagt:jättegott! Och vi hade nickande hållit med. Dock saknade jag det där ordet, bakelse. Varför kalla det något det inte var? Har orden i språket blivit så lite använda att vi inte hittar synonymer eller liknande ord? Har vi glömt att söka ett annat ord? Har allt blivit snålt tilltaget i våra vokabulär? Ok, jag kallar det en lax-entré så behöver jag inte visa att jag tappar bort ord i mitt språk. Vilket jag gör dagligen och stundligen. 

Huvudrätten som bestod av en köttbit, kalventrecôte och potatiskrokett serverades då vi vände i Helsingborg. Åh så länge sedan vi turade. Men så mysigt. Maten vi fick in såg ut som en köttbit med en fransbrödbulle bredvid. Jag kunde inte hålla tyst, utan kommenterade den där frallan. Servitrisen småskrattade och sa, ja ni får väl testa den där frallan. Nu hade det stigit på mer folk och vi fick medresenärer runt oss. Det var många beställningar som hon skulle ta upp och effektuera. Vi fick själv fylla på med vin i våra glas så duken fick tyvärr lite blöta fläckar, då flaskan förvarades i ishink. Vissa servitriser fyller på i glasen varje gång de passerar. Vet inte vilket som jag föredrar.

Men nu smakade jag en pyttebit av ”frallan”, en potatiskrokett. OMG, som ungdomen säger. Jag hade aldrig behövt den där köttbiten. Kroketten och såsen var alldeles tillräcklig för att få mej till att jubla. En mjuk fin pepparsås och den krispigt goda förmodligen panerade ytan av kroketten, som gömde ett gott mos. Behövdes som sagt inte mer. Jag kunde ätit mig mätt på det. 

Servitrisen passerade och frågade om allt var till belåtenhet. Jag sa att det var tur jag tog en bild av ”frallan” innan jag smakade, för jag blev helt tårögd då jag fick maten i munnen. Inte starka peppriga smaker utan en mild fin smakförnimmelse där man tydligt kunde uppfatta de olika ingredienserna. Men vilken sammansättning. Jag blir så glad då jag hittar en maträtt gjord av mestadels inhemska råvaror, även om vissa kryddor får man hämta där pepparn växer. 

Där fanns inte några berg av grönsaker, varken färska eller ditslängda typ ärter och morötter. Nej under köttet låg där små smakliga bitar. Inga som propsade på egen uppmärksamhet. Kroketten tog över helt och vi satt och småskrattade. Aldrig att vi drömt om att en kock kunde överraska oss med sitt sätt att presentera ”pären” som min norrländske gubbe kallar dem. Jomenvisst! Vi smaskade och njöt denna sås-potatis-kombo. Köttbiten i all ära men den var bara ett tilltugg. Och tillika mör och fin, så tugg….nja. Tanken att be om påfyllning på potatisen dök aldrig upp hos någon av oss. Men efteråt, kunde vi ju bett om det och en doggybag till köttet. Kan man göra så? 

Då vi tömt våra tallrikar kom servitrisen och plockade bort disken samtidigt som hon sa att ”desserten väntar vi väl med en stund?” Just då kände vi oss nöjda så vi nickade jakande. Kände mig lite styrd av hennes sätt att föreslå pausen, men hon hade kanske mycket för tillfället och vi hade ingen brådska. Sippade på det sista vinet och småpratade. 

Det var första gången vi var på ”lokal” sedan jag fått mina hörapparater, och det inte spelades musik i högtalarna runt oss. Jag bestämde mig för att skaffa dem då jag var i Paris i våras. Då vi befann oss på matställen där det var folk runtom som pratade skrattade eller bara samtalade lite högre, märkte jag att jag sa ”va” vartannat ord. Inte till folket runtom, för det hjälper inga hörapparater mot, de talar franska, men maken och vårt ev. matsällskap. Nu fick vi en riktigt hyfsad utvärdering. Jag kunde följa diskussionerna på intilliggande bord om jag fokuserade på det. Och det vill man ju. Lyssna i smyg, spionera…Ett ypperligt tillfälle att göra en utvärdering av dessa hjälpmedel. 

Nu kom servitrisen med desserten och jag bad om lite kaffe till. En smaskig dessert med glass och stekta bananer. Det var också sådant jag alltid tycker är för snålt tilltaget, gottegrisen Inga-Lill. 

Vid ett tillfälle passerade servitrisen igen och frågade: smakade det bra? Alla tre gångerna stannade hon artigt upp och lyssnade på våra svar ibland med en kontrareplik, innan hon hastade vidare. Sen var det bra! Vi satt sista överfarten och försökte få ögonkontakt med henne för att be om notan. Jag är övertygad att de har koll på sina gäster hela tiden, men ingen antydan att vi satt kvar och väntade. Är även övertygad att om vi vinkat med vinflaskan, för påfyllning, hade hon sett oss. Men nej inte ett tecken på att närma sig mot oss. Då båten anlöpte hamn reste jag mig och klädde på mig ytterkläderna. Passerade bort mot disken där hon stod tillsammans med de andra servitörerna. Jag frågade om hon föredrog en springnota eller om hon snabbt kunde räkna ut vad vi var skyldiga. Jodå, det var hon villig till, snabbt fick jag beloppet presenterat för mig. Jag sa att hon glömt kaffet så hon fick göra en ny uträkning. Och med ett ”blipp” så betalade jag med mobbens paypal. Och vi hann stiga av båten på rätt sida sundet. Visserligen är det inte mitt bekymmer om man inte hinner betala på den tid man är ombord, men jag vill att rätt ska vara rätt. 

Förr talade man ofta om att det var mycket prat och lite verkstad. Jag skulle vilja ändra den frasen till, mycket emojis och tummar upp och ned, kanske till verkstadens fördel i komparationen. Men dagen efter låg det i min postlåda ett brev där man snällt ber mig fylla i ett kryss under de alternativ som finns, för att betygsätta min upplevelse av vår Tura. 

Fantastiskt.     Mycket bra.     Bra.     Godkänt.     Dåligt.     Not relevant                                

      😀                      😎                 🙂             😐                 🙁                  ?                           

Fortfarande saknar jag detta som jag benämner som ord. Var har de tagit vägen? Nyanserna i emojis kan aldrig ersätta orden som vi har med oss som kommunikationsmöjligheter från vårt modersmål. Jag kommer att strunta i dessa kryss, men en länk till denna berättelse ska de få. Och om de har någon som inte VABBAR som eventuellt samlar in de svar de får på sitt beröm-fiske, kanske de får problem hur det ska tolkas. Inte mitt problem det heller. 

Here is the English 

VABBA, (to be at home because of  sick children).  Is this a word that is unique to us in Sweden?  Or does it have a counterpart in other countries?  Will check Google translator.  If I ask for a translation of ”VABBA”, Google says without a second’s hesitation, ”woobly”.  Sounds cute to wooblying.  Until I read an example of what the word means, that if you e.g.  drive a car and feel a ”wooblying”, it could be because you have a flat tire and the whole car wobbles.  So no, it’s probably quite Swedish to VABBA.

 Since December 11, when Skånetrafiken changed timetables and probably in connection with this also reorganized their staff, you can see where they have put those who (VABBAR) stay at home because of sick children often.  It must not affect the frequency of trips or worse delays than before.  Therefore, they have often been put as parents who often are home with sick children, on services that do not affect the performance of passenger transport too much.  In the past, for example, these displays, which provided the information about which bus line you are on, and where the bus is, have been operated continuously without major problems.  After the magical date 11th of December  2022, these displays seems to be managed by staff who have young children with recurrent conditions that exclude them from daycare and schools.  Because it is at least a couple of times per week this information is out of order.  The lady who faithfully tells you which stop is ”next” has no small children.  She is in place almost daily.  It has happened that she was not on duty some evening.  Unfortunately together with a missing informer on the screen in the bus roof.  Then you have had to concentrate on where you are.  Up here in the northern parts of the city, which are bordered by forest areas and cemeteries, it is not so well lit.  It is difficult to keep track of when to get off.  You have to count the right and left turns to know when to press the ”stop” button.  Digitization in all its glory, but of course you are left out as those who manage certain services cannot do it from home.  But just over a month has passed and we have learned how to deal with these shortcomings.  Above all, as we are diligent bus customers.

It was worse with the journey with our ferries, we were not so diligent with during the pandemic.  The last time we took the ferry and had dinner in their restaurant was in the spring of 2019. So four years ago.  As everything else has changed enormously, we were prepared not to recognize ourselves in that environment.  But one thing felt safe.  They can’t have busy cooks and waiters away from their job, so we did as tradition dictated.  Cleaned up Christmas decorations, dressed and left.  We had ordered a table digitally and I instructed the husband to buy tickets: one way and retired person ticket….  I thought you could only buy a ticket via the machine.  But alas, there was a lady sitting in a hatch.  Just like in the old days of the world, as we remember people doing.  Swished a banknote through the slot in the lower part of the glass and swished out a ticket.  But no, now I’m lying.  No money, just cards, or as I did via mobile.  And swish, tickets appeared and a smiling lady wished us a nice evening.  Presumably the lady was sitting idly between ticket sales, but if it had been me I would have had a knitting to do.

 On the boat, in the restaurant, there was a table beautifully set for us, we felt we were being waited on!  Even though it is part of the tradition to eat the month’s offer on this particular day, Christmas tree looting day, we wanted to show ourselves a little important.  Kindly, we sat and studied the menu and the wine list until we felt the waitress making tighter and tighter turns around us.  Just on this tour at 17.00 hour there were not that many fellow travelers.  We had received a bottle of cold good water in connection with the menu cards.  No rush.  After all, we only make this trip once a year, the Christmas tree looting day-trip.  And we have missed it for over four years.  Finally, we ordered, and I said it’s usually something the chefs are good at, this month’s menu.  The waitress nodded and assured that it was well worth a try.  The wine was brought into an opened bottle, something I react to.  I want to see when they open the bottle!  The fact that a label is presented that matches what we have ordered is not something I find interesting.  I don’t want to point out such details but I note them.  Damn whiner.  But it tasted like chardonnay and that’s what we ordered, so it had to be fine with that.  That splash of taste was approved as the wine had both the right temperature and no bad aftertaste.  We got an entree that the menu said was a pastry.  Yes, what is pastry?  When the waitress put the plates in front of us, she said, what do you say about this here?  I asked if I may reply when we had tasted.

We received a slice of rye bread with an egg-shaped creation, a salmon mash.  The husband said: hot smoked salmon, I added that it also contained some cold smoked salmon.  Pea shoots as decoration and a ring around with small drops of dill in oil.  If we had Tina with us, she would have said: delicious!  And we had nodded in agreement.  However, I missed that word, pastry.  Why call it something it wasn’t?  Have the words in the language become so little used that we cannot find synonyms or similar words?  Did we forget to look up another word?  Has everything become stingy in our vocabularies?  Ok, I call it a salmon entrée so I don’t have to show that I’m losing words in my language.  Which I do daily and from time to time.

 The main course, which consisted of a piece of meat, veal steak and potato croquette, was served when we returned to Helsingborg.  Oh so long since we made this trip, going by ferry back and forward many times to Denmark.  But so cozy.  The food we got looked like a piece of meat with a bun of bread beside it.  I couldn’t keep quiet, but commented on that bun.  The waitress chuckled and said, well, you should try that “bun”.  Now there were more people coming and we had fellow travelers around us.  There were many orders that she had to take up and execute.  We had to fill our glasses with wine ourselves, so unfortunately the cloth got some wet spots, when the bottle was kept in an ice bucket.  Some waitresses refill the glasses every time they pass.  I don’t know which one I prefer.

 But now I tasted a small piece of the ”bun”, a potato croquette.  OMG, as the youth say.  I had never needed that piece of meat.  The croquette and the sauce were just enough to make me cheer.  A soft fine pepper sauce and the crunchy goodness probably breaded the surface of the croquette, which hid a good mashed potato.  As I said, no more was needed.  I could eat me fill of it.

The waitress passed by and asked if everything was to your satisfaction.  I said it was lucky I took a picture of the ”bun” before I tasted it, because I got teary-eyed when I put the food in my mouth.  Not strong peppery flavors but a mild fine taste sensation where you could clearly perceive the different ingredients.  But what a composition.  I am so happy when I find a dish made from mostly local ingredients, although some spices have to be sourced from where the pepper grows. (In Sweden the expression ”where the pepper grows” we use when we wish someone go to hell)

 There were no mountains of vegetables, neither fresh nor thrown away like peas and carrots.  No, under the meat there were small tasty pieces.  No one who crammed for their own attention.  The croquet took over completely and we sat and laughed.  Never did we dream that a chef could surprise us with his way of presenting the ”pears” as my Northern man calls the potatoes.  Of course!  We slurped and enjoyed this sauce-potato combo.  The piece of meat in all its glory, but it was just a snack.  And at the same time tender and tasteful.  The thought of asking for refills on the potatoes bun never occurred to any of us.  But afterwards, we Wishes we have asked for it and a doggy bag for the meat.  Can you do that?

 When we had emptied our plates, the waitress came and took away the dishes while saying that ”can we wait for the dessert a while?”  Right then, we felt satisfied so we nodded affirmatively.  I felt a little steered by her way of suggesting the break, but maybe she had a lot at the moment and we were in no rush.  Sipped the last of the wine and chatted.

It was the first time we were in a restaurant  like this since I got my hearing aids, and there was no music playing in the speakers around us.  I decided to get the aids when I was in Paris last spring.  When we were in restaurants where there were people around talking, laughing or just talking a little louder, I noticed that I said ”what” every other word.  Not to the people around, because hearing aids don’t help, they spoke French, but the husband and our possibly  dinner party.  Now we got a really decent evaluation.  I could follow the discussions at adjacent tables if I focused on it.  And you want that.  Listen secretly, spy… A great opportunity to evaluate these aids.

 Now the waitress brought the dessert and I asked for some coffee.  A yummy dessert with ice cream and fried bananas.  It was also what I always think is too stingy a measure, the sweet toothed Inga-Lill.

 At one point the waitress passed by again and asked: did it taste good?  All three times she politely stopped and listened to our answers, sometimes with a counter-rejoinder, before rushing on.  Then it was good!  We sat on the last crossing and tried to make eye contact with her to ask for the bill.  I’m sure they keep an eye on their guests at all times, but no hint that we were left waiting.  I am also convinced that if we had waved the wine bottle for a refill, she would have seen us.  But no, not a sign of approaching us.  When the boat pulled into port, I got up and put on my coat .  Passed by to the counter where she stood together with the other waiters.  I asked if she preferred a bill of lading or if she could quickly figure out what we owed.  Yes, she was willing to, I quickly had the amount presented to me.  I said she forgot the coffee so she had to do a new calculation.  And with a ”blip”, I paid with the phone’s PayPal.  And we managed to get off the boat on the right side of the waves.  Admittedly, it’s not my concern if you don’t have time to pay while you’re on board, but I want right to be right.

 In the past it was often said that there was a lot of talk and little workshop.  I would like to change that phrase to, a lot of emojis and thumbs up and down, maybe to the workshop’s advantage in the comparison.  But the next day there was a letter in my mailbox where they kindly ask me to fill in a cross under the options available, to rate my experience of our Tura, as we name the ferry trip and restaurant visit.

Fantastiskt          Mycket bra.        Bra           Godkänt         Dåligt.     Not relevant                                

      😀                        😎                    🙂                 😐                   🙁                  ?         Emojis                                 

I still miss what I call words.  Where have they gone?  The nuances of emojis can never replace the words that we carry with us as means of communication from our mother tongue.  I will ignore these crosses, but a link to this story they should get.  And if they have someone who doesn’t is home taking care of children, possibly collect the responses they get to their praise fishing, they might have trouble how to interpret that.  Not my problem either.

Föregående

A Happy New Year/ Gott Nytt År

Nästa

I am fooled/ Jag är lurad

  1. Margareta

    Åh, hade jag tänkt till, skulle jag ha frågat om ni ville ha sällskap!

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.

Drivs med WordPress & Tema av Anders Norén