nedtecknade minnen och berättelser

A day on the bus/ En dag på bussen

What a day! We had a calm start at our day, which usually be our bridge-day. But we have Christmas-leave, and today we thought getting our grocery shopped, so we have some days off the rest of the week. Had an early lunch with an oatmeal, and away to the bus. At our way out we passed the postbox and discovered the postman already delivered the post. Curiously I looked into it, even if we hadn’t any intension to carry anything in our bags to the store and back. But finally we had get two consignments, both of them we had really waited for. A fortnight ago I called the company where we buy the batteries and filter to our hearing aids from. It was a long time since we order and we even have got the confirmation and pay note since long. It hasn’t been any delay earlier and my husband paid when the confirmation arrived. But no goods arrived. I rung and asked what had happened, and they told one of the ordered things wasn’t available yet, when I called. 

Not any satisfactory answer, they could have told me in a mail, but by now I knew the reason why they had delayed the parcel. Wait and see, I told the spouse. 

Another consignment I have waited for was a Christmas gift from my precious bridge partner in France. He had since weeks announced he had sent me a parcel. And every day I checked in my postbox for a mail message about his parcel. First week I didn’t notice any sign of it, but it use to be faster than a fortnight. After another week the sender asked if I hadn’t got it yet. How do I answer? I felt a bit ashamed over our postmen. But I couldn’t lie. I hadn’t got it. I answered him, my postman is a vegetarian, and probably shouldn’t open and eat my Christmas gift. By now I knew the content, it was the foie gras I had got for Christmas earlier year, the delicacy we use to have at our Christmas table. 

Today the two missed delivery messages was into our box. I had waited so long I couldn’t resist to open and look. In both of the envelopes. In the delivery for our hearing aids we still want some filters, I may call the company tomorrow and ask why they send half the order things. 

The other envelope there was a paper, a kind of reminder, I haven’t fetched my parcel yet and it was only two days left for me to fetch it! So many times I have looked for that message! Now we were on our way to the bus stop for our weekly shopping. At the bus we looked at Google maps where to find the post office to fetch the delivery. A long way outside town, but we decided to change our plans for the shopping.

We changed bus and looked for the bus stop to find the bus which would bring us to that office. A man and a woman stood there waiting for the bus, and the woman heard our discussions about what bus we were going to catch. She were well informed about our bus and helped us by informing us how to find the office. She worked at that company we were going to, and she knew about how bad information it was out there at the end of the bus line. What a fortune for us to bump into this lady. Maybe we had get lost without her advice. 

. We travelled to the logistic centre, without any people in sight, but a lot of cars and lorries everywhere. Fortunately there were a bus line and we found the post office. It was almost the same feeling when we arrived there as when we where visiting La Defence outside Paris. A long journey with buses and we had a new kind of buildings and environments than we had in Paris. We arrived after 18.00 and I had by then learnt to say bonsoir after 6 in the evening, so I was prepared to smile and say bonsoir to who else we met. But after 6 in the evening it was as a ghost town, I didn’t see many people. As a different planet, and I had to persuade myself we still were in France. It is a part of Paris where many companies has their offices and people leave after office time. Back home to town and the old parts where they live. 

In our destined office there were a man who didn’t knew about the first message, I told him I haven’t got any before today. And this was a reminding message! He shook his head and told me he had no idea what had happened. I was so anxious to get my parcel I didn’t dare to argue with him any more. Happy we returned to the bus stop and a new journey back into town. Some hours had gone and we discussed how to do, we hadn’t any groceries yet. 

Decided to change bus and ride to our ordinary grocery store. I didn’t complain, I love to go by bus. It is so entertaining to look and listen to fellow travellers. I must confess I am a curious lady. After the bus change a young lady entered our bus, seated just across our seat. And she picked up her phone, called a friend and loudly started to suggest a meeting at Christmas Eve, and they should have some food everyone she would invite. Three calls later she had arranged all food at her Christmas table but the beer. And now she rose and got off the bus. I promise she had no idea what an admirer she had in me, she had those big ear muffs making her feels as she is alone in the world. And I will never get to know how she get the beer at the table. But agree with me it was a smart idea, to invite her friends like that and just offer a table and some chairs and the fest is made. 

When we arrived the store I asked spouse for a cup of coffee, and he agreed. It’ll be tasteful by now. But first into the toilet for a fast visit. But there was a queue, a Santa and he wanted me to go first. I must say I want a better Christmas gift from Santa, than pass him in a queue to the toilet. I told him as the true coastal dweller I am, I said professional traffic precedes pleasure traffic. And you are at duty, I am only a retired woman with same salary if I sleep or am awake. The Santa smiled and kept his place in the queue. I took a picture of him and told him, tonight you will be seen in my blog at net, and okay he said. Wonder if he will see himself at this page. 

When we arrived home I took another picture of the parcel and sent to my froggyfriend, and I asked if I was allowed to unwrap the Christmas gift already, despite it is four days left before Christmas Eve. Please open it he answered. Thank you my dear Guy Noël, for sending this special delicacy. I will enjoy it and celebrate you Christmas Day which is your very day you Christmas Guy. 

This day has been as fun as if it was Christmas Eve because all this bus riding. I like to go by bus and I think more than 4 hours I have spent on different buses. My spouse laughed at me and wondered if I felt satisfied all this bus riding today, and I answered with a big smile: tomorrow I have some errands which demands some bus riding too… 

här är svenskan

En så’n dag. Vi hade en lugn start på dagen idag, som normalt är vår bridgedag. Men det är jullov så idag tänkte vi göra våra veckoinköp så kan vi ägna resten av veckan till lite av varje. Vi hade ett tidigt lunchmåltid med en rejäl tallrik havregrynsgröt. Sedan iväg till bussen. På vägen ut passerade vi brevlådan och upptäckte att brevbäraren redan varit här. Nyfiket tittade jag in i facket även om vi inte hade någon tanke på att bära med oss något runt på vår inköpsrunda. Men äntligen låg där två stycken försändelser som vi väntat på länge. För fjorton dagar sedan ringde jag firman vi brukar köpa batterier och filter till våra hörapparater till, och efterlyste ett paket med som var beställt för länge sedan. Vi hade fått bekräftelse på ordern och även fakturan för flera veckor sedan. Det brukar aldrig vara några problem med den firman så maken hade betalt räkningen då han ändå hade en annan räkning att betala, sedan uteblev leveransen! Jag ringde firman och jodå de hade fått betalning, men en av varorna hade blivit restnoterade, så de bara väntade på att få hem dessa. Det var inget tillfredställande svar anser jag, de kunde talat om via SMS eller mail att de väntade med att skicka tills allt kunde levereras. Men, vänta och se meddelade jag maken. 

En andra försändelse jag väntat på var en julklapp från min käre franske bridgepartner. Det var flera veckor sedan han meddelade att han skickade iväg ett paket till mig, då han var tvungen att checka upp adressen. Jag har sedan dess kollat i postlådan dagligen efter någon postavi. Då en vecka gått tyckte jag inte det var konstigt att det inte kommit, men tiden gick. Blev till veckor. Avsändaren frågade om paketet hade anlänt ännu. Vad skulle jag säga. Jag skämdes lite över vårt ”eminenta” postsystem. Men ljuga kunde jag ju inte. Jag svarade att det troligen skulle dyka upp när som helst. Vår brevbärare är vegetarian lugnade jag honom, då jag får veta att paketet innehöll Foie Gras, gåslever. En delikatess vi har haft på julbordet senaste åren, en julklapp från fransosen. 

Idag låg bägge efterlängtade försändelserna i postlådan. Ett kuvert med tillbehör till hörapparaterna, och en avi, en påminnelseavi (!), om ett paket att hämta på postkontoret på Mineralgatan. Jag hade bara 2 dagar på mig att hämta ut detta paket! Så många gånger jag tittat efter den avin. Men nu var vi på väg mot bussen för våra veckoinköp. Då vi kommit på bussen googlade maken var vi kunde hitta denna Mineralgata, där vi kunde hitta ett postkontor som hade vårt paket. Långt utanför stan, men vi beslutade oss för att prioritera hämtningen av paketet. 

Vi hoppade av bussen nere i stan, letade en stund och fann buss nr.25 som skulle ta oss till postkontoret. Vid hållplatsen väntade ett annat par, och då de hörde vår diskussion om det var rätt buss, lugnade de oss och sa att vi var på rätt hållplats. De berättade också vid vilken hållplats vi skulle kliva av och hur vi skulle hitta till posten. Kvinnan jobbade på posten dock inte i samma byggnad, men hon var välinformerad. Sicken lycka att stöta på en sådan person. Utan henne hade vi kanske varit evigt förlorade. 

Vi åkte till detta logistikcentrum, där fanns inte en levande själ inom synhåll, men en massa bilar och långtradare överallt. Lyckligtvis hade vi hittat både en busslinje, och så småningom även ett postkontor. Men det var samma känsla som då vi kom till La Defence en stadsdel utanför Paris. En lång bussresa och vi mötte en helt ny stadsmiljö, helt olik den som vi hade i Paris. Höghus som mer påminde om de vyer man ser över Singapore, Hongkong och huvudstäder runtom i världen. Efter några dagar i Frankrike hade man lärt att efter 6 på kvällen var det inte ”bonjour” som gällde, utan ”bonsoir”. Tjuvtränat på detta ord och ett smile, var man redo att ge sig ut bland folket. Vi anlände La Defence vid 7-tiden på kvällen, och det var som en spökstad. Inte en människa att hälsa bonsoir på. Denna stadsdel är en kontors- och butikstad som stänger klockan 18.00. Inte en själ syntes

Väl inne på postkontoret lämnade jag fram min avi. Berättade att detta var en påminnelseavi, och jag undrade vem som fått den ordinarie första avin. Fick till svar att han inte förstod vad jag talade om, medan han skakade på huvudet. Nu var jag så angelägen att få mitt paket så att jag gav mig inte in i någon argumentation med honom. Fick mitt paket och vi återvände till busshållplatsen för att återvända till bebyggda trakter och vår ICA-affär. Det hade gått flera timmar för denna utflykt till posten och fortfarande inga inköp gjorda ännu. Jag klagar inte , jag är barnsligt förtjust i att åka buss. Det är rogivande sätt att färdas på, men även kul att titta och lyssna på medresenärerna. Ja jag erkänner jag är en nyfiken kvinna.

Beslöt att byta buss och åka till vår vanliga ICA-butik. Då vi passerade centralstationen klev en ung dam på, satte sig på sätet bredvid oss. Hon var klädd i stora hörselkåpor så hon hade inga ljud som störde henne. Hon plockade upp sin telefon och ringde någon vän, föreslog att de skulle mötas på eftermiddagen julafton. Bra sa hon, fixar du skinka köttbullar och lite prinskorv? Ok, då fixar jag någon som fixar sillen. Samtal nummer två var det någon som fick sillen på sin lott. Samtal tre var lite servetter och attiraljer runt dukningen. Jag log och frågade maken min; ska vi erbjuda oss att komma med lite mandelmusslor och grädde? Sen reste kvinnan sig och steg av! Jag fick aldrig veta vad som hände med ölen… vem skulle fixa den? Hon var helt klart ovetande vilken beundrare hon har i mig, på cirka 15 minuter hade hon fixat ett fullvärdigt julbord med mat och dryck och glada vänner. 

Vi anlände till vår affär och jag frågade maken om vi var mogna för en kopp kaffe, och genast höll han med. Han var absolut inte svårflirtad med kaffe. Jag går förbi toa medan du lämnar in tipset, sa jag och släntrade bort till kön vid toa. Komat hamna bakom tomten, som erbjöd mig att gå före i kön. Nog för jag vill ha en bättre julklapp! Jag svarade att yrkestrafiken går alltid före nöjestrafiken så han fick behålla sin plats i kön. Du är i tjänst verkar det, men tack i alla fall.jag har samma lön om jag sover eller är vaken. Han log och tackade. Jag tog en bild av honom och berättade att jag la ut honom på nätet.

Då vi kom hem efter denna långa dag, jag tog en bild av paketet och skickade  till froggyfriend och frågade om jag skulle öppna det nu eller vänta till julafton, trots att det bara var 4 dagar kvar. Snälla öppna det, sa han. Tack Julkillen för att du skickar dessa delikatesser. Vi kommer att njuta av det samtidigt som jag firar dig på din födelsedag du Jul Kille. (Hans namn betyder just Jul Kille).

Denna dag blev nästan som julafton för mig med allt bussåkande, denna sysselsättning jag är så förtjust i. Nästan 4 timmar tillbringade vi inalles på bussar hit och dit. Maken skrattade och undrade om jag var nöjd med allt detta åkande. Jag svarade med ett leende; imorgon har jag några ärenden också som kräver en del bussåkande…..

Föregående

Lussekatter/ Saffron buns

Nästa

All kind of days/ Alla sorters dagar

  1. Margareta

    Det var ett evigt åkande! Men jag förstår att det var mödan värt!

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.

Drivs med WordPress & Tema av Anders Norén