nedtecknade minnen och berättelser

In the world of technology / I teknikens värld

Friday and the day we use to plan for a late sandwich after the meeting with my dear pupils.  And when we went to the mall for some purchase, we bought our iPads as we had decided to buy some weeks ago. It is some work to do to transfer from our old devises and when we arrived home we had to make some settings to get our bank account available at our new devises. I have to admit it is a little worrying work before all is done and I get to know we managed to do right this time as well as we made last time. Can’t always like a crying baby call for son to help us because we don’t understand how and what to do.

Finally all was done, but I had to erase one old bank ID before I was able to create a new. And when I did so it was a very exhilarating moment when I decided which one I should erase. If I erased the one I had connected to my iPhone, it was the only chance to create another for my iPad. Or I have to visit my bank IRL, and ask them for help. But I succeeded and everything worked as I wanted. 

After all, it left a lingering question of, had I done the right thing?  Did I have control over my computers? Tried to calm down and trust myself. Prepare yourself for the evening I persuaded myself. 

End of a semester. Of bridge teaching. This autumn we only have had two meetings. I am convinced some of them wish to have more teaching in hope of to get more knowledge and understanding about this noble game named bridge. But I am glad they can’t compress their socializing to be closer, and because of that they don’t need more teaching. All knowledge takes its time to get settled in our brains and together with earlier teaching grows and be combined with previous knowledge. 

We started with a discussion around the 10 questions I had sent out as homework, and most of them had read and really tried to solve the tasks. They make me glad because I can hear how they feel that they understand a few more things I previously tried to explain, by their small affirmative sounds. 

It makes me satisfied because I remember when I was a student I tried to learn by heart what my teacher told us, but I wasn’t able to understand before I started to see the logic in the bidding. And logic you can’t learn, it has to be a kind of process in your own brain. My pupils are in that process by now, most of them. And it makes me happy.

Yesterday I decided to put another dimension in our teaching. TIME. When you play a tournament it is always a time limit to take into consideration. We haven’t had that before. But after eight years of education I thought it was an important supplement. I told them I was going to break the play if they didn’t finished the board when the bell rang. Eleven minutes per board, it is one and a half time more than I ever met in any tournament. First board I had to break, but after that they all played very focused and as fast as they were able to. The atmosphere was almost spooky, no one talked. Some almost whispering whining, what shall I bid or what shall I lead. But the silence was telling they had got a new dimension to pay attention to. 

I walk around, looked at the bidding and play. When they whispering asked for help I blamed my bad eyes and the bad light in the rooms; I can’t help. I pawed around and they was so focused I never have seen them before. 

My iPhone made its work by keeping all caught in the seriousness being limited. But what had happened to my phone? It rang and I had no idea which table it was set for? I mixed up which table was faster than the other. And why wasn’t I able to lock up my phone and reset when both table had changed their board? I had to try and try to unlock every time before I got entrance to my OWN phone! 

Had I earlier during afternoon when I set the bank ID and face ID, made a setting and locked for myself? The situation wasn’t the right to tell my pupil how stupid their teacher could be.

We packed our things, equipment for the play and our computer and tried to do an early leaving of the place, comparing to all other times we have met. To tell them we don’t need those long sessions we have had earlier, when time had been unlimited. 

I use to copy and paste the result in a letter to them the first thing I do when we arrive home, where I am used to wifi connection and the lamplight is the right. When I placed the iPhone on kitchen table my thumb felt a kind of bump on the screen. What was it?  And under the lamp I was aware a tablet, a “Läkerol” was stuck where camera spot for Face ID is placed. When I removed that tablet everything went smoother and easier. I use to have a box with “Läkerol” in my pocket and probably my iphone had served itself with it, maybe caught an escaping  ”Läkerol”. Do you see that little black tablett just above the icon for settings?

här är svenskan

Fredag, och dagen använder vi för att planera för en sen smörgås efter mötet med mina kära elever.  Och när vi for till köpcentret för lite inköp, köpte vi även våra iPads som vi hade bestämt oss för att köpa för några veckor sedan.  Det är en del arbete att göra för att överföra sina data från våra gamla iPads och när vi kom hem var vi tvungna att göra några inställningar till för att få vårt bankkonto tillgängliga på våra nya iPads.  Jag måste erkänna att det är lite oroande arbete innan allt är klart och jag blir vis att vi lyckats göra rätt den här gången lika bra som vi gjorde förra gången.  Kan inte alltid vara en gråtande bebis som ringer efter sonen för att få hjälp då vi inte förstår hur och vad vi ska göra.

 Äntligen var allt klart, men jag var tvungen att radera ett gammalt bank-ID innan jag kunde skapa ett nytt.  Och när jag gjorde det var det ett mycket spännande ögonblick när jag bestämde mig för vilken jag skulle radera.  Om jag raderade det jag hade anslutit till min iPhone som var den enda chansen att skapa ett till för min iPad.  Annars så måste jag besöka min bank IRL och be dem om hjälp.  Men jag lyckades och allt fungerade som jag ville.

 Det lämnade trots allt en kvardröjande fråga om, hade jag gjort rätt?  Hade jag kontroll över mina datorer?  Försökte lugna ner mig och lita på mig själv.  Förbered dig för kvällen istället övertalade jag mig själv.

 Slut på en termin.  Av bridgeundervisning. I höst har vi bara haft två möten.  Jag är övertygad om att några av dem vill ha mer undervisning i hopp om att få mer kunskap och förståelse för detta ädla spel som heter bridge.  Men jag är glad att de inte kan komprimera sitt umgänge mer, och på grund av det behöver de inte oftare undervisning.  All kunskap tar sin tid att sätta sig i våra hjärnor och tillsammans med tidigare undervisning växa och kombineras med tidigare kunskaper.

 Vi började med en diskussion kring de 10 frågorna jag hade skickat ut som läxa, och de flesta hade läst och verkligen försökt lösa uppgifterna.  De gör mig glad eftersom jag kan höra hur de känner att de förstår ytterligare några saker som jag tidigare försökt förklara, med sina små bekräftande ljud.

 Det gör mig nöjd eftersom jag minns när jag var student och försökte lära mig utantill det det min lärare berättade för oss, men jag kunde inte förstå förrän jag började se logiken i budgivningen.  Och logik kan du inte lära dig, det är en slags process i din egen hjärna.  Mina elever är i den processen vid det här laget, de flesta av dem. Vilket gör mig glad.

 Igår bestämde jag mig för att lägga in ytterligare en dimension i vår undervisning.  TID.  När du spelar en turnering är det alltid en tidsgräns att ta hänsyn till.  Det har vi inte haft tidigare.  Men efter åtta års utbildning tyckte jag att det var ett viktigt tillägg.  Jag sa till dem att jag skulle bryta spelet om de inte avslutat brickan när klockan ringde.  Elva minuter per bricka, det är en och en halv gång mer än jag någonsin mött i någon turnering.  Första brickan var jag tvungen att bryta, men efter det spelade de alla väldigt fokuserat och så snabbt de kunde.  Stämningen var nästan spöklik, ingen pratade.  Några gnällde viskande, vad ska jag bjuda eller vad ska jag spela ut?  Men tystnaden var talande att de hade fått en ny dimension i spelet.

 Jag gick runt, tittade på budgivningen och spelet.  När de viskade bad om hjälp skyllde jag på mina dåliga ögon och det dåliga ljuset i rummen;  Jag kan inte hjälpa.  Jag tassade runt och de var så fokuserade som jag aldrig har sett dem förut.

 Min iPhone gjorde sitt arbete genom att hålla alla fångade med den allvarliga begränsningen … tid.  Men vad hade hänt med min telefon?  Den ringde och jag hade ingen aning om vilket bord det var ställd för?  Jag blandade ihop vilket bord som var snabbare än det andra.  Och varför kunde jag inte låsa upp min telefon och återställa när båda borden hade bytt brickor?  Jag var tvungen att försöka låsa upp flera gånger, den hände sig varje gång jag behövde tillgång till min EGEN telefon!

 Hade jag tidigare under eftermiddagen när jag ställde in bank-ID och ansikts-ID, gjort en felaktig inställning och låst för mig själv?  Situationen var inte den rätta, att berätta för mina eleven hur dum deras lärare kunde vara.

 Vefter a Slutet spel packade vi våra saker, utrustning till spelet och vår dator och försökte göra en tidig avslutning på kvällen jämfört med alla andra gånger vi träffats.  För att tydliggöra för dem att vi inte behöver de där långa sessionerna vi har haft tidigare, då tiden hade varit obegränsad.

Jag använder mig av; kopiera och klistra in resultatet i ett brev till dem det första jag gör när vi kommer hem, där jag är van vid wifi-anslutningen och lampljuset är rätt.  När jag lade min iPhone på köra bordet kände tummen en slags bula på skärmen.  Vad var det?  Och under lampan var jag medveten om att på displayen, satt en ”Läkerol” fastklistrad där kameralinsen för Face ID är placerad.  När jag tog bort tabletten gick allt smidigare och enklare.  Den fungerade med Face-ID igen! Jag brukar ha en ask  ”Läkerol” i fickan och förmodligen hade min iPhone betjänat sig själv och serverat sig med den, kanske fångat en förrymd Läkerol-tablett. Ser ni den lilla svarta tablett en strax över appen för inställningar?

Föregående

Celebrating dusk / Fira skymning

Nästa

On off on off / tänte läckte tänte läckte

  1. Margareta

    Det tar tid att få logiken i lärandet att fungera.
    Jag skulle lära mig att skriva in text. Min ”lärare” sa retur elevering många gånger. För att få raderna att bli jämna. Jag fattade ingenting förrän mitt i natten. Satte mig upp i sängen och ropade hurra!

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.

Drivs med WordPress & Tema av Anders Norén