nedtecknade minnen och berättelser

Celebrating dusk / Fira skymning

We sat down at the table to enjoy afternoon coffee about one hour ago. It was twilight and I have to admit, I like to celebrate dusk. It depends on the calmness I feel by doing it. When in my childhood we celebrated dusk, I can remember the quiet and tranquility the mood we were put in. We öowered the voices and spoke more slow as a consequence of the nice atmosphere that spread in the room or to be right in the kitchen were our dining table were placed. 

Now it is completely dark, but we are still sitting and enjoy the calm. Nothing chasing us. We sit and make some plans for next day. This my dear friends is the the essence of retired life, to sit and plan what will happen tomorrow. And the planning last longer then the main work tomorrow lasts. 

First issue we discussed was, are we going to buy some tasty sandwiches for tomorrow evening. 

We are heading for the last meeting with my pupil this semester tomorrow, and when we arrive home we use to have a late soup so we can take our medications and my late insulin. But when we discussed what store we will visit to buy that sandwiches the name of the store had escaped from husbands brain. I saw clearly in his eyes the desperation he wasn’t able to continue to express his opinion. And to let the choice be mine. Not any odd situation letting me decide. But after all we were planning together. So I decided not to tell the name at the store. Now it was he who had lost a word, or in this case a name. At last the name appeared in his head and the peace was back.

I am convinced anyone else have done a day work in the time we plan and eat our soup. But as I say, retirement is a treat for old bodies and souls. Why deny our age and the noticeable aging of us?

And in this calmness we can try and find the words we have searched for last days. When I sit and type this stories, I often wish to tell about things which has happened. But suddenly the first word in sentence is lost, gone, missing…..and I can’t tell you. It can be the easiest word and it will be hidden for me. I use to think if I remember it in Swedish, I can translate it via google, but it is the Swedish word I can’t find in my head. So the story get stuck…

When I stepped up this morning I thought of how dangerous to become older, I have to tell my readers about it. Ha ha, and here I sit at the keyboard and one of the two occasions I was going to tell is gone! But you will get one of them and why. I was dressing and it is for some seconds a little balancing act. A memory popped up in my head; my friends old mother when she was walking a late autumn afternoon in wind and rain. Rather chilly. She had her hands deep in her pockets of her coat. She met a young Adonis and she couldn’t resist to turn around and look at him. Her toe met an unevenness on the pavement and she fell plunge forward. Her hands in her pockets didn’t save her, on the contrary it hurt her. An ambulance took her to the emergency, she was x-raised and get plaster of both her wrists. This my friends, is very crippling. Both her wrists! The doctor asked her what had caused her this awkward situation, but her only answer was; oh dear doctor, you should have seen his beautiful ass! 

May I tell you the other one when I am able to recall it? This is the essence of retirement as well!

här är svenskan

Vi satte oss vid kaffebordet för ungefär en timme sedan.  Det var skymning och jag måste erkänna att jag gillar att fira skymning.  Det beror på lugnet jag känner när jag gör det.  När vi i min barndom firade skymning kan jag minnas tystnaden och stillheten i stämningen vi blev försatta i. Vi sänkte rösterna och pratade långsammare som en konsekvens av den trevliga atmosfären som spred sig i rummet eller för att vara precis i köket där vårt matbord fanns.

 Nu är det helt mörkt, men vi sitter fortfarande och njuter av lugnet.  Inget jagar oss.  Vi sitter och planerar för nästa dag.  Detta mina kära vänner är kärnan i pensionärslivet, att sitta och planera vad som ska hända imorgon.  Och planeringen varar längre än morgondagens huvudarbete.

 Första frågan vi diskuterade var, ska vi köpa några läckra smörgåsar till imorgon kväll.

 Vi har det sista mötet med mina elever den här terminen, imorgon, och när vi kommer hem från de sessionerna brukar vi äta en sen supé så att vi kan ta våra mediciner och mitt sena insulin.  Men när vi diskuterade vilken butik vi kommer att besöka för att köpa de smörgåsarna, som namnet på butiken hade flytt från makens hjärna.  Jag såg tydligt i hans ögon hur desperat han blev, att inte kunna fortsätta att uttrycka sin åsikt.  Och därmed låta valet bli mitt.  Ingen konstig situation att det är jag som bestämmer.  Men trots allt planerade vi tillsammans.  Så jag beslöt mig för att inte berätta namnet på butiken.  Nu var det han som hade tappat ett ord, eller i det här fallet ett namn.  Slutligen dök namnet upp i hans huvud och lugnet var återställt.

 Jag är övertygad om att någon annan har gjort ett fullt dagsarbete under den tid vi planerar och äter vår måltid.  Men som jag säger, pensionär är en njutning för gamla kroppar och själar.  Varför förneka vår ålder och det märkbara åldrandet hos oss?

 Och i detta lugn kan vi försöka hitta orden vi har letat efter de senaste dagarna.  När jag sitter och skriver de här berättelserna vill jag ofta berätta om saker som har hänt.  Men plötsligt är det första ordet i meningen förlorat, borta, saknas…och jag kan inte berätta för er.  Det kan vara det enklaste ord och det fortsätter att vara försvunnet för mig.  Jag brukar tänka att om jag kommer ihåg det på svenska kan jag översätta det via google, men det är det svenska ordet jag inte hittar i mitt huvud.  Så historien fastnar…

 När jag steg upp i morse tänkte jag på hur farligt det är att bli äldre, jag måste berätta för mina läsare om det.  Ha ha, och här sitter jag vid tangentbordet och ett av de två tillfällena jag tänkte berätta är borta!  Men du kommer att få en av dem och varför.  Jag klädde på mig och det är under några sekunder en liten balansakt.  Ett minne dök upp i mitt huvud;  min väns gamla mamma när hon vandrade en sen hösteftermiddag i blåst och regn.  Ganska kyligt.  Hon hade händerna djupt i fickorna på sin kappa.  Hon mötte en ung Adonis och hon kunde inte motstå frestelsen att vända sig om och titta efter honom.  Hennes tå mötte en ojämnhet på trottoaren och hon föll framåt.  Händerna i fickorna räddade henne inte, tvärtom gjorde bara gjorde det värre henne.  En ambulans tog henne till akuten, hon röntgades och fick gips på båda handlederna.  Detta mina vänner är väldigt besvärande.  Båda hennes handleder!  Läkaren frågade henne vad som hade orsakat henne denna besvärliga situation, men hennes enda svar var;  åh kära doktor, du borde ha sett hans läckra häck!

 Får jag berätta för dig den andra när jag kan komma ihåg den?  Detta är kärnan i pensionärs-tillvaron!

Föregående

November

Nästa

In the world of technology / I teknikens värld

  1. Margareta

    Alltså ha inte händerna i fickorna vid promenad.
    När jag glömmer ett namn, brukar jag börja med A och sedan resten av alfabetet. Det brukar hjälpa.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.

Drivs med WordPress & Tema av Anders Norén