When something like this happens I feel as people don’t know what to say. Therefore l have not told some of my friends about my problems, which l have been hit by lately. I have to find out how to teach my brain find the keys in the dark. But the first thing is to remember its position at keyboard. Working on it and when l get the text read for me, it is promising, l will learn.
It is much easier to type when Siri or Tessa tells me what l have written. When they reject to work l feel as I am forsaken, abandoned and very lonely. Sit there and have forgotten last sentence. It was not a big problem earlier, to forget the subject in a middles of a conversation. Just to read last sentences and act as I follow the conversation without any memory slots. Now I have to read everything once again, as if I dropped the aim.
Probably something I have to learn how to manage, new challenges, even if I not longed for such improvements, I will not say it is thrilling but necessary.
My husband was a bit annoyed at me when he understood l had stayed up very late last night wondered why l was so excited staying up in the dark. It wasn’t the dark l was keen about, it was the loneliness. When l make my mistakes over and over again. No one hear the helping computer voice but me. Doesn’t hear all the stupid words l create, when l hit the wrong key. Husband sleeps without his hearing aids. I am on my own.
This morning he accused me being a “night butterfly”, a Swedish expression, about girls with a bad reputation. Lol, l laughed at him and said, l wish l was. Instead l sat and trained to find the keys and how to make a page in my blog
I also told in a half secret way, my eyes have given up. Those followers l know l have, don’t know my problems.
Last Monday l had an appointment with Gustav, my optician. We met last time, ten days after my surgery. He explained it was a bit too early to try and find corrections for my eyes.
We decided for a new appointment those days between Christmas and New Year. Immediately when I met him l told him something had happened last week. A shadow over my only working eye has appeared since about a week. And when Gustav started to test my eye l could see at his whole body, something had happened. He sounded almost desperate when he asked me since when l had seen this shadow. He showed me a picture from the camera, how the bottom in my eye looked like. l saw the same thing has happened as it had happened to my lost eye years ago. Gustav sat there at his chair, didn’t know what to say. He had encouraged me to do the surgery for the cataract, and l as well as he, know this shadow has nothing to do with the surgery. It is two different causes, but the surgery aim had undeniably painted a nicer future. A year or two ago, l asked Gustav about a scenario like this, he answered it was not any risk this should happen, and now l sat there with that scenario realised. So about the surgery l was worried they should hurt me with the knife when they cut and they should hurt the lens or cornea. But they did a great job and l saw as a eagle. For at least a fortnight.
Now you have get the whole story and l have had an opportunity to complain, and l believe it is easier to cope with if you dare to talk about it. I was asked by my husband if l had accepted it, but l am sorry, l can’t accept. The only option in my opinion is to train and don’t let it take over my life
In future he may check my stockings is same colour. And he has already complained he has to buy his stockings in future.
This text is partly copies from my letters to my froggy friend with his allowance. He has followed me by mail and messages during years and is very well aware his bridge partner need her eyes.
Of course Gustav acted immediately, wrote a remiss and called the hospital to ask them for an emergent appointment. It is a lot of holidays in our country, and l was also aware it is a pandemic going on in our world. So any contact with health care are very well measured.
Last Thursday I was for another surgery, they injected some medication into my eye. It sounds awkward maybe, but at my state you as well as I will agree whatever option you get.
When I entered the waiting room after the treatment, the nurse told me, she had heard a noice from my wardrobe when I was away. I smiled and told her it was a friend of mine who were anxious about me. And yes. I was right, the friend know by now, I struggling with my writing. But if I am a lucky girl…. they might be able to save some of my sight.
Här är svenskan
När något sådant händer känner jag det som om folk inte vet vad de ska säga. Därför har jag inte berättat för några av mina vänner om mina problem, som jag har drabbats av nyligen. Jag måste ta reda på hur jag lär min hjärna att hitta tangenterna i örkret. Men det första är att komma ihåg deras position på tangentbordet. Arbetar med det och när jag får texten läst upp för mig känns det lovande att jag kommer att lära mig.
Det är mycket lättare att skriva när Siri eller Tessa berättar för mig vad jag har skrivit. När de vägrar att arbeta känner jag mig övergiven och väldigt ensam. Sitter där och har glömt sista meningen. Det var inget stort problem tidigare, att glömma ämnet mitt i av en konversation. Bara att läsa sista meningarna och agera, nu när jag följer konversationen utan minnesstolpar, nu måste jag läsa allt igen, som om jag tappat ämnet.
Förmodligen något jag måste lära mig att hantera, nya utmaningar, även om jag inte längtat efter sådana, kommer jag att säga att det är inte spännande men nödvändigt.
Min man var lite irriterad på mig när han förstod att jag hade stannat uppe väldigt sent igår kväll undrat varför jag var så intresserad att stanna uppe i mörkret. Det var inte det mörka jag är angelägen om, det är ensamheten. När jag gör mina misstag om och om igen. Ingen hör den hjälpande rösten förutom jag. Hör inte alla dumma ord jag skapar när jag trycker på fel tangent. Maken sover utan sina hörapparater. Jag är ensam.
I morse anklagade han mig för att vara en ”nattfjäril”, ett svenskt uttryck, om tjejer med dåligt rykte. Lol, jag skrattade åt honom och sa, jag önskar att jag var det. Istället satt jag och tränade för att hitta tangenterna och hur jag skapar en sida i min blogg
Jag berättade också på ett diskret sätt, mina ögon har gett upp. Dessa följare jag vet att jag har, känner inte till mina problem.
Förra måndagen hade jag ett möte med Gustav, min optiker. Vi träffades förra gången, tio dagar efter min operation. Han förklarade att det var lite för tidigt att försöka hitta korrigeringar för mina ögon.
Vi bestämde oss för ett nytt möte en av dagarna mellan jul och nyår. Omedelbart när jag träffade honom sa jag att något hade hänt sista veckan. En skugga över mitt enda fungerande öga har dykt upp sedan ungefär en vecka. Och när Gustav började testa mitt öga kunde jag se på hela hans kroppshållning något hade hänt. Han lät nästan desperat när han frågade mig sedan när jag sett den här skuggan. Han visade mig en bild från kameran, hur ögonbotten såg ut. Jag såg samma sak har hänt som det som hände med mitt förlorade öga för många år sedan. Gustav satt där på sin stol, visste inte vad han skulle säga. Han hade uppmuntrat mig att göra operationen för grå starr, och jag liksom han vet att denna skugga inte har något att göra med operationen. Det är två olika orsaker, men operationens mål hade onekligen utmålat en trevligare framtid. För ett eller två år sedan frågade jag Gustav om ett sådant här scenario, han svarade att det inte var någon risk att detta skulle hända, och nu satt jag där med scenariot uppkommit. Operationen var något jag varit orolig för, att de skulle skada mig med kniven när de skar och att de skulle skada linsen eller hornhinnan. Men de gjorde ett bra jobb och jag såg som en örn. I minst två veckor.
Nu har du fått hela historien och jag har haft möjlighet att klaga, och jag tror att det är lättare att klara av om man vågar prata om det. Jag tillfrågades av maken om jag hade accepterat det, men jag är ledsen, jag kan inte acceptera. Det enda alternativet enligt min mening är att träna och inte låta det ta över mitt liv
Men i framtiden får han kontrollera att mina strumpor är i samma färg. Han har redan klagat över att han måste köpa sina strumpor i framtiden.
Denna text är delvis kopior från mina brev till min froggyfriend med hans tillåtelse. Han har följt mig via post och meddelanden under åratal och är mycket väl medveten om att hans bridgepartner behöver sina ögon.
Naturligtvis agerade Gustav omedelbart, skrev en remiss och ringde till sjukhuset för att be dem om ett akut tid. Det är många helgdagar i vårt land, och jag var också medveten om att det är en pandemi som pågår i vår värld. Så all kontakt med sjukvården värderas väldigt nova.
Förra torsdagen var jag på en ny operation, de injicerade medicin i ögat. Det låter kanske besvärligt, men i mitt tillstånd är du såväl som jag överens om vilket alternativ du får är det bara att tacka och ta emot.
När jag kom in i väntrummet efter behandlingen, berättade sjuksköterskan, hon hade hört ett ljud från min garderob när jag var borta. Jag log och sa till henne att det var en vän till mig som var orolig för mig. Och ja. Jag hade rätt, kompisen vet nu, jag kämpar med mitt skrivande. Men om jag är en lycklig tjej … kan de kanske rädda en del av min syn.
Margareta
Men…. Ja jag blir också tyst.
Hoppas ändå att vi kan ses.