nedtecknade minnen och berättelser

Did she get her tin cans/ fick hon sina kakburkar?

Boxingday, I sit and pondering the odd Christmas we have expired this year. The year of twenty years old millennium of our age. All our traditions has become questioned and maybe proposed to become changed. Another request has been, what do we do instead? My husband and I have made a reduction of many of our traditional “must have or must do”. When we moved into an apartment last summer, we also reduced our belongings. 

But the traditions around Christmas, how do we solve that? Christmas day my son and his family have visited us for lunch since many years. We announced early in December we cancelled that event this year. And they all accepted our decision, not to have a crowd of people in our rather small apartment. As an alternative we were invited to join them at their lunch table Christmas Eve via FaceTime. We participated by looking at many kind of fermented herring, sausages, ham, meatballs, cheese, liver pate and aspic of veal. The beetroot salad was my grandson very proud of. It was his contribution, made by himself all the way from the earth to the salad bowl. 

I remember how satisfied I felt when my kids made their first steps as cooks, and we tasted their ability as chefs. Now our grandchildren makes their successes and I give a hint now and then. Granddaughter complained her meatballs never became any balls at all. Difficult to hide my laugh when I heard about it, by asking if she (my granddaughter) never heard how the minced meat mixture was invented, the dish we give the Italian people credit for. They had heard about swedish meatballs and tried to make those delicious dish, but they just fell apart and to make not too big loss the invented the “Bolognese sauce” served with pasta. 

My husband and I had a surprise for the evening of Christmas Eve. We had made a very tasteful mulled and spiced wine. When it was dark enough we sneaked into the back of the garden at my son. Made a tray with mugs for the mulled wine, some cake dishes with saffron buns and gingerbread. Had brought a little gas stove where we heated the wine and then at their patio we served a little Christmas surprise with social distance. My son use to say if you approaching less than one arm’s length, I maybe hit you with my fist. And we were very carefully not step further than that. One arm and a bottle was the nearest l was when I intensified the mulled wine with some rom. It tasted as a Christmas kind of warm Mojito. Very tastefully. The recipe on demand, yes.

The family we served the wine and cakes laughed and found the idea about this spontaneous visit funny and surprising. I revealed it wasn’t that spontaneous as they thought. As a matter of fact they had bought and delivered some of the ingredients themselves last week when we got our grocery delivered by those persons.

We stood there in the dark and listened to the Christmas music I had brought together with a loudspeaker. 

At this moment I was told about my granddaughter and her meatballs…. and I recalled that time many years ago when my daughter was so sad her shortbreads never become a dough. It was just a lot of crumbles and how much she and her friend worked with the crumbles it didn’t become something else ….but crumbles. At last they decided to give the attempt up, the experiment were ended. Both of them found it a waste which would wound their soul and heart, to throw away the ingredients, their purse wasn’t that thick at that time. They used a frying pan and made some kind of crumble pie. The taste was just as the shortbread the intended to bake. So it wasn’t any loss, just a win at their experience account. 

When we stood in the dark we were told my daughter in law had had a phone call earlier from her aunt, who complained all her tin cans she used to store her Christmas cakes in, was still kept in my son’s home. All of the cans. They hadn’t been transported back to its owner after a family reunion in connection with a funeral, last summer. And now in corona times it wasn’t any idea for such an event, to bring the cans back to its owner.  Especially when it was about 500 kilometres to drive. But we laughed and said, such spontaneous ideas as well as this garden party in the dark, the long drive with the tin cans maybe would become as appreciated as our mulled wine. After all they didn’t have to meet and hug the aunt. They could bring the cans outside her door and then call her on phone and wish a merry christmas.  Today i sent a message to my son and asked, did she get her cans? And he answered YES she got it.

HÄR SVENSKAN

Annandag jul, jag sitter och funderar på den udda julen vi har fått i år.  I det tjugo år gamla millenniet i vår tideräkning .  Alla våra traditioner har ifrågasatts och kanske föreslagits att förändras.  En annan fundering har varit, vad gör vi istället?  Min man och jag har minskat många av våra traditionella ”måste ha eller måste göra”.  När vi flyttade in i en lägenhet förra sommaren minskade vi också våra tillhörigheter.

 Men traditionerna runt jul, hur löser vi det?  Juldagen har min son och hans familj besökt oss för lunch sedan många år.  Vi meddelade i början av december att vi ställde in det evenemanget i år.  Och de accepterade alla vårt beslut, att inte ha en folkmassa i vår ganska lilla lägenhet.  Som ett alternativ blev vi inbjudna att följa med dem vid deras lunchbord julafton via FaceTimw.

Vi deltog genom att titta på många typer av inlagd sill, korv, skinka, köttbullar, ost, leverpastej och kalvsylta.  Rödbetssalladen var mitt barnbarn mycket stolt över.  Det var ett bidrag från honom själv hela vägen från jorden till salladsskålen.

 Jag minns hur nöjd jag kände när mina barn tog sina första steg som kockar, och vi smakade på deras alster.  Nu gör våra barnbarn sina framgångar och jag ger en ledtråd då och då.  Barnbarnet klagade på att köttbullarna aldrig blev några bollar alls.  Svårt att dölja mitt skratt när jag hörde talas om det, genom att fråga om hon (mitt barnbarn) aldrig hört hur köttfärssås uppfanns, den maträtt vi ger det italienska folket äran av.  De hade hört talas om svenska köttbullar och försökte göra den läckra maträtten, men de föll bara sönder och för att inte göra alltför stor förlust de uppfann ”Sauce Bolognese” som serveras till pasta.

 Min man och jag hade en överraskning på julaftonskvällen.  Vi hade gjort en mycket smakrik glögg, kryddat vin.  När det var tillräckligt mörkt smög vi oss in i trädgården hos min son.  Gjorde en bricka med muggar för glöggen, några kakfat med lussekatter och pepparkakor.  Hade tagit med en liten gasspis där vi värmde glöggen och sedan på deras uteplats serverade vi en liten julöverraskning med social distans.  Min son brukade säga att om du närmar dig mindre än en armlängd kanske jag träffar dig med knytnäven.  Och vi var mycket noga inte steg närmre än så.  En arm och en flaskas avstånd var närmast när jag förstärkte glöggen med lite rom.  Det smakade som en julform av varm Mojito.  Mycket smakfullt.  Receptet på begäran, ja då.

 Familjen vi serverade vinet och kakorna till, skrattade och tyckte att idén om detta spontana besök var roligt och överraskande.  Jag avslöjade att det inte var så spontant som de trodde.  I själva verket hade de köpt och levererat några av ingredienserna själva förra veckan när vi fick våra livsmedel levererade av dessa personer.

 Vi stod där i mörkret och lyssnade på julmusiken som jag hade medfört i mobilen, med en tillhörande högtalare.

Då vi stod där och smätrivdes men kände kylan krypa på, fick jag höra om mitt barnbarn och hennes köttbullar …. och jag minns den tiden för många år sedan när min dotter var så ledsen att hennes schackrutigt aldrig blev en deg.  Det var bara mycket smulor och hur mycket hon och hennes vän arbetade med dessa smulor blev det inte något annat … än smulor.  Slutligen bestämde de sig för att ge upp försöket, experimentet avslutades.  Båda tyckte att det var ett slöseri som skulle såra deras själ och hjärta, att kasta ingredienserna, deras pengabörs var inte så tjock på den tiden.  De använde en stekpanna och gjorde en slags smulpaj.  Smaken var precis som kakorna som de tänkt att baka.  Så det var ingen förlust, bara en vinst på deras erfarenhetskonto.

När vi stod i mörkret fick vi veta att min svärdotter hade haft ett telefonsamtal tidigare från sin moster, som klagade över alla sina burkar som hon brukade förvara sina julkakor i, fortfarande fanns i min sons hem.  Alla burkar.  De hade inte transporterats tillbaka till ägaren efter en familjeträff i samband med en begravning, i somras.  Och nu i koronatider var det ingen idé att burkarna skulle föras tillbaka till sin ägare.  Särskilt när det är cirka 500 kilometer att köra dit och åter.  Men vi skrattade och sa, sådana spontana idéer såväl som denna trädgårdsfest i mörkret, då skulle den långa körningen med burkarna kanske bli lika uppskattad som vårt glöggparty.  När allt kommer omkring behövde de inte träffas och krama mostern.  De kunde ställa burkarna utanför hennes dörr och sedan ringa henne på telefon och önska god jul.  Idag skickade jag ett meddelande till min son och frågade, fick hon sina burkar?  Och han svarade JA hon fick dem.

Föregående

Christmas days/ Juletid

Nästa

Winter birds / vinterfåglar

  1. Margareta

    Välplanerade, spontana besök och fester är de roligaste.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.

Drivs med WordPress & Tema av Anders Norén