nedtecknade minnen och berättelser

Christmas days/ Juletid

start in english

Tip tap tip tap …. it’s long after midnight and the pixies have already sneaked away and left the washing up to me.  Sitting here in the darkness and have recently finished a bridge game online.  It’s funny the bridge world at net never sleeps.  It just rolls on.  It happens all the time that people fall off the net, become ”disconnected” and if they do not reappear after three or four minutes, they are usually replaced with a new player.  It’s like the old expression, trams and men you should not run after, there will be a new one in five minutes.

 Suddenly I become aware of what time it is and then that nice little girl appears, ashamed to be up all night … go to bed, l commando myself!

Next morning I slept late. When I arrived to breakfast table the coffee was cold and the butter was warm, not really fresh any more. Can’t blame anyone but myself. 

Whined a little about the grey weather, misty and cold. Read the news and noticed the date, December the 20th. Only one day left for the winter solstice. I can not remember I ever before have longed so much for the sunlight coming back to our part of globe. When the days are so short and without sunshine, I feel the nights are more acceptable. They don’t have to ask for apology for the darkness, no one expect the nights to be anything else but dark, this time a year. But nights are for relax and sleep, and there I sit getting inspiration to type and tell. Just admit the curiosity about myself. Not normal. But not much is normal nowadays. I even think it will be an end of that word, normal. Soon people get lost when they be asked to describe what the word normal means. 

We are supposed to stay home as much as possible. Not any visits in stores and warehouses. Either visiting friends in their homes, nor have any guests in our home. Not go to a cinema to look at a movie or to any music halls to listen at any concert. And for the time being this is normal.  

Every day I socialise with friends at net. And it feels as if am nearer to those I keep company nowadays to at web, than people I am used to socialise with before this virus hit our world. Normally things isn’t the same anymore. And it is also a cause, to my habits staying up late and sleep late in mornings. But to tell stories by writing, has always been easier during nights. Not any other business occupations my mind. I sit all by myself and type, like as if I sit and wonder about what have happened and what will happen in future. 

The writing is a kind of sorting things out. As I need to make a plan what to do and when …. otherwise all thoughts become a misch-masch and I just want to go to sleep. 

Many times I have heard people who writes often do it during nights. Authors has told they find the darkness makes them better to concentrate on the subject, to tell and type. I think it is the dark around them which makes any disturbance impossible. It is like sitting in a bubble and indeed feel the isolation. Sometimes I can hear my husband’s snoring from bedroom and I must say it is like knock knock on my morality. But I use to shake that feeling off and continue my beloved occupation. Write, erase, edit and delete sub edit.

The nearest days I hope we get some nights without any clouds so we can look for the star in east.

Please explain to me when and where I shall look for it to get the best chance to see it. With my miserable eyes I need some guiding, I don’t intend to do any wandering at East, but it is this time of the year it is here. 

Här är svenskan

Tipp tapp tipp tapp…. det är långt efter midnatt och nissarna har redan smitit iväg och lämnat disken till mej. Sitter här i halvmörkret och har nyligen avslutat ett bridgeparti på nätet. Det är lustigt att bridgevärlden aldrig sover. Den bara rullar vidare. Det sker hela tiden att folk faller av nätet, blir ”disconnected” och om de inte dyker upp igen efter tre-fyra minuter  brukar de ersättas med en ny spelare. Det är som det gamla uttrycket, spårvagnar och karlar ska man inte springa efter, det kommer en ny om fem minuter. 

Plötsligt blir jag medveten om vad klockan är och då kryper den där duktiga lilla flickan fram, fy skäms vara uppe hela natten… gå och lägg dej!

Nästa morgon sov jag till sent.  När jag kom till frukostbordet var kaffet kallt och smöret var varmt, inte riktigt fräscht längre.  Kan inte skylla på någon annan än mig själv.

  Gnälldagde lite om det grå vädret, dimmigt och kallt.  Läste nyheterna och noterade datumet den 20 december.  Endast en dag kvar till vintersolståndet.  Jag kan inte komma ihåg att jag någonsin tidigare längtat så mycket efter att solljuset ska komma tillbaka till vår del av världen.  När dagarna är så korta och utan solsken känner jag att nätterna är mer acceptabla.  De behöver inte be om ursäkt för mörkret, ingen förväntar sig att nätterna ska vara något annat än mörka, den här tiden på året.  Men nätterna är för att koppla av och sova, och där sitter jag och får inspiration att skriva och berätta.  Jag måste vara knepig.  Inte normal.  Men inte mycket är normalt nuförtiden.  Jag tror till och med att det kommer att bli ett slut på det ordet, normalt.  Snart går människor vilse o förklaringar när de ombeds att beskriva vad ordet normalt betyder.

  Vi ska stanna hemma så mycket som möjligt.  Inte några besök i butiker och varuhus.  Ingen besöker vänner i deras hem ej heller några gäster i vårt hem.  Man bör inte gå på bio för att titta på en film eller till något konserthus för att lyssna på någon konsert.  Och för tillfället är detta normalt.

  Varje dag umgås jag med vänner på nätet.  Och det känns som om jag är närmre dem jag nu har på webben än människor jag är van att umgås med innan detta virus slog vår värld.  Normalt är inte samma sak längre.  Och det är också en orsak till mina vanor stanna uppe sent och sova sent på morgonen.  Men att berätta mina skrönor genom att skriva, har alltid varit lättare under nätter.  Jag störs inte av några andra sysslor.  Jag sitter helt själv och skriver och funderar, jag sitter och undrar över vad som har hänt och vad som kommer att hända i framtiden.

  Skrivandet är ett slags terapi, att få ordning på saker.  Eftersom jag behöver göra en plan vad jag ska göra och när …. annars blir alla tankar ett sammelsurium ??och jag vill bara somna.

  Många gånger har jag hört människor som skriver ofta gör det på nätterna.  Författare har sagt att de tycker att mörkret gör dem lättare att koncentrera sig på ämnet, att berätta och skriva.  Jag tror att det är mörkret runt dem som ger mindre störningar.  Det är som att sitta i en bubbla och verkligen känna isoleringen.  Ibland kan jag höra min mans snarkning från sovrummet och jag måste säga att det är som knacka på, på min moral.  Men jag brukar skaka bort den känslan och fortsätta mitt älskade sysselsättning.  Skriv, radera, redigera och ta bort och lägga till.

  De närmaste dagarna hoppas jag att vi får några nätter utan moln så att vi kan kika efter stjärnan i öst.

  Förklara för mig när och var jag ska kika efter den, för att få bästa chansen att se den.  Med mina eländiga ögon behöver jag lite vägledning, jag tänker inte vandra österut, men det är denna tid på året det är här.

Föregående

Saffron buns/ Lussekatter

Nästa

Did she get her tin cans/ fick hon sina kakburkar?

  1. Margareta

    Vad som är normalt för dig, är onormalt för andra. Som att inte sova på natten, när du får och kan.
    Jaha, så nu ska man hitta en stjärna i öster. Vad heter den?

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.

Drivs med WordPress & Tema av Anders Norén