nedtecknade minnen och berättelser

Don’t we understand / vad är det vi inte förstår??

Pandemic. A new experience for many of us. Restrictions in our daily life. In our wide world where we had been able to travel almost wherever we want. Been able to take our own decisions for having a party. Meet relatives and family without any other reflexions, but what dress to wear or if we had bought enough to eat and drink. 

Now we may not even take the bus to nearest mall for some hours of joy. Window shopping, having a meal at a restaurant or just stroll around, we are not allowed to do so, if we not follow the recommendations how to keep distance and wash our hands often. Stay as safe as possible, alone or if we have some family, together with them. Some of my friends lives in a one-person-household. Must admit I feel pity for them those days when the weather turning more chilly and the benches in parks are cold to sit on. Nowhere to take a walk and meet some people to have a small talk to. 

I have read in newspapers puppies has become more requested, and my understanding for this phenomena, peoples need some company, is not something odd. All kind of media, TV and broadcast is a one way communication. And the lack of getting any answers at our daily small talk makes some people to buy a dog or a cat. When I have heard about it I have had some thoughts, I hope it not will become some kind of temporary friends. Like the cats we use to speak about as the summer cats. Pets which gets forsaken when fall arrives. 

A week ago there was a debate about young people who was denied to be tested when the reason was, they wanted to be safe to go partying the following weekend. Most people found it ridiculous when healthcare professionals and laboratories would work for this kind of tests. I was happy to read about the refuse. 

New and more exact restrictions, followed and we wasn’t able to get a drink in a bar after 22.00. Well don’t you understand what your health care associates telling you? A friend of mine felt pity about the people who sat at the bar counter when the bell rang and the bartender refused any more to drink. To be honest, I know which one I felt most pity about, this one who felt pity for the bar customers. It is a hard work for me to keep quiet and not say any thing. Who am I to judge anyone. The only thing I wish to say, we can’t act like children in obstinate age. 

Today I read in my newspaper, some bar owners had decided to, when the clock strikes 22.00 they exclaims the bar to be a new country. And the clock change time. I may say, I am ashamed to be their country fellows.

But a bar owner, what do they understand??

Some people I expect to have the ability to understand. But even some has made me very disappointed. The arch bishop in Sweden complained out in media when the authorities proposed funerals not were allowed to have more than eight persons in church. She, we have a female arch bishop on Sweden, proclaimed it was such a horrible situation, not allow the grieving families and relatives to participate. She, a woman with a position in society like hers, also told openly when she said as she did, she didn’t understand what a pandemic is. She seems to think it’s more important to honour the dead, than honour the survivals after a pandemic. All people at the funeral maybe mingle both mourning and virus at the memorial service. Who knows. 

When I told my friend about my opinion about funerals and our arch bishop, I told her she should be happy. She has departed her membership 9f the Swedish church and doesn’t pay that tax. I said you can be happy not to be forced to pay the salary to that woman. Later on today I read in the newspaper funerals was allowed to have 20 persons in church. Is it the arch bishop’s connection to higher power which makes it possible? After all she increase the possibility to meet anyone infected two and a half times. I wonder if our arch bishop can count at all?? Or understand anything? 

Just a reflexion from my side, here where I sit in my sofa corner since many weeks and month by now. We save a lot of money when we not are allowed to go shopping but the most important thing. Unconsciously, I think of the song from the musical “Fiddler in the roof”, when one of the best Swedish artists sings, “If i were a rich man”, maybe we might be as the one he sings about in the song. We will be able to buy whatever we wish, we should be not only a wealthy but a very rich person who gets respect from all kind of societies. And we were able to buy a lot of happiness. We don’t need that connection our arch bishop has. We will make it on our own. 

If we survive we get to know….

Pandemi.  En ny upplevelse för många av oss.  Begränsningar i vårt dagliga liv.  I vår vida värld där vi hade kunnat resa nästan vart vi vill.  Kunde ta våra egna beslut om att ha en fest.  Träffa släktingar och familj utan några andra reflexioner, bara vilken klänning vi ska ha på oss eller om vi hade köpt tillräckligt att äta och dricka.

 Nu kan vi inte ens tar bussen till närmaste köpcentrum för några timmars glädje.  Fönsterhandla, äta en måltid på en restaurang eller bara promenera runt, vi får inte göra det, om vi inte följer rekommendationerna hur man håller avstånd och tvättar händerna ofta.  ”Stay safe”, ensam eller om vi har någon familj, tillsammans med dem.  Några av mina vänner bor i enmanshushåll.  Måste erkänna att jag tycker synd om dem nu då dagarna blir svalare och bänkarna i parkerna är så kalla att sitta på.  Svårt att ta en promenad och träffa några människor att prata med.

 Jag har läst i tidningen att valpar har blivit mer efterfrågade, och min förståelse för detta fenomen, att folk behöver lite sällskap, är inte något konstigt.  Alla typer av media, TV och sändningar är en enkelriktad kommunikation.  Och bristen på att få några svar vid vårt dagliga småprat får vissa att köpa en hund eller en katt.  När jag har hört talas om det har jag tänkt, jag hoppas att det inte blir någon form av tillfälliga vänner.  Liksom de katter vi brukar prata om som sommarkatter.  Husdjur som blir övergivna när hösten anländer.

 För en cirka en vecka sedan diskuterades ungdomar som nekades att testas när anledningen var, de ville vara säkra på festen till helgen.  De flesta tyckte det var tokigt när vårdpersonal och laboratorier skulle arbeta för denna typ av tester.  Jag var glad att läsa att att de nekades.

 Nya och mer exakta begränsningar följde och vi kunde inte ta en drink i en bar efter kl. 22.00.  Förstår man inte vad vår hälsovårdspersonal säger till dig?  En av mina vänner tyckte synd om folket som satt vid bardisken när klockan ringde och bartendern vägrade att servera mer.  För att vara ärlig vet jag vem jag tyckte mest synd om, den där som tyckte synd för barkunderna. Jag har svårt att hålla tyst och inte säga något.  Vem är jag för att döma någon.  Det enda jag vill säga, vi kan inte agera som barn i trotsåldern.

 Idag läste jag i min tidning, några barägare hade beslutat att när klockan slår 22.00 utropar de baren till ett nytt territorium, nytt land.  Och klockan ändrar tid.  Jag måste säga, jag skäms för att vara deras landsmän.

 Men en barägare, vad förstår de ??

 Vissa människor förväntar jag mig dock att de ska förstå.  Men vissa personer har gjort mig mycket besviken.  Ärkebiskopen i Sverige klagade i media när myndigheterna föreslog att begravningar inte fick ha mer än åtta personer i kyrkan.  Hon, vi har en kvinnlig ärkebiskop i Sverige, förklarade att det var en sådan hemsk situation, inte tillåta de sörjande familjer och släktingar att delta.  Hon, en kvinna med en position i samhället som hon, berättade också öppet när hon sa som hon gjorde, att hon inte förstod vad en pandemi är.  Hon verkar tycka att det är viktigare att hedra de döda än att hedra de överlevande efter en pandemi.  Alla människor vid begravningen blandar sig kanske både sorg och virus vid minnesgudstjänsten.  Vem vet.

 När jag berättade för min vän om min åsikt om begravningar och vår ärkebiskop sa jag till henne att hon borde vara glad.  Hon har lämnat den svenska kyrkan och betalar inte den skatten.  Jag sa att du kan vara glad att inte tvingas betala lönen till den kvinnan.  Senare idag läste jag i tidningen att begravningar fick ha 20 personer i kyrkan.  Är det ärkebiskopens anknytning till högre makt som gjort det möjligt?  När allt kommer omkring ökar hon möjligheten att träffa alla smittade två och en halv gång.  Jag undrar om vår ärkebiskop alls kan räkna ??  Eller förstår hon ingenting?

 Bara en reflexion från min sida, här där jag sitter i mitt soffhörn sedan många veckor och månader nu.  Vi sparar mycket pengar när vi inte får shoppa utom det viktigaste.  Omedvetet tänker jag på låten från musikalen ”Spelman på taket”, när en av de bästa svenska artisterna sjunger, ”om jag var en rik man”, kanske vi är som den han sjunger om i låten.  Vi kommer att kunna köpa vad vi vill, vi borde inte bara vara en rik, men även en rik person som får respekt från alla slags fraktioner i samhället.  Och vi kunde köpa mycket lycka.  Vi behöver inte den anslutning som vår ärkebiskop har.  Vi kommer att fixa det på egen hand.

 Och om vi ??överlever får vi veta ….

Föregående

Aldrig mer får jag se dej…

Nästa

Är det bekymmer att förstå vad våra nyhetssändningar förmedlar?

  1. Margareta

    Fast de flesta håller avstånd, vilket är bra, tycks egoismen breda ut sig. ”Bara jag mår bra, skiter jag i de andra.”

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.

Drivs med WordPress & Tema av Anders Norén