nedtecknade minnen och berättelser

Onödiga affärsresor eller?

Igår gjorde vi något oerhört onödigt, men nödvändigt. Vi besökte affären med livsmedel och andra förnödenheter. Kanske inte så klokt. Man känner att det stramas åt mer och mer här i världen. Även att gå in i en butik för bröd och mjölk får mig att känna mig smått skamsen. 

Vår matvaruleverantör beordrade oss i slutet av oktober att göra en beställning så skulle det åter levereras hem till oss. Vårmånaderna och även försommaren fick vi våra matvaror levererade hem till oss varje tisdag. Även en sådan sak som att pensionärer har rabatt i vår affär tisdagar, togs det hänsyn till. Solidariteten fick ett ansikte, då det handlades till oss äldre.

Under sommarmånaderna lättade det med Corona-smittan runt om hela vår värld. Vi började känna det lite mindre riskabelt att ge oss in i affärerna. Därför beslöt vi oss då, att göra våra veckoinköp själv. Onekligen hade det känts ganska underligt att man skulle ha sådan service som dessa leveranser, bara för man hade passerat 70 år. Men samtidigt upplevdes det som en hederssak att man skulle vara aktsam om riskgrupperna. Lättnaden under sommaren ute i världen gjorde att vi dristade oss att till och med åka med kollektivtrafiken, visserligen med munskydd. Och endast i lågtrafik.

Vi var inte förvånade att läget åter ändrats då det gällde smittan, och att vi ännu en gång ombads att skicka shopping-listan. Senare delen av oktober ökade antalet smittade runt om i hela världen. Detta inte helt oväntat. Det har legat och ruvat runt hörnet. Vi var medvetna om vad som skulle ske, då skolor startade och semestertiderna var slut. Mycket riktigt, nya strängare restriktioner ute i hela världen p.g.a. eskalerande smittspridning. 

Här i lilla Sverige fick vi också en påminnelse, att ta oss i kragen vad det gällde att hålla avstånd m.m. Man justerade också på gränserna för vilka som tillhörde riskgrupperna. Samma dag som denna 70+ grupp försvann, togs de stora affischerna ned som hängt utanför vår livsmedelsaffär. De som sagt att; du har väl också en äldre, farfar eller mor att handla till? Jag minns inte orden exakt, men många gånger har jag, då jag läst dem, tänkt att….. nej jag har ingen att handla till, jag är längst upp i ”täringskedjan”. Då man gjorde justeringen med riskgrupperna, kändes det (nästan) som om jag flyttade ner i ”näringskedjan”. Ett kort ögonblick kändes man nästan behövd. Men det ändrades igen då man hörde nyheterna rabbla om alla äldre. Hur sjukhusen åter fylldes. Och vi fick besked att skicka listan med varor som behövde inhandlas. Ok, vi följer direktiven, så långt vi har förstånd till och att det är möjligt.

Vi sände listan måndagkväll via e-post. Och varorna levererades tisdag kväll. Lika punktligt som under vårmånaderna. De levererades tillsammans med den ängsliga blick som jag sett vid tidigare leverans-tillfällen.  Hade de köpt tillräckligt mogna bananer? Var storleken på potatisarna den rätta? Hade de tagit rätt sorts ägg? På listan stod det; 6 ägg från lyckliga hönor. 

Handlar man till någon annan ett enstaka tillfälle kan man alltid överse om det blir något misstag. Men handlar man vecka efter vecka till andra, förändrar man kanske deras vanor, då man ideligen t.ex. köper Felix istället för ICAs egna produkter. Första gången bara av slentrian, de val inköparen gör för egen del, sedan av misstag och glömska andra gången. 

Vi som försöker hålla oss stilla, inte springa runt och bilda köer, fylla bussar och tåg, har JU faktiskt vår del att ansvara för. Hålla oss i skinnet. 

Men trots allt har vi vissa saker som kan upplevas som svåra. Då inte bilder och förklaringar räcker till då man behöver ha något från affären. En liter felaktig sorts mjölk lider man JU bara av cirka ett dygn. Men det ekonomiska jättestora paketet toapapper bär med sig veckor, ja nästan månader av svåra lidanden, om det blir fel sort. Den där raspiga typen som för all del är väldigt billig, men som aldrig tar slut. Huvaligen, säger min make om jag frågar honom vilken sort han vill ha. Och han som är uppväxt med Åhlen&Holms priskurant som toapapper vill man JU inte ska lida mer av liknande obekvämligheter. 

Därför for vi iväg för att göra veckans inköp själv denna vecka. Samtidigt fick vi hem det där hushållspappret dom bara vi hittar i en affär. 

Men munskydd i affären för säkerhets skull. Jag vet inte om det har någon som helst effekt mot eventuella virus, men de kan väl inte skada.  Det var bilen som gällde, inga bussar. Vi gjorde också en sväng ner om sta’n för att rekognosera. Denna vecka fredagen den trettonde ska, om inget annat händer, jag få opererat mitt öga. Och jag ville veta var kliniken är belägen. Vill inte springa och leta med andan i halsen denna viktiga dag. Vem vill rusa omkring i sista minuten fredagen den trettonde? Har uttryckt min oro, klart jag är orolig, för min Froggyfriend. Varje dag sen en vecka tillbaka, skickar han en liten hälsning på franska, att han tänker på mig och att jag inte ska oroa mig.  Först trodde jag han menade Corona-läget i allmänhet men snart förstod jag att han menade min operation. Ja man kan använda tiden lite olika, läsa skriva umgås per telefon. 

Då hela världen är upp och ner gäller det att finna sysselsättning. Jag har föreslagit maken att vi skall pyssla med något hobbyarbete. Men i samband med flyttningen våran, har det mesta av dåliga samveten städats bort. Ska vi pyssla med något får det vara nya friska objekt. Sy munskydd har varit på tapeten, inte helt förkastat ännu. 

Häromdagen jämrade sig maken (på skämt) att hela dagen varit upptagen med att putsa glasögonen och byta batterier i hans hörapparater. Okej, ett dagsverke för en pensionär.  

Nu ska jag skriva ett par rader till Froggy. Berätta att dagens måltid inte var det vanliga. Han brukar beskylla mig för att jag äter sill och dricker akvavit till. Då vi spelade i eftermiddags sa jag att nu måste vi sluta, sillen är serverad här hos mig. Han frågade givetvis om akvaviten. Den var slut men ett litet glas ouzo fick slinka ner. Gick lika bra. Ska han få veta ….. Inlagd stekt sill. Mums...

Föregående

If my enemies could see me now….

Nästa

Aldrig mer får jag se dej…

  1. Margareta

    Det är ju bra att ni har både bil och handlehjälp. Jag åker buss med munskydd.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.

Drivs med WordPress & Tema av Anders Norén