nedtecknade minnen och berättelser

Aldrig mer får jag se dej…

Today English below

Jag är väl ingen riktig dansbandsfanatiker. Redan då min dotter var hos sin dagmamma och hon kom hem med nya låtar som hon nynnade på och även sjöng texten på, kände jag en viss frustration över vad texterna handlade om. Måste erkänna att de var pinsamt banala ibland. Hjärta och smärta, var det genomgående temat. Men dottern som alltid varit glad för att sjunga tänkte inte alltid på vad sångerna handlade om. Vid hennes ålder var det mycket av innehållet som hon inte alltid förstod. Senare i livet då ABBA blev hennes förstahandsval vad det gällde repertoaren, och då på engelska slutade dansbandslåtarna att ljuda. Vi har lyssnat lite på en del låtar genom åren, de som har haft en liten berättelse, utan för mycket hjärta och smärta. Speciellt då vi kört långkörningar, upp och ner från stugan. Men vi har absolut inte slitit upp våra CD-skivor.

Idag, fredagen den trettonde, har jag fått gjort den operation av mitt vänstra öga. Den operation jag ängslats för i flera år. 

Vaknade efter en god natts sömn. Har inte legat sömnlös och gruvat mig. Även om jag som sagt varit ängslig har jag då beslutet togs att vi skulle skicka en remiss till ögondoktorn, slutat att vara rädd. Livet har varit besvärligt senaste tiden med den dåliga syn jag haft, att jag resonerade att det var inte mycket att förlora om det gick snett. 

Gick och väntade på kallelse från Dr. Öga. Slutligen dök den upp. Fredagen den trettonde!!! Aj aj aj, hade ingen annan velat komma den dagen?? Trams! Tänk nu positivt istället Inga-Lill! 

Maken hade nybryggt kaffe och fräscht rostade brödskivor som väntade. Läste tidningen till frukosten. Var det sista gången jag läste tidningen till morgonfikat? Froggyfriend hade ett meddelande i mobben att han önskade mig en god dag och sa att han var med mig i tankarna under dagen. Fredag den trettonde är en lyckodag i Frankrike, sa han. Är det så? Ja ja, får vara vad det vill. Nu är jag på gång. Maken skjutsade mig till porten, önskade mig välgång. Så här i Corona-tider var han inte välkommen med in på mottagningen. Så han slapp sitta i det mörka ”pugeda” väntrummet som de hade på mottagningen. 

Så oerhört uppmärksam man är för detaljer då man möter en ny situation och som man är lite orolig inför. Först att man ska slå en en kod till porten. Nu var det en mycket tydlig ”display” mycket tydligare än den vi har vid vår port. Kom in i en foajé där jag snurrade som en karusell innan jag fann tavlan över vilka våningsplan som innehöll vad. Inte deras fel, mitt lite nervösa sinne. 6:e plan, ok. Första hissen innehöll en liten gubbe. Ville inte i en sådan liten personhiss göra sällskap i dessa tider. (hade kanske varit möjligt om det varit en Adonis, men en vanlig grå gubbe, nej). Tog en senare med egen kupé. Uppe på 6:e plan in genom en glasdörr med klinikens namn på glaset, en blek grön snygg text. Men blek. En uppmaning att ta på skoskydd, vilket jag gjorde. Receptionen obemannad, så jag satte mig i väntrummet. Puls? Nja rätt så normal, nästan i alla fall. 

Sedan dök det upp en kvinna. Namnlös. På coronaavstånd. Jag hade uppskattat en handskakning trots coronan. Någon att hålla i hand. Men FHM säger att vi ska vara duktiga, så låt oss vara så…!

Kvinnan bad om personnummer, färdigifyllda papper om min allmänna hälsostatus. Och 300:-, hon fick allt hon begärde. Sitta ner igen i väntrummet.

Sköterskan som hämtade mig för kontroll av trycket och mätning av ögat var inte särskilt närgången. Munskydd och gröna kläder på sköterskan aviserade att nu är det allvar. Tre sorters ögondroppar droppades, och jag frågade vad de var för. Jag vill gärna veta vad behandlingen går ut på även om jag inte fattar så mycket. 

Sedan ut på en ny stol i nytt väntrum. Satt inte många minuter förrän Dr Öga dök upp. En ny snabb undersökning följt av ett samtal om vad som skulle ske. Förhör om jag var orolig, och då jag berättade att dagens datum hade gjort mig något skeptisk, log han och sa att det hade han inte tänkt på. Han svarade på min fråga om det var hans första dag på jobbet att: nej han hade jobbat lite förr. Ytterligare ny stol i väntrummet efter att han bjudit på en liten ”jäkel” som han påstod skulle lugna mig lite. Fick skoskydd att ta på och en liten hätta att täcka håret med.

Trots många små pauser, aldrig så långa att jag hann uppamma någon nervositet. 

Sköterskan som hade kollat trycket i ögonen kom. Hon klädde mig i en grön skyddsrock och ledsagade mig in i ett operationsrummet. Upp på bordet och tvättning av ögat. Spola spola och sedan sprittvätt flödigt. det låg en spritlukt i hela rummet som skulle fått en alkis att svimma. Ansiktet täcktes med en operationsduk och ögat var nu färdigt för ingrepp. 

Dr Öga kom in, mitt ID kollades ytterligare en gång och sedan satte han sig lugnt bredvid mig. Blev servad av sköterskan med de instrument han behövde. En ljudkuliss som troligen var tänkt att lugna patienten lite, hade förmodligen spelats så många gånger att personalen kunde alla texter utantill. Sköterskorna kunde nog vikariera som dansbandssångerskor utan någon som helst repetition före. Samtidigt som Dr. Öga lät meddela att han tagit ut linsen med all gammal starr på, sjöng musikmaskinen OCH de två sköterskorna: Aldrig mer får jag SE dig, aldrig höra din röst…. en gammal slagdänga, säkert minst 40 år gammal. 

Jag påpekade det var inte särkilt psykologiskt att spela just den sången till denna operationen. Sköterskorna tystnade, men efter några sekunder kommenterade en av dem, att de inte tänkt på det…. ja ja, det fanns de sånger som jag heller inte vill höra ett sådant tillfälle, t.ex. Låt de sista ljuva åren bli de bästa i vårt liv … icke den heller skulle jag uppskatta idag. Dr.Öga gjorde snabbt färdigt och det dröjde inte många minuter förrän jag såg mycket tydligt kaffekoppen som erbjöds mig.

Glasögonen som jag burit i så många år var bara onödiga nu. 

På vägen hem skulle jag inom apoteket för att hämta ögondroppar. Nu kände jag hur Dr.Ögas droppar verkat. Jag fick fram fel kort till apotekaren, och med munskydd och utan glasögon kunde jag inte öppna mobilen för betalning via Apple-pay. Utan brillor känner inte mobben igen sin ägare! Och definitivt inte med munskydd. Tog en stund för mig att förstå sammanhanget. 

Nu ikväll kan jag glädja mig åt att jag förmodligen gått och oroat mig i onödan. Vi har jättestarka lampor som lyser här hemma. Sonen som länge velat installera dimmers i våra ljuspunkter får kanske komma igen och berätta vad som är möjligt. För det var JU hemskt vad vår kökslampa är stark. Och solen!! Som lyste i eftermiddags oj oj oj… men den kan jag ”dimma” med solglasögon. 

And here the english

I’m not a real dance band fanatic.  Even when my daughter was in day care and she came home with new songs that she hummed and also sang the lyrics to, I felt a certain frustration over what the lyrics were about.  Must admit they were embarrassingly banal at times.  Heart and pain, was the recurring theme.  But our daughter, who had always been happy to sing, did not always think about what the songs were about.  At her age, much of the content she didn’t always understand.  Later in life when ABBA became her first choice in terms of repertoire, and then in English the dance band songs stopped sounding.  We have listened a bit to some songs over the years, those that have had a small story, without too much heart and pain.  Especially when we drove long distances, up and down through country to the cottage.  But we certainly haven’t worn out our CDs.

 Today, Friday the thirteenth, I had that operation done on my left eye.  The operation I have been anxious about for several years.

 Woke up after a good night’s sleep.  Haven’t been sleepless and mined myself.  Although, as I said, I was anxious, when the decision was made that we would send a referral to the eye doctor, I stopped being afraid.  Life has been awkward lately with the bad eyesight I had, that I reasoned that there wasn’t much to lose if it went wrong.

 Went and waited for a call from Dr. Eye.  Finally it appeared.  Friday the thirteenth !!!  Oh my God, had no one else wanted to come that day ??  Nonsense!  Now think positively instead Inga-Lill!

 Husband had freshly brewed coffee and delicious toasted slices of bread waiting.  I read the newspaper for breakfast.  Was this the last time I read the newspaper for morning coffee?  Froggyfriend had a message in the phone that he wished me a good day and said that he was with me in mind during the day.  Friday the thirteenth is a lucky day in France, he said.  Is it so?  Yes, may be what it wants to be.  Now I was on my way.  My husband drove me to the gate, wished me well.  In Corona times, he wasn’t welcome to join me and hold my hand.  Therefore he didn’t have to sit in the dark waiting room they had at the clinic.

 How incredibly attentive you are to details when you encounter a new situation and which you are a little worried about.  First you have to enter a code to the gate.  Now it was a very clear ”display” much clearer than the one we have at our gate.  Came into a foyer where I spun like a ”merry-go-round” before I found the board of which floors contained what.  Not their fault, my slightly nervous mind.  6th plan, ok.  The first elevator contained an old man.  Did not want to join such a small passenger elevator in these times.  (might have been possible if it had been an Adonis, but an ordinary gray old man, no).  Took a later elevator with its own compartment.  Up on the 6th floor through a glass door with the clinic’s name on the glass, a pale green nice text.  But pale.  A request to put on shoe protection, which I did.  The front desk was unmanned, so I sat down in the waiting room.  Pulse?  Well quite normal, almost.

 Then a woman appeared.  Nameless.  At corona distance.  I had appreciated a handshake despite the corona.  Someone to hold in hand.  But the ”swedish healthcare society” says that we should take care and stay safe, so let’s be nice …!

 The woman asked for a social security number, completed papers about my general health status.  And SEK 300, she got everything she asked for.  Sat down again in the waiting room.

 The nurse who picked me up to check the pressure and measure the eye wasn’t very close.  Wearing mask and green clothes, she announced that now it is serious.  Three kinds of eye drops were dropped, and I asked what they were for.  I would like to know what the treatment is about, even if I do not understand much.

 Then out to another chair in a new waiting room.  Didn’t sit for many minutes before Dr. Eye showed up.  A new quick investigation followed by a conversation about what would happen.  Asked if I was worried, and when I told him that today’s date had made me a little skeptical, he smiled and said he hadn’t thought of that.  He answered my question if it was his first day at work: no he had worked a little before.  Another new chair in the waiting room after he had offered a little ”shoot” which he claimed would calm me down a bit.  Got shoe covers to put once again and a small hood to cover the hair with.

 Despite many small breaks, never so long that I had time to develop any nervousness.

 The nurse who had checked the pressure in my eyes came.  She dressed me in a green protective coat and accompanied me into an operating room.  Up on the table and washing the eye.  Rinse rinse and then alcohol wash thoroughly.  there was a smell of alcohol in the whole room that would make an addict of liqueur to faint.  My face was covered with a surgical cloth and the eye was now ready for surgery.

 Dr. Eye came in, my ID was checked once more and then he sat down quietly next to me.  Was serviced by the nurse with the instruments he needed.  A soundscape that was probably meant to calm the patient down a bit, I presume had been played so many times that the staff knew all the lyrics by heart.  The nurses could probably act as dance band singers without any rehearsal before.  At the same time as Dr.Eye let it be known that he had taken out the lens with all the old cataracts on, sang the music machine AND the two nurses: I will never see you again, never hear your voice …. an old swedish hit, probably at least 40 years old.

 I commented that it wasn’t very psychological to play that particular song for this operation.  The nurses fell silent, but after a few seconds one of them agreed that they hadn’t thought about it …. but okay, there were the songs I also don’t want to hear such an occasion, e.g.  Let the last sweet years be the best in our lives … neither would I appreciate it today.  

Dr.Eye finished quickly and there wasn’t many minutes before I saw very clearly the cup of coffee which was offered me.

 The glasses I have worn for so many years were just unnecessary now.

 On my way home I had to visit the pharmacy to pick up eye drops.  Now I felt how Dr.Eye’s drops worked.  I picked the wrong card for the pharmacist, and with a mask for my mouth and without glasses, I couldn’t open the mobile for payment via Apple-pay.  Without my glasses, the phone doesn’t recognize its owner!  And definitely not with mouth guards.  Took a while for me to understand the context.

 Now tonight I can rejoice that I probably went and worried unnecessarily.  We have very strong lamps that shine here at home.  My son who for a long time wanted to install dimmers in our bright spots may have to come again and tell what is possible.  Because it was awful how strong our kitchen lamp is.  And the sun !!  Which shone this afternoon… but I can ”suppress” it with sunglasses-

 

 

Föregående

Onödiga affärsresor eller?

Nästa

Don’t we understand / vad är det vi inte förstår??

  1. Margareta

    Så bra att det gick bra. Och det där med ”Aldrig mer får jag se dig”, lade jag ut på Facebook. Fick många glada skratt.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.

Drivs med WordPress & Tema av Anders Norén