nedtecknade minnen och berättelser

Stuck in writing/ skrivkramp??

Engelskan först idag

Today I’ve got a greeting from “up north” where our relatives lives and we have our cottage. A sister in law had change her mail address and wanted me to know. Not very often we speak, but I am always happy to get some words from her. Making me feel as they still miss our presence during last year. We hadn’t planned for our journey yet to cottage, we use to do to Easter and during summer, when the corona hit our world. But same time we had started to apply for this apartment which is our new home by now. That very day we had an appointment to sign the contract, Swedish offices closed down because of the virus. We had to get the paper by mail, sign and send back. 

Probably some of you have read my blog about our move. And now we feel as we are settled down.  Ulrika Josefina, my sister in law asked if we missed our “old house” which had been our home for 46 years, and my answer was: it happens we miss the old house, because we knew exactly where we had put this or that thing. We found it immediately on its place there, in that old house. Now it has escaped for us and we had to search and ask ourself, where did we put that thing so we should be able to remember its place….. and my bike which have enjoyed a safe existence in our garage all this years, is nowadays placed in a bicycle rack just outside our window at the yard. It will be wet when it rains, and every morning I start my day peeking and check if it isn’t stolen. So yes we have changed a lot in our life’s. 

Ulrika Josefina told me, tomorrow they are going to take the boat out of lake and put it into the boathouse where they keep it during winter. The fishing season has ended up for this year. This year our cottage will not get any visits at all from anybody. I think I miss those visits more than I miss our old house. 

I told Ulrika Josefina how we cope with all restrictions around virus situation. And I told about people around the world who I speak to and how they experience their countries recommendations how to live. Giri in India who doesn’t walk around in his home wearing mask, and when he put on the mask to answer the doorbell it appears to be wrong person who answered the door. Many deliveries from stores ordered via internet claims the right person to receive and probably even sign the delivery. I laughed a lot when I read it. He can really tell about an annoying situation so you feel his frustration when you read it. 

Tom, the yankee, my silent bridge partner, we hardly never speak but the talk we are forced to say, he asked about how we coped with the corona life in Sweden. And he even said some words about how he felt about the American way to handle everything. Between the lines, I could hear the gossip around Swedish authorities how we handle it in our country. And was there a hint about his opinion about his country too? 

Yesterday when I played with my dear Froggy friend, suddenly he said: now starts the curfew. And I know he feels bad being surrounded by all restrictions. Now even a curfew makes it impossible go to a restaurant an evening for some food. He has to stick to his snails as well as he think I eat herring every day. But he accuses my having aquavit in my glass to the herring, wonder what’s best to his snails? 

Yesterday he was in a bit bad mood, he had been at a funeral of a good friend. Nowadays we are more often at funerals than birthday parties for young children. C’est la vie, mon ami. 

Victoria in Saskatchewan complains they have get snow and cold weather. Wonder if they as well as we in Sweden are forced to have tires for winter? Have to ask her.  But I use to recommend her to wear long johns as lingerie, and she laugh and tell me it is an utopia for her to wear those garment. Well dear Vicky it is not me who freeze a lot, so do as you want to…. Our daily contact does never miss any topic of conversation. We speak bridge, food, recipes, when to cut our hair, how often she needs to get her nails done. Everything. Driving cars, and travelling, the last is impossible for the time being.

I have noticed my eye, the only working eye has last year become worse. When I was to my optician some weeks ago, both of us had to agree, it was impossible to hope for any correction by any glass anymore. It was impossible for me to see the biggest letters at his test board, and I whined: I can’t remember the letters anymore, so not even by cheating, it did work. Had to ask for a surgery of my eye. Honestly I have been worried about what will happen, if something happens and the surgery fails? Everything gets black! How can I memorise the cards? So I can continue to play bridge? I can read books as I have read them for at least a decade by now, no problem. And write, I can hire a secretary. Neither any problem. But how to play cards? Of course it will be a successful surgery. Certainly. 

And after, I may see as an eagle my optician has promised me. He is a nice guy and I have a lot of confidence in him, I hope he will forgive me my doubts, my hesitating during years. 

Dear Ulrika Josefina, thank you for your mail and for your inspiration getting me to keyboard. Now I was before the one who use to complain when I not write anything. 

And here the Swedish text

Idag fick jag en hälsning från ”norr” där våra släktingar bor och vi har vår stuga.  En svägerska hade bytt e-postadress och ville att jag skulle få veta det.  Inte så ofta vi talar, men jag är alltid glad att få några ord från henne.  Hon fick mig att känna att de fortfarande saknar vår närvaro under sistlidna året.  Vi hade inte planerat för vår resa ännu till stugan, de vi brukar göra påsk och under sommaren när corona slog till i vår värld.  Men vi hade börjat ansöka om den här lägenheten som är vårt nya hem nu.  Samma dag som vi hade ett möte för att underteckna Kontakter stängdes svenska kontor på grund av viruset.  Vi var tvungna att få papperet per post, underteckna och skicka tillbaka.

 Förmodligen har några av er läst min blogg om vår flytt.  Och nu känner vi oss som vi är inbodda.  Ulrika Josefina, min svägerska frågade om vi saknade vårt ”gamla hus” som hade varit vårt hem i 46 år, och mitt svar var: det händer att vi saknar det gamla huset, för vi visste exakt var vi hade lagt den här eller den där saken.  Vi fann det genast sin plats där, i det gamla huset.  Nu har det rymt för oss och vi var tvungna att söka och fråga oss var vi lade den saken så att vi skulle kunna komma ihåg dess plats ….. och min cykel som har haft en säker till tillvaro i vårt garage alla dessa år, har numera placerats i ett cykelställ precis utanför vårt fönster mot gården.  Den kommer att bli blöt när det regnar, och varje morgon kikar jag ut och kontrollerar om den inte är stulen.  Så ja visit, mycket har förändrats i våra liv.

 Ulrika Josefina sa till mig, imorgon ska de ta båten ur sjön och lägga den i båthuset där de förvaras under vintern.  Fiskesäsongen har avslutats i år.  I år får vår stuga inga besök alls från någon.  Jag tror att jag saknar dessa besök mer än jag saknar vårt gamla hus.

 Jag berättade för Ulrika Josefina hur vi klarar alla begränsningar runt viruses.  Och jag berättade om människor runt om i världen som jag pratar med och hur de upplever sina lands rekommendationer hur de ska leva.  Giri i Indien som inte går runt i sitt hem med mask, och när han tar på sig masken för att svara på dörrklockan tycks det ofta vara en fel person som öppnade på dörren.  Många leveranser från butiker beställda via internet gör anspråk på att få träffa rätt person som troligen till och med ska underteckna leveransen.  Jag skrattade mycket när jag läste den.  Han kan verkligen berätta om en irriterande situation så att du känner hans frustration när du läser den.

 Tom, yankee, min tysta bridgepartner, vi talar knappast aldrig med varandra utan de ord vi tvingas säga, han frågade om hur vi klarat av koronalivet i Sverige.  Och han sa till och med några ord om hur han kände sig för det amerikanska sättet att hantera allt.  Mellan raderna kunde jag höra skvaller kring svenska myndigheter och hur man hanterat det i vårt land.  Och fanns det en antydan om hans åsikt om sitt land också?

 Igår när jag spelade med min kära Froggy-vän sa han plötsligt: ??nu börjar utegångsförbudet.  Och jag vet att han mår dåligt att vara omgiven av alla begränsningar.  Nu gör även utegångsförbud det omöjligt att gå till en restaurang en kväll för lite mat.  Han måste hålla fast vid sina sniglar så väl som han tror att jag äter sill varje dag.  Men han anklagar att jag har akvavit i mitt glas, undrar vad som är bäst för hans sniglar?  Igår var han på lite dåligt humör, han hade varit på en god väns begravning.  Numera är vi oftare på begravningar än födelsedagsfester för små barn.  C’est la vie, mon ami.

 Victoria i Saskatchewan klagar över att de har fått snö och kallt väder.  Undrar om de liksom vi i Sverige tvingas ha vinterdäck?  Måste fråga henne.  Men jag brukar rekommendera henne att bära långkalsonger som underkläder, och hon skrattar och säger till mig att det är en utopi för henne att ha sådana kläder.  Tja kära Vicky det är inte jag som fryser, så gör som du vill … Vår dagliga kontakt saknar aldrig något samtalsämne.  Vi talar bridge, mat, recept, när vi ska klippa håret, hur ofta hon behöver få naglarna vidgjorda.  Allt.  Att köra bil och resa, det sista är för närvarande omöjligt.

 Jag har lagt märke till mitt öga, det enda fungerande ögat har sanaste året blivit värre.  När jag var hos min optiker för några veckor sedan, var vi båda överens om att det var omöjligt att hoppas på någon korrigering med något glas längre.  Det var omöjligt för mig att se de största bokstäverna på Hans testtavla, och jag gnällde: Jag kommer inte ihåg bokstäverna längre, så inte ens genom fusk, fungerade det.  Måste tillåta en operation i ögat.  Ärligt talat har jag varit orolig för vad som kommer att hända, om något händer och operationen misslyckas?  Allt blir svart!  Hur kan jag memorera korten?  Så jag kan fortsätta spela bridge?  Jag kan läsa böcker som jag har läst dem i minst ett decennium nu, inga problem.  Och skriva, jag kan anställa en sekreterare.  Inte heller något problem.  Men hur man spelar kort?  Naturligtvis kommer det att bli en framgångsrik operation.  Säkert.

 Och efter detta kan jag se som en örn som min optiker har lovat mig.  Han är en så trevlig kille och jag har mycket förtroende för honom, jag hoppas att han kommer att förlåta mina tvivel, jag har tvekat under flera år.

 Kära Ulrika Josefina, tack för ditt mail och för din inspiration att få mig till tangentbordet.  Nu var jag före den som brukade klaga när jag inte skriver någonting.

Föregående

Däruppe hos Maria / Up there with holy Mary

Nästa

If my enemies could see me now….

  1. Margareta

    Trevlig läsning, som alltid. Men du ska veta att jag tänkt klaga på den långa tid som förflyter mellan dina inlägg. Men det brukar inte hjälpa, så jag slutar klaga. Desto roligare blir det när något nytt dyker upp

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.

Drivs med WordPress & Tema av Anders Norén