nedtecknade minnen och berättelser

Umgängeslivet i min barndom

Ibland får jag små antydningar att jag inte skrivit på mina minnessidor på ett tag. Jag är mycket medveten om detta men ibland tryter inspirationen.

Var hemma hos min bridgepartner med veckans resultatlista häromdagen. Vi började då berätta för varandra hur vi växt upp med kortspel som en del av det sociala livet, både partnern och jag. Hans mor, berättade han, hade deltagit i ett gäng damer som spelade ”auktionsbridge”. Jag hade hört talas om rubberbridge men aldrig auktionsbridge, vad var det? Enligt partnern var det ett budgivande där högsta budet fick spela kontraktet. Men inte som dagens bridge där man försöker bjuda på parets gemensamma kort, utan man bjöd tydligen hela tiden över varandra. Jag vet inte om man hade träkarl som man har i dagens kontraktsbridge.

Nåväl, i mitt hem var de inte så avancerade som dessa damer. Här spelades priffe. Far hade en period då han spelade med sina bröder. Gunnar, ”Putt” (George), Kalle och far hade en tid sina priffeträffar en gång i veckan. Den veckan det avhölls hos oss var vi hänvisade till köket och lillarummet. Köket var naturligast för vi skulle sköta marktjänsten, kalla drycker under spelet och tjusigt bredda smörgåsar till kaffet i pausen. Det var här jag lärde hur man skulle ha pepparrotsvisp till saltköttet. Skinksmörgåsen skulle antingen ha små legymer eller ännu hellre en liten klick småhackad frukt i majonnäs. Kavringsmörgåsen med kokta äggskivor skulle ha ansjovis på och en persiljekvist.

Vi fick inte störa utan lärde oss tala” med små bokstäver” under spelets gång, men många gånger smög vi ut och kikade på dessa allvarsamma män. Detta priffespel fick en tvär avslutning när Gunnar dog i en hjärtinfarkt vid ganska unga år.

Sedan gick något år innan det började hända något om kvällarna utöver vanliga familjelivet. Mor kom med i en syförening som bestod av moster Ingeborg, ”Blomman” en granne och arbetskamrat till Ingeborg. Blomman var dalkulla med en dialekt som hon bevarat bra. Men den var genomträngande så några stängda dörrar mellan vår (i detta fallet) tillflyktsplats hjälpte föga.Där ingick även en fjärde medlem Karla, även hon en arbetskamrat till Ingeborg. Karla var skånska så det var en, för oss vanlig dialekt, men, med vilken intensitet denna människa kunde prata. Hon sa sju ord när någon annan sa ett. Hon lät som en kulspruta, Blomman ville också höras så hon gick upp i falsett med sitt dalmål. Mor och Ingeborg hade inte en chans. Visserligen kallade de sig en syförening, men jag vet inte att jag någon gång såg något handarbete i händerna på dem. Vi i köket kallade dem föreningen ”Hakan går” Det var inte så noga att vi skulle vara tysta när dessa damer träffades, ingenting kunde överrösta dem.

De tre damerna arbetade med städning på rådhuset, hos polisen. Ingeborg och Blomman arbetade tidiga mornar men Karla hade eftermiddagsstädnig så ibland kom hon lite senare än de andra till ”symötet”. När hon väl var klar med städningen gick det undan, Karla var motoriserad, hon körde moppe. Året runt, i alla väder. Jag minns särskilt en gång då vi väntade med spänning. Det var mer än 10 minusgrader ute. Karla dröjde och de var bara tre om att överrösta varandra. Inte utan att vi blev lite oroliga för Karla. Hade hon kört omkull? Det var halt väglag och vi visste att hon for fram som en vilde. Vi hängde ut genom köksfönstret för att få en skymt av henne, men med tio minusgrader ropades det snart att vi skulle stänga fönstret. Långt om länge dök Karla upp, genomfrusen men inte tystare än vanligt. Anledningen till hennes sena ankomst, berättade hon, berodde på att det inte gick att köra hela vägen från rådhuset hem till oss i den kylan. Hon hade flera gånger på vägen fått stanna, springa in i trappuppgångar, upp med kjolen för att värma rumpan mot de element som ofta fanns i anslutning till porten. På den tiden fanns inga portkoder utan man kunde gå in och värma sig varsomhelst.

Inom familjen brukade vi skämta om att vi visste när det var tid för nästa symöte hemma hos oss. Det var närmsta tisdag efter det att den besvärliga ringande tonen i öronen upphört. Vi var inte så moderna att vi kallade det tinnitus. Jag vet inte riktigt när denna syförening gick i graven. De kan inte bero på att de blev utan samtalsämne i alla fall.

Senare då vi alla ungar börjat skolan startades en ny ”syförening” på dagtid, tisdagar. Det var faster Greta, hennes vännina Heldine, faster Gulli (Soffi) och mor. Gulli föll snart bort, varför vet jag inte. Förmodligen började hon förvärvsarbeta när hennes make Gunnar dog. Kvar var mor, Greta och Heldine. En lagom stor sammanslutning för att spela Rödskägg. Ett kortspel jag tänkte på då bridgepartnern berättade om damernas ”auktionsbridge” . Spelet går även det ut på budgivning och straffsystem på icke hemspelade kontrakt. Man spelade om pengar. Jag vill minnas att straffsatsen var satt i 10-öringar. Denna 10-öressamling valsade runt mellan damerna i en rätt så rättvis ordning, man bar med sig den runt till vem som för tillfället var värd. Någon gång förekom det att vi hade studiedag i skolan och jag fick följa med på detta symöte. Sicken upplevelse, de spelade snabba spel för att hinna så många rundor som möjligt. Ibland blev det förvirring, man mindes inte vet som varit givare sist. Man tog till knep, för att undvika denna glömska, man hade en penna att peka på vem som hade given. Men sen glömde man vända pennan och åter var förvirringen total. Minns även när det började närma sig uppbrottstid, Heldine stod upp och både gav och spelade, i tron att de skulle gå fortare.

Sista åren denna syförening var aktiv ändrades dess sammankomstdagar till torsdagar. Den dagen hade slaktar Hansson färdigkokt ärtsoppa till försäljning, så mor kunde i princip anlända hemmet samtidigt som min far, han blev omsprungen i trappuppgången, och ändå ha maten på bordet när han var tvättad och omklädd. Då hade hon gjort ett snabbstopp hos slaktarn och inhandlat ärtsoppa.

Föregående

Kaffebönor – hårdvaluta

Nästa

Lögardag på 50-talet

  1. margareta lantz

    Så underbara minnen! Skrattade nästan högt vid några ställen i berättelsen!Vad det gäller kortspel, så spelade vi Femhundra när pappa var hemma från sjön. Annars la mamma patiens. Gick den ut, skulle hon få brev från pappa.

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.

Drivs med WordPress & Tema av Anders Norén