Jönssonminnen.se

We have daylight saving time another month here in Sweden. But after that I wonder if we will speak more about how to save electric power. Will we sneak around in dark apartments and choose carefully among the programs in TV and radio, playing it on lowest volume? Does it any matter if we lower the sound on the radio and TV? Does it save any electricity? And if we turns off the light in the refrigerator? Do we save any electricity by doing so?  As the myth about the Scottish who tried to creep into the fridge to check if the light was turned on even when the fridge door was shut. After all I think we spend a lot of things we don’t realise and try to save where we are low consumers. All this electric equipment, do we need them? Can we whip the cream by hand and can we step by step see what we use and how we can save?

I told my cousin yesterday in a letter, I am an expert to manage in a dark flat. Last year when I lost most of my sight, I trained on managing in dark in case I had no help to get. But the nurses and doctors have by their treatment given me my sight back, not as normal but in such a good condition, I can see. Both read bigger letters and knit some stockings. AND PLAY MY BRIDGE at net!! 

I asked my husband yesterday if I saved battery in my hearing aids if I lowered the volume at both my audio books and when I looked at TV. I noticed his surprised face when I said so. I have to confess, since I get those gadgets I have had an orgy to both listen to books very loudly and some music I play at much higher volume than for ages. Sometimes I have thought if I destroy my ears with this fest it is to hear so many sounds who has been in the hidden for me for rather long time. 

This newly discovered handicap with both ears and eyes have get me a new dimension of ageing. Not only knees and hips protesting at the walks and the brain which has slow down, every sense even the sixth has slow down. But as I use to say, I have same salary if I sleep or am awake so I have the time to figure out how to do things. 

My brother had a neighbour, may she RIP, who said : I understand. Whatever we said she countered with: I understand. In the beginning I admired her because she always understood, but when time went by, I started to suspect it was a comment she always used, especially when she DIDN’T understand. When it was obvious to me I was right, I told my brother about it, and it has become an expression we use when things seems to be incomprehensible. I have even heard my son use that expression once well aware of its importance to us. 

So if you understand what I say, I understand what time will bring us in future. New government, expensive electricity and a lot of rises in stores and shops. Stay calm and try to stay safe as during the pandemic. 

 

Här är svenskan

Vi har sommartid ytterligare en månad här i Sverige.  Men efter det undrar jag om vi kommer att prata mer om hur man sparar el.  Kommer vi att smyga runt i mörka lägenheter och välja noga bland programmen i TV och radio, spela det på lägsta volym?  Spelar det någon roll om vi sänker ljudet på radio och tv?  Sparar det någon el?  Och om vi släcker ljuset i kylen?  Sparar vi någon el genom att göra det?  Som myten om skotten som försökte smyga sig in i kylen för att kolla om lampan var tänd även när kylskåpsdörren var stängd.  När allt kommer omkring tror jag att vi spenderar el på många saker som vi inte inser och försöker spara där vi är lågkonsumenter.  All denna elektriska utrustning, behöver vi dem? Kan vi vispa grädden för hand och kan vi steg för steg se vad vi använder och hur vi kan spara?

 Jag sa till min kusin i går i ett brev, jag är expert på att klara mig i en mörk lägenhet.  Förra året när jag tappade det mesta av synen tränade jag på att klara mig i mörker ifall jag inte hade någon hjälp att få.  Men sjuksköterskorna och läkarna har genom sin behandling gett mig tillbaka min syn, inte som vanligt men i så bra skick kan jag se.  Både läser större bokstäver och stickar lite strumpor.  OCH SPELAR MIN BRIDGE på nätet!!

 Jag frågade min man igår om jag sparade batteri i mina hörapparater om jag sänkte volymen på både mina ljudböcker och när jag tittade på tv.  Jag lade märke till hans förvånade ansikte när jag sa det.  Jag måste erkänna, sedan jag fått de prylarna, har jag haft en orgie att både lyssna på böcker väldigt högt och en del musik jag spelar med mycket högre volym än på evigheter.  Ibland har jag tänkt att om jag förstör mina öron med den här festen det är att höra så många ljud som har varit i det dolda för mig ganska länge.

 Detta nyupptäckta handikapp med både öron och ögon har gett mig en ny dimension av åldrande.  Inte bara knän och höfter som protesterar vid promenaderna och hjärnan som har saktat ner, varje sinne, även den sjätte, har saktat ner.  Men som jag brukar säga, jag har samma lön om jag sover eller är vaken så jag har tid att ta reda på hur man hanterar saker.

 Min bror hade en granne, må hon RIP, som sa: Jag förstår.  Vad vi än sa kontrade hon med: Jag förstår.  I början beundrade jag henne för att hon alltid förstod, men då tiden gick började jag misstänka att det var en kommentar hon alltid använde, speciellt när hon INTE förstod.  När det var uppenbart för mig att jag hade rätt berättade jag det för min bror och det har blivit ett uttryck vi använder när saker och ting verkar vara obegripliga.  Jag har till och med hört min son använda det uttrycket en gång, väl medveten om dess betydelse för oss.

 Så om du förstår vad jag säger förstår jag vad tiden kommer att ge oss i framtiden.  Ny regering, dyr el och mycket prishöjningar i butikerna.  Håll dig lugn och försök vara lika ”säker” som under pandemin.

Now dear readers, now you may look for your roots. We have got a new regime in Sweden. I am not used to talk political issues in this blog, but I use to express my ignorance regarding political issues. When such things happens, when we in my democratic country discover that we have painted ourselves into a corner, it craves an apology and we do it again and do it right. 

This time it isn’t that easy. I read what the party who has turned my country to become “a talked about and debated country”, yes even more famous than we were about our strategy when Corona hit the world. We are by now a country where this party want to get a new legislation. A legislation as exspell all family-members related to the one who had committed a crime as well as the criminal her/himself. If a legislation like that will pass, I maybe have to give up my roots. My great grandpa was danish, and if I look further back all my county was Danish. 

It is easier to draw a new border between Skåne and Sweden and suddenly I become a member of both Denmark and NATO. Wonder who will pay my salary from now on?

Do you hear we are back in old times when the big issue is: who am I and who do I wish to be? We have really taken a step backwards and have the same problematic issue as separated people during the last world war. But most people nowadays can’t see the similarity, because it was before their lifetime. It was enough you had one of your parents born a Jew, you considered guilty. Guilty to the crime it was being a Jew! And if I type with tiny letters I will confess my mother’s mother’s father was NOT Swedish. Therefore I hope my children and their children and their children pay their taxes, do their school duties and not drive a car after one beer too much. Or I have to ask for a new passport in another country. And it will take some month as the circumstances are for the moment.  

Forgive me dear readers, sometimes I can’t keep silent. 

My husband says: sometimes? You mean…always…

Här är svenskan

Nu kära läsare, nu får ni leta efter era rötter.  Vi har fått en ny regim i Sverige.  Jag är inte van vid att prata politiska frågor i den här bloggen, men jag brukar uttrycka min okunnighet angående politiska frågor.  När sådana saker händer, när vi i mitt demokratiska land upptäcker att vi har målat in oss i ett hörn, begärs det en ursäkt och vi gör det igen och gör det rätt.

 Den här gången är det inte så lätt.  Jag läste vad partiet som har gjort mitt land till ett omtalat och omdebatterat land, ja till och med mer känt än vi var om vår strategi när Corona slog till i världen.  Vi är vid det här laget ett land där detta parti vill få en ny lagstiftning.  En lagstiftning som utvisar alla familjemedlemmar relaterade till den som hade begått ett brott samt brottslingen själv.  Om en sådan lagstiftning går igenom måste jag kanske ge upp mina rötter.  Min gammelmorfar var dansk, och om jag ser längre bakåt var hela mitt län danskt.

 Det är lättare att dra en ny gräns mellan Skåne och Sverige och plötsligt blir jag medlem i både Danmark och Nato.  Undrar vem som ska betala min lön från och med nu?

 Hör du att vi är tillbaka i gamla tider när den stora frågan är: vem är jag och vem vill jag vara?  Vi har verkligen tagit ett steg bakåt och har samma problematiska fråga som separerade människor under förra världskriget.  Men de flesta människor nuförtiden kan inte se likheten, eftersom det var före deras livstid.  Det räckte med att en av dina föräldrar föddes som jude, du ansågs  du vara skyldig.  Skyldig till brottet att vara jude!  Och om jag skriver med små bokstäver kommer jag att erkänna att min mammas mammas pappa INTE var svensk.  Därför hoppas jag att mina barn och deras barn och deras barn betalar sin skatt, gör sina skolplikter och inte kör bil efter en öl för mycket.  Eller så måste jag be om ett nytt pass i ett annat land.  Och det kommer att ta någon månad som omständigheterna är för tillfället.

 Förlåt mig kära läsare, ibland kan jag inte hålla tyst.

 Min man säger: ibland?  Du menar…alltid…

Who’s in the nursery, my father used to ask when we just sat down to dinner table. And we all siblings looked at one another, all of us very keen to get food on our plates. Either of us wanted to leave the table for even that 30 seconds it should take to run away and turn off the light,  we wanted to get food, meatballs or sausages. Potatoes there were enough, but sometimes there was a little fight about the last meatballs. And if father asked anything about who was in nursery, he meant he saw the light was on. And all kids around dinner-table. Someone had left the room and went away, without turning off the light. It was a sin a big sin. And if father asked who had left the light on, we were fast to tell him – it wasn’t I who who turned it on. As if it was an excuse, it wasn’t. We just told him how ignorant children he had, who didn’t paid any attention to the main problem. The electricity wasn’t for free, it was a dept which should be paid every month. 

I can still remember the discussions my parents had when they changed the power in our town. From 127 voltage in the wires to 220 voltage. They were offered to make an change in the electric motor in the vacuum cleaner and other electric device they had. And the question was, buy a new cleaner or take the offer.  With lamps but it was easy, just to change the bulbs. I don’t remember how they solved most problems, but the vacuum cleaner they used the old one and got it fixed.

I can really save elektricity when I need. But during last decades it had been rather cheap, the electric curryns bills have been an affordable Households fee. 

This year it has become a fee we cant understand….. why and when has the power become a luxury? As I can read in some articles it isn’t any shortage. Why then this twice and trice higher fee? Without any shame I confess, I do not understand. But must tell my suspicions about the power has become a weapon in this weird odd world. 

And I accept because I have no choice for anything else. The other day I proudly told my husband the phosphorescent glow from my watch face is enough when I walk around in the dark during night in my home. Of course he laughed at me. And told me about all power we have stand by in our home also is a perfect light source if the watch doesn’t glow long enough after I switched off the light. Suddenly I realised our routers require power to be stand by all day around. Help! What shall I do. 

I can imagine a winter when we may have use for all my mittens, socks and shawls I have knitted during years. Finally all my knitting will become a necessity.  

We aren’t without any topics of conversation in times like this. We have new reports day by day what surprises we have met in shops every day. 

Now our new government have to prove how good they are. They have blamed the last government for a lot of bad decisions. Now it’s up to proof. Or is it impossible to stop all changes in our world. Have we over consumed all of it? 

Här är svenskan

Vem är i lillarummet, brukade min far fråga när vi precis satt och till middagen.  Och vi alla syskon tittade på varandra, vi var alla väldigt angelägna om att få mat på våra tallrikar.  Ingen av oss ville lämna bordet även i de där 30 sekunderna det skulle ta att springa iväg och släcka lampan, vi ville få mat, köttbullar eller korv.  Potatis de räckte alltid, men ibland blev det bråk om de sista köttbullarna.  Och när far frågade något om vem som var i lillarummet, menade han att han såg att lampan var tänd.  Och alla barn runt middagsbordet.  Någon hade lämnat rummet och gått därifrån, utan att släcka ljuset.  Det var en synd, en stor synd.  Och om far frågade vem som hade lämnat lampan tänd, var vi snabba med att berätta – det var inte jag som tände den.  Som om det var en ursäkt, det var det inte.  Vi berättade enbart för honom hur nonchalanta ungar han hade, som inte uppmärksammade huvudproblemet.  Elen var inte gratis, det var en avgift som skulle betalas varje månad.

 Jag kan fortfarande minnas diskussionerna mina föräldrar hade när de ändrade elen i vår stad.  Från 127 volt i ledningarna till 220 volt.  De erbjöds att få en förändring av elmotorn i dammsugare och annan elektrisk apparatur de hade.  Och frågan var, köp en ny dammsugare eller ta erbjudandet med omdaningen av den gamla.  Med lampor men det var enkelt, bara att byta glödlampor.  Jag minns inte hur de löste de flesta problem, men dammsugaren använde de den gamla och fixade den.

 Jag kan verkligen spara ström när jag behöver.  Men under de senaste decennierna hade det varit ganska billigt, elräkningarna har varit en överkomlig hushållsavgift.

 I år har det blivit en avgift som vi inte kan förstå….. varför och när har elen blivit en lyx?  Som jag kan läsa i vissa artiklar är det ingen brist.  Varför då denna dubbel och tre gånger högre avgift?  Utan någon skam så erkänner jag, jag förstår inte.  Men måste yppa mina misstankar om att elen har blivit ett vapen i denna konstiga udda värld.

 Och jag accepterar eftersom jag inte har något val på något annat.  Häromdagen sa jag stolt till min man att det räcker med fosforescerande glöd från min urtavla när jag går runt i mörkret under natten i mitt hem.  Självklart skrattade han åt mig.  Och påminde han mig om all el vi har stand by i vårt hem är också en perfekt ljuskälla om klockan inte lyser tillräckligt länge efter att jag släckte lampan.  Plötsligt insåg jag att våra routrar kräver ström för att stå stand by hela dagen.  Hjälp!  Vad ska jag göra.

 Jag kan tänka mig en vinter då vi kan ha användning för alla mina vantar, strumpor och sjalar som jag har stickat under flera år.  Äntligen kommer all min stickning att bli en nödvändighet.

 Vi är inte utan några samtalsämnen i tider som denna.  Vi har nya rapporter dag för dag vilka överraskningar vi har mött i butiken dagligen.  

Vår nya regering måste bevisa hur bra de är.  De har skyllt på den senaste regeringen för många dåliga beslut.  Nu är det upp till bevis.  Eller är det omöjligt att stoppa alla förändringar i vår värld.  Har vi använt den för mycket?

Har idag öppnat en förpackning rimmat skivat fläsk inköpt på ICA. Har i flera år köpt den danska varianten av samma vara, men beslutat att köpa svenskt i dessa orostider. Ska vi försöka vara solidariska?

Då jag köper kilosförpackningar delar jag och fryser in i ”lagom” stora påsar för en middag åt gången. I den danska har jag kunnat dela i två 400-gramsportioner och en 200-gramsportion. 

 

Idag då jag portionerade upp skivorna, blev det tre påsar med fördelningen 230+230+370 gram. Även om jag är en gammal trög gumma kan jag fortfarande räkna. 

Kollade påsens deklarationer dels om vikt och eventuella ursäkter till att jag fått 170 gram för lite. Men ingen förklaring, vilket jag jämställer med att man begår ett tyst bedrägeri mot kunden.

Jag är glad att jag inte köpt en jättestor förpackning som antyds om i texten: SAMMA VIKT, SAMMA ANTAL SKIVOR MEN I EN MINDRE FÖRPACKNING ….. om jag nu luras på 17% !!!

Hoppas jag hittar den danska varianten igen. Även om att jag är medveten om att det kan förekomma fusk genom att köttet ”förstärks” med saltlake-insprutningar i alla länder. Men det får bli det danska i fortsättningen, för de sänder ändock 1 kilo med i en enkilosförpackning.

P.S. Jag lägger ut detta brev på min blog för läsarnas kännedom om jag inte får en riktigt hållbar förklaring. D.S 

Ett snyggt hopsatt klagomål som jag var beredd att skicka till ICA. Läste på förpackningen och såg antingen kundtjänst eller ICA.se som kontakter vid eventuella frågor. Jag kopierade sidan och loggade in på ICA.se- robot som svarar på frågor, de bad om mina data trots att jag loggat in med både inloggningsuppgifter på ICA och med bank-id!   Det sägs att gamlingar inte klarar den digitala världen, kanske vi inte gör, men vad är det som är oklart??

Skickar med några skärmdumpar, så att ni ser min frustration över den kommunikation som var MYCKET lättare då man talade med folk på folks språk och latinare på latin.

Today I start with the Swedish text for once…

Ju äldre jag blir, desto roligare, att hitta nostalgin. Jag erkänner att jag ibland söker efter platser där jag har minnen sedan länge sedan. För att kolla om det ser ut som jag kommer ihåg det eller om det ändrats till oigenkännlighet. Idag har vi gjort en sådan bussresa till områden där vi inte har varit på evigheter. Målet med resan är inte bestämt när vi startar hemifrån, vi brukar bestämma efter ett tag vad vi känner för. Vilken buss föredrar vi idag? Hur länge kommer resan att vara? Var hittar vi ett trevligt ställe för vår lunch? Jag kan minnas människor som har sagt om buss turer; ”ut i det blå” ett svenskt uttryck för en utflykt där deltagarna inte vet var bussen kommer att ta dem. En uppskattad resa som jag har hört många vänner prata om. Nu gör vi detsamma men låter ödet bestämma vårt mål. Vi hade inte provat buss nummer 8 med destination söderut innan, så efter bussbyte nere i staden for vi med den bussrutten. Vi passerade gator som jag inte har besökt länge, och slutligen steg vi av bussen strax utanför det gamla området där jag tillbringade mycket av min barndom, i vår kolonistuga. Min förälder erbjöds att hyra mark strax utanför vår stad sommaren då  andra världskriget slutade. Det var kommunen som arrangerade denna typ av ”kolonier” där människor kunde odla sina grönsaker och frukter. Första sommaren startade de odlingen och planterade även några fruktträd. Men nästa sommar började de bygga ett litet hus, nästan bara ett skjul för att spendera några timmar i. Från början bara en liten odling med en liten trädgård, men det fanns fortfarande regler om att hälften av området borde användas som odlat område för grönsaker och bär. Såvitt jag kan komma ihåg, hade jag inte smakat en köpt jordgubbe innan jag flyttade till min egen lägenhet, som vuxen. Det var en viktig del av trädgården, jordgubbsfältet. Potatis var en obligatorisk odling. Midsommarfesten med dessa två typer av självproducerad mat, potatis och jordgubbar var ett tecken på om sommaren skulle bli lovade med det egna odlandet. Varje år under våra sommarlov från skolan spenderade vi mycket tid i den här trädgården. Jag kommer ihåg de sena kvällar när någon i vår familj hade beslutat att sova i stugan, och jag/vi barn också fick sova där. Vi pressade ner oss bakom de vuxnas ryggar där de satt på den enda sängen/bänken och åtnjöt sin sista kopp kaffe, och ljudet från fotogenlamporna sövde oss med sitt susande. Det var speciella tillfällen då vi sov där, det var mycket bekvämare hemma. Men känslan av att ha en stuga, ens egna, uppvägde mycket av obekvämligheten. 

I slutet av 60-talet rev mina föräldrar ner den gamla stugan och byggde en ny. Reglerna om hur mycket som skulle odlas i trädgården som mat hade blivit uppluckrade, och människor hade börjat använda stugorna som sommarboende. Men fortfarande var storleken för stugan bara tillåten att vara 28 kvadratmeter. Under vintern planerade de och beställde både material att bygga av och fråga vänner om hjälp med byggnaden. I maj 1968 stod stugan färdig att använda under sommartid. Mina föräldrar njöt av sin nya bekväma stuga i mer än tio år, men 1981 dog min far i en hjärtinfarkt. Mor var då mycket handikappad efter en stroke och bodde på ett vårdboende. Mina syskon och jag ville behålla stugan så länge som vår mor levde, men när hon gick bort ett år senare såldes stugan. Jag hade under mitt liv, då 36 år, tillbringade mycket tid i stugan. Det var inte lätt att sälja den, men då vi hade ett eget hus var det inte något alternativ att behålla även stugan. Mina syskon bodde inte i Helsingborg och de fick inte hyra marken och behålla stugan om man bodde i en annan stad. 

Den här dagen när min man och jag hoppade av bussen, hittade vi en plats där vi åt vår medhavda lunch. Jag avslöjade min önskan att försöka besöka området med alla dessa trädgårdar och stugor. Hade inte varit där på ca 40 år. Vi släpptes in genom den låsta grinden av en dam som jag antar fann oss tillräckligt pålitliga att besöka området. När vi kom utanför ”vår” gamla stuga stod jag där ett tag och tittade på den. Plötsligt var jag medveten om att jag kanske borde be om lov att ta en bild av huset. Men ingen tycktes vara hemma. Vi frågade grannarna om de visste något om ägaren av hus nummer 83 var hemma? 

Jag tror att de är hemma så bara gå in och knacka på dörren, sa damen i grannhuset. Vi gick in i trädgården och knackade på dörren. Jodå, en dam öppnade och undrade vem vi var och vad vi ville. När jag berättade om min önskan att ta en bild och varför bjöd hon oss på en kopp kaffe!

Efter 40 år har stugan fortfarande samma planlösning. Det renoverade köket och matsalen,  huvudanvändningen av stugan var fortfarande uppenbara. Vi blev förvånade över att fönstren var placerade som de en gång byggdes. Yttertaket hade ändrats från eternit-plattor till ett plåttak. Jag skrattade när mannen, Conny, som nu är ägaren, berättade för oss hur många eternitplattor i reserv han hade hittat på vinden, många många, om någon skulle bli trasig. Eternit betyder ”för evigt” och blir inte trasigt! När vi satt och drack vårt kaffe, gav Conny mig en bit spånskiva,
och omedelbart såg jag texten skrivet på den. Min mors välkända handstil på spånskivebiten berättade för oss; Mina föräldrars namn och när den sista stugan byggdes! Conny hade funnit det inne i en vägg när han gjorde en förändring av en vägg. Jag måste erkänna, det kändes som en kall vind som passerade i det ögonblicket, när jag såg mina mors handstil. Och jag kan föreställa mig hur högtidliga båda hade varit när de skrev och lade den i väggen. Vi fick ta några bilder både inredning och exteriör, och när jag tog en bild tillät Cecilia, också hon ägare, mig att ta en bild där hon poserar.

Var så god kära läsare här är bilderna och jag låter dem vara stora idag.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

And here is the english today

The older I get, the more fun I find the nostalgia. I admit sometimes I search for places where I have memories since long time ago. To check up if it looks like I remember it or if it is changed to of unrecognizability. Today we have had such a bus ride-day to areas where we haven’t been for ages. The goal of the trip isn’t decided when we start from home, we use to decide after a while what we feel for. What bus do we prefer today? How long will the ride be? Where do we find a nice place to eat our brought lunch? I can recall people who has told about bus rides “out in the blue” a Swedish expression for an excursion where the participants don’t know where the bus will bring them. An appreciated trip I have heard many friends talk about. Now we do the same but let the destiny decide our goal. We hadn’t tried bus number 8 with destination south before, so after bus change down town we went by that bus service. We passed by streets I haven’t visited for long time, and at last we stepped off the bus just outside the old area where I spent much of my childhood in the summerhouse of ours. My parent were offered to lease a piece of land just outside our town the same summer WW2 ended. It was the the municipality who arranged this kind of “colonies” where people could grow their vegetables and fruits. First summer they started the cultivation and planted some fruit trees. But next summer they started to build a tiny house, almost just a shelter to spend some hours in. The piece of land turned to be a small garden, but still there were rules about half the area should been used as cultivated area for vegetables and berries. As far as I can recall, I hadn’t tasted a bought strawberry before I moved to my own flat, as an adult. It were an important part of the garden, the strawberry field. Potatoes were a mandatory plant. The midsummer fests with this two kind of self produced food, potatoes and strawberries was a sign if the summer should be promising about own growing. Every year during our summer holidays from school, we spent a lot of time in this garden. 

I remember the late evenings when someone in our family had decide to sleep in the cottage, and I/we children also were allowed to sleep there. We squeezed in behind the adults backs when they sat at the only bed/bench and enjoyed their last cup of coffee, and the sound from the oil lamps lulled us to sleep. It was special occasions when we slept there, it was much more comfortable at home. But the feeling of having a cabin of one’s own outweighed much of the inconvenience. 

In late 60s my parents geared down the old cabin, and built a new. The rules about how much would be grown in the garden as food had been less serious, and people had started to use the cabins as summer residences. But still the area of the cabin was only allowed to be 28 square meters. 

During winter they planned and ordered both material to build and ask friends for help with the building. In May 1968 the cottage stood ready to use during summer time. 

My parents enjoyed their new comfortable cabin for more than ten years, but 1981 my father died by an heart attack. My mother by then was very handicapped by a stroke and lived in a caring home. My siblings and I wanted to keep the cottage as long as my mother was alive, but when she passed away one year later, the cottage was sold. I had during my life, by then 36 years,  spent many times in cottage. It was not easy to sell it, but when we had a house of our own, it wasn’t any option to keep it. My siblings didn’t live in Helsingborg and it wasn’t allowed to lease the piece of land and keep the cabin if you lived in another town. 

This day when my husband and I jumped off the bus, we found a place where we enjoyed our brought lunch. I revealed my wish to try and visit the area with all this gardens and cottages. I hadn’t been there for about 40 years. We were let in through the gate by a lady which I guess found us reliable enough to visit the area. When we came outside “our” old cottage I stood there for a while and looked at it. Suddenly I was aware I maybe should ask for take a picture of the house. But no one seemed to be home. We asked the neighbours if they knew about the owner of house number 83? I think they are at home so just walk in and knock the door, the lady in neighbour-house said. 

We went into the garden and knocked the door. Yes there was a lady opening and wondered who we were and what we wanted. When I told my wish to take a picture and why, she invited us for a cup of coffee!

After 40 years the cabin still has the same idea how to spend the times in it. There was redecorated the kitchen and dining room. But the main use of the cottage still were obvious. We were surprised how the windows were placed as they once were built. The roof had changed from eternite tiles to a tin roof. I laughed when the man,Conny, who now is the owner, told us how many tiles he had found at the attic, many many, if someone gets broken. Eternite means “for ever” and doesn’t get broken! 

When we sat and drank our coffee, Conny gave me a piece of chipboard, and immediately I saw the text written on it. My mothers well known handwriting on the piece told us; my parents name and when this last cottage was built! Conny had found it in a wall when he made a change of a wall. I have to admit, it felt as a cold wind passed by in that moment, when I saw my mothers handwriting. And how solemnly both of them had been when they wrote and placed it in the wall. 

We were allowed to take some pictures both interior and exterior, and when I took one picture, Cecilia also owner allowed me to take a picture where she poses. 

Be my guest dear readers here is the pictures and I let them be large today.