Jönssonminnen.se

nedtecknade minnen och berättelser

Yes I counted the windows / Ja, jag räknade fönstren.

Svenskan sist idag

My friend asked me if I remembered to count the windows before l fell asleep first night in our new apartment. And yes, I did remember. An old Swedish tradition says, it is a mandatory thing to do when you sleep on a new place first time. What will happen if you forget? You might not dream about your additional spouse. At my age and with a spouse since 55 years, it maybe feels a bit weird, but anyhow I did count the windows. When I woke up I was unable to remember anything from a dream. But in my mouth I had a pod. An ear pod from my mobile phone. I always have a book going on in phone and use to read, (read listen) when I go to bed. Was very surprised when I found that pod in my mouth. And of course I got worried. 

Usually I listen to a book during days when I do some house holding too. A perfect occupation when I do dull and boring work like ironing the laundry or cleaning windows. I am not any George Formby, who were singing when he cleaned windows. And many times I have thought of being careful when I make things where I need water. Not drop the pod into water. When I have been at the toilet I have been extra careful and think about not lean my head in any directions, and drop focus about the pods. So when I woke up and after a while discovered what I had in my mouth , I was very surprised. Well, it was still very early and I took the pod out of mouth and put it on my beside table, turned over to other side and fell asleep again. Some hours later I woke up and I was wondering if it had been a dream, about the pod. Naturally I hope for it, it wouldn’t be any success to keep pods in that wet environment as a mouth is. 

I put the pods in ears and tested it. Sound on right ear, but all silent at left ear. The left one, where I switch on and off my books, didn’t work. Horrible! No sound and no possibility to handle the phone via the pod. And all this happened the first morning in my new home. I was very busy to unpack what we had moved, and wasn’t able to make any further investigations about how to do with my damaged pod. 

My granddaughter passed by and I complained my situation to her. She couldn’t hide her laugh. But her recommendation to put the pod in rice for a day or two sounded really smart. When I grew up we often put some rice seed into the salt to keep it dry and protect against clod in the salt because it had got wet or dump. Old knowledge but I didn’t think about it. After two days the pod still was not working. My music sounds odd, with mono. When I read books I can hear but not good enough for me. The decision to buy a new pair of air pods for my ear, was easy to take. Yesterday I visited the store where I make my purchase of iPads and iPhones. The man in store couldn’t hide his laugh either, as well as my grandchild, when he heard what had happened to my pods. Even behind his mask to protect against corona, I saw his eyes get wet from tears because of  his laughing.

Now I have to ask my grandchild helping me to set the new pair of pods. After all I can use the old ones to listen to the news at iPad, don’t need to hear stereo sound at that devise.  

As long as there is new things to buy when I have destroyed the old one, I can agree to that expression all youngsters use nowadays: no danger, they say. And I always think, I didn’t realise any danger, nor any threat.  

But dear Froggy told me the other day about danger. He was out riding his electric bike when he discovered he had get a puncture at his rear wheel. He had to step off the bike and walk beside it. When he happened to touch the pedal, the bike got an impulse and started to rerun, as if you stepped the pedal. Faster and faster while Froggy desperate tried to stop the vehicle. He lost his balance and fell on the bike. A hospital visit followed and after scanning his head and he had got some pads on his wounds he entered home. He told me and said it was close to his right eye, one of the parts which had hit the pedal. But as a miracle the eye were saved.

 When he told me about the accident, I thought once again if it is an option for us to buy electric bikes. Maybe we will reconcider it. 

Och här svenskan

Min vän frågade mig om jag kom ihåg att räkna fönstren innan jag somnade första natten i vår nya lägenhet.  Och ja, jag kom ihåg det.  En gammal svensk tradition säger att det är en obligatorisk sak att göra när du sover på en ny plats första gången.  Vad händer om du glömmer?  Du kanske inte drömmer om din tillkommande make.  I min ålder och med en make sedan 55 år känns det kanske lite konstigt, men jag räknade i alla fall fönstren.  När jag vaknade kunde jag inte komma ihåg något från en dröm.  Men i munnen hade jag en air pod.  En pod från min mobiltelefon.  Jag har alltid en bok som pågår i telefon och använder för att läsa, (läs lyssna) när jag går till sängs.  Var väldigt förvånad när jag hittade den i munnen.  Och naturligtvis blev jag orolig.

 Vanligtvis lyssnar jag på en bok under dagar då jag gör ett hushållsbestyr också.  En perfekt sysselsättning när jag gör tråkigt arbete som att stryka tvätten eller putsa fönstren.  Jag är inte någon George Formby som sjöng när han putsade fönster.  Och många gånger har jag tänkt att vara försiktig när jag gör saker där jag behöver vatten.  Tappa inte podden i vatten.  När jag har varit på toaletten har jag varit extra försiktig och tänker på att inte luta huvudet i några olika riktningar eller släppa fokuset om poddarna.  Så när jag vaknade och efter ett tag upptäckte vad jag hade i munnen blev jag mycket förvånad.  Nåväl, det var fortfarande mycket tidigt och jag tog podden ur munnen och satte den på mitt bredvid bordet, vände mig till andra sidan och somnade igen.  Några timmar senare vaknade jag upp och undrade om det hade varit en dröm, om podden.  Naturligtvis hoppas jag på det, det skulle inte vara någon framgång att ha podden i den våta miljön som en mun är.

 Jag satte poddarna i öronen och testade dem.  Ljud på högra örat, men helt tyst på vänster öra. Den vänstra, där jag slår på och stänger av mina böcker, fungerade inte.  Fruktansvärd!  Inget ljud och ingen möjlighet att hantera telefonen via podden.  Och allt detta hände den första morgonen i mitt nya hem.  Jag var väldigt upptagen med flytten och kunde inte göra några ytterligare undersökningar om hur jag skulle göra med min skadade pod.

 Min barnbarn kom förbi och jag klagade min situation till henne.  Hon kunde inte dölja sitt skratt.  Men hennes rekommendation att lägga podden i ris för en dag eller två lät riktigt smart.  När jag växte upp lade vi ofta lite riskorn i saltet för att hålla det torrt och skydda mot klumpar i saltet eftersom det hade blivit vått eller fuktigt. Gammal kunskap men jag tänkte inte på det.  Efter två dagar fungerade podden fortfarande inte.  Min musik låter konstigt, med mono.  När jag läser böcker kan jag höra men inte bra nog för mig.  Beslutet att köpa ett nytt par poddar var lätt att ta.  Igår besökte jag butiken där jag köper iPad och iPhones.  Nu måste jag be mitt barnbarn hjälpa mig att ställa in det nya paret.  När allt kommer omkring kan jag använda de gamla för att lyssna på nyheterna i iPad, behöver inte höra stereoljud där.

 Så länge det finns nya saker att köpa när jag förstör de gamla, kan jag acceptera det uttryck som alla ungar använder idag: ingen fara, säger de.  Och jag tänker alltid att jag inte insåg någon fara eller något hot.

 Men kära Froggy berättade förresten om faran.  Han var ute och cyklade på sin elcykel när han upptäckte att han hade fått en punktering vid bakhjulet.  Han var tvungen att stiga av cykeln och gå bredvid den.  När han råkar röra vid pedalen fick cykeln en impuls och började köra igen, som om du trampade på pedalen.  Snabbare och snabbare medan Froggy desperat försökte stoppa fordonet.  Han tappade balansen och föll på cykeln.  Ett sjukhusbesök följde och efter att ha skannat huvudet och fått några plåster på såren kom han hem.  Han berättade för mig och sa att det var nära hans högra öga, ett av de sår som hade träffat pedalen.  Men som ett mirakel räddades ögat.

  När han berättade om olyckan tänkte jag än en gång om det är ett alternativ för oss att köpa elcyklar.  Vi kanske bör ompröva det.

Needs and standard / Behov av standard

Engelskan först idag

Wednesday’s newspaper contained a report about the high buildings on Elineberg.  Wondering which Elin got to name the district?  But it did not appear from the article.  However, it was said it was time for a major renovation of those high buildings.  And when I read, I simultaneously made an estimate, how long ago it was as my husband and I were sitting on the steps with our breakfast coffee cup on an upside-down moving box in front of us.  We were new apartment owners, the first of April 1965.

 A newly produced apartment, still fragrant of freshly painted.  We had no kitchen furniture the first day, they were bought at Måttes later the same day.  I remember we could afford three chairs and a kitchen table with tubular steel legs and surface of new rather new invention of plastic.  We had depleted ourselves by buying both a dining table, bookshelf and a sofa bed, these teak furniture.  So in the kitchen we got to have a little less expensive furniture.  I do not remember how we brought it home, but most such problems were solved within the family, which in this now consisted of my husband and I.  This first morning in the apartment, we still hadn’t had time to bring the kitchen furniture home.

 Over the years, we have reminded each other: do you remember when we sat and looked out over Denmark, how the sun shone on Elsinore in the morning light?  Yes, we remember that very well.  We were completely captivated by the view we had from the ninth floor out over the channel and Denmark.  This tiny apartment was our first shared residence was very modern and nice.  It was an apartment for a maximum of two people.  Everything was small.  No bathtub, only shower.  Refrigerator that was as small as the one we had in our caravans later in life.  But the balcony was big.  Almost as big as half the apartment.  Admittedly, the larger apartments in the house were equipped with both larger bathrooms and larger kitchens than ours.  I never thought this standard would ever be considered old, but the article said that a major renovation was imminent in these houses.

 One of the ladies interviewed said she would probably manage the rest of her life without a dishwasher, as she had done in all the years before.  And she wondered where the landlord would squeeze both the washer and dryer into her square bathroom.  But it is time for renovation whatever the lady thinks, so she’ll see if the bathroom is still square when they are finished.  If she then chooses to hand wash the rest of her accommodation, it is a choice she has made entirely herself.

 In the moving times like these, I stuck to the article, both with the nostalgia kick it gave and with a view to what I have experienced over the years for standard increases in terms of housing.  With the help of my brother’s exuberant descriptions, I remember how it smelled after the neighbor’s wife was in the shared toilet that was on the stairwell in the house where I lived my first years of life.  Remember the water tank high up under the roof with a hanging chain and a handle at the end of the chain.  The handle was made of porcelain, and you were not allowed to push it with the chain so that there was a risk that this handle would hit the wall and crack.  The porcelain handle was apparently less virus- and bacteria-bearing than a wooden one. Even at this time, people thought about hygiene, even though it was difficult to maintain it.  No sink, just the ”throne” with its flushing system.  Imagine, I remember this establishment!  I did not reach this handle with the mysterious function so it never happened that I had to pull it myself.  And probably if I had been helped to reach up, I would not have had the strength to make this fascinating thing work.

 I was only 2 1/2 years old when we moved into the apartment that I associate my whole childhood with.  And the one that lives on in our consciousness as ”Röamöllagatan”. (Red mill street)

 When I then joined my first own apartment, the standard was not much higher than the one I grew up with, if you look at the facilities. But the laundry room was a big boost for me.  Modern fully automatic washing machines, so you sat like a queen and watched while the machine did all the work.  Just that it was called fully or semi-automatic machines.  The semi-automatic ones had to be fed with water by hand, while the fully automatic ones were connected to water, so they both rinsed in and out, washed, rinsed and centrifuged!  Some semi-automatic ones were partly powered by electricity for the movement of the washing drum, and by gas for heating the water.

  All these heavy tubs of wash liquor were to be moved around the laundry room were just a memory after my move.  But one thing that also disappeared in connection with this move was the stone mangle.  At this stage, I switched to mangling with the electric mangles that were in this modern laundry room.  Those who say they were just as good have never seen a perfectly stone-mangled shiny linen cloth.

 The next move in terms of standard change was when we moved into a virtually newly produced house in the late 60’s.  We now had a place for washing machine with prepared both electrical outlet and water in the bathroom.  Drying cabinets were standard in the apartments.  Washing machine had to wait until our economy allowed this.  But we had a common laundry room in the basement so we did not suffer any hardship.  Small washes could always be ”washed up” and hung in the drying cabinet in the bathroom.  What was also appreciated in this apartment was a guest toilet.  Two toilets, what a luxury!

 When we moved into our house six years later, we did not think we had two toilets, one on each floor.  It was just like that.  And we have had to decide on all the facilities with the mechanical equipment ourselves.  Subject to afford and needs.  Dishwasher was a wish for a long time, but in the end our finances also allowed us this ”luxury”.

 These days we are packing the last ones before our move to an apartment again.  This time a dishwasher, washing machine and dryer are included as standard.  Is this a luxury?  I think it feels luxurious.  Or is it a smart way for all landlords to avoid discussions about fluff in the dryer filter?  And avoid having extra rooms for washing machines?  How do I mangle my linen cloths now?  My latest mangle is at the dump.  My daughter-in-law has suggested that there are laundries that do an excellent job with linen cloths, so I must believe her.

 However, in summary, I can look back and see this as a separate chapter in the biography that I will never write.  The biography that all my fuss here on these pages has been a part of.

And here the swedish

Onsdagens tidning innehöll ett reportage om höghusen på Elineberg. Undrar vilken Elin som fått ge namn åt stadsdelen? Men det framgick inte av artikeln. Däremot berättade man om att det var tid för en större renovering av höghusen. Och då jag läste gjorde jag samtidigt ett överslag, hur länge sedan var det som gubben och jag satt på trappsteget med vårt frukostkaffekopp på en upp- och ned-vänd flyttkartong framför oss. Vi var nyblivna lägenhetsinnehavare, den förste april 1965. 

En nyproducerad lägenhet, fortfarande doftande av nymålat. Vi hade inga köksmöbler första dagen, de köptes på Måttes senare samma dag. Jag vill minnas vi hade råd till tre stålrörs-stolar och ett köksbord med stålrörs-ben och perstorps-platta. Vi hade JU utarmat oss genom att köpa både matbord, bokhylla och en bäddsoffa, dessa möbler i teak. Så i köket fick vi ha lite mindre dyrbara möbler. Hur vi fick hem dem minns jag inte, men de flesta sådana problem löstes inom familjen, som i detta nu bestod i gubben och jag. Denna första morgon i lägenheten hade vi fortfarande inte hunnit få hem köksmöblerna.

Genom åren har vi påmint varandra: minns du då vi satt och tittade ut över Danmark, hur solen lyste på Helsingör i morgonljuset? Jodå, det minns vi mycket väl. Vi var helt betagna av den utsikt vi hade från nionde våningen ut över sundet och Danmark. Denna lilla etta som var vår första gemensamma bosättning var mycket modern och fin. Det var en lägenhet för högst två personer. Allting pyttesmått. Inget badkar, enbart dusch. Kylskåp som var lika litet som det vi har haft i våra husvagnar. Men balkongen var stor. Nästan lika stor som halva lägenheten. Visserligen var de större lägenheterna i huset utrustade med både större badrum och större kök än vår lilla etta. Aldrig jag ägnade en tanke på att denna standard en gång skulle räknas som gammal, men artikeln sa man att en stor renovering var förestående i dessa hus. 

En av damerna som intervjuats menade att hon förmodligen skulle klara resten av sitt liv utan diskmaskin, som hon gjort i alla år förut. Och hon undrade var hyresvärden skulle klämma in både tvättmaskin och torktumlare i hennes fyrkantiga badrum. Men det var tid för renovering vad än damen tycker, så hon får väl se om fortfarande badrummet är fyrkantigt då de är färdiga. Väljer hon sedan att handdiska resten av sitt boende, är det ett val hon helt och hållet gjort själv. 

I flytt-tiderna som dessa fastnade jag för artikeln, både med nostalgikicken det gav och med en tanke på vad jag genom åren upplevt för standardhöjningar vad gäller boende. Minns med hjälp av brorsans utbroderande om hur det osat efter att grannfrun varit på den gemensamma toaletten som fanns i trappan i huset där jag bodde mina första år i livet. Minns vattentanken höööögt upp under taket med en nedhängande kedja och ett handtag i slutet av kedjan. Handtaget var i porslin, och man fick inte dänga med kedjan så att man riskerade att detta handtag skulle slå mot väggen och spricka. Handtaget av porslin var tydligen mindre virus- och bakteriebärande än ett dylikt av trä  Redan på denna tid hade man tankar runt hygien, även om det var svårt att upprätthålla den. Inget handfat, bara ”tronen” med sitt spolsystem. Tänk att jag minns denna inrättning! Jag nådde inte upp till detta handtag med den mystiska funktion så det blev aldrig att jag fick dra i det själv. Och förmodligen om jag fått hjälp att nå upp hade jag inte haft ork att få denna fascinerande tingest att fungera.

Jag var bara 2 1/2 år gammal då vi flyttade till den lägenhet som jag förknippar hela min barndom med. Och den som lever kvar i våra medvetanden som”Röamöllagatan”. 

Då jag sedan blev med lägenhet var standarden inte så mycket högre än den jag växt upp med, om man ser till lägenheten. Men tvättstugan blev ett stort lyft för min del. Moderna helautomatiska tvättmaskiner, så man satt som en drottning och tittade på medan maskinen gjorde allt jobbet. Bara det att det hette hel- eller halvautomatiska maskiner. De halvautomatiska fick man mata med vatten för hand, medan de helautomatiska var anslutna till vatten, så de både spolade i och ur, tvättade sköljde och centrifugerade! Vissa halvautomatiska var dels drivna med el för tvätt-trummans rörelse, och med gas för uppvärmning av vattnet. 

 Alla dessa tunga baljor med lut som skulle flyttas runt i tvättstugan var ett minne blott efter min flytt. Men en sak som också försvann i samband med denna flytt var stenmangeln. I detta skede övergick jag till att mangla med de elektriska manglar som fanns i denna moderna tvättstuga. De som talar om att de var lika bra, har aldrig sett en perfekt stenmanglad glänsande linneduk. 

Nästa flytt vad gäller standard-ändring var då vi flyttade in i ett så gott som nyproducerat hus i slutet av 60-talet. Vi hade nu en plats för tvättmaskin med förberett både elektriskt uttag och vatten i badrummet. Torkskåp var standard i lägenheterna. Tvättmaskin fick vänta till vår ekonomi tillät detta. Men vi hade gemensam tvättstuga i källaren så vi led ingen nöd. Småtvätt kunde man alltid ”vaska” upp och hänga i torkskåpet i badrummet. Vad som också var uppskattat i denna lägenhet var en gästtoalett. Två toaletter, vilken lyx! 

Då vi flyttade in i vårt hus sex år senare tänkte vi inte på att vi hade två toaletter, en på vardera våningsplan. Det bara var så. Och alla faciliteter med den maskinella utrustningen har vi fått besluta om själv. I mån av råd och behov. Diskmaskin var ett önskemål länge men till slut lät vår ekonomi oss även denna ”lyx”.

I dagarna håller vi på att packa de sista inför vår flytt till en lägenhet igen. Denna gång ingår diskmaskin, tvättmaskin och torktumlare som standard. Är detta lyx? Jag tycker det känns lyxigt. Eller är det ett smart sätt för alla hyresvärdar att slippa diskussioner om ludd i torktumlarfiltret? Och slippa att hålla med extra lokaler för tvättmaskiner? Hur manglar jag nu mina linnedukar? Min mangel är på soptippen. Svärdottern har tipsat att det finns tvätterier som gör ett utomordentligt jobb med linnedukar, så jag får väl tro henne. 

Dock kan jag så här sammanfattningsvis blicka tillbaka och se detta som ett eget kapitel i den biografi som jag aldrig kommer att skriva. Den biografi som allt mitt tjafs här på dessa sidor varit som en del av. 

Hur gick det för Pinnebergs?

En serie i TV för många år sedan hette så, ”Hur ska det gå för Pinnebergs”. Jag minns ingenting av serien mer än namnet på serien. Ändå dyker det upp i mitt huvud, detta namn, så fort det blir funderingar över vad som kommer i coronans  bakvatten. Ängsligt tog jag en sked lingonsylt till, då vi hade fläskpannkaka till middag idag. 

– Hur ska vi göra med lingonen, sa jag. Maken förstod genast vad jag menade, att de började sina i våra förråd visste vi båda. 

– Vi köper tröstade han mig. 

– Jaha, men var och vad ska vi köpa? Lingonsylt eller bär? Plötsligt insåg jag att det var så långt lidet på året att det snart kanske kunde finnas mogna lingon. 

– Men, sa jag, hur köper man bär? 

– Fru Johansson, kontrade maken. 

– Det har inte funnits en endaste annons om självplock eller annonser om varken kantareller eller bär i år, sa jag. Hur ska Fru Johansson få hem bären från skogen?? Det kommer kanske inga bärplockare i år. Och jag är så uschlig att gå i skogen att jag kan inte gå till skogs, för att hösta mina egna lingon. 

Det blir det inga bärplockare, och det innebär att potatisbullar med bacon, kroppkakor, kåldolmar, den där snaskiga desserten ”lingon med mjölk” det är en svunnen tid och fläskpannkakan. Undrar om Fru Johansson är medveten om hur mycket hon har betytt för vårt ”hushålle” som Lotta på Bråkmakargatan brukade säga…. 

Men allting hänger inte på Fru Johansson, nu ska vi inte skylla allt på henne. Ingenting är längre som förut. Det blir ingen Kiviks marknad heller, nu när vi råkar vara kvar i Skåne och kunde varit där. Och den trevliga stadsmarknad som brukar vara under sommaren och som jag brukar läsa om i tidningen däruppe i Rönäs, den är förmodligen också lagd på is. Roskildefestivalen har man inte hört en bokstav om. Jag skulle ha köpt sommarkortet på Skånetrafiken och åkt kors och tvärs genom Skåne, det är inte Fru Johanssons fel att det inte blev av.

Men hur blir hösten och vintern. Om det produceras en burk lingonsylt i Sverige, kommer den att ha det pris som första nypotatisen brukar kosta? 

Apropå Kiviks marknad, var fick Fritiof Nilsson Piraten inspirationen att skriva om denna marknad och figurerna ifrån? Visserligen växte han upp i dessa trakter där marknaden var årets största händelse. Men figuren som bodde i en jordkula i skogen, var han inspirerad av ”Bildsköne Bengtsson”?  Och Bengtsson var JU också skåning … Den historien är JU samtida med Piratens debutroman Bombi Bitt. 

Dessa tankar är sådana som dyker upp och samtalet slingrar sig som en tråd under våra middagsstunder. Det tar aldrig slut. Man nystar och nystar i minnen. Plötsligt pratar vi Nils Galilée och sedan dyker Solveig Ternström upp som den där skönheten som också var i gänget på Kiviksmarknad. Undrar om ungdomar vet vad vi snackar om? 

Sedan kan vi avsluta middagen med en fråga hängande i luften, hur blir det med våra fläskpannkakor framöver? 

I skrivandes stund kommer maken in från förrådet, triumferande håller han en burk lingonsylt i handen. En burk kvar, vi var inte säkra. Nu har vi fått lite respit att fundera vad göra om det blir sista lingonsylten för vår del….

Summer in town/ sommar hemma i sta’n

Svenskan sist idag

Another week passed by. What has happened those days? Our house is even more empty by now. There is no spare furniture. When I have found a seat to sit on, I scarcely leave it. Do you remember the play we use to play as kids? When all children walked around chairs, there were one chair less then children and we weren’t allowed to sit down as long as the music played. But in same moment the music stopped we fought about the chairs, knowing at least one kid had to leave the play because she didn’t get a chair. 

It’s not really like that yet, but we are very aware of it will be a reality soon. When I was talking to one of the movers yesterday, he gave me some advice how and what to do about my favourite things. And he also told me how they, the movers, use to work. After all they are the professionals so I just have to obey. But I had to whine a bit because he told me we don’t have any sofas last evening in house. When I complained to hubby, he laughed at me. Said I use to enjoy living in a hotel, and in Paris we hadn’t had any sofas, just the beds to sit on. And a simple, very simple chair. He meant I didn’t complain those days when we stayed there. Why then complain for a single evening here in Sweden? Okay, I have to cope with it. What’s the option? 

The weather has turned from that heat to be much more comfortable days. We have got some rain,  and last days have had some rain alternate with sun and summer wind. I really like this kind of weather. Feel as l can go outdoors and enjoy. 

If it had been ”normal life” we had been up north in cottage, but because we have sold our house and are going to move into an apartment in three weeks everything is ”abnormal”. Last days have been perfekt for a BBQ and life in the garden. But we have thrown away our both grill and garden furniture, we may have our meals indoors. But it has been very fine weather to have our laundry outdoors. When we move, that luxury is finished, no hanging the wash outdoors. It happened some weeks ago, when I played bridge at net, one of the players asked for a minute. She had her laundry hanging outdoors and they just had a hailstorm coming in over her house. Her partner commented:  hanging laundry like that, when they dryer was invented since long. His grandmother use to do so, he said, like talking about another century. But in some weeks I will see it as another time, another life. 

This afternoon I got a phonecall from my sister in law. She wondered if it was possible to find any small tablets to put in the gadgets which send out odour to kill the mosquitoes, she was sure she would find it in our cottage. At first I laughed at her, call a long distance call like that. But I was happy to hear about the mosquitoes. Now the swallow may find food for there chicks. Last year we have had very few mosquitoes up there. All this odd things we see happens in the world makes us worried. But when the mosquitoes is back we think it is great. 

Tomorrow I will take care of some more cupboards, and a trip to junkyard in the nearest future is planned. The most difficult for the moment is, to avoid shopping. When I go to any store I have to keep in mind, just buy, not shop a lot!

här är svenskan

Ytterligare en vecka gick.  Vad hände dessa dagar?  Vårt hus är ännu mer tomt nu.  Det finns nästan inga möbler.  När jag har hittat en plats att sitta på lämnar jag den knappt.  Kommer du ihåg dem lek vi brukar leka som barn?  När alla barn gick runt stolar och det fanns en stol mindre än antalet barn och vi fick inte sätta oss så länge musiken spelade.  Men i samma ögonblick musiken stannade kämpade vi om stolarna, att visste att minst ett barn var tvunget att lämna leken eftersom hon inte fick en stol.

 Det är inte riktigt så än, men vi är mycket medvetna om att det kommer att bli verklighet snart.  När jag pratade med en av flyttgubbarna igår gav han mig några råd om hur och vad jag skulle göra med mina favoritsaker. Han berättade också för mig hur de, flyttgubbarna, brukade arbeta.  När allt kommer omkring är de professionella så jag måste bara lyda.  Men jag var tvungen att gnälla lite för att han sa till mig att vi inte har några soffor sista kvällen i huset.  När jag beklagade mig för maken, skrattade han åt mig.  Sade att jag brukade trivas på hotell, och i Paris hade vi inte haft soffor, bara sängar att sitta på.  Och en enkel, mycket enkel stol.  Han menade att jag inte klagade de dagar då vi bodde där.  Varför då klaga över en enda kväll här i Sverige?  Okej, jag måste klara det.  Vad är alternativet?

 Vädret har bytts från värmen till att vara mycket behagligare dagar.  Vi har fått lite regn, och de senaste dagarna har vi haft både lite regn  och sol med sommarvind.  Jag gillar verkligen den här typen av väder.  Det känns som jag kan gå utomhus och njuta.

 Om det hade varit ”normalt liv” hade vi varit norrut i stugan, men eftersom vi har sålt vårt hus och kommer att flytta till en lägenhet om tre veckor är allt ”onormalt”.  De senaste dagarna har varit perfekt för en BBQ och livet i trädgården.  Men vi har kastat våra både grill- och trädgårdsmöbler, vi får avnjuta våra måltider inomhus.  Men det har varit väldigt fint väder och vi har haft vår tvätt utomhus.  När vi flyttar är den lyxen avslutad, ingen tvätt utomhus.  Det hände för några veckor sedan, när vi spelade bridge på nätet, en av spelarna bad om en minut.  Hon hade sin tvätt utomhus och hon hade en hagelorm som kom in över hennes hus.  Hennes partner kommenterade: att hänga tvätt så, när torktumlare var uppfunna sedan länge.  Hans mormor brukade göra så, sa han, som att prata om ett annat århundrade. Men om några veckor kommer jag att se det som en annan tid, ett annat liv att kunna torka tvätt utomhus.

 I eftermiddag fick jag ett telefonsamtal från min svägerska.  Hon undrade över att det var möjligt att hitta små tabletter att sätta i ”prylarna” som sänder ut lukt för att döda myggorna, hon var säker på att hon skulle hitta sådana i vår stuga.  Till att börja med skrattade jag åt henne, ringde ett så kallat rikssamtal.  Men jag var glad att höra om myggorna.  Nu kan svalan hitta mat till sina ungar.  Senaste åren har vi haft mycket få myggor där uppe.  Alla dessa udda saker vi ser som händer i världen gör oss oroliga.  Men när myggorna är tillbaka tycker jag att det är bra.

 I morgon tar jag hand om några fler skåp, och en tripp till soptippen i närmaste framtid planeras.  Det mest svåra för tillfället är att undvika shopping.  När jag går till någon butik måste jag komma ihåg, bara köpa, inte shoppa loss!

Du behöver inget barskåp som stadsbo/ you don’t need any alcohol supplies when you live in a city…

English after Swedish today

Visst var det en lustig rubrik!? Eller? Sista dagarna i juni, när vi klev upp i måndagsmorse. Lite underligt för vår del. Normalt brukar vi befinna oss långt mer norrut vid detta halvårsskifte, men i år är ingenting normalt. Eller är det detta som i framtiden kommer att vara det nya normala? Vi går in sista månaden för boende i Gantofta. Fyrtiosex år. En hel era för vår del. Nu går färden in mot de trakter jag betraktat som min barndoms grannskap i alla tider. Sluter jag en cirkel? 

Mina fina planeringslistor för vad som skall göras, kommas ihåg och tidsplaneras, krymper mer och mer. Det är förmodligen det enda jag gjort med bravur, listor. Allt annat har jag delegerat till olika personer i min familjekrets. Men jag har sänt tankar flertal gånger på min förre partner ”Thedid” som jag spelade bridge med så gott som dagligen för några år sedan. Han anmärkte många gånger på min strategi då vi bjudit lite för högt, att jag spelade på som om jag hade läget under kontroll. Vilket jag inte hade, jag var väl medveten om att jag fattades ett säkert stick för att kontraktet skulle gå ”hem”. Men jag spelade på och hoppades att motståndarna skulle ”saka” fel, vilket de givetvis inte gjorde. Ideligen hörde jag Thedid säga: you have to make a plan, Inga….  och så småningom lärde jag mig. Planera planera och åter planera. Jag känner att i de situationer där man kan göra en uppskattning och utvärdering av läget, har jag haft en oerhörd nytta av Thedids ord ringande i öronen.   

Familj och folk runt omkring mig har nog tänkt en och annan tanke om att jag är ”knäpp”, men jag har inte låtit mig hindras. Jag känner att det är mitt sätt att ha kontroll över läget. 

Måndagsmorgon, slutet av juni. Vid frukosten gör vi en snabb överblick framåt vad som ska hända i veckan. Frissan tisdag. Torsdag går barnens grejor till Hjälmshult och Karlskrona. 

Som läget är har vi måndagen fri från åtaganden. Maken föreslår att vi köper lite köpebröd och åker bort till Kristianstad till bror och svägerska. Alla mina ljudböcker ligger i en stor kasse och väntar på transport dit. En av de första saker som blev packade ner från bokhyllorna. Har stått länge och väntat om sonen skulle åka på någon klubbtävling i kristianstadstrakten. Men virustider har stoppat sådana evenemang. Nu kände vi att det kunde vara en bra dag för ett sådant impulsbesök. Vi kunde inte göra detta då vi fortfarande hade 2-timmarsgränsen att förhålla oss till, men nu har vi fått lov att åka lite längre sträckor. 

Längs vägen noterade vi, att trots att det är högsäsong för semestertider med husbilar och husvagnar, var det mycket tomt på vägarna med sådana fordon. Även vanlig lastbilstrafik verkade vara mycket mer sparsam. Konstigt. Kan vi verkligen hålla igång samhället med alla dessa minskade transporter ”korsan och tvärsan” genom landet? Tydligen. 

Svägerskan hade dukat ett kaffebord på en skuggig plats i trädgården, med glest mellan stolarna. De, likväl som vi,  är smått sällskapssjuka efter all veckor i denna isolerade tillvaro. Det kändes tydligt att vi var välkomna att prata bort några timmar. Och när vädret var så perfekt för att sitta i deras trädgård, njöt vi verkligen av kaffe ”i bersån”, en riktig svensk tradition. 

Jag var lite nyfiken på deras grannes nyinstallation, men de höga häckar som omgärdar dem gav ingen möjlighet för mig att se. I lördags hörde jag talas om att grannen hade installerat en robotgräsklippare. Svägerskan hade språkat lite med grannen om att hennes släkt i Gantofta hade en sådan sedan något år. Robort heter han, berättade hon. (Jag kan JU nämna att han är så duktig att sköta sin del av trädgårdsarbetet.) Svägerskan påtalade för sin granne att det var viktigt att man gav den ett namn, för det dröjde inte länge förrän man ansåg klipparen vara en viktig del av familjen! Jag vet vad hon talar om, man blir lite familjär med den lille krabaten. Sedan fortsatte telefonreferatet om grannen och hans nyinstallation. Hon skrattade och berättade skrattade och berättade. Jag kunde inte höra riktigt vad hon sa. Men till slut lyckades jag urskilja att grannen menade på att klipparen fick ha namn efter vad som var dagens namn i almanackan. Nu övergick referatet till skrattkonvulsioner,. Jag sa va… ett flertal gånger. Jag kunde inte höra. Suckande fick jag vänta till hon lugnat ner sig. Återigen försökte hon berätta för mig….. men nej jag hörde inte. Slutligen lät hon pipande mellan skrattsalvorna meddela att klipparen hos grannen heter – ”Johannes Döparen”. Jag visste genast att klipparen börjat jobba den 24 juni. Kalenderbitare som jag är. 

Vi begav oss hemåt. Inga kramar som avsked, bara hej då. Hoppas vi ses. Maken och jag hade redan tidigt på dagen pratat om en hamburgare på hemvägen. Så vi fick ha en riktig utflyktsdag. Vi körde mot Helsingborg och ratade den ena hamburgerrestaurangen efter den andra. Beslöt oss för den på Södergatan i stan, men vi kör genom stan. Vid rådhuset fick vi stanna för rött ljus. Som vi stod där gjorde vi en snabb abrovink, beslöt att parkera bilen och slå oss ner på en av alla de ställen som har uteservering så här sommartid. Tog bara någon minut sedan satt vi på en av stadens glest befolkade serveringar. Och utomhus. Perfekt. Ingen trängsel, men inte tråkigt glest. 

Folk satt och drack öl, folk satt och åt. Alla sorters gäster fanns. Måndagskväll, men semestertider. Vi har inte varit i stan på många år och sett denna form av uteliv. Även om det är lite sparsamt med folk p.g.a.tiderna. Plötsligt kom servitrisen balanserande md två stor glas med ”paraply-drinkar” bort till grannbordet. Jag tyckte det var nästan exotiskt, kände att åren i sommarstugan gjort oss lite dåligt uppdaterade vad som är brukligt och inte nuförtiden. Tänkte på kartongen som maken packat med våra alkoholhaltiga drycker inför flytten. Jag sa, när man bor i stan behöver man inget barskåp. Maken som inte uppmärksammat parplydrinkarna på samma sätt som jag, lät lite undrande. Jag menade, bor man i stan kan man alltid ta bussen till en restaurang någonstans och köpa en paraplydrink. Behöver inte ha några förråd hemma. 

Idag tisdag har vi varit hos frissan. Vi känner oss som ”en ny människa” efter hennes behandling. Skönt. På vägen hem gick vi till vår vanliga livsmedelsbutik och gjorde veckans inköp. Sparar lite på vår leverantörs fritid. 

Visserligen gjorde vi vår senaste inköpsrunda på egen hand. Men det känns onekligen skämmigt att ta sig in i vår dagligvaruhandel. Man sneglar lite ursäktande på folket man möter inne i affären, bara för att upptäcka att samma känsla speglas ur deras ögon. Vi traskar omkring och skäms! En hel värld! Varför skäms vi? Har vi en liten aning att detta är något vi orsakat själv? Eller är vi oskyldiga? Är vi medvetna att detta är saker vi inte kan förutse och förebygga? 

Onekligen känner jag att detta är ett straff för att vi förslösat vår planet. Men vad skulle mina föräldrar förklarat det som? Arvssynd? Hjälp. Nu blir jag för analyserande. Får sluta.

here is english

Surely it was a funny headline !?  Or?  The last days of June, when we got up on Monday morning.  A little strange for us.  Normally we tend to be far more north at this half-year-end, but this year nothing is normal.  Or is this the future that will be the new normal?  We are entering the last month for accommodation in Gantofta.  Forty-six years.  A whole era for us.  Now the journey goes towards the neighborhoods that I regarded as the neighborhood of my childhood at all times.  Do I close a circle?

 My fine planning lists for what to do, remember and schedule, shrink more and more.  It’s probably the only thing I’ve done with bravur, lists.  Everything else I have delegated to different people in my family circle.  But I have sent thoughts several times to my former partner ”Thedid” who I played bridge with almost daily a few years ago.  He commented many times on my strategy when we bid a little too high, that I continued to play as if I had the situation under control.  Which I didn’t have, I was well aware that I had to take one more stick for the contract to ”make”.  But I played on and hoped that the opponents would discard the wrong Cards, which they obviously didn’t.  I always heard Thedid say: you have to make a plan, Inga …. and eventually I learned.  Plan plan and plan again.  I feel that in situations where you can make an estimation and evaluation of the situation, I have had a tremendous benefit from Thedid’s words ringing in my ears.

 Family and people around me have probably thought about the fact that I am a bit weird, but I have not been hindered.  I feel it is my way of controlling the situation.

 Monday morning, end of June.  At breakfast we make a quick overview of what will happen this week.  Hairdresser Tuesday.  On Thursday the children’s stuff goes to Hjälmshult and Karlskrona.

 As is the case, we are free from commitments on Monday.  Hobby suggests we buy some buns  and go away to Kristianstad to brother and sister-in-law.  All my audio books are in a big box waiting for transport to Kristianstad.  One of the first things that was picked from the bookshelves.  Has been waiting a long time for the son to go to any club competition in the Kristianstad district.  But virus times have stopped such events.  Now we felt it could be a good day for such an impulse visit.  We couldn’t do this earlier as we still had the 2 hour limit to deal with, but now we have been allowed to go a little longer distances.

 Along the way we noted that despite the high season for holiday times with motorhomes and caravans, there wasn’t many of those on roads.  Even regular truck traffic seemed to be much more economical.  Strange.  Can we really keep the community going with all these diminished transport  through the country?  Apparently.

The sister-in-law had set up a coffee table in a shady spot in the garden, with space between the chairs.  They, as well as we, are longing for company after all the weeks of this isolated existence.  We really experienced we were welcome to visit for a few hours.  And when the weather was so perfect for sitting in their garden, we really enjoyed coffee ”in the arbour”, a true Swedish tradition.

 I was a little curious about their neighbour’s new installation, but the high hedges that surround them offered no way for me to see.  Last Saturday I heard the neighbor had installed a robotic lawnmower.  My sister-in-law had chatted a little with the neighbor about her family in Gantofta had one for some years.  Robort is his name, she told the neighbor.  (I can tell he is so good at doing his part of gardening.) The sister-in-law told her neighbor that it was important to give it a name, because it didn’t last long before it was considered the mower as an important part of the family!  I know what she’s talking about, you get a little familiar with the little thing.  Then her talk about the neighbor and his new installation continued.  She laughed and told laughed and told.  I couldn’t really hear what she was saying.  But in the end I managed to discern the neighbor meant that the mower had to be named after what was today’s name in the calendar.  Now her talk turned to laughter convulsions.  I said ”what” … several times.  I couldn’t hear.  Sighing, I had to wait until she calmed down.  Again she tried to tell me ….. but no I didn’t hear.  Finally, she managed despite the laughing announce that the mower of the neighbor is named – ”John the Baptist”.  I knew right away that the mower started working on June 24th.  As I know the calendar.

 We went home.  No hugs for goodbye, just goodbye.  Hope to see you.  My husband and I had talked about a hamburger on the way home earlier that day.  So we had a real day free from householding.  We drove towards Helsingborg and skipped one hamburger restaurant after another.  Decided for the one on Södergatan in town, but we wanted to drive through town.  At the town hall we had to stop for a red light.  As we stood there we made a quick change of minds, decided to park the car and visit one of all the places which have outdoor dining this summer time.  Just some minutes later we sat at one of the city’s sparsely populated restaurants.  And outdoors.  Perfect.  No congestion, but not boring sparsely.

 People sat drinking beer, people sat and ate.  There were all kinds of guests.  Monday night, but holiday times.  We haven’t been in town for many years and seen this kind of nightlife.  Although it is a bit sparse with people at times.  Suddenly, the waitress balancing with two large glasses of ”umbrella-drinks” came over to the neighboring table.  I thought it was almost exotic, felt that the years in the summer cottage made us a little poorly updated what is usual and not nowadays.  Thinking of the box husband packed with our alcoholic drinks before our movement.  I said, when you live in town, you don’t need a cupboard with a lot of alkohol.  The husband who did not pay attention to the party-drinks the same way as I did, sounded a bit surprised.  I mean, if you live in town you can always take the bus to a restaurant somewhere and buy a fancy drink.  No need to have any supplies at home.

 Today Tuesday we have been to the hairdresser.  We feel like ”a new person” after her treatment.  Phew.  On the way home we went to our usual grocery store and made this week’s purchases.  Saves a little on our supplier’s spare time.

 Admittedly, we did our last purchase round on our own.  But it certainly feels awkward to get into our grocery store.  You send a thought with apology to the people you meet inside the store, only to find that the same feeling is reflected from their eyes.  We walk around and are ashamed!  An entire world!  Why are we ashamed?  Do we have a slight idea that this is something we caused ourselves?  Or are we innocent?  Are we aware that these are things we cannot foresee and prevent?

 Undoubtedly, I feel that this is a punishment for wasting our planet.  But what would my parents call it?  Original sin?  Help.  Now I become too analytical.  I may stop.

Sida 1 av 73

Drivs med WordPress & Tema av Anders Norén