Jönssonminnen.se

nedtecknade minnen och berättelser

Springtime / vårtider

Sat outside the store today. Rather cool in the wind. Not all days confirms any spring ongoing. But still l am not any good customer, because of my eyes which makes me irritated and I turn to be a frustrated lady who makes her shopping as fast as possible. All those plastic bags where l can’t see the content, makes me disappointed. I have all my life been a very determined girl, never had to ask other people about what is obvious for a normal seeing human. It doesn’t help with a magnifier, it is a grey mass in front of my eyes. And magnify a grey mass to become a bigger grey mass, doesn’t make me happy. 

Therefore l send in my husband, we must not accompany each other in the store. Have to make our errands alone. And send in a man in a grocery store you get what you asked for, hopefully. Sometimes there is a lack in shopping bag, but l use to ask for this and that….did you buy it? With some sadness in his eyes he convinces me he have bought everything we agreed our needs were. 

And l sat outside today in the chill, hoped he should find what we were missing in refrigerator. With my AirPods in ears l listened to a book, once l answered a call from my husband he complained he didn’t reached me via FaceTime. Did l have the right settings? I don’t know, have to check it up later on. I am reading l told him and we had a discussion about what vegetables l wanted. He got an answer and l  continued my book.  

The young unknown people who had said some words to me before they entered the shop came out from the store and spoke some words again. They were curious why l sat there in this not very comfortable weather. l told them, l had my staff in the shop doing my errands.

And l returned to my book, had to back some pages. When I get interrupted I drop focus for a while and sometimes it can affect the story a lot.

She was back on the train, the girl in the book. I tried to get the story coherent in my brain. I concentrated on the story, didn’t allowed me to look at people passing by, no cars either. When I sat there I also tried to ignore the fact, I have some company by my side. A barking dog, a grey dog attached to a tree. When he start to bark it wasn’t that bad, but as times went by, he showed his disappointment louder and louder. At last I couldn’t hear the voice in my audiobook any longer. I tried to make him quiet by saying shhhhh…. but the dog didn’t take any notice of me at all. Just continue to tell the world what a pity for him to sit here all abandoned. 

People passed by and many of them looked at me with a regrettable look. For a while I thought of Eliza outside Covent Garden when she sold violet bouquets, and wished I had had some flowers to offer. As I sat there I realised people maybe saw me as one of all this beggars we have seen last years. I maybe will try a jar in my right hand next time I sit outside the store. I can see wondering looks in many peoples eyes and those young people who addressed me about why I sat there. I told them I sat there because I wasn’t any illiterate. There was a big sign at the entrance “COME IN ALONE PLEASE”. The youngsters didn’t answer me but looked in another direction and hurried on. Where I sat I had to withdraw my feet because some people passed by so close to me I nearly get my feet stepped on. I had to suit myself, when I sat and stretched my legs as I owned the pavement and dog site outside the store. 

Our new neighbours passed by and a quick greeting without any following chat. Last time we spoke to each other I probably made myself a bitch by comment all her complaining with the words; we try and pick up the positive things this corona times brings…. I am sure she knew what the answer should become if she had asked me why I sat outside the store. 

My husband came out from store and we made a quick check up he had bought everything. Strolled on our way back home, and we were happy coming indoors again, the spring hesitates some days more I think.

Här kommer svenskan

Satt utanför butiken idag.  Ganska kyligt i vinden.  Inte alla dagar bekräftar någon pågående vår. Jag är ingen bra kund på grund av mina ögon som gör mig irriterad och jag blir en frustrerad dam som gör att jag handlar så fort som möjligt.  Alla de där plastpåsarna där jag inte kan se innehållet gör mig besviken.  Jag har hela mitt liv varit en mycket bestämd tjej, aldrig behövt fråga andra människor om vad som är uppenbart för en normal seende människa.  Det hjälper inte med ett förstoringsglas, det är en grå massa framför mina ögon.  Och förstora en grå massa för att bli en större grå massa, gör mig inte glad.

 Därför skickar jag in min man, vi får inte följa varandra i butiken.  Måste göra våra ärenden ensamma.  Och skicka in en man i en livsmedelsbutik så får du förhoppningsvis vad du bad om.  Ibland saknas något i shoppingkasse, men jag brukar fråga, det här och det  där… köpte du det?  Med lite sorg i ögonen övertygar han mig om att han har köpt allt vi var överens om att våra behov var.

 Och jag satt ute i kylan i dag och hoppades att han skulle hitta vad vi saknade i kylskåpet.  Med mina AirPods i öronen lyssnade jag på en bok, när jag besvarade ett samtal från min man som  klagade att han inte nådde mig via FaceTime.  Hade jag rätt inställningar?  Jag vet inte, måste kontrollera det senare.  Jag läste, jag berättade för honom och vi diskuterade vilka grönsaker vi ville ha.  Han fick svar och jag fortsatte min bok.

 De unga okända killar som hade sagt några ord till mig innan de gick in i butiken kom ut från butiken och sa några ord igen.  De var nyfikna på varför jag satt där i det inte särskilt mysiga vädret.  Jag sa till dem att jag hade min personal i butiken som gjorde mina ärenden.

 Och jag återvände till min bok, var tvungen att backa några sidor.  När jag blir avbruten tappar jag fokus ett tag och ibland kan det påverka berättelsen mycket.

 Hon var tillbaka på tåget, flickan i boken.  Jag försökte få historien sammanhängande i min hjärna.  Jag koncentrerade mig på berättelsen, tillät mig inte att titta på människor som passerade, inga bilar heller.  När jag satt där försökte jag också ignorera det faktum, jag hade fått lite sällskap vid min sida.  En skällande hund, en grå hund fäst vid ett träd.  När han började skälla var det inte så illa, men då tiden gick visade han sin besvikelse starkare och högre.  Slutligen kunde jag inte höra rösten i min ljudbok längre.  Jag försökte få honom tyst genom att säga shhhhh … men hunden tog inte hänsyn till mig alls.  Fortsatte bara berätta för världen vad synd det var om honom att sitta här helt övergiven.

 Folk gick förbi och många av dem tittade på mig med ett beklagligt blick.  Ett tag tänkte jag på Eliza utanför Covent Garden när hon sålde violbuketter och önskade att jag hade några blommor att erbjuda.  När jag satt där insåg jag att folk kanske såg mig som en av alla dessa tiggare vi har sett senaste åren.  Jag kanske kommer att prova en mugg i min högra hand nästa gång jag sitter utanför butiken.  Jag kan se undrande blick i många människors ögon och de unga Killarney som talade till mig om varför jag satt där.  Jag sa till dem att jag satt där eftersom jag inte var analfabet.  Det fanns ett stort skylt vid ingången ”KOM IN ENSAM”.  Ungdomarna svarade inte mig utan tittade i en annan riktning och skyndade vidare.  Där jag satt var jag tvungen att dra tillbaka fötterna för att vissa människor passerade så nära mig att de nästan trampade på fötterna på mig.  Jag var tvungen att skylla mig själv där jag satt och sträckte benen som om jag ägde trottoaren och hundplatsen utanför butiken.

 Våra nya grannar gick förbi och en snabb hälsning utan följande chatt.  Förra gången vi pratade med varandra gjorde jag förmodligen mig till en satkäring genom att kommentera alla hennes klagomål med orden;  vi försöker plocka upp de positiva saker som den här koronatiden ger … Jag är säker på att hon visste vad svaret skulle bli om hon frågade mig varför jag satt utanför butiken. Givetvis hade även de fått veta att jag är läskunnig, 

 Min man kom ut ur butiken och vi kollade snabbt upp, han hade köpt allt.  Promenerade vägen hem, och vi var glada att komma inomhus igen, våren tvekar några dagar till tror jag.

Clogs / Foppor

Last two days we have had a wonderful weather. Sun and lukewarm winds. Afternoon coffee at the patio. Children laughing, playing at the slide just outside our window in living room. Some of them put their clogs aside and tried some steps barefoot. I saw their big smiles when they notices the warm slabs and the possibility to play hopscotch without their clogs. A memory from my childhood popped up in head, the feeling of the warm soil towards my soles and how it suddenly were changed by an unpleasant discovery, how sensitive my skin had become last winter. When l grow up we mostly had gravel planes and they weren’t smooth and comfortable. Many tries ended up with tears and complaining to mother, asking for a adhesive plaster. The blood flow often had stopped before the tears, and l can’t remember I ever get any patch. But I remember the horrible pain. I still hesitate before I put a bare foot at ground, it is like the expression burnt child avoid the fire. 

Today it is the last ordinary day before Easter. This day was a holy day in former days but 1773 Sweden changed it to become a  ordinary day as well. Denmark still celebrate Maundy Thursday and have it as a holy day. Yesterday the tongue in the bells in church should become wrapped with some soft cloth. It’s why that day is named doomsday. To tell us we have some sad days this week. Nowadays I think most people not ponder why we have this holy days called Easter, but to eat eggs and skiing at the remaining snow. And sad or fun, it is a real different time we live in. The world is paralysed by the pandemic. I think if we continue some old habits to celebrate our holidays, I think it’s also my duty to talk about why we have them. 

Or maybe we wake up one day and the headlines in our news says; from this day the government has abolished all kind of holidays, anyone need them anymore. What will we do? Accept? Deny our old culture and the reason why we celebrated those Christmas, Easter and Pentecost? It amuses me to know why and when we celebrate those. So I continue to repeat and tell. 

Today first of April l am a real April fool according to my husband. he shook his head when we were out for our walk. I wore my clogs and the stockings were left home in the drawer. Heavenly! Now it will be barefoot to late fall. When I got a pebble into my clog which hurt me I was silent, not a little pipe slipped over my lips. I will not give him the satisfaction to say: what did I  say!

And my feet is as happy as the feet of the disciples when Jesus had washed them this very day Maundy Thursday. Clean and white  as the edelweiss Julie Andrew sung about in that movie. Funny it is second time in some month I refer to that movie, but that song fills me with such joy. 

Här är svenskan 

De senaste två dagarna har vi haft ett underbart väder. Sol och ljummet vindar. Eftermiddagskaffe på uteplatsen. Barn skrattar och leker vid rutschbanan precis utanför vårt fönster i vardagsrummet. Några av dem lade sina träskor åt sidan och försökte några steg barfota. Jag såg deras stora leenden när de märkte de varma plattorna och möjligheten att spela humle utan sina träskor. Ett minne från min barndom dök upp i huvudet, känslan av den varma jorden mot min sula och hur den plötsligt förändrades av en obehaglig upptäckt, hur känslig min hud hade blivit förra vintern. När jag växte upp hade vi mest grusplan och de var inte smidiga och bekväma. Många försök slutade med tårar och klagande till mamma och bad om ett självhäftande gips. Blodet som flög hade ofta slutat innan tårarna, och jag kan inte komma ihåg att jag någonsin fick någon lapp. Men jag minns den hemska smärtan. Jag tvekar fortfarande innan jag sätter en bar fot på marken, det är som att uttrycket om bränt barn undviker elden.
Idag är det den sista vanliga dagen före påsk. Denna dag var en helig dag i tidigare dagar men 1773 ändrade Sverige den till att bli en vanlig dag också. Danmark firar fortfarande skärtorsdagen och har det som en helig dag. Igår bör tungan i klockorna lindas med en mjuk trasa. Det är därför den dagen heter dommedag. Att berätta för oss att vi har några sorgliga dagar den här veckan. Numera tror jag att de flesta inte speglar varför vi har de här heliga dagarna som kallas påsk, utan att äta ägg och åka skidor vid den återstående snön. Och ledsen eller kul, det är en helt annan tid vi lever i. Världen är förlamad av pandemin. Jag tror att om vi fortsätter med några gamla vanor för att fira semestern, tror jag att det också är min plikt att prata om varför vi har dem.
Eller kanske vaknar vi en dag och rubrikerna i våra nyheter säger; från denna dag har regeringen avskaffat alla slags helgdagar, vem som helst behöver dem längre. Vad ska vi göra? Acceptera? Förneka vår gamla kultur och anledningen till att vi firade jul, påsk och pingst? Det roar mig att veta varför och när vi firar dem. Så jag fortsätter att upprepa och berätta.
Idag den första april är jag en riktig april-idiot enligt min man. han skakade på huvudet när vi var ute och gick. Jag bar mina träskor och strumporna lämnades hemma i lådan. Himmelskt! Nu kommer det att vara barfota till sent på hösten. När jag fick en sten i min täppa som skadade mig var jag tyst, inte ett litet rör gled över mina läppar. Jag kommer inte ge honom tillfredsställelsen att säga: vad sa!
Och mina fötter är lika glada som lärjungarnas fötter när Jesus tvättade dem just denna dag skärtorsdag. Ren och ljus som edelweiss Julie Andrew sjöng om i den filmen. Roligt det är andra gången på en månad som jag hänvisar till den filmen, men den låten fyller mig med sådan glädje.

Happy Easter/ Glad Påsk

Friday after noon when we were walking our daily stroll, to get sun on our noses and stretch our legs, we noticed a lot of school children on their way back from school to home. This time a year people seems to experience life easier to live. This children we met looked almost like calves coming out from barn to enjoy sunshine in spring. At first my focus was to keep safe and not to become a victim for any bicycle collision, but realised pretty soon those children are masters how to drive and avoid any such accidents. With a happy face and just one hand at the handlebar, they ride around an passed by without any further contact. As I said I was focused to keep my position at the path, I didn’t notice what they said. So when one young boy said something to me when he passed by, I didn’t hear what he said. And it is too late to ask for a repeat when he already was at least twenty metres away. Ok, nothing heard, nothing to be sad over, I thought. Suddenly there was a gang of more children coming towards us. Walking. And just when they approached, they smiled and said “Happy Easter”. In that moment I understood what the kid at the bike had said to me when he passed by. Of course I returned the greeting by wish them the same, happy Easter. And told my husband why we met all those children. They had some minute ago left school for a Easter Holiday. To be free from school at least ten days. 

Times like this, corona times, many of our children have had both sick leave and leave because of contagion occasions in their everyday life, therefore an ordinary Easter holiday maybe can be seen as a relieve from all complicated times like this. I thought it was a possible explanation to their joy and happy conduct. To salute us old people with that happy greeting, I can imagine it was a kind of eruption of their feelings. And they had no clue how much it meant to us. It filled us with a joy, a joy it is spring, a joy this children noticed us and paid their attention towards us. 

Today when we have switched time the day is a bit confused. the conversation when we sat and had our lunch was about our stay in town, not able to travel to cottage as we use to do every spring. I use to get a birch from forest. And I decorate this tree with coloured chicken feathers. We put it in a snow drift outside the cottage so every car or bus passing by at the road can see we are “at home in cottage” celebrating Easter. This year we need to be satisfied with pictures from this sunny landscape and some reports about the fish our relatives had caught this year. And of course those fishes has never been as big as this year! 

So many times I have spent sitting at my snow scoter just beside a drilled hole in ice at the lake, with a fishing pole and enjoyed the sun. Felt how my freckles appeared on my nose. Where have they been since last fall? Sometimes the joy has been disturbed by some fish who had swallowed my bait, and dinner for that day was established. 

Now we are in our home in town and have to try and survive this corona restrictions. When lunch was finished I decided to send some greetings to our friends, and wish them a happy Easter. Don’t know if they get as glad as we got, but a try is a try. Meanwhile I was looking for some nice cards I wrote this thoughts. Dear readers, happy Easter to you all.

Här kommer svenskan 

Fredag eftermiddag när vi gick vår dagliga promenad, för att få sol på näsan och sträcka på benen, såg vi många skolbarn på väg hem från skolan.  Den här tiden på året verkar människor uppleva livet lite lättare att leva.  De här barnen vi träffade såg nästan ut som kalvar som kom ut från ladugården för att njuta av solskenet på våren.  Först fokuserade jag på att hålla mig säker och inte bli offer för någon cykelkollision, men insåg ganska snart att dessa barn är mästare på hur man kör och undviker sådana olyckor.  Med ett glatt ansikte och bara en hand vid styret cyklar de runt en och förbi utan närmre kontakt.  Som sagt var jag fokuserad på att behålla min position på vägen, jag märkte inte vad som sades.  Så när en ung pojke sa något till mig när han cyklade förbi, så hörde jag inte vad han sa.  Och det är för sent att be om en upprepning när han redan var minst tjugo meter bort.  Ok, ingenting hört, inget att vara ledsen över, tänkte jag.  Plötsligt kom ett gäng med fler barn mot oss.  Gående.  Och precis när de närmade sig, log de och sa ”Glad påsk”.  I det ögonblicket förstod jag vad barnet på cykeln hade sagt till mig när han for förbi.  Naturligtvis returnerade jag hälsningen genom att önska dem detsamma, glad påsk.  Samtidigt berättade för min man varför vi träffade alla dessa barn.  De hade för några minuter sedan lämnat skolan för ett påsklov.  Och att få vara fri från skolan minst tio dagar

 Tider som dessa, koronatider, har många av våra barn haft både sjukfrånvaro och ledighet på grund av smittorisken i deras vardag, därför kan ett vanligt påsklov kanske ses som en lindring från alla komplicerade tider som dessa.  Jag tror att det var en möjlig förklaring till deras glädje och glada uppförande.  Att hälsa oss gamla människor med den glada hälsningen kan jag föreställa mig att det var ett slags uttryck för deras känslor.  De hade ingen aning om hur mycket det betydde för oss.  Det fyllde oss med en glädje, en glädje att det är vår, en glädje att dessa barn märkte oss och uppmärksammade oss.

 Idag när vi har bytt till sommartid är dagen lite förvirrad.  Konversationen när vi satt och åt vår lunch handlade om vår vistelse i stan, att inte kunna resa till stugan som vi brukar göra varje vår.  Jag brukar få en björk från skogen.  Och jag dekorerar detta träd med färgade hönsfjädrar.  Vi ställer den i en snödriva utanför stugan så att varje bil eller buss som far förbi på vägen kan se att vi är ”hemma i stugan” och firar påsk.  I år måste vi vara nöjda med bilder från detta soliga landskap och några rapporter om fisken som våra släktingar hade fångat i år.  Och naturligtvis har dessa fiskar aldrig varit lika stora som i år!

 Så många gånger har jag tillbringat att sitta på min snöskoter precis bredvid ett borrat hål i isen på sjön, med ett pimpelspö och njutit av solen.  Känt hur mina fräknar dukat upp på min näsa.  Var har de varit sedan förra hösten?  Ibland har glädjen störts av vissa fiskar som hade svalt mitt bete och middagen för den dagen var fixad.

 Nu är vi i vårt hem i stan och måste försöka överleva dessa koronarestriktioner.  När lunchen var klar bestämde jag mig för att skicka hälsningar till våra vänner och önska dem en Glad  Påsk.  Vet inte om de blir lika glada som vi blev, men ett försök är ett försök.  Under tiden jag letade efter några fina kort skrev jag ned de här tankarna.  Kära läsare, Glad Påsk på (till) er alla.

Unnecessarily or not? Onödigt eller?

Last days I have had a threatening feeling something horrible was going to happen. I have turned to be a night owl. I think most of the changes depends on a wish to determine over my life myself. And no one cares about me and my determination. In a way I feel free to do what I want, but must admit a tiny wee of disappointment when no one cares. However this threatening feeling last days was because, I had an appointment for the annual screening for a mammography today, early morning at 10.00 am. That is really early for me. Really. Depending on I am a very slow lady first things in the mornings. Second cup of coffee is almost icecold when I slurp the last drops. At that time the newspaper had been read, in both our iPads because our  newspaper supplier since long denies me the full edition. Many calls to them and e-mails hasn’t been succesful, I still have half edition. Therefore I have to ask to read the other half at my husbands iPad. After that switch back our devices and I read mails and some other news. Sometimes I want to answer some of the mails immediately. Now my breakfast considered done.

Having an appointment early morning for anything, making my morning routines touched or even moved, makes me feel miserable. And I complained about it yesterday when I spoke to my friend. She told me to take a shower the last thing I should do before bedtime, so I just had to have a fast breakfast and away for my appointment. Of course I obeyed her recommendation, anything to prolong my stay in bed will do so, obey. Set the alarm clock and woke up confused as I always am when the alarm starts. What is it? Some fire somewhere? No, just to step out of that cosy warm nice soft bed, to participate in this unhallowed world. This time a day I can find thousand metaphors to my feelings. But I am a blessed woman. When I entered the kitchen I have a cup of coffee waiting for me and my toasts just to be done. My eyes checked for messages and mails in my phone. Yes some mails and one message. Who texted me this early? From healthcare. What did they want me to do? It was an apology they had to cancel my appointment because of their staff was on sick leave. Oh my god, here I sit this EARLY morning, and my thought goes back, many years ago. I worked at a doctor’s office. Worked for this doctor for many years and it happened just once during all this years ,the doctor get ill and I had to call some patiences and cancel their appointments. One woman burst out in a laughter and said: and here I sit with my just cleaned feet….! Remember still how she made me change my mood. It is not fun to make some phone calls, but this woman made it easy for me this time. 

Some moment in life are recalled when things like this happens. Here I sit with one shower I could have saved. And one whole day, a lot of time with no schedule. I think I will take another session at my pillow and close me eyes trying to get my body back in that normal rhythm it is used to. And tell my organs anything wrong…all in order. Just cool body…. cool.

här svenskan

De senaste dagarna har jag haft en hotfull känsla av att något hemskt skulle hända.  Jag har blivit en nattuggla.  Jag tror att de flesta förändringarna beror på en önskan att bestämma över mitt liv själv.  Och ingen bryr sig om mig och min beslutsamhet.  På ett sätt känner jag mig fri att göra vad jag vill, men måste erkänna en liten bit av besvikelse när ingen bryr sig.  Men denna hotfulla känsla siesta dagarna berodde på att jag hade en tid för den årliga screening för mammografi idag, tidigt på morgonen klockan 10.00.  Det är verkligen tidigt för mig.  Verkligen.  Beroende på jag är en mycket långsam dam första Tim marina på morgonen.  Den andra koppen kaffe är nästan iskall när jag slurpar de sista dropparna.  Då har tidningen lästs, i båda våra iPads, eftersom vår tidningsleverantör sedan länge förnekar mig hela upplagan.  Många samtal till dem och e-postmeddelanden har inte Hjälpmedel, jag har fortfarande bara halv upplaga.  Därför måste jag be att få läsa den andra hälften på min makes iPad.  Efter det byter vi tillbaka våra enheter och jag läser mejl och lite andra nyheter.  Ibland vill jag svara på några av mejlen omedelbart.  Nu anses min frukost vara klar.

 Att ha ett möte tidigt på morgonen för vad som helst, få mina morgonrutiner rörda eller till och med flyttade, får mig att känna mig eländig.  Och jag klagade på det igår när jag pratade med min vän.  Hon sa att jag skulle ta en dusch det sista jag skulle göra innan läggdags, så jag bara Kundera äta en snabb frukost och sticka iväg till mitt möte.  Naturligtvis följde jag hennes rekommendation, allt för att förlänga min vistelse i sängen kom jag att göra det, Lydia.  Ställde väckarklockan och vaknade förvirrad som jag alltid är när alarmet startar.  Vad är det?  Eldsvåda någonstans?  Nej, bara att kliva ut ur den mysiga varma, fina mjuka sängen, för att delta i denna hemskt tidiga värld.  Den här tides på dagen kan jag hitta tusen metaforer till mina känslor.  Men jag är en välsignad kvinna.  När jag kom in i köket hade jag en kopp kaffe som väntade på mig och mina brödskivor bara nåstan fårdigrostade.  Mina ögon kollade efter meddelanden och mejl i min telefon.  Ja några mail och ett meddelande.  Vem smsade mig så tidigt?  Från vården.  Vad hade de för ärende?  Det var en ursäkt att de var tvungna att ställa in mitt möte på grund av att deras personal var sjukledig.  Herregud, här sitter jag denna TIDIGA morgon, och min tanke går tillbaka till för många år sedan.  Jag arbetade på ett läkarmottagning.  Arbetade för denna läkare i många år och det hände bara en gång under alla dessa år, läkaren blev sjuk och jag var tvungen att ringa patienter och ändra deras möten.  En kvinna bröt ut i skratt och sa: och här sitter jag mina bara nytvättade fötter ….!  Kommer fortfarande ihåg hur hon fick mig att ändra mitt humör.  Det är inte kul att ringa vissa telefonsamtal, men den här kvinnan gjorde det lätt för mig den här gången.

Ögonblick i livet man minns när saker som detta händer.  Här sitter jag med en dusch jag kunde ha sparat.  Och en hel dag, mycket tid och utan något på programmet.  Jag tror att jag kommer att ta en ändra session på min kudde och stänga ögonen för att försöka få tillbaka min kropp i sin normala rytm som den är van vid.  Och berätta för mina organ inget är fel … allt i ordning.  Bara cool kroppen … cool.

Confused about time/ vad är klockan?

Because very much of my time includes playing bridge at net, last week has been upside down about time. Many tourneys I like to play and where I use to find some friends to join has moved one hour, or….. they are still as where they use to be? To be honest, I am not sure which one tourney is American and which is European. Therefore I feel as I walk around in cyberspace searching…. and feel as I have dropped time, I have changed to count day or night? Dark or light? 

The news in TV or in newspaper reports the state of the virus and what happens about the vaccines all over the world, day after day. Sometimes I realise I am sitting there and listen to news at TV and afterwards when someone asks me; what did they say today at the news, I have to admit, I didn’t listen! Just sat there and heard the eternal yack yack yack, and didn’t note anything about the current situation. 

Of course I understand it is a serious pandemic going on in our world. And all normal life has been seen as an abnormal life. Curious how we at last experience abnormal as normal after a while. People has changes in their importance, vaccinated or not vaccinated. Like a new upper class of people. It is not earls and lords anymore, it is vaccinated or unvaccinated people. My husband will take that step, at least half step tomorrow and getting half vaccinated. 

As a matter of fact this has been the most important thing happened last six month. Yesterday it was the spring equinox, and since fall equinox (I know it is the other way around for you down under, at the south sphere) the main content of the news has been: the vaccine. When I ask who-else to tell me a name of a vaccine, they don’t say polio vaccine or vaccine against rubella. No, they say Astra Zeneca, as if it is a kind of vaccine not a producer. Although it for this very moment is stopped in Sweden, and we have to cross our fingers and hope it will be enough from other  manufacturers.. At least till I have got my vaccination. Funny those “other” producers people don’t remember their names

It has developed to be the most important merchandise around the world today, the vaccine. When I hear reports from some huge countries, it sounds as the border around those countries has become even more closed. Not even Mr Trump and his construction of his wall between USA and Mexico seemed to be as solid as those invisible fence we today build all the world around. 

We don’t import and we don’t export anything. Yes our world has become closed as if it was a WW3 going on. When I speak to friends around the world, many of them complains as if they are alone in their boring life where they can’t get any entertainment. I am happy they don’t export that dullness. But I use to make a note in my head or at their CC about their egocentric speech. Aie aie aie, shame on me. Put a label at some people. But this is me, have to organise my world, put it in a drawer so I remember next time. Not to start any inappropriate conversation, which maybe makes me to say something stupid. It happens when people say this or that, I can’t keep quiet. Have to give them my opinion. Would never do any  career as a diplomat, because of my big mouth. 

For those of you who wonder about our fast phone calls I told you about last time, today it lasted for one hour twelve minutes and twenty-eight seconds, to say the word; I am alive, what about you? And the answer; all ok here too. Bye….BTW…

I have tried to persuade my husband it is “vårfrudagen” (notre dame day) in Swedish pronounced so it almost sounds as “våffeldagen” means the waffle day. In Sweden we celebrate  our Mary eating waffles with jam and whipped cream. In times like this when we not can travel somewhere and most visits at any restaurants are adjusted, I try to find any reason to have something good to eat and drink. It is easy to do, as I am not allowed to do any serious duties in our kitchen because of my bad eyes. The man who usually works in our kitchen tells me it is easier for him if I try to keep cool and not touch either knifes or oven. I can not see the red digits on oven. I have been told to keep as far away as possible when he works in there. Sometimes when I sneak in there, he tells me to lay the table. What a boring work. And after the meal it is my work to take care of the washing up.

But at the microwave oven I can see the digits, how many of you have tried to boil potatoes in  microwave? And fry a slice of pork? Boil egg isn’t smart either. 

Now I will end typing and make a new trial to tell him about this notre dame day, and search for the electric waffle iron. Tomorrow at this time he has got his vaccine and belong to the upper class people, maybe we have get a frontier between us? But there will be one dark period between…

här svenskan

Eftersom mycket av min tid inkluderar att spela bridge på nätet har sistlidna veckan varit upp och ner angående tiden.  Många turneringar jag gillar att spela och där jag brukar hitta några vänner att umgås med har flyttat en timme, eller ….. är de fortfarande som de brukade vara?  För att vara ärlig är jag inte säker på vilken turnering som är amerikansk och vilken som är europeisk.  Därför känner jag mig som om jag går runt i cyberspace och söker …. och känner att jag tappat tiden, jag har ändrat till att räkna dag eller natt?  Mörkt eller ljust?

 Nyheterna i TV eller i tidningar rapporterar virusets tillstånd och vad som händer med vaccinerna över hela världen, dag efter dag.  Ibland inser jag att jag sitter där och lyssnar på nyheter på TV och efteråt när någon frågar mig;  vad sa de idag vid nyheterna, måste jag erkänna att jag inte lyssnade!  Satt bara där och hörde det eviga bla bla bla, och noterade ingenting om den aktuella situationen.

 Naturligtvis förstår jag att det är en allvarlig pandemi som pågår i vår värld.  Och allt normalt liv ses som ett onormalt liv.  Nyfiken på hur vi egentligen upplever onormalt som normalt efter ett tag.  Människor har förändrats i deras betydelse, vaccinerade eller inte vaccinerade.  Som en ny överklass av människor.  Det är inte grevar och baroner längre, det är vaccinerade eller ovaccinerade människor.  Min man tar det steget, åtminstone ett halvt steg i morgon och blir hälften färdigvaccinerad.

 I själva verket har detta varit det viktigaste som hände senaste halvåret.  Igår var det vårdagjämningsdag, och sedan höstdagjämning (jag vet att det är tvärtom för dig i södra sfären) har nyhetsinnehållet varit: vaccinet.  När jag frågar vem som helst, säga ett namn på ett vaccin, säger de inte poliovaccin eller vaccin mot röda hund.  Nej, de säger Astra Zeneca, som om det är ett slags vaccin inte en producent.  Även om det just nu stoppats i Sverige, så vi måste korsa fingrarna och hoppas att det kommer att räcka till, från andra tillverkare ….. Åtminstone tills jag har fått min vaccination.  Lustigt, de ”andra” producenterna, jag kommer inte ihåg deras namn

 Det har utvecklats till att vara den viktigaste produkten i världen idag, vaccinet.  När jag hör rapporter från några av de stora länderna låter det som att gränsen runt dessa länder har blivit ännu mer stängd.  Inte ens herr Trump och hans konstruktion av hans mur mellan USA och Mexiko verkade vara lika solida som de osynliga staket vi idag bygger över hela världen.

 Vi importerar inte och vi exporterar ingenting.  Ja vår värld har blivit stängd som om det vore en WW3.  När jag pratar med vänner runt om i världen klagar många av dem som om de är ensamma i sitt tråkiga liv där de inte kan få någon underhållning!  Jag är glad att de inte exporterar den tråkigheten.  Men jag brukar göra en anteckning i mitt huvud eller på deras CC om deras egocentriska tal.  Aie aie aie, skäms på mig.  Sätta en etikett på vissa människor.  Men det här är jag, måste organisera min värld, lägga den i en låda så jag kommer ihåg nästa gång.  Inte för att starta något olämpligt samtal, vilket kanske får mig att säga något dumt.  Det händer när folk säger det eller det, jag kan inte hålla tyst.  Måste ge dem min åsikt.  Skulle aldrig göra någon karriär som diplomat på grund av min stora mun.

 För er som undrar om våra snabba telefonsamtal som jag berättade jag om förra gången, idag varade det i en timme tolv minuter och tjugoåtta sekunder för att säga ordet;  Jag lever, hur är det med dig?  Och svaret;  allt ok här också.  Hej då…. BTW …

 Jag har försökt att övertyga min man att det är “vårfrudagen” på svenska uttalad så det låter nästan som “våffeldagen”.  I Sverige firar vi vår jungfru Maria och  äter våfflor med sylt och vispad grädde.  I tider som dessa när vi inte kan resa någonstans och de flesta besöken på några restauranger är otillåtna, försöker jag hitta någon anledning att ha något gott att äta och dricka.  Det är lätt att göra, eftersom jag inte får göra några allvarliga uppgifter i vårt kök på grund av mina dåliga ögon.  Mannen som vanligtvis arbetar i vårt kök säger att det är lättare för honom om jag försöker hålla mig cool och inte rör varken knivar eller ugn.  Jag kan inte se de röda siffrorna på ugnen.  Jag har blivit tillsagd att hålla mig så långt borta som möjligt när han arbetar i köket.  Ibland när jag smyger mig in där ber han mig att duka bordet.  Vilket tråkigt arbete.  Och efter måltiden är det mitt jobb att ta hand om disken.

 Men vid mikrovågsugnen kan jag se siffrorna, hur många av er har försökt koka potatis i mikrovågsugn?  Och steka en skiva fläsk?  Koka ägg är inte heller smart.

 Nu kommer jag att sluta skriva och göra en nytt försök för att berätta för honom om denna våffeldag och söka efter det elektriska våffeljärnet.  I morgon vid den här tiden har han fått sitt vaccin och tillhör överklassfolket, kanske har vi en gräns mellan oss och mina budskap kanske inte når fram?  Men det kommer att finnas en mörk period mellan …

Sida 1 av 80

Drivs med WordPress & Tema av Anders Norén