Jönssonminnen.se

What should we live by?  How about all the production of our supplies?  Should we start thinking about a little narrower circles around our food?

 I talked to Vicky about what was in store in corona times like this. It turned out that I didn’t keep track of much.  A continuosly order at the shopping list I email our food suppliers every week, the last three weeks has included the question: check if they have cherries.  it is ok if they are Italian, I should not talk to them, A real seasonal product.  These cherries.  Not any year round be.  But so far, I’ve only heard rumors about cherries …

 This too, has been noticed by me, you do not buy something by impulse.  What you don’t see, you are not attracted to. At the same time, I notice how our meal habits have changed.  Suddenly it has become nice to act a little Cajsa Warg, (a famous woman centuries ago who told swedish people to cook from what they had and not buy new food every day) I’ve cooked soup on a nail a few times.

 Soups are not my hubbys favorite, but I find it fun to test.  So it has been invented both delicious fish soups and a potato and leek soup.  The latest one with potatoes and leeks hubby looked very skeptical when I prepared.  But to appease the guy in him, I fried the leek chop into fat after roasting some bacon.  Then the soup was topped with some bacon chop both as decoration and flavoring.  Addera some meat, otherwise the man would have thinned away after acting as a one-day vegetarian.

Didn’t help that I guaranteed it was very ”potato”, the food he and his siblings grew up with, as the only crop possible to grow in his home areas.  A little jokingly, they are arranged under the epithet ”potato-children” as it is usually the part of the food they usually missing – longing for when it has become rice, pasta and pancake for many days.

 But then it is not much more longing for his part.  And as long as I get sausages in different varieties, I’m satified.  Our food supplier has cautiously wondered about what we eat.  He / she has kindly asked if we are sneaking away and shop of our own bags of food.  When they realized that we do not trade meat in any quantities.  But we promise, we will suffer absolutely no nutritional deficiency.  However, at our age we have realized we can do as we please (almost).  A little escapism must surely been allowed by our ”mealkeepers”.  To the pizzeria at one time and to the Chinese for a finished meal packed in a bag for pickup.  Can we get it?

 But undoubtedly, more of old-fashioned home cooking has been made this corona time as has been.  And these long-distance transported foods have not been exposed in front of my eyes.  Therefore, didn’t lead me into any temptation.  While I am happy with myself who have saved a lot of money avoiding these goods, I can feel that the inspiration for preparing something more modern and different is diminishing.

Is this a loss?  That the desire and inspiration for the newer ”kitchen” with all the ingredients, many of them are not grown in an area around us have been suppressed?  That Cajsa Warg behavior was picked up?  I don’t think so.  Instead, I open up discussion topics about our regression regarding home cooking.

 On March 29th, we made an overview of how many dinners we could prepare from our current store, but with the addition of milk and bread.  30 days.  Sounded safe.  So don’t panic.

 Today on the last day of May, with the help of our ”mealkeepers”, we still have dinner for 29 days.  The freezer is still a depot with quite a lot of cooked dishes.  But they have replaced much of it in the two months since the last bill of food.  So we don’t suffer any distress.  But some primers from southern Europe have not been written and executed on our shopping list yet.  I’m waiting for the cherry.  Although I think in the meantime, is this a way for us to go?  Disarmament of our consumption habits?  The habits we think are the most natural?

A possible risk factor is, if someone in the family ”mealkeepers” becomes ill, we refrain from getting goods through that agent.

 Yesterday as I sat waiting for the start of the game at the bridgeclub, the TD suddenly shouted: Help !!  One minute, boys and girls …. and there we sat.  Was told she had wash on line outdoors and a thunderstorm arrived.  Melvin said, hello dear TD wash on line?  My grandmother use to have it, but it wasn’t this century.  Have you TD  heard about dryers?  Suddenly a discussion arose about how good it smelled about laundry dried out in the fresh air.  But they were met by Melvin, they became stiff as a cardboard when drying laundry outside.  And, it was an utopia to dry laundry outdoors in Houston which has a very high humidity, Melvin said.  Someone told me that with the stiffness of the wash, it depended on how long you let the laundry hang.  So now I have learnt something new!.

här kommer svenskan

Vad ska vi leva av? Hur blir det med all produktion av våra förnödenheter? Ska vi börja fundera i lite snävare cirklar runt våra livsmedel? 

Jag talade med Vicky om vad som fanns i affärerna såhär i coronatider. Det visade sig att jag inte hade koll på mycket. En stående beställning på shoppinglistan jag mailar våra matleverantörer varje vecka, har de senaste tre veckorna innehållit frågan: kolla om de har körsbär. De får vara italienska, jag ska inte snacka med dem, En verklig säsongs-produkt. Dessa körsbär. Inte någon året runt vara. Men än så länge har jag bara hört rykten om körsbären… 

Även detta har blivit lite uppmärksammat av mig, att man inte impulsköper någonting. Det man inte ser, blir man inte lockad av. Men samtidigt märker jag hur våra matvanor blivit annorlunda. Plötsligt har det blivit trevligt att agera lite Cajsa Warg. Jag har kokat soppa på en spik några gånger. 

Soppor är inte makens favorit, men jag tycker det är kul att laborera. Så det har blivit uppfunnet både delikata fisksoppor och en potatis- och purjolöks-soppa. Den senaste med potatis och purjolök tittade maken mycket skeptiskt på då jag tillredde. Men för att blidka karlakarlen i honom lät jag fräsa purjolökshacket i fett efter att ha stekt lite bacon. Sedan toppades soppan med lite baconhack både som dekoration och smakbrytning. Fick ha något kött med, annars hade nog mannen tynat bort efter att ha agerat endagsvegetarian. 

Hjälpte inte att jag garanterade att det var mycket”pären”, det livsmedel som han och hans syskon är uppväxta med, som enda grödan möjlig att odla i hans hemtrakter. Lite skämtsamt är de inordnade under epitetet ”pär-tängvattnarna” då det brukar vara den del av matsedeln som de brukar vara ”snål’ efter” – längta efter då det har blivit ris, pasta och pannkaka för många dagar. 

Men sedan är det inte så mycket längtande för hans del. Och så länge jag får korv i olika varianter, nöjer jag mig. Vår livsmedelsleverantör har försiktigt undrat över var mathållning. Han/de har lite försynt frågat om vi smyghandlar. Då de insett att vi inte handlar kött i några mängder. Men vi lovar att vi lider absolut ingen näringsbrist. Däremot har vi vid vår ålder insett att man får göra som man vill (nästan). Lite eskapism måste väl våra ”målsmän” tillåta. Till pizzerian någon gång och till kinesen för en färdig måltid nedpackade i kasse för avhämtning. Kan vi väl få? 

Men onekligen har det lagats mer av gammaldags husmanskost denna coronatid som varit. Och dessa långväga transporterade livsmedel har inte exponerats framför mina ögon. Därför inte inlett mig i någon som helst frestelse. Samtidigt som jag är nöjd med mig själv som sparat en massa moneysar på att undvika dessa lockvaror, kan jag känna att inspirationen på att tillaga något modernare och annorlunda minskar. 

Är detta en förlust? Att lusten och inspirationen för det nyare ”köket” med alla ingredienser, många av dem inte är närodlade blivit undanträngda? Att Cajsa Warg-beteendet plockats fram? Tycker inte jag. Istället öppnar jag upp samtalsämnen om vår regression vad gäller husmanskosten. 

Dem 29 mars gjorde vi en överblick hur många middagar vi kunde tillaga av vårt innevarande förråd, dock med tillägg av mjölk och bröd. 30 dagar. Lät tryggt. Alltså ingen panik.

Idag sista dagen i maj har vi med hjälp av våra ”målsmän” fortfarande middagsmat för 29 dagar. Frysen är fortfarande en depå med ganska mycket färdiglagade rätter. Men de har bytts ut mycket av det under de två månader sedan senaste räkningen av mat. Så vi lider ingen nöd. 

Men några primörer från södra Europa har inte skrivits och effektuerats på vår handlelista ännu. Jag väntar på körsbären. Även om jag under tiden tänker, är detta en väg för oss att gå? Nedrustning av våra konsumtionsvanor? De vanor som vi anser är de mest naturliga?

Vad som finns med som en möjlig riskfaktor är, om någon i familjen ”målsmän” blir sjuk så avstår vi att få varor via de ombudet.  

Igår då jag satt och väntade på spelstart på bridgen, ropade plötsligt tävlingsledaren: Hjälp!! En minut bara boys and girls…. och där satt vi. Fick veta att hon hade tvätt på linan utomhus och ett åsk-oväder bröt precis ut. Melvin sa, hallå kära TL tvätt på lina? Det hade min mormor men det var inte detta århundrade. Har du kära TL hört talas om torktumlare? Plötsligt uppstod en diskussion om hur gott det luktade om tvätt som torkats ute i friska luften. Men bemöttes av Melvin, de blev styva som kartong då man torkade tvätt ute. Och för den delen var det en utopi att torka tvätt utomhus i Houston som har en väldigt hög luftfuktighet, sa Melvin. Någon berättade att det där med kartogstyvheten berodde på hur länge man lät tvätten hänga. Så nu vet jag det. 

Igår kom maken med ett plagg som han hittat i den innersta garderoben. Gapande tittade jag på det, och undrade var han fått det ifrån. En ängslig blick från honom som snabbt övergick i en lite lugnare då han insåg att ängslan var obefogad. Jag visste vad det var han bar. Dopklänningen. Som inte varit i bruk på sju och ett halvt år. Men jag har varit övertygad om att den stannat kvar i hemmet hos den siste användaren. Någon gång under åren har jag skamset tänkt på den, men bestämt att nu får nästa generation ta över. Handhavandet och broderandet av namn får nästa generation, antingen prova att lösa, eller släppa. De sista tre-fyra barnens inbrodering har tvingat mig till en optiker för starkare glas. Alla gångerna. Men jag har mig själv att skylla.

En gång köpte min mor en dopklänning för att användas vid dopet av hennes barnbarn. Jag minns att jag tyckte det lät bra, mitt första barn ville vi skulle döpas uppe i Lappland. Vi var inte säkra på hur möjligheterna var att hyra en dopklänning däruppe. Så att ha med en egen ”släktklenod” var JU en utmärkt lösning. Den sommaren blev den använd av några fler barn. Idén med att brodera in namnen på de barn som bar den till dopet kom från mig. De första tre barnbarnsbarnen till min mor, deras namn blev inbroderade. Men snart insåg jag att det var inget att lägga ner mer arbete på. Underklänningen var i ett syntetmaterial som redan efter tre år började visa sig gulna och mista all stadga. Överklänningen med allt spets-arbete höll bättre stil. Jag beslöt att sy om underklänningen. Talade med min mor, och då hon såg det inbroderade, men insåg att det var omöjligt att fortsätta, bad hon mig att göra som jag tänkte. Så för att inte komma i tidsnöd köpte jag och sydde en ny underklänning i god tid före nästa barnbarn. En underbar tunn vacker bomullsbatist fick bli den nya stomme till dopklänningen. Och barnbarn nummer fyra som bara fick ett namn, fick inviga den nya skapelsen. Den 22 juni 1969. Nu hade den lite mer framtid tyckte jag. Och snabbt broderade jag in det korta namn fjärde barnbarnet till mina föräldrar fått.Det blev fler kusiner till de som redan hade ett namn i klänningen och fler namn som skulle komma att broderas. Något barn blev inte döpt som baby och kunde inte bära klänningen, men då den var förknippad med dopakten eller namngivningen, inte med möjligheten att bära plagget fick även de barnen sina namn inskrivna och ditbroderade. Ett av kusinerna döptes då hon blivit fjorton månader gammal. Vi höll andan då vi klädde henne i kreationen, hoppades att hon skulle göra sammaledes. Hålla andan tills dopakten var till ända så inte sömmarna skulle spricka. Sömmarna höll, men ungen stack då prästen läst välsignelsen över henne. Då var hon trött på att försöka slingra sig ur det grepp hennes faddrar försökte hålla henne i, som en baby lätt lutad över dopfunten så att prästen kunde blöta håret på henne. Så hon lyckades slinka ner på golvet, och väl där, nöp hon fast klänningen, lyfte den lätt och tog till flykten. En av faddrarna hade själv vid sin kusins dop vägrat sitta tyst och still, han slet sig ur sin mors grepp och hittade en ”sandlåda” strax bredvid prästen, där han kunde gräva lite. En två och ett halvt-åring vet JU inte varför man har en låda med sand och spade strax bredvid altarringen i en kyrka…. så där stod faddrarna nu den här gången, lite generat obeslutsamma. 

Små babys är lättast att hantera i sådana allvarliga sammanhang. Inga som sticker, ingen som leker med sanden….

Kusinerna var nu nio stycken i dopklänningen. Och nästa generation tog vid. När mina syskon började få barnbarn fick vi gräva fram klenoden igen ur gömmorna.

Lätt beklagande då den överlämnades till barnbarnsbarn nummer tvås dop. Hennes äldre syskon hade fått ett långt namn. Jag klagade. Hade hunnit ångra många gånger redan, att jag kommit på idén om att börja brodera. Så ett önskemål om att begränsa namnen tyckte jag var helt naturligt från min sida. 

Jag kommer ihåg som om det vore igår, min brorsdotter som stod fadder till sin systerdotter, hennes leende i mungipan då hon iakttog min reaktion. Prästen läste upp tre namn – igen. Hjälp! Men ok. Jag kunde JU alltid korta ner det till enbart tilltalsnamnet i broderiet.

Fungerar icke, att bryta en tradition. Så nu har det blivit som det alltid varit alla namn. De senaste tjugo åren har jag blivit tvungen att gå till Gustav för nya brillor varje gång ett nytt namn skulle broderas. Gustav är min optiker. Mina egna barnbarn har burit eller nästan burit klänningen. Första ”ungen” fick alternera mellan två släkters klänningar. Andra ungen blev lite styvmoderligt hanterad då prästen som vi väntat och väntat på inte dök upp. Slutligen fick vi ett samtal från akuten där de berättade att prästen just hade fått en morfinspruta på grund av ett besvärligt njurstensanfall. Vi fick utrymma kyrkan, nästa evenemang stod och stampade fötterna i vapenhuset. 

Därefter hem till babys hem och då prästen anlände efter morfinets verkan, blev babyn döpt med hjälp av lite vatten i en räkskål. Men vi är JU trots allt västkustbor….så…

Tredje barnbarnets dop, vi satt snyggt i kyrkbänkarna. Ingen baby ännu. Vad var det denna gången? Plötsligt kom min son smygande fram till mig och frågade efter dopklänningen. Jag stirrade på honom. Jag hade ingen dopklänning med. Det hade figurerat klänningar från bägge släkterna så denna gång hade jag trott att det var andra släktens som gällde. Men nej. Ingen hade tänkt på den detaljen. Alla trodde någon annan fixade det. Men även denna flicka har överlevt och det verkar som om hon också kommer att klara sig här i livet. Klänningen har använts kontinuerligt, och den senaste som bar den var mitt barnbarn för drygt sju år sedan. Visserligen var det inget dop i kyrkan men väl en liten namngivningsceremoni. Så givetvis skulle hans namn också in bland alla barnens. Jag har tänkt på detta att brodera in dem men aldrig tänkt att jag skulle göra det. Visst finns det väl en åldersgräns för sådant? Så det passade mig ypperligt att den stannade kvar i senaste barnets hem…..trodde jag. Då plötsligt maken kommer och bär fram den ur flyttkarusellen. Hur gör jag med den här undrade han. Då jag insåg att ansvaret inte flyttat från mig ännu, det var det bara att plocka fram märkbok, kalkerpapper och försöka rita in namnen på senaste barnet också. 

Då Vicky ”skypade” mig igår eftermiddag frågade hon vad jag höll på med. Hon såg mina flertal glasögon utanpå varandra vilande på min nästipp. Jag fick förklara. Idag visade jag henne att jag lyckats.

Att ett så litet, dock ej obetydligt föremål kan bli så historierikt. Men nu hänger den på en galge, färdigställd så här långt. Nu ska jag försiktigt packa in den i lite silkespapper och se till att den hamnar i nästa generations händer. De har varit med om att starta en tradition, och det brukar sägas att en gång är ingen gång, två gånger är det en vana och tre gånger då har det blivit en tradition.   

Idag kommer svenskan efter

Received a phone call from our relocation consultant.  How’s it going, she wondered.  What, I asked?  Yes, how does the whole ”circus” move?

 At first I thought, hm hm, you don’t read my constant little cries about what shows up in all our forgotten hiding places.  Yes, but she did not see it as any “real” reports on how we manage the situation.  I tried to reassure her that it was good times.  Over two months to the day ”M” as in move.

 But the consultant did not let my answers be the case.  No, it would be more appropriate, she thought.  Okay okay.  After all, we had hired her as a consultant, thereby giving her an acknowledgement that she was much better at this than we are.  With its approx. 20 moves during our time as acquaintances, compared to our first moment, it was only to realise ….. she knows best.  I received express orders to contact new landlords to get a tentative promise to be able to enter the new apartment some day before the end of the month.  And then schedule time with the relocation guys.

 My attempts to meander and push those contacts till after the weekends to come failed.  Clear message!  Do as I say …. now before lunch!  ”You probably don’t be shy”, she said.  You can usually speak for yourself … said the consultant.

I thought I heard the unspoken threat that otherwise she might quit as our consultant!  Well, a little rueful, so after the conversation, I started looking for phone numbers of the people I needed to reach.  First the landlord who responded that we could probably have access the last two days in July.  Well, but the electricity?  Was there electricity already connected when we move in?  Or is it headlamp that applies in the evening?  And headlamp hanging on the door handle to the toilet, when there are no windows that allow daylight?

 People think I come up with such weird questions.  About how to handle garbage, if the lamp shines on the toilet, and lots of other small petitesses, but I feel this is for me to have some control over the situation.

 Then a conversation with the relocation guys, and we set up guidelines before how we deal with what … who does what and when.  Hubby seemed to appreciate that there was some more clarity.  And our notice board in the kitchen got new notes.  We had enjoyed the other day when the latest ”remember/notes” was erased and the board shone white and clean.  At the same time as if we felt it as the virus times around us and an empty message board made life even more contentless.  Much like Pastor Jansson’s paperbag, according to Hasse Alfredson.

 Now I have new events again.  Both second-hand people and the relocation guys, are on the white  board with the date and time.  I feel that there is after all a future, planned and real.

While I realise what all of us people who have become restricted in our lives because of  the Corona virus have a much emptier life.  Hubby and I run around and dig out and sort, so we are not without any work to do.  But when the bulletin board shone white and empty, it felt like we had no future.  Now the order is restored.  Now we have new commitments to meet.

 The consultant wondered about bicycles, why and how she now entered that issue.  And I told her the family now owned a motor vehicle, the car.  And just one bike.  It is enough.  We do not have to be stolen on two bike, so one we give away.  Did hear some rumors yesterday about the neighborhood we are moving into, the grandchild told.  Bikes were stolen faster than you could get them up in these parts of the city.  But good I said, then it was just to take a bike anywhere when you were in cycling distance.  I thought it sounded solid and smart.  Just like the rent kickboards, but free.  Well that was not really true, so the granddaughter meant … and she added as a small consolation, on the side you are going to live it is a little ”finer”.  What finer was I wondering?  Did we have free access to mopeds there?  Never got to know.  But now one bike is on its way to a new owner.  And we keep the ”women’s bike”.

 The consultant wondered what it was that decided the bike was male or female.  She had heard it became more stable with the bar in the frame, but allows older gentlemen to go to the women’s bikes on older days when the bar made it impossible to enter the vehicle.  Thus, do they accept to have more unstable means of procurement as they become stiffer in the body and less good balance?  Something we women have had but learned to deal with fully.  Strange that they are switching to a less qualitative alternative.  Can anyone explain to me what else they should have the bar to …… no ignore it.  I hear what you think.

 Now I will dive into my music and sort out what I have saved over the years.  I have to be crass and send a lot to the fleamarket.  I say as I said about the books, most of it is online nowadays.  The collector and squirrel can go on leave.

And we may take care of our employed/consultants so they not forsake us….

och här kommer svenskan

Fick ett telefonsamtal från vår flyttkonsult. Hur går det, undrade hon. Vadå går frågade jag? Ja hur fortlöper det med hela flyttcirkusen? 

Först tänkte jag, hm hm, du läser inte mina ständiga små skrönor om vad som dyker upp i gömmor och vrår. Jodå men hon såg det inte som några ”riktiga” rapporter om hur vi har koll på läget. Jag försökte lugna henne med att det var goda tider. Över två månader till dagen ”F” som i flytt. 

Men konsulten lät inte mina svar vara det som gällde. Nej, det skulle vara mer tidsplanerat ansåg hon. Okej okej. Vi har JU trots allt anställt henne som konsult, därmed gett henne ett erkännande av att detta var hon mycket bättre på än vi är. Med sina ca. 20 flyttningar under vår tid som bekanta, jämfört med vår första stundande, var det bara att inse…..hon vet bäst. Jag fick uttryckliga order att kontakta nya hyresvärden för att få ett preliminärt löfte om att kunna komma till i nya lägenheten någon dag före månadsskiftet. Och därefter stämma tid med flyttgubbarna. 

Mina försök att slingra mig och flytta dessa kontakter till efter helgerna som kommer, gick icke. Klara besked! Gör som jag säger….nu innan lunch! – Du brukar väl inte vara ”buskablyg”, menade hon. Du brukar väl kunna tala för dig…sa konsulten.

Jag tyckte jag hörde det outtalade hotet att annars kanske hon slutade som vår konsult! Jaha, lite slokörad började jag efter samtalet söka telefonnummer till de människor jag behövde nå. Först hyresvärden som svarade att vi förmodligen skulle kunna ha tillträde två senaste dagarna i juli. Jaha, men elen? Fanns det el inkopplad redan då vi flyttar in? Eller är det pannlampa som gäller kvällstid? Och pannlampa hängande på dörrhandtaget till toa, då det inte finns fönster som tillåter dagsljus? 

Folk tycker jag kommer med så underliga frågor. Om hur hantera sopor, lyser lampan på toa, och massor av andra små petitesser, men jag känner att detta är för mig att ha lite koll på läget. 

Därefter ett samtal med flyttegubbarna, och vi satte upp riktlinjer för vi hanterar … vem gör vad och när. Maken tycktes uppskatta att det blev några fler klarheter. Och vår anslagstavla i köket fick nya anteckningar. Vi hade njutit häromdagen då de senaste ”kom-i-hågen” raderades och tavlan lyste vit och ren. Samtidigt som om vi kände det som de virustiderna runt om oss och en tom anslagstavla gjort livet ännu mer innehållslöst. Ungefär som pastor Janssons påse, enligt Hasse Alfredson. 

Nu har jag nya händelser igen. Både Erikshjälpen och flyttegubbarna, står på tavlan med datum och klockslag. Jag känner att det finns en framtid, nedtecknad och verklig. 

Samtidigt som jag inser vad alla vi människor som har blivit begränsade i våra liv p.g.a. Corona-viruset har fått en mycket tommare vardag. Maken och jag fnattar omkring och gräver fram och sorterar, så vi är inte ”göralösa”. Men då anslagstavlan lyste vit och tom, kändes det som om vi inte hade någon framtid. Nu är ordningen återställd. Nu har vi nya åtaganden att möta upp till. 

Konsulten undrade över cyklar, vad och hur hon nu kom in på det området. Och jag berättade för henne att familjen numera hade ett motordrivet fordon, bilen. Och bara en hoj. Det räcker. Vi behöver inte bli bestulna på två hojar, så den ena ger vi bort. Fick igår höra lite rykten om stadsdelen vi flyttar in till, barnbarnet berättade. Det stals cyklar fortare än man hann skaffa dem uppe bland dessa delar av staden. Men bra sa jag, då var det bara att ta en hoj i högen då man skulle på cykelavstånd. Jag tyckte det lät solidariskt och smart. Precis som kickboardsen, men gratis. Nja det var nog inte riktigt så menade barnbarnet…och lade hon till som en liten tröst, på den sidan ni ska bo är det lite ”finare”. Vadå finare undrade jag? Hade vi fri tillgång till moppar där? Fick aldrig veta. Men nu är den ena cykeln på väg till en ny ägare. Och vi behåller ”damcykeln”. 

Konsulten undrade vad det var som avgjorde att hojen var herr- eller dam. Hon hade hört att den blev stabilare med den stång i ramen som gör att äldre herrar övergår till tantens hoj på äldre dagar då stången omöjliggör äntring av fordonet. Alltså accepterar de att ha ostabilare fortskaffningsmedel då de blivit stelare i kroppen och mindre bra balans? Något vi kvinnor haft men lärt oss hantera fullt ut. Konstigt att de övergår till ett mindre kvalitativt alternativ. Kan någon förklara för mig vad de annars ska ha stången till…… nej strunta i det. Jag hör vad ni tänker. 

Nu ska jag dyka ner bland min musik och sortera vad jag sparat genom åren. Jag måste vara krass och skicka mycket till loppis. Jag säger som jag sa om böckerna, det mesta finns på nätet nuförtiden. Samlaren och ekorren kan gå på ledighet.  

Och vi ska vara rädd om våra anställda/konsulter så de inte överger oss….

Oförtrutet gräver vi vidare i våra gömda och glömda vrår. Helt fantastiskt vad mycket man kan samla på sig. Och jag erkänner skamset att det inte varit några regelbundna städningar av de djupa gömmor, vi i dagarna grävt i. Oj så många nostalgi-kickar det väcks i de gamla sinnena hos de två som gräver. Även oförstående blickar utbyts mellan oss. Var kommer de servettringarna ifrån? Minns att dottern fått en servettring i silver från sin morbror och moster vid dopet, med ingraverat namn. Men dessa, ett halvt dussin i nysilver? Ett samtal med svägerskan ger inget napp om de eventuellt kommer från henne, nej. Under tiden vi pratar om de gröna linneservetter jag någon gång i forntiden använt med dessa servettringar, utkristalliserar sig ett minne. Jamenvisst, jag fick dem från min arbetsgivare som julklapp, både ringar och servetter. Jaha, ännu en onöda som jag trots allt anammar som något trevligt. Ska vi ta dem med oss? 

Nu kommer maken med en fotostatkopia av en gammal skrift. En utriven sida ur en kassabok. Ett vagt minne att jag sett skriften någon gång för länge sedan. En darrig gammelmans stil. Med stavning från förr. Och när jag, gamla damen talar om förr – kan ni höra historiens vingsus?  

Jag minns ännu då jag fick möjlighet att läsa min farfars bokföring, hur de redovisades några sålda ägg ibland. Han var kopparslagare, drev i egen regi. Och då de hade några slantar in i hushållskassan för lite ägg eller lite köttbitar från hushållsgrisen, skrev han in det noggrant i sin kassabok också. Och affärsresor…. jag minns särskilt att Alma, hans hustru, min farmor fått en riksdaler för en spårvagnsresa till Råå. 

Hade min farfar levt idag hade han haft hårddisken full av små noteringar med allt möjligt. Denna skrift som ”dök” upp var nedtecknad på sidor från en gammal kassabok. Troligen hade Martin, farfar min, gått i pension vid tidpunkten för skrivandet. 

Visan han skrivit var en visa jag minns mycket väl. Han sjöng den ofta men bara på begäran, och det begärdes ofta av mig. Det var inte bara tonerna och ljudet, det var MIN farfar som sjöng och man insveptes i en mysig atmosfär då han sjöng. Han blev så glad själv åt att sjunga, det kändes tydligt. Men först nu i vuxen ålder kanske jag inser att lite av skrattet i hans ögonvrår berodde på att han fann det lustigt att sjunga en snapsvisa för en liten tös som bad honom att sjunga den varje gång hon kom på besök. Jag försökte tyda texten med hjälp av extra starka lampor och dubbla par läsglasögon – och var så god mina vänner. Här är historien till hur det gick till då Darwins evolution ignorerades och vår Herre skyndade på vår utveckling. Jag tycker att stavningen med fv är så tidstrogen att jag inte ändrat vad stavningen anbelangar, ej heller rättat vissa stavfel som visar det genuina tidsdokument det är.

 

Vi prisar högjutt gamla testamentets dar                     

Då lefde paradisets lif i sär och var

Vår herre skipade både lag och rätt

Men nu förtiden går detta till på annat sätt

Gunås tralala lalla la Gunås tralala lalla la

Gunås tralala lalla la

 

Men när som ondskan börja blifva allt för stor

Så gav gud meniskan två tusen nåde år

Efter denna tid man icke bättrat sig

Skulle varje käft inunder vatten stå

För synd tralala lalla la, för synd tralala lalla la

För synd tralala lalla la

 

Men när de tusen nådaåren tagit slut

Var man ej en smula bättre än förut

Vår herre sände då en väldig syndaflod

Att bota både folk och fä för övermod

Bra fort tralala lalla la bra fort tralala lalla la

Bra fort tralala lalla la

 

Men för att jorden ej för folktom skulle bli

Så lät gud noak från förstörelsen gå fri

Han jämte sin familj från sjönöd räddades

Ock i en ark av herren sjelft instuvades

Med gods tralala lalla la med gods tralala lalla la

Med gods tralala lalla la

 

När de lågo i sin sömn en stormig natt                    

Då stötte arken häftigt uppå ararack

I skortan gubben då på däcket rusar upp

Efter kommer käringen i kort galopp

O skrek tralala lalla la o skrek tralala lalla la

O skrek tralala lalla la

 

Nu blef ett skrik o villervalla i en hast

Man trodde fan skulle taga både båt o last

Men noak rådligast av alla man på däck

kröp ned i skutan för att se om den var läck

Af törn tralala lalla la af törn tralala lalla la

Af törn tralala lalla la

 

Men skutan höll ty den var ej af engelsk plåt

Från sverge var varenda bit i noaks båt

O noak glader vid att vara än vid lif

Omfamnar söner döttrar o sitt eget vif 

O grät tralala lalla la o grät tralala lalla la

O grät tralala lalla la

 

Men hadde noak drunknat med sin fru

Vi hadde gästadt uppå havets botten nu

En skål för noak då i botten tömma vi

För han har räddat oss ifrån att fiskar bli

Hans skål tralala lalla la hans skål tralala lalla la

Hans skål tralala lalla la

 

Då jag berättade historien om, och läste texten för maken såg jag det roade leendet i hans ögon, och kommentaren från norrlänningen löd: brännvin måste ha varit dyrt på den tiden. Sjunga så många verser för att få sig en liten pärla på tand….

 

English below today

Stod med en kartong böcker framför mig igår. Blickade ner i den. Kokböcker som jag både köpt själv och som jag fått som julklappar. Böcker om och med handarbeten, några med nya glänsande pärmar. En hel livstids samlande i faktaböcker, läroböcker men även skönlitterära. Jag stod en stund och riktigt kände efter hur jag mådde, där inombords. Kasta alla dessa böcker? 

Men känslan var riktigt skön. Där jag stod i min ensamhet med alla människor runt mig! som var i samma ärende som jag, kasta bort förbrukat material, kändes det som att jag tog ett nytt beslut. Kan jag leva utan alla mina böcker? Ja då, hur lätt som helst. Och jag lyfte hög efter hög och lät dem dansa ner i containern. Sände en tanke till mina bröder med ett bifogat förlåt, de två brorsor som hela sina liv varit i tryckeribranschen. Även om de inte varit sådana fanatiker som sin lillasyster att samla litteratur av alla slag. Jag kan inte minnas om de haft så många intresseområden, som jag haft. Allt från facklitteratur runt yrket till hobbies som näverslöjd, sy dockor, all litteratur med vävning och stick- och virkning. Jag undviker att berätta om all litteratur runt bridgen…. lite skamset tänkte jag på alla författare av denna litteratur som jag öste ner i ”bingen” för begagnade böcker.   De böcker med skönlitteratur kändes inget konstigt att kasta. De var betalda och lästa, därmed också satta punkt för. Men alla faktaböcker antingen de var yrkesböcker eller hobbyböcker kändes som att jag begick lite av ett brott då jag ”hivade” rakt ner i sophögen. Men som om jag behövde få lite tröst, sa jag högt till mig själv: allt som jag behöver söka kunskap om, finns tillgängligt på webben! 

Det finns att läsa om på webben. Jag upprepade det flera gånger som om jag behövde ett mantra att skydda mig med för att hålla skamkänslorna på avstånd. 

Då vi körde hemåt kändes det som jag gjort upp med mig själv om vad som är viktigt här i livet, äga eller ägas. Lite som djungelns lag äta eller ätas. Nu hade jag flyttat mitt tänk från att ägas till att äga. En massa måsten for också med ner i bingen för böcker, visserligen bara imaginära men dock. 

Det är en oerhörd känsla av tillfredställelse att plötsligt stå där med insikten att jag gjorde det utan att gråta, även om det efterlämnade en väldigt konstig känsla av tomhet/frihet. Jag vet inte hur jag ska tolka den. Jag ville nog först och främst låta tomhetskänslan få dominera, för att så småningom ersättas av frihetsupplevelsen som följer. Jag är inte slav under den lasten längre, boksamlarlasten. 

Nu ligger det endast Mossbergs Svenska Floran kvar i hyllan, och Stora Kokboken, den som Tore Wretman en gång i tiden var med om att sammanställa. Mossbergs florabok kan man inte kasta, då stänger man av sig helt vad gäller möjligheten att ”arta” en endaste liten ört. När minnet sviker och man får en blomma uppstucken en decimeter från näsan med frågan: vad är det här? måste man ta till floraboken. För att söka sådan information på webben måste man kunna namnet på örten, men i floraboken kan du söka genom att veta vilken familj växten tillhör. Vidare bläddra på kapitlet om den familjen. Och taaadaa, sådär heter den blomman! Precis som den hetat i alla tider. 

Kokboken har också sin alldeles egna plats i vårt fortsatta liv. Man måste kunna kika hur många grader det ska vara i ugnen då man lagar ”Janssons frestelse” eller laxpudding. Hur mycket ägg och mjöl ska jag ha då jag gör kroppkakor? Sidan 172 och sidan 397 faller upp per automatik då jag provar att slå upp boken. Det är laxpuddingen och kroppkakorna som är de mest lästa. Man skulle JU i och för sig kunna ta en foto av de två uppslagen och lägga i receptsamlingen som jag har i iPadden. Men nej det låter sig inte göras. Lite lite måste få finnas kvar, en eller två böcker…. eller tio tolv. Problemet är att de finns inte med i planeringen att ha några bokhyllor i nya boendet. 

Jag minns min syster då de sålt sitt hus och hon stolt lät proklamera; jag ska inte ha några krukväxter som ska vattnas si och så mycket eller si och så ofta. Han lät mycket bestämd på den punkten. Jag hörsammade hennes önskan, så då jag köpte en ”flytteblomma” blev det en snittblomma som inte varken krävde vidare skötsel eller plats i någon fönsterkarm. Lillasyster har numera en massa Orchidéer överallt i sitt hus… ja ja, men hon tänkte…

Det finns fler saker som vi har bestämt oss för att downsiza, vårt glasförråd. Vi har senaste åren tyckt att det varit kul att införskaffa lite olika sorters glas. Inga dyra handblåsta, hur man nu kan blåsa med händerna. Att mun- och fotmålarna kan använda sig av lite annorlunda metoder förstår jag men inte hur ett handblåst glas blir till. Dock har hela servisen med kristallglas försiktigt inlindats och packats ner i en stor kartong för vidare befordran till sin nya ägare. De trevliga cocktailglasen, de stora rejäla moderna rödvinsglasen har fått göra sällskap med likörglasen i en kartong. Till en annan ny ägare. Därför stod vi handfallna igår då vi skulle servera varm punsch till ärtsoppan. Oj då, inga passande glas. Fick ta till konjakskuporna som vi räddat för egna behov. Det blev inte helt fel, att dricka i en sådan kupa. Prova det, jag rekommenderar. Det sägs JU att nöden är uppfinningarnas moder. De återstående 2 1/2 månaderna innan vi har en ny bostadssituation kommer troligen att innebära många uppfinningar. 

Nu ska jag gå och spela bridge…. 

 

Now for the english

Was standing with a box of books in front of me yesterday.  Looked into it.  Cookbooks that I both bought myself and have got as Christmas gifts.  Books about needlework, handicraft and knittings, some with new shiny covers.  A whole lifetime collection in fact books, textbooks but also fiction.  I stood for a moment and really tried to perceive how I felt, in my heart.  Throwing away all theese books?

But the feeling was really nice.  Here I stood in my solitude with all the people around me!  which was in the same matter as me, throwing away spent material, it felt like I was making a new decision.  Can I live without all my books?  Yes, anytime.  And I lifted bundle after bundle and let them end up into the container.  Sent a thought to my brothers with an apology, my two brothers who have been in the printing business all their lives.  Although they were not such fanatics as their little sister to collect literature of all kinds.  I can’t remember if they had as many kinds of interest as I had.  Everything from literature around my profession to hobbies such as craftwork, sewing dolls, all literature with weaving and knitting and crocheting.  I avoid telling all the literature around the bridge …. a little ashamed I thought of all the authors of this literature that I poured into the ”bin” of used books.  The books with fiction did not feel strange to throw.  They were paid and read, thus also set a point for.  But all the fact books, whether they were professional books or hobby books, felt like I was committing a bit of a crime when I tossed  them straight down to garbage.  But as if I needed some comfort, I said loudly to myself: everything I need to know about is available on the web!

You can read about it on the web.  I repeated it several times as if I needed a mantra to protect myself to keep the feelings of shame at distance.

When we drove home it felt like I had settled about what is important here in life, to own or to be own.  A bit like the jungle theme eat or be eaten.  Now I had changed my thinking from being owned to owning.  And a lot of ”mights” also be brought down in the bin for books, admittedly just imaginary but nevertheless.

 It is an incredible feeling of satisfaction to suddenly stand there with the realization that I did it without crying, even though it left behind a very strange sense of emptiness / freedom.  I don’t know how to interpret it.  First and foremost, I wanted to let the feeling of emptiness dominate, to eventually be replaced by the freedom experience that follows.  I’m not a slave under that adict anymore, the book collector adict.

 Now only Mossberg’s Swedish Flora is left on the shelf, and Stora Kokboken, the one that Tore Wretman once used to compile.  Mossberg’s flora book can not be discarded, then you completely shut down when it comes to the opportunity to specify a single small herb.  When the memory fades and you get a flower viewed a centimeter from your nose with the question: what is this?  you have to go to the flora book.  To search for such information on the web, one must know the name of the herb, but in the flora book you can search by knowing which family the plant belongs to.  Also browse the chapter on that family.  And taaa-daa, there’s the name of the flower!  Just as it was called at all times, before memory was weak.

The cookbook also has its very own place in our future lives.  You have to be able to look at how many degrees it should be in the oven when preparing ”Jansson’s temptation” or salmon pudding.  How much eggs and flour should I have when making ”kroppkakor”?  Page 172 and page 397 fall out automatically when I try to look up the book.  Salmon pudding and kroppkakor are the most read.  You could take a photo of the two spreads and put in the recipe collection I have on the iPad.  But no…. it can’t be done.  Some must be left, one or two books …. or ten twelve.  The problem is, they are not included in the planning to have any bookshelves in the new accommodation.

 I remember my sister when they sold her house and she proudly proclaimed;  I should not have any houseplants that should be watered si and so often.  She sounded very determined on that point.  I obeyed her wish, so when I bought a ”flower-for-housewarming” it became a cut flower that did not require further maintenance or space in any window sill.  Kid-sister now has a lot of Orchids everywhere in her house … yes ok, but she thought …

There are more things we have decided to downsize, our glass holding.  Recent years, we have found it fun to procure some different types of glass.  No expensive hand blown, (how to blow with your hands).  The mouth and foot painters can use slightly different methods, but I do not understand how a hand-blown glass is created.  However, the entire crystal glass dinnerware has been carefully wrapped and packed into a large box for further promotion to its new owner.  The nice cocktail glasses, the big big modern red wine glasses have had to make company with the liqueur glasses in a box. To another new owner.  That is why we stood paralyzed yesterday when we were to serve hot punsch to the pea soup.  Oh help, no matching glasses.  Got to take to the cognac glass which we saved for our own needs.  It wasn’t entirely wrong to drink in such a cup.  Try it, I recommend.  It is said the restitution is to be the mother of inventions.  The remaining 2 1/2 months before we have a new housing situation will probably mean many inventions.

 Now I go and play bridge ….