Jönssonminnen.se

nedtecknade minnen och berättelser

Our memory. / Vårt minne

We have been out travelling again. Bus and train. Been away celebrating my sister in law. At first we had decided to to return to our own beds in the evening, but at her birthday party the hours just flew away and we realised we were all too late to get a decent connection with train and busses that evening. So we rent a bed and stayed for night. I don’t know if we were awful guests, but they didn’t throw us out in the cold winter night. Instead they made the beds and wished us a good night.

I can’t complain I am tired and need to go to bed. Instead I belong to that group of people who need less sleep than most people. When I slip to bed very late I mostly have a book to listen to in my hearing aids. After 30 minutes the reciter gets silent, I have put the sleeping time to 30 minutes. Can’t stop to be a bit ashamed because of my bad habits. But it is so boring lay down and just think: I must sleep, people sleeps at nights! And the more I think about it the more awake I get. 

Some nights ago I laid and thought of, what a waste of time, not to continue listen to the book. But I had heard the clock struck two strikes and I didn’t feel any Mr.Sandman affect. My thoughts wandered about and suddenly I thought of the sad fact, how many words I had dropped lately. Often used words just disappears and makes me a lot of trouble to try and rediscover. When I can’t find them I try to find a synonym for it, but it is impossible when I can’t find the basic word. I swear and curse, but it isn’t any help. Only make things worse. I blamed all this useless things we learnt in school during my childhood. For example that Lloyla…..Oh, in next second I thought; Lloyla? Who is it? And I clearly remembered a picture of an old man, in some of my books from school. At least sixty years ago we had a lesson about that old man….Lloyla something….. Next day that name rang in my head, Lloyla, Lloyla….who was he? At my bridge club later that afternoon, when I sat as a dummy, suddenly the name popped up in my head and I exclaimed: Ignatius!! Players around me looked at me, very surprised and wondered if I was all right? A bit embarrassed and giggling I told them I just finished my brooding from last night. I gave a short summary about my stupid thoughts from last night’s insomnia. And about words we drop by aging. How we after all keep some uninteresting data in our brains, which maybe takes up space unnecessarily. Our opponents at the bridge table nod their heads and agreed. 

I told about this funny episode at the birthday party we visited last Thursday. And how our brains save old junk no one has any either pleasure or benefit from. At breakfast table next morning my nephew revealed he had googled about the old man I spoke about last evening. Another brain filled with this old crap I insure I never have had any benefit from. But why did I remember the name of an old man I never have had any interest in? Let me drop this old names and stories and let me keep all this every day word in mind, please. 

Här är svenskan

Vi har varit ute och rest igen. Buss och tåg. Har varit borta i Kristianstad och firat min svägerska. Först hade vi bestämt oss för att åka tillbaka till våra egna sängar på kvällen, men på hennes födelsedagsfest bara flög timmarna iväg och vi insåg att vi blev för sena för att hitta en anständig förbindelse med tåg och bussar den kvällen. Så vi hyrde en säng och stannade över natten. Jag vet inte om vi var hemska gäster, men de kastade inte ut oss i den kalla vinternatten. Istället bäddade de sängarna och önskade oss en god natt.

Jag kan inte klaga på att jag är trött och måste gå och lägga mig. Istället tillhör jag den gruppen människor som behöver mindre sömn än de flesta. När jag lägger mig väldigt sent har jag ofta en bok att lyssna på i mina hörapparater. Efter 30 minuter blir uppläsaren tyst, jag har satt timern till 30 minuter. Kan inte sluta skämmas lite för mina dåliga vanor. Men det är så tråkigt att lägga sig och bara tänka: jag måste sova, folk sover på nätterna! Och ju mer jag tänker på det desto mer vaken blir jag.

För några nätter sedan låg jag och tänkte på, vilket slöseri med tid, att inte fortsätta lyssna på boken. Men jag hade hört att klockan slog två slag och jag kände ingen påverkan från John Blund. Mina tankar vandrade omkring och plötsligt tänkte jag på det sorgliga faktum, hur många ord jag tappat på sistone. Ofta vanliga ord försvinner bara och ger mig mycket besvär att försöka plocka fram. När jag inte kan hitta dem försöker jag hitta en synonym till det, men det är omöjligt när jag inte kan hitta det grundläggande ordet. Jag svär och förbannar, men det är ingen hjälp. Gör bara saken värre. Jag skyllde på alla dessa värdelösa saker som vi lärde oss i skolan under min barndom. Till exempel att Lloyla…..Åh, i nästa sekund tänkte jag; Lloyla? Vem är det? Och jag mindes tydligt en bild på en gammal man, i några av mina böcker från skolan. För minst sextio år sedan hade vi en lektion om den där gamle mannen….Lloyla något….. Nästa dag ringde det namnet i mitt huvud, Lloyla, Lloyla….vem var han? På bridgeklubben senare samma eftermiddag, när jag satt som träkarl, dök plötsligt namnet upp i mitt huvud och jag utbrast: Ignatius!! Våra motståndare tittade på mig, väldigt förvånade och undrade om jag var okej? Lite generad och fnissande sa jag till dem att jag precis avslutat mitt grubblande från igår kväll. Jag gav en kort sammanfattning om mina dumma tankar från nattens sömnlöshet. Och om ord vi tappar då vi åldras. Hur vi trots allt behåller lite ointressant data i våra hjärnor, som kanske tar plats i onödan. Våra motståndare vid bridgebordet nickade och höll med.

Jag berättade om det här tokiga episoden på födelsedagsfestens svägerskan i torsdags. Och hur våra hjärnor sparar gammalt skräp ingen varken har glädje eller nytta av. Vid frukostbordet nästa morgon avslöjade min brorson att han hade googlat om den gamle mannen jag pratade om i går kväll. Ännu en hjärna fylld med den här gamla skiten jag försäkrar att jag aldrig har haft någon nytta av. Men varför kom jag ihåg namnet på en gammal man som jag aldrig varit intresserad av? Låt mig släppa de här gamla namnen och berättelserna och låt mig ha alla dessa vardagliga ord i mitt minne istället, tack.

You can’t buy happiness with money / Du kan inte köpa lycka för pengar?

Yesterday we sat at breakfast table and suddenly my husband asked, have you bought that gift we spoke about yet? We had decided to buy a special gift for my sister in law to her birthday. She turns 80 and we wanted to celebrate her with this thing. I had searched for it in my town but only find it to buy online. When I ordered it I got a message it was sold out online but some department store still had a few. I looked and found one in Lund, a town about 50 kilometres from my town. Wow, out for some adventures! A trip with bus and train, some of you maybe know how much I like to travel by this travel opportunities. 

Neither my husband was difficult to persuade, we wanted that gift!  We arrived Lund and it was rather nice weather even if it is end of January, middle of winter. We walked around in the city for a while, looked at the town and all small shops. There wasn’t any electric scooters as in my town, Everywhere we have to look up for this vehicles, and bikers racing at pavements. It is not very nice to stroll around in my town. So we did enjoy this city with a much slower traffic rhythm.

Suddenly we stood in front of an antiquarian, and I wondered if I should try and find a book about knitting. When we sold our house and moved some years ago I threw away many of my books even those with with patterns and descriptions about knitting. Thought I knew them by heart at that time. I still have some pattern copied and saved. What I didn’t reckon was, I might need them again when I get a bad memory. A long time I stood there outside the book store, but decided to let it be. In a little town with a big university, the owner of a bookshop probably is specialised selling books for education. With a sigh I strolled on along the streets. Another shop with some yarn in the shop window! Of course I stopped and looked. I confess I am hopeless about yarn. I have said many times, this is the last thing I will knit. 

I had to step into that shop and just look for some yarn of wool. I have a picture since many years ago, a picture of a pair of mittens. They seems so adorable. And when I still had good eyes I tried to magnify the picture and copy the pattern. But I had to learn more about both what kind of yarn and what size on knitting needle to create a pair of this wonderful mittens. Unfortunately my eyes has become weak, but now after all I am prepared to try and knit them! My knowledge has increased, I will managed to knit them. I have last months searched for yarn everywhere, but not found the right quality of yarn.

In this shop I found a lot of possibilities to realise those mittens. It was a shop where I was able to fulfil my wishful dreams, for long time. Not only bolls of yarn and other knitting equipment, but a lot of ideas and inspiration. The shop assistant showed my some ideas about mitten when she realised what a mitten and stocking knitter I am. Suddenly I saw it! She stood there with THE BOOK I intended to ask for in the bookshop ten minutes ago! A book where I can find ideas for many years by now. Now I am an owner of that book. 

A bag with book yarn and a knitting needle in my hand we walked on. That shop made my day! 

We were hungry and went to a restaurant for a meal. When we sat there and ate, we spoke about the birthday which was the reason to our trip to Lund. What would we do if the weather gets bad? We have cancelled the trip some times to both my brother and his wife’s birthdays because of bad weather. We have a few hours to travel to visit them. Now we had managed to find and buy the gift, think if the weather will prevent us from handing it over?

We decided to go to her house and smuggle the package into a box somewhere. and if the bad weather forced us to stay at home that very day, she still will get her gift. Therefore a new trip with train and buses. Horray! We called her and asked for a cup of coffee . Surprised she wondered why we were out travelling around our county, and we told her we were going to “plant” a surprise for her in case the weather prevents us from coming to the party. And we had another errand to Lund, and the price for the trip to her home was the same, the ticket was already bought.

At breakfast today my husband asked me if I felt excited, now when we had made that little trip yesterday? He knows very well I like to travel like that and probably he also notice it makes me glad. And I have to confess, I feel very good. I use to say when people try to tempt me to read advertisement or want me to buy unnecessary things, you can’t buy happiness with money. But the feeling I had when I had found the book and yarn, I must confess I am really happy!

Här är svenskan

Igår då vi satt vid frukostbordet frågade plötsligt min man, har du köpt den där presenten vi pratat om än? Vi hade bestämt oss för att köpa en speciell present till min svägerska till hennes födelsedag. Hon fyller 80 och vi ville fira henne med den här saken. Jag hade sökt efter det i min stad men hittade det bara för att köpa online. När jag beställde den fick jag ett meddelande att den inte fanns online men något varuhus hade fortfarande några. Jag letade och hittade en i Lund, en stad cirka 50 kilometer från min stad. Wow, ut på lite äventyr! En resa med buss och tåg, några av er kanske vet hur mycket jag gillar att resa med dessa alternativ.

Inte heller min man var svår att övertala, vi ville ha den presenten! Vi anlände till Lund och det var ganska fint väder även om det är slutet av januari, mitt på vintern. Vi gick runt i stan en stund, tittade på staden och alla småbutiker. Det fanns inga elektriska sparkcyklar som i min stad, överallt måste vi se upp för dessa fordon och cyklister på trottoarer. Det är inte särskilt trevligt att strosa runt i min stad. Så vi njöt av den här staden med en mycket långsammare trafikrytm.

Plötsligt stod vi framför en antikvarie och jag undrade om jag skulle försöka hitta en bok om stickning. När vi sålde vårt hus och flyttade för några år sedan slängde jag många av mina böcker även de med mönster och beskrivningar om stickning. Trodde jag kunde dem utantill på den tiden. Jag har fortfarande några mönster att kopierade och sparade. Vad jag inte trodde var att jag kanske skulle behöva böckerna igen när jag får dåligt minne. Länge stod jag där utanför bokhandeln, men bestämde mig för att låta det vara. I en liten stad med ett stort universitet är ägaren till en bokhandel troligen specialiserad på att sälja böcker för utbildning. Med en suck strosade vi vidare längs gatorna. Ännu en butik med lite garn i skyltfönstret! Jag stannade såklart och tittade. Jag erkänner att jag är hopplös när det gäller garn. Jag har sagt många gånger, det här är det sista jag kommer att sticka.

Jag var tvungen att kliva in i den butiken och bara leta efter lite ullgarn. Jag har en bild sedan många år tillbaka, en bild på ett par vantar. De verkar så bedårande. Och när jag hade bra ögon försökte jag förstora bilden och kopiera mönstret. Men jag var tvungen att lära mig mer om både vilken sorts garn och vilken storlek på stickor för att skapa ett par av dessa underbara vantar. Tyvärr har mina ögon blivit svaga, men nu är jag trots allt beredd att försöka sticka dem! Mina kunskaper har ökat, jag kommer att lyckas sticka dem. Jag har senaste månaderna letat efter garn överallt, men inte hittat rätt kvalitet på garnet.

I den här butiken hittade jag många möjligheter att förverkliga dessa vantar. Det var en butik där jag under lång tid kunnat uppfylla mina önskedrömmar. Inte bara garnnystan och annan stickutrustning, utan en hel del idéer och inspiration. Butiksbiträdet visade mig några idéer om vantar när hon insåg vilken vant- och strumpstickare jag är. Plötsligt såg jag det! Hon stod där med BOKEN jag tänkte fråga efter i bokhandeln för tio minuter sedan! En bok där jag kan hitta idéer i många år ännu. Nu är jag ägare av den boken.

Med en påse med bok, garn och en rundsticka i handen gick vi vidare. Den butiken gjorde min dag!

Vi var hungriga och gick till en restaurang för att äta. När vi satt där och åt pratade vi om födelsedagen som var anledningen till vår resa till Lund. Vad skulle vi göra om vädret blir dåligt? Vi har ställt in resan några gånger till både min brors och hans frus födelsedagar på grund av dåligt väder. Vi har några timmars resa för att besöka dem. Nu hade vi lyckats hitta och köpa presenten, tänk om vädret hindrar oss från att lämna över den?

Vi bestämde oss för att fara till hennes hus och smuggla in paketet i en låda någonstans. och om det dåliga vädret tvingade oss att stanna hemma just hennes födelsedag, kommer hon i alla fall att få sin gåva. Därför blev det ännu en  resa med tåg och bussar. Hurra! 

Vi ringde henne och bad om en kopp kaffe. Förvånad undrade hon varför vi var ute och reste runt i vårt län och vi sa till henne att vi skulle ”plantera” en överraskning åt henne ifall vädret hindrar oss från att komma till kalaset. Och vi hade ändå ett ärende till Lund, och priset för resan hem till henne var detsamma, biljetten var redan köpt.

Vid frukosten idag frågade min man mig om jag kände mig glad, nu när vi hade gjort den där lilla resan igår? Han vet mycket väl att jag gillar att resa så och förmodligen märker han också att det gör mig glad. Och jag måste erkänna att jag mår väldigt bra. Jag brukar säga när folk försöker fresta mig att läsa reklam eller vill att jag ska köpa onödiga saker, man kan inte köpa lycka för pengar. Men känslan jag hade när jag hade hittat boken och garnet ibland kan man köpa lite lycka för pengar. Jag måste erkänna att jag är riktigt glad!

High time to get a Christmas gift. Where is my parcel??

When I went to bed last night the world outdoors was a winter landscape, white and silent. Snow flakes doesn’t make a lot of noise as you can hear the rain does. The rain’s pattering on the windowpanes, but the snow flakes just singles down quietly. I can’t stop to be fascinated by the white world even if it is cold and not very hospitable world when we are in a town. Where we need a lot of snow removal to make it work with buses and all logistic. 

We have lived in a town last three years and I note the difference between city and suburb. The snow stays whiter and cleaner in a suburb than in city. And it makes the light brighter. It is much more attractive taking a walk in this landscape. It is even more tempting to think of lay down in the snow and create some tracks in snow, angels or maybe to build a snowman. But my husband and I are convinced either of us will ever raise again after such a man over. But every time we speak dreamy about to do so. And in same moment we enjoy the thought of having our childmind left.

I’ve got a letter from froggyfriend today, he is desperate about the parcel he sent many weeks before Christmas, and he knows it hasn’t arrived yet. I am a wee surprised he sounds almost ashamed about it,  but I am sure it all depends on the Swedish logistic. A fortnight ago the French post office managed to track the parcel on its way, telling us it arrived Swedish border the 29th of December . And he has asked several times if I have got it. Today he had been to post office again and asked for help. 

I told him about our postal service here in Sweden. It has been almost a joke talking about it as a service. One of the most important services in a country has become a joke. Sad very sad. I told him it is the Swedish thinking nowadays, reflecting all this kind of service. And I told him about an article in my newspaper some days ago, when a man in my town had recieved a parcel from his brother in USA for Christmas. He had to redeem it with 1007:- crowns. It was some chocolate and a a T-shirt! But I also told froggyfriend I will pay whatever they ask me to pay, because I consider the parcel as mine and only mine, as soon as he has sent it and paid for the delivery. 

Last time I received a Christmas gift from France I got a note, a reminder avi, my parcel would become resent to sender in two days if i didn’t pick t up immediately. I had never get any avi earlier, I had been very observant because I knew there was a parcel on its way to me. It isn’t the right time to joke about it but I have thought my courier last summer seems to be more reliable than our postal service, even if he needed four month to hand it over from my hand to froggyfriend. 

When I type this lines i think…… to be continued. It must be so, don’t you agree? 

Här är svenskan

När jag gick och la mig i går kväll var världen utomhus ett vinterlandskap, vitt och tyst. Snöflingor ger inte så mycket ljud som du kan höra regnet. Regnet smattrar på fönsterrutorna, men snöflingorna bara singlar ner tyst. Jag kan inte sluta vara fascinerad av den vita världen även om det är kallt och inte särskilt gästvänligt när vi är i en stad. Där vi behöver mycket snöröjning för att det ska fungera med bussar och all logistik.

Vi har bott i en stad de senaste tre åren och jag noterar skillnaden mellan stad och förort. Snön förblir vitare och renare i en förort än i stan. Och det gör att ljuset verkar starkare. Det är mycket mer attraktivt att ta en promenad i detta landskap. Det är ännu mer lockande att tänka på att lägga sig i snön och skapa några spår i snön, änglar eller kanske någon snögubbe. Men min man och jag är övertygade om att ingen av oss någonsin kommer att kunna komma upp igen efter att en sådan manöver. Men varje gång pratar vi drömmande om att göra det. Och i samma ögonblick njuter vi av tanken på att vi har lite barnsinne kvar.

Jag har fått ett brev från froggyfriend idag, han är desperat över paketet han skickade flera veckor före jul, och han vet att det inte har kommit än. Jag är lite förvånad över att han nästan skäms över det, men jag är säker på att allt beror på den svenska logistiken. För fjorton dagar sedan lyckades det franska postkontoret spåra paketet på dess väg och berättade att det anlände till svenska gränsen den 29 december. Och froggyfriend har frågat flera gånger om jag har fått det. Idag hade han varit på posten igen och bett om hjälp.

Jag berättade för honom om vår posttjänst här i Sverige. Det har nästan varit ett skämt att prata om den tjänsten. En av de viktigaste tjänsterna i ett land har blivit ett skämt. Sorgligt väldigt tråkigt. Jag sa till honom att det är det svenska tänkandet nuförtiden, som speglar all denna service. Och jag berättade även för honom om en artikel i min tidning för några dagar sedan, när en man i min stad hade fått ett paket av sin bror i USA till jul. Han fick lösa ut det med 1007:- kronor. Det innehöll lite choklad och en T-shirt! Men jag sa också till froggyfriend att jag kommer att betala vad de än ber mig att betala, eftersom jag betraktar paketet som mitt och bara mitt, så fort han har skickat det och betalat för leveransen.

Förra gången jag fick en julklapp från Frankrike fick jag en avi, en påminnelse avi, mitt paket skulle skickas åter till avsändaren inom två dagar om jag inte hämtade det omedelbart. Jag hade aldrig fått någon avi tidigare, jag hade varit väldigt observant eftersom jag visste att det var ett paket på väg till mig. 

Det är inte rätt tillfälle att skämta om det men jag har tyckt att min kurir i somras verkar vara mer pålitlig än vår posttjänst, även om han behövde fyra månader på sig att lämna över den från min hand till Froggyfriend. http://www.xn--jnssonminnen-4ib.se/2023/11/mission-completed/ .

När jag skriver de här raderna tänker jag…… fortsättning följer. Det måste vara så, håller du inte med?

New times are coming / Nya tider stundar

What is going on in our world? Why all this attacks? Who starts it? And when they starts it what do they want to achieve? Is there anyone at all who had a wider perspective of what is going on? Are there someone but me who realise we have a new world war ongoing? Even if not many of this “big leaders” has said “I declare this or that country war”, it is the fact. We have a new worldwide war ongoing. Which affects our economic everyday life. Where ever we look and read there is some attack and the pictures in TV news is military vehicles and aeroplanes and drones. House ruined and people who tell about their hate towards the enemy. Do I get surprised? No, another sigh and it doesn’t concern me anymore. 

I am sorry to say it, but I have transformed from the worried woman to a apathetical woman. Who is listening to me after all. I don’t care anymore. I have started to look after myself and my own benefits. Do I have food for the day and do I have a roof over my head? It is the main thing for me. And I continue to follow the news day by day and last week there have been more places on earth where they have started new revolts. As far as I know they are new.  People in the streets getting interviewed about their opinion about the occurrence, and they all blame other countries and governments for what has happened. 

When I hear this interviews I wonder what purpose the journalists have? Is it to increase hatred of the viewers whatching the news on TV? Or is it to fill up their time on TV? Do they at all care about either the answers they get and how the people perceives the value of their questioning? I doubt their understanding how the viewers realise, it’s often just to fill the time in the news broadcast. And there I sit and try to deselect an opinion about any of them. 

I can not agree with anyone of this troublemakers, because it all depends on a conflict started from some disagreement. Who suffers most? I don’t care about that either. I am prepared to refrain from many things, as long as we get peace. But that’s an utopia, an impossibility I presume, so I prefer to just ignore our ongoing world war. 

Last week I have heard about my little country and both the highest military command and our prime minister reckon we are attacked soon. By whom, I thought? Why do they tell us so? So we can start to hate someone? If the conflict reach my country, do they resolve the conflict faster if I have been involved. If I had hated enough for some weeks or month or even years. It is better if it will be delayed because my hatred will grow huge. The problem is, the didn’t tell me who I should start to hate. I have to figure out myself. And I am too lazy to do that, so I don’t give a damn…. Sorry all fellow human beings, I stick to my knittings and crosswords, hoping we still have heat in our homes in winter, and water in our taps.

Här är svenskan

Vad är det som händer i vår värld? Varför alla dessa attacker? Vem startade dem? Och när de startar dem, vad vill de uppnå? Finns det någon överhuvudtaget som har ett vidare perspektiv på vad som händer? Finns det någon annan än jag som inser att vi har ett nytt världskrig på gång? Även om många av dessa ”stora ledare” inte har sagt ”Jag förklarar det här eller det där landet krig”, så är det faktum. Vi har ett nytt världsomspännande krig på gång. Vilket påverkar vår ekonomiska vardag. Var vi än tittar och läser finns det en attack och bilderna i TV-nyheterna är militära fordon och flygplan och drönare. Hus förstörda och människor som berättar om sitt hat mot fienden. Blir jag förvånad? Nej, en suck till, det berör mig inte längre.

Jag är ledsen att säga det, men jag har förvandlats från den oroliga kvinnan till en apatisk kvinna. Ingen lyssnar på mig trots allt. Jag bryr mig inte längre. Jag har börjat se till mig själv och mina egna angelägenheter. Har jag mat för dagen och har jag tak över huvudet? Det är huvudsaken för mig. Och jag fortsätter att följa nyheterna dag för dag, sista veckan har det funnits fler platser på jorden där de har startats nya revolter. Så vitt jag vet är de nya. Människor på gatan blir intervjuade om sin åsikt om händelsen, och de skyller alla på andra länder och regeringar för vad som har hänt.

När jag hör dessa intervjuer undrar jag vilket syfte journalisterna har? Är det för att öka hatet hos tittarna som tittar på nyheterna på TV? Eller är det för att fylla upp sin tid på TV? Bryr de sig överhuvudtaget om antingen svaren de får eller hur personerna uppfattar värdet av deras ifrågasättande? Jag tvivlar på att de förstår hur tittarna inser, det är ofta bara för att fylla tiden i nyhetssändningen. Och där sitter jag och försöker välja bort en åsikt om någon av dem.

Jag kan inte hålla med någon av dessa bråkmakare, för det beror helt på en konflikt som utgår från någon oenighet. Vem lider mest? Jag bryr mig inte om det heller. Jag är beredd att avstå från många saker, så länge vi får fred. Men det är en utopi, en omöjlighet antar jag, så jag föredrar att bara ignorera vårt pågående världskrig.

I veckan hörde jag talas om mitt lilla land och både högsta militära befälet och vår statsminister räknar med att vi blir attackerade snart. Av vem, tänkte jag? Varför säger de det till oss? Så vi kan börja hata någon? Om konflikten når mitt land, kommer de att lösa konflikten snabbare om jag har varit inblandad? Om jag har hatat nog i några veckor eller månader eller till och med år. Det är bättre om det kommer att försenas eftersom mitt hat kommer att växa enormt. Problemet är att de inte sa till mig vem jag skulle börja hata. Jag måste ta reda på det själv. Och jag är för lat för att göra det, så jag bryr mig inte ett dugg… Ursäkta alla medmänniskor, jag håller mig till mina stickningar och korsord, i hopp om att vi fortfarande har värme i våra hem på vintern, och vatten i våra kranar.

It blows cold weather from the sea / Det blåser kallt kallt väder ifrån sjön…

Brrrr… I don’t know what you englishspeaking people says when you try to explain how cold it is outside. But we in Sweden use to say brrr… and today it was really such a day when I said on our way to the bus-stop, brrrr…. And I agreed with the Russian bridgeplayer I bumped into yesterday, kalinka. I noticed her nickname and looked at her profile, she had wrote “to hell with Putin”. It is not very ethical to reveal any political statements when we are around a bridge table, but sometimes we see statements like this now and then. When I see them I use to report so they have to erase from their profile. But yesterday I didn’t do so. Why I didn’t I cant explain, probably because I didn’t see it as any political thing, more as a personal thing towards a person, not any nation. Sometimes I also think of all this expels last Olympic Games and other athletic games, why that, when they once have declared there will never be any political issue just have fun and compete the games. We will always play and meet whoever, without paying any attention what political opinion they have. 

Therefore I didn’nt report kalinka, it was a personal attack she made. And I agreed with her today on my way to the bus. The weather has changed and it has become winter. A icy wind from east and we decided it wasn’t any walking weather today. My cheeks felt frozen and I cursed (like kalinka made in her statement) that president of Russia, letting that cold wind blow into our country. 

A fortnight ago I tidied the bench at bus-stop from an broken umbrella. Someone had just left it in pieces there after a stormy day. I picked it up and binned it in waste bin beside the shelter. For more than a week I saw the broken umbrella stuck out of the trash bin, but last weekend it was gone.

My husband often complains he doesn’t like the wind, it is cold as the northern wind wherever it blows from. And I tell him this is a town by side of a vast ocean and therefore is always blowing here, more or less, it’s never calm. 

Since I have used a walker or walking sticks last years, an umbrella isn’t any alternative for me. And it has never been anything I use to carry. In my town when it rains it use to blow a lot as well. I have tried some times to carry one many years ago but I can’t stand the waste when umbrellas gets broken. My husband use to wear an umbrella in his luggage when we go somewhere. But seldom he had to use it. When he does he often offer me to walk close to him to get some protection from the rain as well. It ends up with two half wet folks, and the following discussion about we have no use for an umbrella living in my town. 

That Russian east-wind had earlier this morning brought a lot of rain. We waited for the rain to stop and went from home to make our grocery shop for this week. Arriving the bus stop I bursted out in a loud laugh. I found another broken umbrella in waste bin today, and in my head I hummed “When will they ever learn, when will the ever learn?” As Marlene Dietrich once sung …

 

Här är svenskan

Brrrr… jag vet inte vad ni engelsktalande säger när ni försöker förklara hur kallt det är ute. Men vi i Sverige brukar säga brrr… och idag var det verkligen en sådan dag när jag på väg till busshållplatsen sa, brrrr… Och jag höll med den ryska bridgespelaren jag stötte på igår, kalinka. Jag lade märke till hennes smeknamn och tittade på hennes profil, hon hade skrivit ”åt helvete med Putin”. Det är inte särskilt etiskt att avslöja några politiska uttalanden när vi sitter runt ett bridgebord, men ibland ser vi sådana här uttalanden då och då. När jag ser dem brukar jag rapportera så de måste radera från sin profil. Men igår gjorde jag inte det. Varför jag inte gjorde det kan jag inte förklara, förmodligen för att jag inte såg det som någon politisk sak, mer som en personlig sak mot en person, inte någon nation. Ibland tänker jag också på alla dessa utvisade från olympiska spelen och andra idrottsspel, varför det, när de en gång har förklarat att det aldrig kommer att vara någon politisk fråga, bara ha kul och tävla i spelen. Vi kommer alltid att spela och träffa vem som helst, utan att bry oss om vilken politisk åsikt de har.

Därför anmälde jag inte kalinka, det var en personlig attack hon gjorde inte politisk. Och jag höll med henne idag på väg till bussen. Vädret har förändrats och det har blivit vinter. En isande vind från öst och vi bestämde oss för att det inte var något promenadväder idag. Mina kinder kändes frusna och jag förbannade (som kalinka gjorde i sitt uttalande) Rysslands president som lät den där kalla vinden blåsa in i vårt land.

För två veckor städade jag bänken på busshållplatsen från ett trasigt paraply. Någon hade precis lämnat det i bitar där efter en stormig dag. Jag plockade upp bitarna och slängde den i soptunnan bredvid busskuren. I mer än en vecka såg jag det trasiga paraplyet sticka upp ur papperskorgen, men före helgen var det borta.

Min man klagar ofta på att han inte gillar vinden, den är kall som nordanvinden vart det än blåser ifrån. Och jag säger till honom att det här är en stad vid ett stort hav och därför blåser det alltid här, mer eller mindre, det är aldrig vindstilla.

Eftersom jag har använt rollator eller gångstavar de senaste åren är ett paraply inget alternativ för mig. Och det har aldrig varit något jag brukar bära. I min stad när det regnar brukar det blåsa mycket också. Jag har försökt att bära ett några gånger för många år sedan men jag klarar inte av  slöseriet när paraplyerna går sönder. Min man brukar ha ett paraply i sitt bagage när vi åker någonstans. Men sällan han behöver använda det. När han gör det erbjuder han mig ofta att gå nära honom för att även jag ska få lite skydd mot regnet. Det slutar med två halvvåta människor, och följande diskussion om att vi inte har någon nytta av ett paraply då vi bor i min stad.

Den ryska ostvinden hade tidigare i morse fört med sig mycket regn. Vi väntade på att regnet skulle sluta och åkte hemifrån för att göra vår matinköp för den här veckan. Framme vid busshållplatsen brast jag ut i ett ljudligt skratt. Jag hittade ett annat trasigt paraply i soptunnan idag, och i mitt huvud nynnade jag ”When will they ever learn, when will the ever learn?” Som Marlene Dietrich en gång sjöng…

Sida 1 av 114

Drivs med WordPress & Tema av Anders Norén