Jönssonminnen.se

Sistlidna helgen var den hetaste septemberveckan i mannaminne. Redan onsdagen vistades jag inomhus mesta möjliga tid. Pysslade med lite sticke och läste lite. Men sparade in på kroppsarbete för att slippa svettas till man var dyngsur. Torsdagen blev lite tvättstuga men stryktvätten var inte att tänka på. Stå med ett ångstrykjärn, nej tack. Låt mej slippa detta. Fredagen med ett besök hos vår frissa var planerat sedan länge och missa det vill man ju inte. 

Min gamle kusin hade hamnat på lasarettet och vi hade några små pratstunder på telefon. Han led lika mycket av värmen som jag gör, så samtalet rörde sig om vädret, den oresonliga hettan. Kusin berättade att han mindes sommaren 1955 då vi hade en rekordsommar vad vädret anbelangar. Han sa att han hade tjatat på sin mor om att få bada långt ut på hösten, och hur hon suckande fått följa sonen ned till stranden. Han nämnde att det varit badtemperatur ända in i oktober. Men detta beror ju på vilken badkruka man är eller icke är.

Helgen kom och ingen lindring av värmen. Jag fortsatte att sticka mina yllevantar. Maken mumlade något om min lite udda syssla att jobba så intensivt med yllet, i denna hetta. Men han hjälpte trots allt att nysta den ena färgen då jag repade upp senaste paret vantar för att ändra bottenfärgen på vantparet. Vi pratade om att det hade varit gott om vi haft lite glass tillgänglig, men det var slut i frysen. Ett förslag från maken om att göra ett försök med en kylväska med massor av kylklabbar i sa jag nej till. Du skulle inte ha en chans att komma hem med glassen som annat än en smetig sörja om du inte tar taxi. Och så nödvändigt var det ju inte. 

Söndag pratade jag med släktingar i Norrland och de hade också riktigt varmt. Älgjakten hade ställts in, ingen möjlighet att ta hand om köttet. Så de får skjuta på jakten!! 

Söndagseftermiddag och en kaffetår. Vad ska vi ha till middag idag? Vi började vara rastlösa av allt innesittande. Det känns som om man ”barkar igen” alldeles. Lederna känns stela och då man går är det med lätt stapplande gång. Nu måste vi ut och röra på oss. Jag sa att jag ville åka ner till stranden vid solnedgången och ta ett dopp i havet. Maken stirrade på mej. Vad sa du, undrade han? Jag har inte badat de sista 45-50 åren i havet. Så det kanske var lite uppseendeväckande med min önskan. 

Jamen, man kan väl traska lite i strandlinjen och blöta fötterna, menade jag. Mest så vi får röra på oss. Ja det lät mindre vanskligt sa maken. Så plaska som småbarn, så får det bli……

Vi tog en långsam promenad bort mot G:a Sankta, hoppade på 6:ans buss och åkte till Slottsvångsskolan. Där runt hörnet finns det en gammal korvmoj, där man kan få en hederlig gammaldags porting. På helsingborgskt vis! Det blev söndagsmiddagen. En lättsam gång nerförsbacke Långvinkeln ner till bussen på Sundstorget. Tog 8:an och åkte bort till Vikingstrand. Då vi klev av bussen var där en stor blodröd sol vilande på Danmarks-spetsen vid Gilleleje. Sakta rullade den ner i vattnet, så spektakulärt att man kunde nästan höra att det pyste då den rullade ner i vattnet. Det är inte många meter från busshållplatsen ner till stranden. 

Väl där tog jag av mina sandaler och skulle strosa i vattenlinjen. Men oj oj, vad ont det gjorde att gå barfota. Det var inget njutbart alls. Men skam den som ger sig, jag fortsatte. Nådde en brygga som var skön att trampa upp på. Tvekande sneglade jag ut mot bryggan med trappa ner i sjön. En dam kom just från sitt kvällsdopp och jag frågade om det var skönt i vattnet. Oh ja, sa hon, det får du inte missa. Jag förklarade att jag inte badat i havet de senaste 50 åren, och jag äger ingen baddräkt. Fast det ska väl inte hindra menade jag, det måste gå att bada i trosor och BH. Småskrattande menade hon, vad är skillnaden på lite underkläder eller baddräkt. Så njut du av ett dopp, jag lovar att du inte ångrar dej. 

Barnfamiljen som satt på bänken ute på bryggan började samla ihop sig för avfärd, och bänken blev ledig till mej. Jag klev ur skjortan och mina shorts. Av med hörapparaterna, av med klockan och sist brillorna. Då dök maken upp strax bakom mej, han hade plaskat i kanten lite längre än jag gjorde. Bra, då håller du mobilen till mej. Jisses så mycket attiraljer man bär med sig. Det var ingen tvekan om att doppa sig, det var så skönt. Efter senaste veckans plågor med att aldrig känna sig sval försvann i ett huj. Jag hade ingen brådska med att gå upp. Men fegisen vågade inte simma iväg. Höll mig nära trappan. Ville inte falla ikull. Men heldoppad som Akilles var jag. 

Då jag klivit upp drog jag på mej kläderna utanpå mina våta ”badkläder”. Maken erbjöd mej ett par torra trosor som han fiskat fram ur sin ryggsäck. Javisst ja, vi bar alltid ett par onämnbara till oss båda för alla eventualiteter. Dessa eventualiteter har inte uppenbarat sej ännu, om inte detta bad som sker en gång på en femtioårsperiod inte kan tillskrivas som en eventualitet? Jag bytte ut de blöta trosorna och det var faktiskt riktigt skönt att det blev gjort. Hade inte varit kul att sitta på ett säte i bussen då vi skulle hem med, de blöta kläderna. Väl hemkommen fick jag klä om till något mer komfortabelt. Det var verkligen en mysig stund och jag sände kusin min en tacksamhetens tanke att han lurade mej att tänka i dessa banor. Jag hade nog inte kommit på det själv om inte han berättat om den hösten 1955. 

Måndagen efter bridgen skulle vi bara sticka bort på ICA på Karl Krooksgatan för att köpa ett bröd. Det regnade men var gjorde det. Vi hade regncape och paraply. Då vi kom fram till butiken hade regnet runnit innanför capen och paraplyet var lite skavank, så det regnade under paraplyet också. Vi var lite blöta men regnet var sommarvarmt så det gjorde inte så mycket. Efter inköpen skulle vi gå bort till närmsta busshållplats. Det hällregnade hela tiden men plötsligt öppnade sig himlens portar. Det regnade inte längre,  det skvalade. Kaskader lite här och där, från trasiga stuprör, det såg lustigt ut. Då bussen anlände var vi blötare än jag varit då jag var i sjön dagen innan. Och då vi kom hem kunde jag vrida ur mina underkläder, så våta var de. Skrattande sa jag till maken att det var skönare att havsbada som jag gjorde dagen före, än denna rotblöta. 

Ingen kan skylla mej för att vara lortmaja i alla fall.

Första veckan i september blev precis som tidigare år, varm. En förlängd sommar, lik somliga jag minns från forna år. Det är lustigt jag måste ha någon speciell händelse att hänga upp minnet på vad vädret anbelangar. Annars har man ingen riktig koll. Om någon frågar mig hur vädret var för tre år sedan under septembers första veckor, har jag ingen aning. Men jag vet hur jag ofta har svarat folket uppe i Norrland då vi lämnat stugan i månadsskiftet augusti – september, då de sagt att nu är det slut på denna sommar. Jag har aldrig hållit med dem om detta, utan kontrat med att september och minst halva oktober är också sommartider för oss skåningar, i alla fall vad jag kan minnas. 

Man talar om indiansommar och brittsommar, och om man stannar upp i sitt vardagsliv och tänker, så har det varit sådana tider i många år. Jag minns hösten 1968 då vi bytte lägenhet och vi fick en sandlåda utanför vårt köksfönster. Hur sonen 21 månader gammal ville bo i denna sandlåda. Morgon middag kväll, det spelade ingen roll. Hösten var som en enda lång sommar. Och oj vad han grävde i denna sandhög. En tidig morgon väcktes jag av dörrklockan. Vem ville något klockan 6.00 på morgonen? Yrvaket gick jag och öppnade. På den tiden misstänkte man inga fula avsikter! Grannfrun stod med min son vid sin sida, han klädd i sin röda pyjamas. Hon undrade om det var rätt att han fick vara ute själv och leka den tiden på dygnet? Sannerligen inte! Men det var inget fel på hans egna initiativförmåga. Så där hade han suttit i sandlådan och grävt, den arla morgonstund. 

Idag går det ett Maraton-lopp i Helsingborg, och det är flera år sedan de fick svalka i form av lite regn. Idag får de en svettig runda med rekordtemperaturer i sikte. Själv sitter jag inomhus med nedfällda solskydd. Jag har ingen arbetsgivare som tvingar mig ut i solstekan. Och förnödenheter i kyl och frys räcker till. Då känns det faktiskt riktigt skönt att bara få ta det lugnt och invänta mer behagligt väder. 

Lördags-samtalet med svägerskan blev en trevlig stund. Hon hade aviserat förra veckan att hon skulle göra en resa med buss till, och båt på Göta kanal och Vänern. Jag bad henne berätta om resan och jag följde hennes färdväg på kartan på iPaden. Detaljerat berättade hon om färdvägen, lunchen i Tidaholmstrakten och bussresan vidare norrut. Vi har åkt dessa vägar på vår väg upp mot stugan någon gång, så jag hängde med då hon beskrev färdvägen. Trevligt sätt att få hänga med andligen på en del av resan. Mycket god mat i vänners lag hade gjort resan till en upplevelse.

Den som gjort en resa har något att berätta har jag sagt tidigare ett flertal gånger här på mina sidor, och nu blev jag än en gång övertygad. Jag erkände att jag inte varit helt på det klara med vilka dagar det var som färden skulle gå åstad, men sa att jag varit litet avundsjuk både tis- ons- och torsdag på henne. Skrattande sa hon att torsdagen hade hon varit hemma så det var slöseri på energi att avundas henne den dagen. 

Fredagen var vi och fick ansat håret, sista dagen vår frissa jobbade innan hon far på semesterresa till Skottland. Vi hade tingat just den dagen innan vi for till norrland, för att inte bli för anskrämliga och långhåriga då vår frissa befann sig utomlands. Jag önskade henne en god tur och sa att varje gång hon höjer armen med ett stop öl eller med ett glas whiskey, ska hon veta att jag är avundsjuk på henne. Varje gång! Skottland hör till mina punkter på min to-do-lista. Dock har vissa av dessa punkter fått flytta längst ner på listan, bland dem som jag ser som ett ouppnåeligt mål i detta livet. Man kan inte få allt. 

Maken undrade om jag ansåg det som mest lämpligt att sitta och sticka yllevantar dessa dagar då värmen tvingade oss att sitta bakom nedfällda jalusier. Han mumlade det i samband med att jag bad om hjälp att repa upp en vante som var så gott som färdig. Om jag stickat med garn i flera färger är det en god hjälp om han tar den ena färgen och nystar upp. Nu var jag var inte nöjd med färgsättningen, ville prova i en annan bottenfärg. Han borde inte muttra om mina lämpliga eller olämpliga sysselsättningar. Istället glädjas åt att jag repar upp och börjar om. På det viset sparar jag mången slant då jag återanvänder garnet. Fast han mumlade igen att det kanske blev för uppslitet då jag repade upp flera gånger, dels för jag tappat maskor och dels för att jag stickat fel. Strunt samma vad jag gör, då jag har svårt att sitta och titta rakt ut i vädret. Det var enklare förr då jag kunde läsa en bok på vanligt sätt. Eller titta på TV. 

Det har inte blivit några promenader, då dagarna varit för varma för att vi ska njuta. Förra lördagen tog vi en promenad ner genom Pålsjö Skog, även om det var hett. Men vi höll oss inne i skogen så mycket som möjligt. En liten eftermiddagsfika packades ner i ryggsäcken innan vi gav oss iväg. I makens ryggsäck följde en tom plastbox, ifall vi skulle hitta några björnbär. Lite väl optimistiskt att tro att man ska hitta några björnbär på buskar där så många av stadens invånare passerar så ofta. Men jodå, om man letar inne i snåren undertill, dit man har svårt att nå för de stickiga buskarna, där fanns ett och annat bär. Jag fick hjälpa till att bereda väg för den envisa gubbe jag är gift med, genom att med mina gångstavar lyfta upp revlar och buskgrenar. Han lyckades få ihop ca två hekto, vilket han bedömde skulle räcka till ett muffinsbak. Små och halvtorra efter denna regnfattiga sommar, men ändå, det var björnbär. 

Senare på kvällen kom grannen som bor tvärsemot oss med en skål och överräckte. Äpplen, svenska doftande nyplockade låg i skålen och med en krans av saftiga björnbär! Mums! Jag bligade förtjust på skålen och frågade hur många äpplen jag fick ta. Ville ju ha ett till maken också. Ta hela skålen sa mannen, det är till dej. Överrumplad tog jag emot skålen, vet inte om jag mumlade fram ett tack, men hoppas att jag gjorde det. Vi är inte mycket på speaking terms med våra grannar, men dessa ungdomar har vi småpratat med någon gång. Då skålen tömts och diskats återlämnade jag den. Samtidigt berättade jag att vi samma dag som jag fick dessa av honom, varit ut i Pålsjö Backar och med rivet skinn och mycket sveda lyckats få ihop två hekto småtorra björnbär innan han kom med sina saftiga fina! Som om ödet ville att det skulle vara lite mer smak på de muffins vi kommer att ha som medhavd kaka till kaffet på våra bridgeträffar. Vi får väl dela med oss några muffins till familjen som bjöd på dessa ljuvligheter. 

Vem tror ni har ätit nybakad äppelpaj med vaniljsås två dagar denna vecka till eftermiddagskaffet? Svenska goda äpplen med krispigt fruktkött och smak av sommar. Jag brukar ”snusa” i luften då jag är i affärerna vid denna tid på året, så jag inte missar doften av de första transparent blanche-äpplena. Deras doft är så speciell, man behöver inte bita i dem för att känna smaken, deras doft är tydlig. 

Jag tror jag tar några varv till på mina vantar. 

The english  below today

Förvirrad? Jag kan i alla fall stava till det än så länge, men HUR länge till? Tänk när den dag kommer och jag inte kan läsa trots coca-colabottnade glasögon? Men hur mycket ska man oroa sig för ens egna tillkortakommanden? Då de visar sig lägga en hämsko över ens liv? Eller ska man bara försöka övertala sig själv att det bara är synen som gett upp, inte kopplingen vad man ser och hjärnans uppfattning? 

Funderingarna runt detta har uppstått senaste tiden då fler och fler människor jag talar med berättar hur de kopplar bort sig från olika former av kommunikation. Förmodligen anser de att jag är dum som provar att få dem att sluta vara så rädda att de påverkar deras vardagsliv. Det finns inga dumma frågor, enbart dumma svar. Och de är ju inte de som levererar dem utan de som svarar. 

Det största hotet som de flesta hänvisar till är dessa bedrägerier som drabbar åldringar. Må gud förbjuda att de skörtar upp mig! 

Men jag ska erkänna att jag varit in på min bank och kollat hur jag kan säkra upp mina möjligheter att inte plocka pengar från mitt konto omedelbart, utan en viss fördröjning. Det hade varit den allra enklaste spärren för min del. Att mina beslut om att pengar skulle flyttas mellan andra konton än de jag har löpande via autogiro, skulle banken per automatik låta ligga minst ett dygn. Givetvis efter överenskommelse med mig. Alla lite större transaktioner hade skett med minst ett dygns fördröjning. Hur svårt hade det varit för banken att lägga till en sådan tjänst?? 

Nu blir det så att folk isolerar sig och törs inte berätta sitt telefonnummer, med ängslan att dessa bedragare ska nå dem. Jag är säker på att de kommer över de uppgifter de behöver för sitt lurendrejeri. Kan de hantera att sno mina pengar och logga in på mitt bankkonto som de gör med lite hackning-metoder, kan man nog inte gömma sig för dem om det är mig de är ute efter. 

Förra veckan frågade flera på bridgen hur vi haft det i Norrland, och jag svarade: aha då läser du inte mina sidor på nätet? Vadå undrade de? Vadå dina sidor? Men bad om adressen till denna sida. Jag skickade en länk till en av damerna med ett SMS, till en som frågade om adressen. Varsågod sa jag det ligger ute till vem som helst som gitter läsa mitt dravel, som maken kallar det. Förtvivlat tittade hon på mig då hon efter en stund förstod att det låg en länk i hennes mobil! Kan man ta bort den, undrade hon? Och i samma ögonblick insåg jag att jag träffat på en dam som var så orolig för att bli hackad och/eller bli bedragen, att hon knappt tordes öppna sin mobiltelefon. Jag lider med henne då jag inser hur ängslig hon var. Jag svarade att jag inte kunde plocka bort den, men hon behövde aldrig klicka på länken för att öppna den, om hon kände att hon ville avstå. Sedan raderar du bara SMS:et så är du av med det. Lite frågande undrade hon om det gick att radera helt och hållet. Detta övergick mina tekniska kunskaper, men jag menade att om hon aldrig öppnade upp länken var det nog ingen fara. Hur mycket rädsla kan människor uppbringa på grund av vad som skrivs och rapporteras om så gott som dagligen? 

Förra lördagen då vi varit ut på Väla satt det en dam på bussen och jag kände att hon följde makens och mitt samtal. Men det är svårt då man sitter mitt emot varandra att låtsas som om man inte ser. Vi småspråkade om några blommor som maken lagt märke till i dikeskanten då vi åkte ut till köpcentrat. Han ville att jag skulle berätta deras namn. Vadå kolla en blomma då vi passerar i ganska hög fart? Vad inbillar han sig? Att jag har falkögon? Jag föreslog att vi skulle ta en busstur påföljande dag och titta på blomman. Jag såg att damen mittemot log åt oss då hon hörde om våra ambitioner att arta en blomma. Lika bra som att sitta hemma och ”glo på något skit på TV”, sa jag. Då lutade sig damen fram och frågade om jag heter Inga-Lill. Kan jag inte neka till, sa jag. Hon undrade om vi inte var gamla arbetskamrater? Jag bad henne ta av sig de stora mörka solglasögon hon bar, och med en flätning från min sida sa jag hennes namn! Då känner du igen mig sa hon. Jag var inte säker på att det var du. Men efter 25 år kan man väl få lov att tveka. 

Efter ett par minuter hade ett samtal kommit igång, som var som i gamla tider. Hon var en av de arbetskamrater jag hade en oerhört bra både kommunikation och trivdes bra tillsammans med. Men åren hade gjort att vi tappat bort varandra. Tid för bussbyte! Jag reste mig men sa till henne att får jag ringa dig? Vi är inte färdiga nu, menade jag. Med ett stort leende bad hon mig: JA, hör av dej!

Väl hemma beslöt jag mig att leta upp hennes telefonnummer och lägga in henne i mina kontakter, innan jag glömde. Och oj, vad jag fick leta! Jag hittade henne på lite olika sidor, jag vet var hon bor hur stor lägenhet hon har, hur mycket lägenheten är värderad till. Jag vet hur huset ser ut och mycket mer. Men hennes telefonnummer hittade jag inte någonstans. 

Var det därför hon uppmanade mig att höra av mig? För hon visste att hon levde i en skyddad tillvaro med hemligt nummer? Inte utan att jag undrade. Men så lätt avfärdar man inte denna kvinna. Jag skrev ett kort meddelande till henne att nu vilade ansvaret om fortsatt kontakt på hennes axlar, bifogade ett visitkort med mina kontaktuppgifter, och frankerade med ett gammaldags frimärke och lade på en gul brevlåda. 

Sedan kunde jag inte utan att fundera. Skulle hon höra av sig? Jag berättade för svägerskan då vi hade vår ”lördagskontakt” att jag väntade samtal. Genast blev hon nyfiken. Hon tror att allt sådant rör froggyfriend, men nej jag fick förklara om händelsen på bussen. 

En timme efter vårt lördagssnack ringde telefonen, ett okänt nummer! Från Sverige. Kan det vara en bedragare? Försiktigt svarade jag: hallå… och där var min gamla jobbarkompis med sitt sjungande dalmål. Småskrattande erkände hon att hon inte haft en aning att hon var så hemlig. Hon har bett barnbarnet hjälpa henne att radera hennes telefonuppgifter på vissa sidor, för att undvika att bli uppringd av alla dessa försäljare, både med ärliga och oärliga avsikter. Men att hon därmed också gömt sig från omvärlden med att dölja dessa kontaktuppgifter, anade hon inte. Att hon är skyddad från potentiella bedragare tvivlar jag på, vill de så gör de… 

Jag har ringt makens syster flera gånger denna vecka, inget svar. Inte förrän i fredags. Varför hade hon varit så tyst? Var hon besviken på mig att jag övertalat henne att avsluta sin sommarvistelse i Rönäs? Det var ju trots allt inget att vara kvar för. Inget folk i stugorna runtomkring. Bara hon. Och utan bil. Isolerad. Nej åk hem till stan menade jag. Och nu var hon sedan fjorton dagar hemma i stan. Men till synes okontaktbar! Förklaringen fick jag på fredagen så hon svarade på min uppringning. Men där är du ju, sa jag. Tuggandes sin frukostmacka och sörplandes sitt te, tittade hon lite pillemariskt på mig. Vi facetimar varandra. Jag sa att hon brukar ringa tillbaka då jag ringt på olämpliga tider. Det har varit ömsesidigt. Hennes telefon hade varit på rymmen, fick jag veta. Hon hade följt med sin syster på en shoppingtur i stan och hennes mobil hade blivit kvar på bilsätet då systern med sällskap lämnade av henne hemmavid. Deras färd fortsatte ner till Umeå för ett besök med ett litet ingrepp på lasarettet. En kortare sjukhusvistelse i samband med ingreppet. Lillasyster satt kvar i Lycksele utan telefon. Barnbarnet hade skakat fram en gammal mobil, laddat upp så att hon kunde ringa 112 om hon behövde. Sedan köptes ett kontantkort. Men alla kontakter man har i sin mobil! Hur är det med dem? Hur många av dina anhöriga och vänner kan du rabbla upp numret till? Man kan ju alltid googla dem på nätet, om de inte valt att gå under jord med sitt nummer.

Here english version

Confused? At least I can spell it for now, but HOW much longer? Imagine when the day comes and I can’t read despite the strongest spectacles? But how much should one worry about one’s own shortcomings? When they turn out to put a damper on one’s life? Or should one just try to persuade oneself that it is only the vision that has given up, not the connection between what one sees and the perception of the brain? 

The thoughts around this have arisen recently as more and more people I talk to tell me how they disconnect from various forms of communication. They probably think I’m stupid for trying to get them to stop being so afraid that it affects their daily lives. There are no stupid questions, only stupid answers. And they are not the ones who deliver them, but the ones who answer. 

The biggest threat that most people refer to is these scams that affect the elderly. God forbid they tricks me! 

But I will admit that I have been to my bank and checked how I can secure my options of not withdrawing money from my account immediately, without a certain delay. It would have been the easiest barrier for me. The bank would automatically let my decisions to move money between accounts other than the ones I currently have via direct debit for at least a day. Of course by agreement with me. All slightly larger transactions had taken place with a delay of at least one day. How difficult would it have been for the bank to add such a service?? 

Now it is happening that people isolate themselves and do not dare to tell their phone number, with the fear that these fraudsters will reach them. I’m sure they’ll come up with the information they need for their scam. If they can manage to steal my money and log into my bank account like they do with some hacking methods, you probably can’t hide from them if it’s me they’re after. 

Last week, several people at the bridge asked about our stay in Norrland, and I answered: aha, so you don’t read my pages online? They wondered? What about your pages? But asked for the address of this page. I sent a link to one of the ladies with an SMS, one of those who asked for the address. Go ahead, I said, it’s up to anyone who dares to read my bullshit, as the husband calls it. Desperate, she looked at me when she understood after a while that there was a link in her mobile! Can it be removed, she wondered? And in that moment, I realised that I had met a lady who was so worried about being hacked and/or being scammed, that she hardly dared to open her cell phone. I suffer with her as I realise how anxious she was. I replied that I couldn’t remove it, but she never had to click the link to open it, if she felt like opting out. Then you just delete the SMS and you’re done with it. A bit inquisitive, she wondered if it was possible to delete it completely. This was beyond my technical knowledge, but I figured if she never opened the link there was probably no danger. How much fear can people muster because of what is written and reported on almost daily?

Last Saturday, when we were out in Väla a mall just outside our town, there was a lady on the bus and I felt that she was following my husband’s and my conversation. But it’s hard when you’re sitting opposite each other to pretend you don’t see. We chatted about some flowers that the husband had noticed on the edge of the ditch when we went out to the shopping centre. He wanted me to tell their names. Why check a flower as we pass at quite a high speed? What is he imagining? That I have hawk eyes? I suggested that we take a bus tour the following day and look at the flower. I saw that the lady opposite smiled at us when she heard about our ambitions to analyze a flower. As good as sitting at home and ”watching some crap on TV”, I said. Then the lady leaned forward and asked if my name was Inga-Lill. I can’t refuse, I said. She wondered if we weren’t old colleagues? I asked her to take off the big dark sunglasses she was wearing, and with a gasp from my side I said her name! Then you will recognise me, she said. I wasn’t sure it was you. But after 25 years, you may be allowed to hesitate. 

After a couple of minutes a conversation had started, which was like old times. She was one of the colleagues I had extremely good communication with and enjoyed being with. But the years had made us lose sight of each other. Time to change buses! I got up but told her can I call you? We’re not done now, I said. With a big smile she asked me: YES, get in touch!

Once home, I decided to look up her phone number and add her to my contacts, before I forgot. And oh, what I had to look for! I found her on a few different pages, I know where she lives, how big the apartment is, how much the apartment is valued at. I know what the house looks like and much more. But I couldn’t find her phone number anywhere. 

Was that why she urged me to get in touch? Because she knew she was living a protected existence with a secret number? Not without my wondering. But you don’t dismiss this woman so easily. I wrote her a short message that the responsibility for continued contact now rested on her shoulders, enclosed a business card with my contact details, and franked with an old-fashioned stamp and put in a yellow mailbox. 

Then I couldn’t help but think. Would she get back to me? I told my sister-in-law when we had our ”Saturday contact” that I was expecting a call. Immediately she became curious. She thinks that all such things concern froggyfriend, but no I had to explain about the incident on the bus. 

An hour after our Saturday chat, the phone rang, an unknown number! From Sweden. Could it be a scammer? Cautiously I answered: hello… and there was my old work friend with his melodic dialect.

Chuckling, she admitted that she had no idea she was so secretive. She has asked the granddaughter to help her delete her phone details on certain sites, to avoid being called by all these sellers, both with honest and dishonest intentions. But she had no idea that she had thus also hidden herself from the outside world by hiding these contact details. I doubt that she is protected from potential scammers, if they want to, they will… 

I have called my husband’s sister several times this week, no answer. Not until Friday. Why had she been so quiet? Was she disappointed in me that I persuaded her to end her summer stay in Rönäs? After all, there was nothing to stay for. No people in the cabins around. Just her. And without a car. Isolated. No, go home to town, I meant. And now she had been home in town for a fortnight. But seemingly uncontactable! I got the explanation on Friday, when she finally answered my call. But there you are, I said. Chewing her breakfast sandwich and sipping her tea, she looked at me a little mischievously. We face each other. I said that she usually calls back when I called at inappropriate times. It has been mutual. Her phone had escaped for some time, I was told. She had gone for a shopping trip in town together with a sister of her and her mobile phone had been left on the car seat when her friends dropped her off at home. Their journey continued down to Umeå for an appointment together with a small surgery in the hospital. A shorter hospital stay in connection with the procedure. The kid sister was left in Lycksele without any phone. A granddaughter had found an old cell phone, charged up so she could was able to call 112, the emergency number in Sweden if she needed. Then a cash card was purchased. But all the contacts you have in your mobile phone! What about them? How many of your relatives and friends can you remember and dial the number for? You can always Google them online, if they haven’t chosen to go underground with their number. ?

Nu är kåldolmarna räddade inför vintern och även ugnspannkakan. Och änglamaten för gottegrisar som kommit på att Katarinaskorpor med lingon och vispgrädde är en delikatess. Fru Johansson har varit i stan och lingonen är inhandlade rensade och frysta i lagom portioner för syltkok. Denna mystiska kvinna som lever som en sort gårdfarihandlare med sina bär. Det är ett högsommartecken då dagstidningen annonserar ut hennes rundor med bär- och svamphandel. Fenomenet fru Johansson har funnits så länge jag minns, så hon bör vara väldigt gammal idag. 

I år var vi mycket angelägna att inte missa henne. Då vi var i stugan sistlidna fjortondagsperiod inhandlade vi en burk lingonsylt. Vi serverade den till potatisbullar med bacon och vi tittade förvånat på varandra, jag grabbade tag burken och på med de starka brillorna, läste innehållsförteckningen. Men det stod klart och tydligt att den garanterade 52% bär. Vad då för bär undrade vi? Men vi var rörande överens om att då vi kom ner till Skåne igen så var fru Johansson prio ETT. Lingonsylten skulle smaka annorlunda än denna smet som vår burk innehöll. Nu kan vi känna oss lugna, vi har mött fru Johansson och hon är en vacker medelålders kvinna, för dem som undrar. Kvinnan ifråga garanterade att dessa lingon, plockade i Värmland var av mycket god kvalitet och välrensade. Maken kontrade med att han föredrog att göra en egen rensning trots allt. Fick till svar att det behövde han inte. Han svarade att han kunde koka en burk av ”renset” och presentera henne om hon ville ha denna produkt som blev bortrensade av honom. Blåbär och en del kråkbär fick sorteras bort, men det blev ingen sylt kokt av de bären. 

Lördagssamtalet med svägerskan blev en rapport om dessa bär. Fru Johansson är väldigt idog för det visade sig att de har henne borta i Kristianstad också. Vi pratade om att våra sommarbiljetter var slut för i år. Ledsamt. Jag har hunnit sakna dem många gånger redan, denna vecka sen vi kom hem. Jag fick veta hur många gånger svägerskan varit ute och rest med sin sommarbiljett, och en bekant till henne som varit på egna rundor i Skåne. När jag hörde hur ofta de varit ut och turistat, satte jag mig efteråt och gjorde en sammanräkning av våra Skåneresor, skickade ett bild på räknandet och fick snart till svar att vi vann den reseligan, trots att vi gav upp tio resdagar för vår norrlandsresa. 

Jag relaterade mina badturer i sjön vid stugan. Och förklarade att jag använde en skopa för att hälla över mig vattnet då jag schamponerat håret. Medgav att jag inte är så mjuk i kroppen längre och balansen är ett minne blott. Så om jag skulle doppa ner skallen under vattnet för att skölja håret var risken stor att jag inte kunde resa mig rakt upp. Hade hamnat i en penibel situation, knästående under vattnet. Och hur reder jag ut det, panikslagen som man förmodligen blir i det ögonblick då man inser att man inte kommer upp. Att jag är simkunnig är glömt då paniken dyker upp. Det behövs inte vara så djupt vatten för att drunkna då man inte kan resa sig upp.

Jag minns då man hade hittat Wilhelm Moberg drunknad i sjön intill sin sommarstuga, på ganska grunt vatten. Jag vet att jag tänkte då jag hörde det, konstigt, karlar går inte i sjön. Det är pigor som gör det. Karlar hänger sig eller skjuter sig. Dränka sig är inte lätt att göra med berått mod. Men kanske han föll omkull ner till knästående, och inte kunde resa sig? Är det någon som tänkt på det? Sådana konstiga samtal vi för svägerskan och jag. 

Idag har vi varit ut till Rydebäck och handlat lite blommor. De, som varit till sådan glädje under sommaren, har gjort sitt. Nu startar höstsäsongen, så lite chrysanthemum i balkonglådorna för ta över. Medan vi reste med buss+tåg, kom jag att tänka på att våra seniorkort tillåter oss att åka till dessa småbyar runt vår kommun. Om man inte är senior och måste köpa biljett för Resa till/från dessa områdn, får man betala en högre taxa än om man åker inom staden. Då jag har ett ärende ganska snart till grannstaden, kom jag att jämföra skillnaden då jag köper biljett till den staden. Om jag köper från Rydebäck till Landskrona sparar jag några kronor jämfört med om jag köper biljetten från Helsingborg! Alltid angenämt för mig att hitta sådana besparingar. Men varför betala mer än det behövs? Jag minns då man rapporterade i nyheterna på TV att om man åkte mellan Stockholm och Malmö skulle man köpa två biljetter. En mellan Stockholm och Linköping och en mellan Linköping och Malmö. Någon passagerare hade upptäckt att det blev billigare än att köpa för hela sträckan i en biljett. Visst var det Thore Skogman som sjöng: Man måste vara om sig och kring sig…..

Nu har Bartolomeinatten varit och rötmånaden är över. Vad det innebär för modernas hushåll vet jag inte, men som den almanackstokiga jag är noterar jag detta omedvetet. Jag njuter av denna årstid som fortfarande är varm men inte het. Man kan gå lättklädd länge än. Vår fastighetsskötare och jag tävlar om vem av oss som klarar sig längst ut på hösten, han i sina shorts och jag i mina sandaler/foppatofflor. Jag minns inte vem som vann senast, jag tror han gick på pappaledigt innan det blev vinter.

Jag stod ganska länge med badrocken på, sneglade uppåt skogsbacken där det lät av maskiner. Om jag släpper badrocken, och uppenbarar mej i mässingen, slutar då maskinljuden? Jag såg inte var maskinisten befann sig, men visste på ett ungefär. Men här stod jag i strandlinjen, hade bestämt mig för ett sista dopp för i år. Tvätta håret än en gång i sjövattnet, som för att bära med sig lite av frihetskänslan från vårt paradis. Lufttemperaturen var +13°, det vi skämtsamt brukar benämna som Tärna-sommar. Men vattentemperaturen var helt annorlunda denna sensommar. Jag har ingen koll på hur mycket, men att jag, badkrukan, vadade ut och doppade mej, tyder på en behaglig ljummen sjö. Skopan som jag nyttjade till att ”skopa” över mig vatten efter att ha schamponerat in håret, var till hjälp. Jag vet inte om jag klarat att dyka under vattnet flera gånger. Dels på grund av det grunda vattnet, dels på grund av att det är nästan lika svårt att krypa ihop i hukande ställning och sedan komma upp. 

Men nu hemkommen till stan, sitter jag och förundras att vi njutit så som vi gjort. I nästan två veckor. Förvånas verkligen. Att vi två gamlingar, maken är ju faktiskt gammal-plus med sitt passerade 80-tal, har levt utan rinnande kranvatten och allt vad det bär med sig. Vi är inte några som Lubbe Nordström hade kunnat använda i sina skriverier, nej rentvättade, fräscha och doftande av diverse hud- och hårvårdsprodukter. 

Jag inser att man kan behöva mer tid vad man än företar sig. Och det innebär att man får minska ner på sitt schema för allt som måste göras. Det är inte ”tvärgjort” att minska ner sin to-do-lista. Men det får bli en prioriteringssak. 

Söndagen stängde vi stugan för i år. Ropade ut ett ”hej då” till de två tranor och gökungen som varit de enda fågelsällskap vi haft dessa veckor. Satte oss i hyrbilen. Vi hade ett hotellrum reserverat i Umeå för en övernattning. Vis av att vi gamlingar inte kör de nästan 45 milen i ett huj, de hade vi föregående veckas erfarenhet av. Så de planer på ett sent eftermiddagsflyg, var tilltagna i underkant för att vi skulle hinna köra från stugan direkt till hyrbilsinlämning och vidare till flyget samma dag, hade blivit ändrade. Istället sov vi på hotell med mjuka sängar, dusch och en frukost som är den dagens höjdpunkt. Tankade bilen strax innan bilfirman 5,72 liter! Vi hade alltså kört ca 120 mil dessa fjorton dagar och allt som allt tankat 45 liter soppa. Ingen av oss vill påstå att vi förstår detta med laddhybrid, men onekligen hade båda lite fundering på om vi skulle köpa denna lilla trevliga bil som vi hyrde. Men vi är inga bilförare längre! Bara punktinsatser såhär. Avlevererade bilen och tog de tre resväskor, som tack och lov är försedda med hjul, ryggsäckarna på ryggen och en promenerade bort till närmsta busshållplats. 

Maken som är ”van resenär” i Västerbotten, framför allt från föregående år, har en ”Tabussen-app” i sin mobil. Vi är ju sedan de senaste somrarna med Skånetrafiken duktiga på att leta resor i appar, priser och biljetter. Resan som gick genom hela Umeå med byte i centrum och ut till flygplatsen kostade 40 riksdaler. Jag hade bett chauffören berätta för oss då vi kom till hållplatsen vid flyget, ifall den hade något annat namn än flyget eller AirPort. Displayen som aviserar ut nästa hållplats var svart som natten och kvinnorösten som brukar berätta om nästa hållplats var tydligen även hon på semester. Men vi klarade hela bussresan galant, med chaufförens hjälp.

Verkligen angenämt då vi hade taxi som plan B. Denna plan B som vi inte behövde utnyttja, betalade i princip lunchen vi inmundigade på flygplatsen. Bland annat kostade en kopp kaffe 59 spänn och det stod en tydlig skylt att påtår ingår INTE! Tack och lov smakade det inte som Zoegas kaffe så den påtåren var inget att trakta efter! 

Incheckningen av oss och de bagage vi tänkte skicka som polletterat gick i stå då man skulle betala transporten av resväskan med en QR-kod. Den fick jag inte att fungera. Vi var i god tid, och mannen i informationen såg att vi hade problem. Jag förklarade vad som hängde upp sig och han provade först att göra hela incheckningen i sin dator. Men det strulade där också. Ett litet bekymmer med Ö-et i våra namn nämndes men det kan väl inte ha varit hela felet.  Han kom ut i hallen och med våra inchecknings-koder gjorde han ett nytt försök. QR-koden kom upp igen och han bad mej att avläsa den med min mobil, inget hände att den mottog betalning. Han bad att få försöka själv med min mobil och han letade både länge och väl. Konstaterade att jag inte hade en ”sådan app” vad han nu menade… Tillbaka till informationsdisken och en kollega till honom fick göra ett nytt försök. Det var tydliga hummanden om ett ”tjall på linjen”, men efter en stund levererades var sitt boardingkort till oss och en remsa att fästa runt handtaget på resväskan som skickades in för vidare befordran. Vi frågade inte vad som hade strulat, bara sa tack för hjälpen. Dessa eviga manicker som ofta verkar vara i olag. Nu har jag inte sett betalningsuppmaning ännu för bagaget, men jag tänker inte påminna dem om att jag inte fick betala de 300 kronor som det tydligen kostade.

Väl förbi säkerhetskontrollen denna gång utan större besvär slog vi oss ner för en lunch i lugn och ro. Nu fick vi läsa de dagstidningar som är lokala och så oerhört norrländska. Både oppositionens och liberalernas tidningar. Vi satt med en tidning var och relaterade händelser som skett i länet senaste dagarna. Det kändes att vi inte läst tidningen en enda gång dessa två veckor, bara vår egen lokala digitala dagstidning. Det är en himmelsvid skillnad rent kulturellt. Vi var i god tid till flyget så vi hann att lösa ett av korsorden i tidningen. En ytlig bekant till mig dök plötsligt upp och skrattande hälsade vi på varandra. Vi brukar ses ibland då jag är på väg till sonen, antingen promenerandes eller cyklandes. Då dyker han upp i Allerumstrakten och frågar om jag behöver skjuts? Lite förvånande att han dyker upp i Umeå. Tala om att världen är liten….

Flyget var i tid denna gång och sonen som hämtade oss på flygplatsen hade bråttom hem för att se TV. Det var premiär för en ny säsong av Badehotellet klockan 20.00 sa han, så han var glad att vi landade i tid. Jag får väl se om jag lyckas logga in på TV4 för att se den serien, annars struntar jag i den. Men nu är vi hemma efter denna sommar. 

Får se om vi tar oss runt något mer i höst eller vinter. Fullmånen, en blodmåne hälsade oss välkomna hem.