Jönssonminnen.se

I slutet av augusti lovade jag att fixa kaffebröd den dag vi skulle ha sopplunch på bridgen. Jag föreslog att sådär i mitten av oktober tyckte jag en hemlagad äppelpaj med vaniljsås kunde vara attraktivt. Förslaget mottags med glädje. Många av våra bridgevänner är ensamboende. Det är inte lika trevligt att svänga ihop även det enklaste hushållssysslor då man är ensam. Så jag gick hem till maken och berättade för honom vad jag åtagit mig. Med en suck nickade han, antecknade vilket datum som gällde. Hur många deltagare? Osv. Den där sucken är mest teatralisk, det vet jag sedan långa tider tillbaka. Men det ger ändå ett sken att vara besvärligt. Samtidigt som han tittade över receptet som låg i gömmorna sedan den tiden då vi brukade bjuda på paj på vår “gamla” bridgeklubb. Där fanns uträkningar på hur mycket per person vi brukar beräkna. 

Det har varit en och en halv månads planering. Låter kanske lite överarbetat, men vi har fått titta efter när de rätta äpplena dök upp i affärerna. Vi har ingen trädgård längre att plocka äpplen i, så det blir att köpa som gäller. Smöret var på extrapris i början av september, så det kunde vi köpa då. Men hur stora aluminiumformar behövde vi? Hur många går in i vår ugn per gräddningstillfälle? 

Sist, då på den tiden vi plockade äpplen i vår trädgård, hade vi bil att lasta in hela härligheten i. Nu hade vi funderingar över logistiken. Hur forslar man 8 stora formar med färdigbakad paj med buss och bussbyte. Och fyra liter färdig vaniljsås? Jag måste erkänna att vi har fått tänka efter riktigt rejält. 

Onekligen kommer vi beroende  på vår ålder att ängslas att vi ska missa något. Glömma någon detalj. Men så länge vi kan diskutera och hjälpas åt i planeringen, är det bara roligt att ta på sig något. Inte bara se det omöjliga i det hela för att vi inte har bil längre eller för att hjärnan inte kan hantera lite större saker längre. Det känns som en sort hjärngymnastik.

Det blev antecknat på vår anslagstavla att det var sopplunch den 14 oktober. Det har som stått som i eldskrift att vi skulle fixa paj med vaniljsås till cirka 40 pers, fastän det inte stod en enda bokstav om pajen. Bara sopplunch. 

Jag måste tillstå att vi verkligen gillar att få göra något sådant här ibland. Och få känna att vi fixade det. Att allt fungerade med både att få hem ingredienserna, tillaga dem. Paketering och forsla ned hela alltet till klubblokalen. Ha med tillräckligt många serveringskärl till vanilj-såsen. Det mesta av själva tillagningen gör gubben min helst med mig borta från hans domäner, köket. Så att jag inte stör honom. Det är tyst i huset då han jobbar med sån’t. Man kan nästan höra Margareta Krooks kommentar; Nu koncentrerar JAG mig! som hon sa då de spelade Fia med Knuff. 

Jag undviker att störa, håller mig gärna i bakgrunden. Även om min nyfikenhet gör att jag har koll på alltihop, hela tiden. En liten repetition att alla ingredienser är med accepterar han. Åtta stora formar gräddades på kvällen före denna sopplunch. Då vi skulle åka buss med dem var det inte möjligt att göra det samma dag. De måste vara kalla. Vaniljsåsen tillreddes efter recept på paketet. Alltså färdigköpt lösning på denna del av kakan. 36 portioner hade vi att räkna med. Hur mycket vaniljsås äter du då du får äppelpaj? De flesta har ingen aning. Och att det INTE ska räcka till är faktiskt en fasa. 

Vår ordförande stod i köket då vi anlände klubblokalen. Han rörde i soppgrytan och kryddade upp till hans belåtenhet. Vice ordföranden och vår numera ständiga sekreterare rullade ut pappersdukar och klippte till. Det är första gången jag deltar i detta eminenta arbetslag, men det kändes ganska skönt att bara hugga in. Inget att diskutera. Alla visste vad som skulle fram. Tallrikar glas bestick kaffekoppar assietter letades fram ur skåp och lådor. Lite fina höstdekorationer från trädgården gjorde dukningen till ett välkomnande arrangemang. Klubbmedlemmarna anslöt och halv tolv satt alla till bords. Vi åt och drack. Så mysigt med sällskap till bords. 

Bridgespelet som ju trots allt är det viktigaste blir extra roligt då det är många deltagare. Kaffet som serveras i pausen fick sällskap av pajen. Det var många som uppskattade den trots vårt oerhört enkla recept. 

Det är en 1,2,3 paj. Vilket innebär att man tar en del matfett, två delar socker och tre delar mjöl. Vi har under årens lopp gjort vår egen variant med fifty-fifty strö- och rörsocker. Ger lite ”kolasmak”. Mjölet är också hälften vardera av grahams- och vetemjöl. En nypa salt i den smuliga röran innan den strös över äpplena eller rabarberna gör att den blir, i vårt tycke smarrig. Det blev många kommentarer om hur god den var. Alla nöjda och belåtna. Och vi kände: mission completed. Det är så kul att inse att man kan ännu.

Bridgespelet var roligt och vi kände att vi spelade hyfsat bra. Så sammanfattningsvis kändes dagen bra. Då vi strosade ner mot stationen för att ta bussen hem, tyckte jag att det kändes lite konstigt. Lite lättsamt? Eller? Men med en lätt ryggvärk var det väl inte konstigt efter allt spring och sittande hela dagen. Lite yr kan jag mycket väl märka då jag börjar vara trött. Men varför gnälla? Det hjälper inte. Däremot jublade jag att jag hittade ett par fickor att hålla händerna i på min jacka. Det är inte mycket jag använt jackan under sommaren så upptäckten gladde mig. Jag har alltid gillat att gå med ”händerna i lommorna”. Då vi stod vid hållplatsen kom jag på varför det var så underligt. Jag hade glömt mina gångstavar!! Jag hade traskat flera kvarter och inte saknat dem. Jag hade kommenterat att jag kunde hålla händerna i lommorna! Men inte en tanke på varför det var så fantastiskt. Jag har inte gått ”löst” utan stavar eller rollator på många år! Vi skrattade åt min glömska, samtidigt som vi såg det positiva i det hela. Att jag traskat så långt innan jag saknade dem. Idag har vi varit förbi och hämtat hem ”pinnarna” som jag kallar dem. Visserligen har jag flera par, men dessa är de jag trivs bäst med. Nu är de hemma igen! 

Senaste helgen då vi satt och planerade inför vår resa till Stockholm, noterade vi att man inte får gå in på Nationalmuseum och ha gångstavar med sig. Det klarar inte jag pep jag. Men då vi lusläste det finstilta såg vi att man kan få låna en rollator. Så ett besök där har fått ett nytt betänkande. Antingen stavlös eller låna en rollator. Jag vet hur tröttande det är att gå i den takt man går på dylika etablissemang. 

Men utan mina pinnar har jag svårt att klara mig. De ger både stadga och trygghet. Samtidigt som jag tänkt att de är ett vapen om någon dummar sig mot mig.

Jag är mellan….två arbeten. Mellan, precis som de arbetslösa brukar säga att de är mellan två arbeten, eller de hemlösa som är mellan två bostäder. Trots allt tycker jag att ordet i detta fall andas optimism. Senaste sjalen är färdig, trådar fästa och då kan man unna sig att festa. Men jag är inte göralös, bara hialös. Nästa projekt ligger färdignystat bredvid mig. Vid ett tillfälle hade jag berättat på mitt stickkafé att jag ville sticka något i lila. Violett. Men mitt färgseende gör att jag behöver hjälp vid garnköpen. Jag kan absolut inte köpa garn på nätet, trots att det är så bra sidor med presentationen av olika garner. Men färgerna går jag bet på. Och tyvärr har maken inte det förtroendet att hjälpa mig. Så det blir att be om hjälp i garnaffären, som numera känner till mitt bekymmer med färger. Men då jag sa det på stickkaféet, kom en av deltagarna med tre rejäla härvor garn, stora härvor. Dels två i lila och en härva i ett grå-svart som man kan blanda ihop i en sjal. Det lockar mig till att frångå det slaviska följandet av mönster jag gjort senaste året. Nu låter jag min trygghet som gammal stickerska komma till nåders. En vän kommenterade för ett tag sedan att mina sjalar var konstverk. Jag rättade henne och sade att; nej de är kopior av köpta mönster. Hon vidhöll att de trots allt var rena ögonfröjden. Jag höll med och tackade, det var ju jag som valt mönsterna i alla fall. Men nu tar jag fram det där garnet som jag fick på kaféet. Och jag kommer att blanda och ge. Får se vad som blir av det hela. Nu kanske jag producerar ett konstverk. 

Mellan dessa arbeten har jag försökt att inse att sommaren är slut för i år. De långa ljusa dagarna är inte våra längre.

Och oj så så fort det mörknar fort om dagarna. Visserligen har vi passerat höstdagjämningen. Men det brukar inte vara så tidig skymning. Härom dagen satt vi på busshållplatsen vid Pålsjö skog strax innan gatljuset tändes. Maken undrade vad det var för blinkande ljus inne i skogskanten. Jag hade sett det virrande blinkandet och småleende mindes jag hur vi sprang omkring och lyste med ficklampor vid denna tid på året. Kvällarna med ett begynnande höstmörker var faktiskt spännande efter den långa sommaren med ändlösa dagar. Så rik man kände sig om man ägde en ficklampa som man kunde smyga med i mörkret på gårdar och de områden som inte var upplysta av gatljus. Man klickade, tände och släckte, tills batterierna gav upp sin sista suck. Sedan fick man hitta på annat att pyssla med tills det blev råd att köpa nya batterier. Jag sa till maken, att om vi hade haft nutidens möjligheter till batterilängd och laddningsbara mobiler, med dess lyskraft, hade vi nog inte upplevt samma fascination över att lysa på allt och ingenting i höstskymningen. Men tydligen fanns det några ungar där i skogsbrynet som gladdes åt att kunna lysa och blinka.

Där vi satt vid busshållplatsen, våta som kråkor, var vi på väg hem efter en heldag på luffen. Det började med att vi kollade över vår utländska valuta. Många danska pengar. Varje dag kollar jag valutan i tidningen hur det svänger hit och dit med ett par ören. Vi beslöt att åka över sundet och äta upp vad vi fick för pengarna. Men först  en tur på promenad-kontot. Det hade varit lite lite traskande senaste veckan. Så vi tog bussen ner mot Pålsjö skog. Nu äntligen skulle vi strosa längs Stenbocksgatan och kolla upp vad det var för träd som växte mellan de olika fileerna. Många gånger hade vi sagt att det där måste vi titta närmre på, de träden såg lite exotiska ut. Vi har haft lite extrakoll på träd runt om i staden under våra promenader, men denna rad av träd längs hela gatan mellan Tågagatan och Hälsovägen var outforskade. Det är  Kinesisk sekvoja. Ett träd som enligt Wikipedia är listat som hotat. Men nu har vi förstått att det är litet udda och inte konstigt att vi reagerat för det. 

Men de danska pengarna ”brände i lomman”, så vidare ner längs ”hälsan” och ner på  Sundstorget. Bilderna som är monterade vid nergången till sundgaraget, bilderna från flydda tider har vi tittat på tidigare många gånger, men man kan titta igen. Nya detaljer dyker upp framför ögonen på en. Verkligt underhållande anser vi båda, och jodå nya upptäckter pekades ut av båda två.

Sedan bort till Sundsbussarna för en överfart till Helsingør. En stad som visar upp en sorglig skepnad, jämfört med före pandemin. En grå stad där affärstråken består av tomma lokaler med skyltar ”Till leje”, att hyra väldigt tätt. På de mest frekventerade stråken är det nästan varannan lokal som står tom eller en nyligen etablerad frisör. Hur kan dessa frisörer finansiera sin verksamhet då inte de gamla vanliga affärsägarna kunde hålla ruljansen igång? Jag ser sällan någon köbildning runt dessa ”företagare”, varken i min stad ej heller i Helsingør. Ja ja, inget jag kan påverka. Jag har inget skägg som ska justeras, de strån jag har låter jag maken noppa, det trivs han med att får göra. Rycka lite sådär segt…. Så det känns att jag lever. Så frisörerna lever inte på mig. 

Vi gick så sakteliga och studerade skyltarna utanför de restauranger och krogar som finns kvar längs stora gatan och torget. Inte mycket mening att fråga Siri om någon restaurang i Helsingør, för min mumlande skånska gör att Siri spelar upp Bruce Springsteen’s ”Born to run”. Jag stannade till för att läsa på en skylt då en kvinna frågade mig, vill ni sitta inne eller ute? Inomhus svarade jag utan att förstå att jag just blivit kund hos denna dam. Det var en ”inkastare” som frågat. Det var för all del den krog vi ofta besökt före pandemin, så det var inget dåligt val. Dock….

Smörrebröden som man äter med god aptit, precis som förr, hade tappat bort hälften av räkorna och krassen, den underbara gröna ”peppriga” dekoren, den lyste med sin frånvaro. Men fiskfilén med remoulade, den vet danskarna hur den ska serveras. Den var ”lun”, ljummen med en knaprig panering och det goda danska rågbrödet. Vi hade småskrattat åt att det på skyltarna stod att det serverades ”frisksmorte” smörrebröd, och maken hade frågat om ordet frisksmorte. Han kanske anade ugglor i mossen. Men dessa mackor var verkligen frisksmorte, nygjorda.

På tillbakavägen ner mot hamnen noterade vi att flera av de butiker som mest bestått av spritförsäljning inte fanns längre. Neddragna gardiner som om ett krig brutit ut. Öde. Jaha, vi får hoppas att systemet lever kvar i vårt land. Det system med alla flaskor. Glassförsäljningen på Brostræde, som varit en institution i hela mitt liv, har övergått till att vara en glassbutik med en massa gelatofinesser. Visserligen gjordes reklam för hjemmebakte strutar. Men vad hjälper det då det inte finns den sortens gräddglass som man fyllde strutarna med. Så ingen glass! Det får hamna i historiken. 

Sundsbussen hem gick snabbt, en påse kola gjorde att vår danska valutareserv nu är nere i två kronor, danska. Och då vi sneglade på klockan såg vi att vi hade varit upptagna med annat än att åka vanlig buss mellan 15.00 och 18.00. De där magiska timmarna då det kostar pengar för oss pensionärer att åka buss. Annars betalas det via våra skattepengar. Då vi klev ut på busstorget inne på centralen fick jag syn på 5:an. Vi hade beslutat att åka till Stattena, smita inom på Hemköp för ett bröd, sedan vidare hem. Snabba ryck bort till bussen, som precis stängde dörrarna. Jag vinkade då jag befann mig vid bakdörrarna. Chauffören öppnade igen och vi slank upp på bussen. Maken lite tvekande då han inte fått upp sitt busskort. Jamen skynda på, sa chauffören till oss. Vi är sena. 

Då jag sjunkit ned på sätet kändes det som om vi fått lite av en bassning, en avhyvling att vi fördröjt bussen. Det kändes som om man var en liten unge som hittat på hyss. Men den lilla stund han fick vänta på oss kan inte ha orsakat förseningen. Eftersom klockan på Rådhuset just slog sex, hade vi, om vi varit en minut tidigare inte kunnat åka med våra seniorkort. Och då vi inte hade någon brådska hade vi i det läget inväntat nästa buss. Så han fick skylla sig själv som så gärna ville ha oss som sina kunder/passagerare.

In på Hemköp på Stattena köpcenter där vi fann vårt bröd. Lite djupfryst fisk och ett paket kex slank med också. Jag bad maken att gå bort och packa ner varorna, så skulle jag fixa betalningen. En ung man stod precis bakom i kassakön, och han sa förvånat; vad gjorde du? Betalade du med klockan? Var det tekniken eller min uppenbarelse som väckte hans förvåning?? 

Det kändes som om vi gjorde en snabb runda inom butiken, visste inte när nästa buss gick. Men då vi kom ut från affären var det drygt 10 minuter till nästa buss, så vi beslöt att gå bort till Johan Banérsgatan. På dessa tio minuter öppnade sig himmelens portar och då vi kom fram till hållplatsen var vi våta som kråkor. Men det var varmt i luften så det gjorde ingen skada. Vi var snart hemma och kunde skala av oss det blöta. Vårt promenadkonto var snyggat till.

Vi har hunnit in i oktober och det är tid att titta till vintergarderoben. Visserligen har det inte varit sådana där krispigt kyliga dagar ännu som det kan vara tidiga mornar på höstkanten. Fast ärligt, jag är ingen morgonmänniska så jag bör ju inte uttala mig om dylika tidiga höstmornar. Min svägerska har lärt mig att då ”röten” (rötmånaden) slutar, lämnar aldrig daggen skuggan. Jag tycker det är roligt med sådana uttalanden som bottnar i långa tiders iakttagelser. Ibland hör man folk säga att det står i bondepraktikan. Jag kan inte den boken utantill, men mycket som står där är egentligen helt naturliga saker. Helt naturliga följder av årets sysslor inom jordbruket. 

Sistlidna helg blev en av de nya busslinjerna utforskad. Vi fortsätter oförtrutet att lära oss var våra bussar går i vår stad. Ibland kan det vara bra att veta alternativ då de där jobbarna som gräver i våra gator, tvingar oss att ta omvägar för att komma dit vi tänkt. Men det blir ett sätt att variera våra promenader, då vi hittar nya vandringar i stadsdelar mellan de olika ändhållplatserna. 

Vi är inne i det sista kvartalet sedan någon dag, men jag har inte släppt sandalerna ännu. Jag känner mig som en omvänd gnällspik, en sådan som ber om att få gå utan strumpor och skor då blåsippan ute i backarna står. Fast jag är lika ”hialös” då på vårkanten att få byta till sandaler, som jag är att hålla kvar dem nu. Men det är nog tid att börja kolla om man har kvar lite slityta på dojorna. 

Jag har fastnat i ”sjalträsket” om någon funderar om jag fortfarande stickar. Jag erkände detta om ”sjalträsket” då jag var ner i garnaffären för några veckor sedan, och att jag trots att jag stickat fem sjalar under våren, ville prova ett nytt mönster.  Hur många par vantar jag stickar under årens lopp har jag ingen koll på. Minst hundra par. Med vackra mönster. Så just nu har nörden gått loss på sjalar. Nya sticktekniker och mönsterfinesser gör att det känns som en evig kompetensutveckling. Vad jag ska ha alla sjalar till? Vet ej! Men det är billigare att sticka  än att röka. Ja ja, jag vet. Det var en idiotisk jämförelse, men jag tänker på alla timmar jag ägnat åt den lasten under min livstid, och till vilken kostnad. Samtidigt som jag alltid velat ha något att pyssla med. Man säger ju att summan av lasterna är konstant.

Igår fick jag ett mail med en kommentar till ett inlägg här på min sida som jag skrev 2012. Jag har i inlägget nämnt att jag gick på dansskola i min barndom. En dam hade hamnat på det inlägget och hon skrev en kommentar om att vi gått på samma dansskola. Skrev ett litet svar till damen, frågade vad hur googlat på för ord för att hamna på min sida. Hon tackade för att jag svarat men jag fick aldrig veta vad hon haft för sökord… men visst är det trevligt att det finns folk som sitter och följer med på de beskrivningar jag gjort från vandringar i vår stad. Det kallas nostalgitrippar. Och alla former av trippar som är gratis är bra trippar, tycker jag.

Drygt en vecka sedan jag delade mina tankar med er som läser detta. Dagarna går och idag fick jag frågan om hur jag har det. Svarade sådär lite nonchalant som vi ofta gör. Det rullar på, en dag i taget. Fick då veta att Bengt som ställde frågan gärna hade hoppat över vissa dagar. Jaså, undrade jag, vilka då? Själv tycker jag dagar då man får sill till middag, dem kunde man hoppa över. Men Bengt menade att de dagar då något går sönder kan man gärna få undvika också. Undrar vad han slagit sönder? Fick aldrig veta mer.

Man får ta det onda med det goda anser jag. Gråta över spilld mjölk blir ingen gladare av. Det är bara att torka upp och kanske sopa upp glasskärvorna som också följde med i katastrofen. 

Vi går in i hösttider och man får börja med den där manövern igen, ”huvud axlar knä och tå…”. Så att det blir kontrollerat att man har nycklar mobil hörapparater busskort plånbok med ID-kort i tryggt förvar i ryggsäck och i öron osv. då man ger sig iväg hemifrån. Det är så lätt att glömma en av detaljerna, men det rubbar ens cirklar oerhört om man kommer på att man lämnat något hemma. Förmodligen klarar man det hur bra som helst, men det oroar. En annan sak som jag fasar för är att man, då man varit på något arrangemang, ger sig iväg hemåt utan ytterplagg. Såhär i i början av hösten alternerar jag ofta med att åka iväg utan jacka. Det hände på den tiden jag jobbade, hade gjort ett par hembesök och när det var tid att åka hem på kvällen kunde jag inte minnas var jag hängt min jacka. Med bilnycklar och kanske plånbok. Hemma hos någon patient som inte gick och tittade i rockhyllan efter kvarglömde effekter. Det blev till att sätta sig och ringa runt. Det hände bara en gång, men jag glömmer aldrig nesan. Och detta var på höstkanten då man växlade mellan ”med och utan ytterkläder”.

Jag var ner till stranden idag och tog ett dopp. Lusten till ett sensommardopp kom över mig för en vecka tid sedan, men då hade jag precis varit på behandling för mitt öga. Och jag får vara försiktig med att blöta hår osv. dagarna efter. Men nu var jag tvungen att komma till skott. Vinden var så stark att det gick rätt höga vågor. Jag menade att det underlättar för man behöver inte dyka så djupt för att doppa sig, det räcker att gå ut till midjehöjd och niga lite då nästa våg är på väg. Så hjälper den starka vinden med rejäla vågor en då man fegar. Man sköljs över i nästa sekund. Maken tycker inte det är något nöje, och idag var det verkligen ett mycket grumligt vatten. Han menar att bada ska man göra för att bli ren, inte skitig som idag i detta ”dyngvatten”. Men jag har upptäckt att ett snabbt dopp i havet, det gör ungefär samma verkan på kroppen som en panodil. Man känner sig mer rörlig och för några timmar protesterar inte lederna. Det blåste rätt mycket nere vid sjön men jag upplevde att vinden var varm som en sommarvind. Dock fick man se till att inte släppa taget om någonting, fick se till att det var förankrat i något tyngre. Annars fick man hämta det i sjön. Och bänken jag brukar använda längst ut på bryggan var inte till att tänka på idag. Vågorna slog upp och sköljde över den hela tiden. Men maken som menar att han bör finnas med som livräddare till den här tokan, assisterade med elegans och höll ordning på mina attiraljer. Man har det bra, en butler kostar pengar. 

Imorgon är det vardag igen, och det är stora hål i kylskåpet. Så det är att börja om från början igen. Skriva lista och handla hem. 

Vi är i mitten av september och fortfarande är det sandaler och kortbyxor som gäller. Även om denna ändlösa sommar är njutbar, måste jag ändå tillstå att något konstigt med detta klimat vi haft de senaste åren. Jag kan inte inbilla mig att det är jag som blivit mer anpassningsbar. Som inte fryser då det blåser från havet. Eller heller inte gnäller över den heta obarmhärtiga solen, utan traskar glatt på, även om jag söker den skuggiga sidan av gatan. Vi behöver inte sjunga den där gamla slagdängan om ”the sunny side of the street”. Det har varit mycket lagom denna sommar. 

Men då vi promenerar runt och ser in i trädgårdar och kolonilotter ser vi fruktträden dignar av frukt. Det ÄR höst. Även om meteorologerna insisterar på att det är sommar ännu. Det är tid för fest på äppelpajer. Det låg en doft i hela vårt hus av en äppelpaj häromdagen. Vi såg fram emot eftermiddagsfikat. Maken frågade om jag trodde man kunde vispa vår vaniljvisp med stavmixern. Förvånat tittade jag på honom och erkände, att jag efter drygt fyrtio år fortfarande inte kan hantera detta köksredskap. Jag vet inte när man ska använda detta och hur. Men prova du, menade jag. Men jag föredrar den gamla vanliga elvispen, sa jag. Jaha, men nu har den slutat att fungera, fick jag veta. Va?! Den är ju nästan garantin kvar på. Nej det är det inte efter fyrtio år, sa maken. Oj vad tiden inte går men väl springer, sprintar iväg! 

Vad gör vi nu då? Med vår ljuvligt doftande äppelpaj? Okej, provar stavmixern.

Skeptiskt tittade vi på den slabbiga röran som skulle föreställa det där mumsiga vispet som vi brukar ha till pajer. Suckande beslöt vi oss för en akututryckning till Väla, mammons tempel. Där kan man köpa en ny elvisp fastän det är söndagseftermiddag. Allt var inte bättre förr. Man kunde inte handla hur som helst då det var helg. Kaffet med paj blev pausat, och vi slängde oss på bussen. Kanske lite skamsna att vi inte kunde improvisera fikat. Då vi var på hemväg med en ny elvisp, kom vi att tänka på att förr i tiden, då långt innan elvisparnas tid, använde vi oss av handkraft. Otaliga är de gånger vi vispat vaniljsåsen för hand! Men det hade fallit så långt bak i minnet att ingen av oss kommit att tänka på möjligheten! 

Det är inte fel att säga till varandra och sig själv lite då och då: hur gjorde vi förr i tiden?? Annars är det garanterat bortglömt då man behöver kunskapen. 

Idag var vi borta på Viskängen för ett parti minigolf. Just nu är det maken som vill ha revansch. Det visade sig att golfklubben anser att det är vinterhalvår nu, för de hade stängt för säsongen. Så det blev undertecknad som står med den senaste segern. Istället blev det en promenad längs gator i staden, gator som vi inte gått tidigare. Blåsten var lite väl vass, så vi avstod från något dopp i havet idag. Förra helgen var det mycket lockande med ett havsbad, men jag hade precis fått min behandling för ögat, och då får jag inte slabba och blöta ansikte och hår i onödan de första tre dagarna. Men baddräkten ligger med handduk i ryggsäcken, och den följer med mig alltid. Tills sandalerna ställs undan. 

Segersötma är en av livets delikatesser. I måndags vann vi turneringen på bridgeklubben. Det ger en motivation att fortsätta att spela, även om man får däng då och då. På tisdagen välkomnade vi ett nytt par som vill komma och prova att spela hos oss. Paret är mina f.d. elever som jag haft kurser för i deras hem sedan ganska många år. Jag måste erkänna att jag var lite orolig att de inte skulle klara tempot. De brukar spela långsamt och analysera både budgivning och spel i sakta mak då vi spelat under kurstillfällen. Jag sa att de var välkomna, men måste tänka på att de skulle orka spela i tre timmar. 

Damerna ifråga dök upp i god tid, var laddade men kanske lite ängsliga. Ängsliga att deras kunskaper inte skulle räcka till. Men jag vet att de kan. Och vem sopade banan med oss allihop? Efter 24 spelade givar hade mina två damer både lyckats klara av tiden bra, och sedan vunnit hela turneringen. Klart de kan! 

Man kan inte analysera sönder med att stirra på resultatet efter varje spelad hand. Det är inte färdigt förrän ”den feta damen sjunger nationalsången” som en av mina bridgepartners på nätet brukar säga. Och jag kunde ana den segersötman smakade smarrigt för dem . Det känns som en liten bubbla man lever i då man vunnit, framför allt då man inte insett det själv före slutresultatet dyker upp. Och meddelandet jag fick ett dygn efter andades fortfarande den rusiga glädjen över vinsten. Jag hoppas få se dem komma igång och uppleva både fler vinster men framför allt glädjas åt detta roliga sällskapsspel som bridge är.